Penn Slammer 260 & 360

 

En av mina favoriter på youtube är den danska videon "Penn Slammer anmeldelse af fiskehjul". En av mina rullfavoriter är Penn Slammer, särskilt i storlekarna 260 och 360. Slammerserien släpptes av Penn 2006 och tillverkningen upphörde, efter bra precis ett decennium, 2015. Därefter har namnet återanvänts och jag tror att de rullar som nu bär det är generation IV, så ingen av efterföljarna har blivit lika långlivad.

Det jag gillar är samma sak. Hos rullen och videon. Nämligen enkelheten. Eller avsaknaden av finesser. Eller, om man så vill, tjafs.

För precis såhär ska fiskerullar vara. En urstark konstruktion som gör vad den ska. Fungerar och håller. Slammer konstruerades med tre mål. Det första var att den skulle klara att fiskas i saltvatten. För det andra skulle den vara tillförlitlig och lättservad. Det tredje var att den skulle klara och fungera tillsammans med de PE-linor som, när rullen kom till, kommit att alltmer ta över marknaden. Den uppfyller samtliga dessa mål.

Stativet är i rejält dimensionerad aluminium och känns hur stadigt och starkt som helst. Här är det inget som kan gå snett... Den minsta modellen i serien, Slammer 260, väger in på ca 345 gram. Inne i rullen gömmer sig rejält dimensionerade drev, en likaledes rejält dimensionerad spolaxel, fem kullager och ett IAR-lager. IAR-lagret är alltid engagerat (dvs man kan inte lossa backspärren, det finns inte ens något reglage för det = en sak mindre som kan krångla eller gå sönder).

En sak som Penn tryckte på var rullens slirbroms som bygger på en rejält dimensionerad (börjar det bli tjatigt) skiva av Penn´s HT-100 (dvs ett grafitmaterial). Med dagens mått kan bromsen tyckas vara lågt specad. För 260:n anges den till 11 lbs, dvs i runda slängar 5 kilo, men den räcker till.

Med 0,15 PE-lina rymmer Slammer 260 strax under 300 meter, säg 275, och det räcker mer än väl (så väl att vi snåljåpar grundar/fyller med billig nylonlina under PE-linan om vi inte ska ut på djuphavsfiske) till det allra mesta den här rullen är lämpad för. Eller så går man helt enkelt upp en bit i dimension. Men se upp med spolens rundade kant och överfyll inte om du använder PE-lina (för då tenderar det att bli trassel). Naturligtvis fungerar slammerrullarna suveränt även med monofil nylonlina.

De två minsta rullarna - 260 och 360 - har samma stativ och drev mm men olika stora spolar. Det skiljer därför marginellt i vikt och en lattjo detalj är att slirbromsen på Slammer 360 är specad ett pound lägre än den på 260:an, något oklart varför men uppenbarligen något som har med de olika spolarna - i vilka ju bromsen sitter - att göra. Går man sedan upp i storlek till Slammer 460 som är byggd på ett större stativ så ökar vikten plötsligt, med två hekto, till 550 gram. Detta, återigen, sammanhängande med materialval och rejäl dimensionering. Slammer är inte några rullar för gramjägarna utan avsedda för oss som prioriterar att grejorna håller.

Kort sagt finns det mycket att gilla och det gör inte bara jag. En sak jag kommit att gilla. efter en tids tillvänjning, är rullens originella utseende.

Arjon

Arjon är ett märke som, jämte Mitchell, har en alldeles särskild plats i mitt sportfiskarhjärta. Orsaken är att pappas Arjon Super Six - med en Mitchell 314 - var vad jag lärde mig kasta med och även vad jag fiskade med de första åren av min "karriär". På samma plats trängs även boken "Fiske som hobby" ur när Var Hur-serien, även den min pappas och, förutom Napp och Nytt, det medium ur vilket jag då, slutet av sextiotalet, inhämtade mina teoretiska rön i ämnet sportfiske.

Men, alltså, Arjon. Arjon står för Arvid Johansson - eller, om man ska vara petnoga - Firma Arvid Johansson, Malung. Malung är en ort i Dalarna, kanske mest känd för sin tillverkning av skinnkläder. När jag var grabb fanns det (som jag vill minnas) en kedja som hette Malungsboden men den verkar ha gått ur tiden. Dock finns det i min hemstad, Norrtälje, en affär som heter Malungsbutiken där jag regelbundet brukar köpa nya handskar när kylan gör sig påmind och jag inte kan hitta de fina handskar jag köpte i fjol...

Men nu var det inte skinnhandskar utan fiskegrejor det skulle handla om. Arjon, alltså. Förutom det nyss nämnda spöt, som numera bor i min garderob, är de arjonprodukter jag själv kommit i kontakt med främst olika beten. Den lattjo vobblaren Bassy (som jag tror skulle vara giftig för havsöring) och spinnarna Kvidd och Same är de namn som spontant kommer för mig.

En kort historik över företaget finns här. Det som fick mig att börja tänka på Arjon var annars att jag, när jag googlade efter spösilke, snubblade över den här hemsidan. Arjon.nu? Arjon.då, snarare... Bläddra gärna i den här fina katalogen från 1946.
 

Ekocid

"Vanuatu, Fiji and Samoa want international criminal court to class environmental destruction as crime alongside genocide."

Om hur dessa i klimatförändringens spår snart utplånade ö-stater i dagarna lämnat in ett förslag om internationell kriminalisering av grov miljöförstöring kan man läsa i The Guardian. Ekocid - ekomord - skulle brottsrubriceringen bli, och varför inte? 

Idén är långt ifrån ny men kanske finns det de som kämpar emot? Som tycker att det är självklart att man ska få plundra och ödelägga? Eller finns det några beaktansvärda (dvs rimliga och vettiga) invändningar mot att realisera förslaget? Att det kan verka omtumlande att det som varit vedertagen praxis blir straffbelagt är en sak, men knappast ett godtagbart skäl att fortsätta som hittills.

2000

I går chansade jag på att de som förra helgen körde fram och åter i kanalen tills jag och grabben fann för gott att ge upp alla försök till fiske var på väg hem till Stockholm framåt söndag kväll och det visade sig vara ett korrekt antagande. Tät mötande trafik hela vägen till Älmsta (och två vansinnesomkörningar som tvingade mig att tvärnita FiskeSkodan).

Väl framme blev utdelningen två timmars fiske, ensam på bryggan och inte en enda båtpassage.                                                                                                                                                                              

Höstlöv.

Och, jodå, abborrarna var där men ännu tror jag inte att de stora klunsarna letat sig in. De korvriggar/jiggar jag förberett kammade noll men när jag bytte till löjliknande viftstjärtar blev det napp. Bytte åter till korv - Inget napp. Löjliknande viftstjärt - fisk.

Den gröna smärtingväskan är en definitiv fiskeklassiker. Just den här, med skinndetaljer (som är av läder och inte vinyl) är en av mina favoriter. En annan favorit ät Fladens Maxximus Shadow, här femfotsversionen med en gammal Mitchell Club 10 UL-rulle.

Egentligen var det inget mysterium eftersom kanalen formligen kokade av löja (och hade jag inte snöat in på det här med korvjiggar så hade jag inte ens testat något annat än löjliknande beten).

Visst finns det vackra vyer i Norge men man ska inte gå över ån, Kölen eller kanalen efter vatten.

Östersjön

En välgjord och sevärd film om Östersjön men jag kan inte låta bli att hänga upp mig på att de enda två fiskarter man får se i avsnittet om Gotland är storspigg och svart smörbult...

 

Bränningsfiske

En bränning är (som väl alla vet?) en havsvåg som bryts mot ett grund eller land. Det engelska ordet för samma fenomen är surf och tyskarna säger brandung. Alla tre språken har även uttryck för fiske i den landnära zon där bränningar förekommer. På engelska säger man surf fishing, på tyska brandungsangeln och på svenska... surf fishing.

Alltså, allvarligt talat, vad är det för fel på oss? Hatar vi vårt modersmål? Bränningsfiske heter det. Bränningfiske, för helvete!

Vad ska jag ha?

En 3000-rulle - Kinetic Battler FD - byggd för fiske i salt vatten. Tung och tuff och fungerar naturligtvis även i sötvatten.

Vilken rulle ska jag ha? Jag vet, frågan är ungefär lika begåvad som: Hur långt är ett snöre? Men många ställer den och redan det gör den relevant. Man kan naturligtvis ställa motfrågan: Till vad ska du ha rullen? Svaret blir då vanligen: Att fiska med. Men man behöver inte göra det onödigt svårt för sig. Den som frågar på det sättet vill antagligen ha en utrustning han kan just fiska med om andan faller på och tillfälle yppar sig. Så vad han/hon behöver är, med åtminstone 95 % sannolikhet en haspelrulle i vad som kallas 3000-storlek.

En typisk lågprisvariant - Ron Thompson Razor XP.

Om rullen sedan ska vara av det ena eller andra märket liksom om den ska kosta några få hundralappar eller flera tusen är av mindre betydelse eftersom funktionen och användbarheten är desamma. En billig rulle kan klara mycket och hålla förvånansvärt länge om den handhas kompetent och vårdas väl (men kan på lika förvånansvärt kort tid förvandlas till skrot om den vansköts). Generellt kan man förvänta sig högre kvalitet och bättre livslängd om man betalar litet mer.

Så här borde det alltid se ut. ABU Garcia Oceanfield 3000H/3000SH levereras med två fullvärdiga spolar med olika linkapacitet.

Vad alla rullar borde levereras med är åtminstone en extra spole men det är få rullar som gör det och att köpa lösa extraspolar är oftast orimligt dyrt. I de fall man får en extra spole är det ofta en plastdito vilket förvisso är bättre än ingenting men ändå en smula småsnålt. En extraspole breddar väsentligt rullens användningsområde (vilket förstås kan göra att tillverkarna får sälja färre rullar vilket, gissningsvis, är förklaringen till att rullar vanligen levereras med endast en spole).

Nästa fråga brukar vara vilken lina som ska sitta på rullen. Utgår vi från att det handlar om PE-lina så blir svaret en lina i dimension 0,10-0,20 mm. Har man en rulle med två spolar kan man fylla den ena med 0,10 mm lina (perfekt till det lättare fisket efter till exempel abborre) och den andra med 0,20 mm (som passar bra till gäddfisket). Har man bara en spole tvingas man att välja. Eller kompromissa och välja till exempel en lina i dimension runt 0,15 mm.

ABU 444A - alltjämt fullt gångbar.

Föredrar man monofil nylonlina bör man överväga att gå upp i storlek på rullen till en 3500- eller en 4000-rulle, detta eftersom de grövre dimensioner det då blir fråga om - 0,25 - 0.35 mm - kräver en större spole. Ett uppenbart alternativ blir då att skaffa och/eller renovera en äldre rulle som en ABU 444A eller en Mitchell 300.

De ovan föreslagna rullarna och linorna passar för kast av beten från ca 5 gram och upp till 80 gram. Så brett register har inget spö. En utgångspunkt om man vill ha en allround utrustning är ett sjufots spö klassat för kastvikter 10-30 gram. Med ett sådant och en rulle med 0,15 mm PE-lina eller 0,30 mm nylon klarar man det mesta fiske vårt land erbjuder.

Det var det jävligaste...

Redan på Palmes tid - och förmodligen långt tidigare än så - var en vanlig undanflykt från våra makthavare att de inte hade någon aning, så vanlig att den blev odödliggjord av Hasse & Tage.

I dessa yttersta dagar, när vår demokratiskt valda regering anser att det är en angelägen åtgärd att öka utsläppen av koldioxid genom att ta bort den sk flygskatten, finns det anledning att titta närmare på hur länge klimatförändringen, dess orsaker och konsekvenser, varit kända för våra beslutsfattare. 

Redan på 1820-talet, dvs för två sekler sedan, kom den franske fysikern och matematikern Fourier fram till att den mängd energi som, genom solstrålning, nådde jorden måste balanseras av den mängd energi som återvände till rymden. Han kom samtidigt fram till att en del av den instrålade energin blev kvar i atmosfären och därigenom höll jorden varm.

Mot slutet av 1800-talet undersökte den svenske kemisten Svante Arrhenius hur varierande mängder av koldioxid i atmosfären påverkade temperaturerna på jorden. Hans kalkyler gav vid handen att denna effekt var +/- 5 grader Celsius.

Samma år som jag föddes, 1958, startades från Mauna Loa- observatoriet på Hawaii de observationer av atmosfärens koldioxidhalt som numera är kända som Keeling-kurvan. Vad vi idag kallar växthuseffekten var känd redan då, åtminstone för oljeindustrin, och Edward Teller höll ett föredrag 1959 för American Petroleum Institute och Columbia Graduate School of Business som låter ungefär som vad vi hör idag. Åtminstone under min livstid har alltså fenomenet varit känt och den forskning som sedan dess bedrivits har, om något, bestyrkt Tellers slutsatser. 

1985 hölls ett kongressförhör med Carl Sagan om klimatfrågan.

Långt om länge samlade sig våra politiska beslutsfattare till... någonting. om inte konkreta åtgärder så höll man i alla fall 1997 - då jag var 39 år gammal -  en konferens i Kyoto som, förutom i betydande utsläpp av växthusgaser, resulterade i ett avtal, eller åtminstone ett protokoll, enligt vilket de deltagande staterna förband sig att till 2012 minska de globala utsläppen av koldioxid jämfört med 1990 års nivå, med 5,2 %. 2012 hade detta inte infriats så man höll, återigen med massiva utsläpp från de jetplan som forslade delegaterna. ett nytt möte i (var annars?) Doha där man förlängde protokollet (målsättningen) till 2020.

2015 hölls så FN:s klimatkonferens i Paris som utmynnade i det beramade Parisavtalet som, hittills, i princip inte innehållits i något avseende och som dessuttom är er eller mindre överspelat av senare forskningsrön.

Det enda som egentligen hänt under min livstid är, såvitt jag kan bedöma, att problemet nu är allmänt och väl känt. Vi går alltså. ledda av våra folkvalda, mot avgrunden med öppna ögon. Varför inte till en klämmig marsch? Ska det gå åt helvete så är det ju åtminstone roligare om det gör det med musik. Men att man känt till detta så länge men inte gjort ett jävla någe´för att förhindra katastrofen, ja det var det jävligaste! Det hade jag, fram till för cirka tjugo år sedan, ingen aaaning om...

Fredagsfilm

Minns du ABU:s Killer - plastrapalan? Misstänkt lik Rebel´s vobblare vilket förklaras av att det rörde sig om licenstillverkade Rebel sålda under ABU:s varumärke. I den största storleken ingen oäven gäddfångare...

Mera korv!

Den här gången blev det inget spill. Hela

masken användes och det gav tre korvriggar.

Mitt första försök med vad jag kallar korvriggen gav mersmak, så nu har jag gjort några till. Det känns litet märkligt, efter att i decennier ha fiskat med mer eller mindre fisklika mjukisbeten av viftstjärt- och slingerbulttyp, få fisk på en liten plaststump som varken har någon inbyggd rörelse eller egentligen liknar något. Men saker och ting är inte alltid som man tror och mycket i sportfisket är kontraintuitivt.

Nästa steg i mitt experimenterande blir - eller är eftersom jag redan riggat dem - att montera samma sorts korvbitar på traditionella, runda, jiggskallar och fiska dessa på samma sätt, dvs dragga dem i

bottenslammet. Vem vet? Och testar man inte så får man aldrig veta. Inte för att jag vill göra anspråk på att leda utvecklingen framåt, i alla fall inte mer än min egen utveckling. 

Höst?

Den normala (dygns-)medeltemperaturen för september är, enligt SMHI, där jag bor 11 grader Celsius. Hittills denna septembermånad är det endast när det varit som svalast, eller åtminstone minst varmt, nattetid vi nått så lågt och det har varit som att bo vid Medelhavet snarare än vid Östersjön. Att väder och klimat är två olika saker vet jag, men man kan ju inte låta bli att undra...

För mitt landbaserade fiske efter höstabborre har vädret betydelse på två sätt. Eftersom det inte är normalt höstväder vet jag inte om man kan räkna med normalt höstbeteende från fiskens sida. Det var det första. Det andra är att eftersom det är normalt högsommarväder uppför sig båtägarna som vore det fortfarande sommar och är därför båttrafiken på flera av mina annars bästa fiskeställen alldeles för intensiv för att medge ett vettigt fiske.

Nej, hösten har tydligen avskaffats och rätt som det är har man knallat ut till bilen en morgon i skjortärmarna bara för att inse att det är dags att börja skrapa is från rutorna. Kanske är det dags att avskriva även höstfisket på abborre? Men så j'vligt kan det väl ändå inte vara? Inte ens med den här regeringen?

Något om krokar

En amatörfiskare (han kallar sig så och är en) efterlyste i en kommentar till det här inlägget mina synpunkter på vilka och hur stora krokar man bör använda om man inte håller tillgodo med de fabriksmonterade trekrokar nästan alla hårdbeten man köper är försedda med. Om det har jag en del att säga.

Krokvalet är en fråga av och om vikt.

Handlar det om en lätt välbalanserad liten vobblare, till exempel en Rapala vars gång testats från fabrik, är en rimlig utgångspunkt att de krokar man väljer bör ha samma vikt som fabrikstrekrokarna. En känslig våg är därför bra att ha. Handlar det om skeddrag eller genomlöpare så är det oftast en fördel om/att de får livligare gång med en lättare enkelkrok. Rör det sig, slutligen, om en (sked)spinnare så är det överhuvudtaget inget problem.

Observera att det bara är när det hela verkligen är optimalt från fabrik som vikten av originalkrokarna är relevant. Många vobblare får avsevärt bättre balans och gång om man mekar litet med dem...

De faktorer som påverkar en enkelkroks (naturligtvis även dubbel- och trekrokars) vikt är, främst, storleken och godstjockleken. Från materialets densitet kan vi, då det ju genomgående handlar om stål, för enkelhets skull bortse. Om vi har två krokar av samma fabrikat och modell så är en #2/0 tyngre än en #2. Jämför vi två olika krokar i #2 så är den med grövre gods tyngre än den tunnare. Inte direkt raketvetenskap...

Storleken har betydelse

Vad gäller krokstorlek kan alltså vikten vara en faktor av betydelse. Viktigast - och det här är långt ifrån alltid något betestillverkarna fått till på rätt sätt - är dock att kroken är korrekt dimensionerad för att på ett bra sätt fullgöra sina primära funktioner, dvs få en huggande fisk att fastna och sedan hålla tills fångsten är bärgad. Klarar kroken inte det så spelar inget annat någon roll.

Generellt kommer man att vid övergång från tre- till enkelkrok att välja betydligt större storlekar. En tumregel kan vara att krokarna ska ha ungefär samma vidd, dvs att spannet mellan krokspets och skaft på enkelkroken blir jämförbart med avståndet mellan krokspetsarna på den trekrok den ersätter. På bilden till vänster ses ett exempel på detta. Notera att avståndet mellan krokögla och krokspets är detsamma på de båda krokarna. Utgår man från den "formeln" så får man en krokbestyckning som, åtminstone i mina ögon, visuellt harmonierar med betet (men det är, som alltid, något som ligger i betraktarens öga).

Eftersom resultatet oftast blir en enkelkrok i större storlek och grövre gods än den trekrok den ersätter är hållbarheten mer eller mindre en icke-fråga (men var uppmärksam på för klena fjäderringar och byt sådana vid behov). (Den vakne läsaren inser här att vi har en ytterligare  faktor att beakta när det handlar om vikten av det som avlägsnas jämförd med vad det som montera väger.) Någon kanske tycker att krokarna under buken på vobblarna ovan ser väl stora ut men tro mig, inte ens den minsta snipa har några som helst problem att gapa över dem...

I övrigt så handlar det, som nästan alltid inom sportfisket, om att pröva och misslyckas tills man blir nöjd med resultatet.

Lågpris

 

Att havsöringen använder synen i sin jakt vet vi och det är därför en rimlig förmodan, att det har en viss betydelse hur de beten vi försöker locka den med ser ut. Stor möda läggs därför ned på att måla sk havsöringdrag . dvs plast/epoxydrag som de på bilden - och detta konsthantverk kostar naturligtvis pengar. Mina dyraste drag gav jag runt 200 kr st för men jag har sett beten som kostat betydligt mer.

Även fabrikstillverkade havsöringdrag brukar ha påkostad finish, ofta av holografisk modell.

Sedan kan man ju undra över hur öringen ser och vad det är som förmår den att hugga. Om det vore så att endast ytterst detaljerade och naturtrogna tobisimitationer genererade hugg vore det ju en sak, men varför är stockholmsfärgen - flouröd med svart rygg - ett av de mest fångstgivande mönstren? Till problematiken och mystiken bidrar det bland havsöringfisket väl kända fenomenet "följare", dvs fiskar som följer ett drag utan att hugga på det. Varför de gör så vet ingen men den vanligaste teorin är att det är något i betets gång, form eller utseende som inte är tillräckligt attraktivt för att utlösa huggreflexen. I den mån man nu kan tala om en reflex när fisken uppenbarligen ser och studerar betet men väljer att inte hugga. Även om man ibland lyckas få hugg (men hur kan man veta att det är samma fisk som nyss följde betet) efter att ha bytt drag och gjort ett nytt kast så är jag tämligen övertygad om att följare inte är aktivt födosökande eller jagande och att det är därför de inte hugger.

För några år sedan köpte jag dragen på bilden ovan (och flera likadana drag) väldigt billigt. Någon tia stycket tror jag att de kostade. De har samma fina form och gång som betydligt dyrare drag men ingen som helst möda har lagts på att ge dem en säljande finish. Den enda finessen är de påmålade ögonen.

Tror någon att öringen tar dem om de råkar hamna inom räckhåll eller fnyser de och väntar på ett snyggare drag? Kanske är de mer lika oss människor än vad vi anar och de fiskar jag får på mina lågprisdrag öringvärldens motsvarighet till vi som handlar våra livsmedel på Lidl? Fast mer troligt är att öringarna inte, i den mån de överhuvudtaget kan tänka, ägnar saken en tanke och att problemet  uteslutande ligger hos oss fiskare. Att köpa ett handgjort och konstfullt målat öringdrag för 350 spänn ser åtminstone jag närmast som en besvärjelse eller, om man så vill, ett offer för att få god fiskelycka. Och vem är jag att säga att det inte fungerar? Förmodligen är det minst lika effektivt som att ställa sig på knä, knäppa sina händer och be för samma sak. Själv tror jag på mina lågprisdrag.

Nya insatser

Min fascination inför den kinesiska (men föregivet japanska) salvattenshapeln Lurekiller Saltist kvarstår även efter mina misslyckade försök att köpa sådana via sk*tsajten fruugo.com och nu har jag lagt en ny order, eller insats om man så vill, men denna gång via AliExpress. Vid månadsskiftet lär jag - och ni - få veta om det blir vinst eller om jag ånyo dragit en nitlott...

 

Varför inte?

Varför levereras beten så gott som alltid med, mer eller mindre adekvata, trekrokar monterade? Det är en fråga jag, efter att ha ersatt de fabriksmonterade trekrokarna med enkel- eller dubbelkrokar på en ny vobblare alltid ställer mig. Svaret är förstås att de flesta vill ha just trekrokar. Men inte alla. Den lilla vobblaren på bilden fiskar jag helst med bara en enkel eller dubbelkrok i den bakre öglan, i vart fall när det är kustfiske efter havsöring på grunt vatten jag ägnar mig åt eller om jag är ute efter gädda eller abborre i ett vegetationsrikt vatten.

Lösningen för min del blir därför att, mer eller mindre rutinmässigt, ta bort de krokar som sitter på ett nytt bete när jag packar upp det. Ungefär som man plockar bort (helst alla) nålarna ur en ny skjorta. Men varför inte leverera betena utan krokar? Då skulle man heller inte behöva alla de förpackningar och krokskydd som nu bara - i bästa fall - går direkt till återvinning och annars bidrar till det växande globala sopberget eller hamnar i vattnet och omvandlas till microplast? Och jag skulle slippa alla dessa trekrokar som jag samlar i en burk.

Låter det som en utopi? Betänk då att beten av mjuk plast vanligen säljs utan krok. 

Adekvat svenska

Om, vilket de ju gör, Sportfiskarna gjorde anspråk på att representera det SVENSKA sportfisket, vore det inte på sin plats att de försökte ta ledningen vad gäller sportfiskeSVENSKA? Den frågan ställer jag mig efter att ha sett denna, av Sportfiskarna producerade, video.

Jag säger som den legendariske socialdemokratiske finansministern Gunnar Sträng: "Varför använda främmande ord när det existerar adekvata synonymer  inom den svenska vokabulären?" Och om det nu inte skulle finnas någon sådan synonym, uppfinn en! Eller gå över till njutbar engelska. Den här pigeonvarianten är olidlig!

Femtonde söndagen efter trefaldighet

Denna söndags predikan utgår från Matteusevangeliets sjätte kapitel.

Sportfiske blir lätt oerhört nördigt, åtminstone i bemärkelsen prylintensivt. Det räcker med att jämföra vad man fiskade med som grabb - typiskt sett antingen en mask på en metkrok hängande under ett röd/vitt flöte eller en spinnare i änden på en lina vars andra ände var upprullad i en gnisslande Abumatic - med dagens utbud i en välsorterad sportfiskebutik. Pojkårens metoder och utrustning fungerar fortfarande, dvs de fångar fisk och skänker utövaren spänning och nöje. Den fråga man har anledning att ställa sig är hur pass mycket "bättre" en med all upptänklig modern utrustning försedd fiskare "fiskar" än vad min nostalgiska grabb gjorde (eller gör). Eller kan det kanske rentav förhålla sig så, att den som ger sig fisket i våld utrustad endast med ett enkelt metspö och en välfylld maskburk (eller en enkel spinnfiskeutrustning och några få spinnare) kan mer koncentrera sig på själva fisket och, som en följd härav, "fiskar bättre"?

Bilden är från ett av fjolårets bästa fiskepass då fångsten blev en liten torsk.

För att ens försöka besvara frågor som de jag ställer ovan måste man först definiera vad "fiske" och "bra" är. För mig är "fiske" att vara ute med en fiskeutrustning och att åtminstone göra någon ansats att försöka fånga fisk. För andra är det endast fångsten som är relevant. Ett sk bompass är för dem en misslyckad fisketur medan det för mig kan vara den bästa turen under året. Här tangerar vi de olika definitionerna av "bra". För mig är fiske "bra" om det skänker utövaren spänning, ro och nöje. För andra mäts godheten i kilon, gram och centimetrar eller, i bästa fall, vilka arter man lyckats dra upp. I den fortsatta diskussionen kommer jag att bortse från min egen, möjligen aparta, uppfattning och rikta in mig på det mer fångst- och effektivitetscentrerade synsättet och, alltså, försöka reda ut vem av de två ovan skisserade fiskarena som har bäst chans till en god fångst.

I teorin borde det vara mer eller mindre omöjligt att behöva lämna ett fiskevatten tomhänt (eller utan att ha catchat och releasat fisk) bara man valt rätt bete och rätt sätt att presentera detsamma. Och däri, valet av rätt bete och metod, ligger problemet. För valfrihetens inbyggda förbannelse är att man inte bara kan välja rätt utan även fel och i livets tombola är nitlotterna legio. Detta gäller inte bara försäkringsbolag, elavtal, politiska företrädare och allt annat vi förväntas lägga tid, engagemang och energi på i det moderna samhälle där vi också ska sköta våra bankaffärer och vår sopsortering själva. Det gäller även fisket och även här är det roten till allt ont (kärleken till pengar) som ligger bakom den utvecklig som lett fram till sakernas nuvarande tillstånd. Kort sagt så är min nostalgiska fiskegrabb inte lönsam för de som vill tjäna pengar på vårt i grunden oskyldiga intresse.

Inte heller behövde min tänkte (men han fanns på riktigt!) grabb fundera över vilken lina han skulle använda. Det som danns var monofil nylon och på Abumaticen var Abulon påspolad från fabrik (och sitter fortfarande där av de begagnade rullar jag köpt och renoverat att döma).

Av egen erfarenhet, en nu tämligen omfattande sådan, kan jag lugnt konstatera att mina fångster inte står i någon som helst paritet med den mängd utrustning jag har att tillgå. Tillgången på fisk i de vatten jag befiskar har en betydligt större inverkan och även om jag nu, rimligen, är en skickligare fiskare än vad jag var som, säg, tonåring så nog fick jag mer och större fisk då än vad jag lyckas fånga nu. Men det är klart att när bestånden av rovfisk i kustvattnen minskat med runt 90 % så blir det ju svårt att kompensera.

Att jag själv ohjälpligt attraheras av fiskedon är en helt annan och i sammanhanget ovidkommande sak. Jag skulle kunna göra mig av med samma 90 % som fiskbeståndet minskat med av de prylar jag äger och fortfarande ha för, eller åtminstone onödigt, mycket. Samtidigt har jag en något bättre uppfattning om vilken utrustning och vilka beten jag behöver för en viss fisketur än vad jag hade som grabb och det vore en dröm att få fiska i de vatten jag fiskade i då. Men även om jag skulle ställa mig på samma fläck på samma pir där jag för femtio år sedan fångade såväl mängder av torsk som gäddor i tvåsiffrig kilovikt så skulle jag antagligen kamma noll. Dessutom är piren ifråga så full av skarvträck att jag ogärna står just där.

Men omvänt tror jag att min nostalgifiskegrabb idag och i dagens version av mina fiskevatten skulle kunna hålla mer eller mindre jämna steg med mig och det även om jag tog med sy mycket beten att jag fick städsla ett gäng bärare för att komma ner till vattnet.

För hur det nu är, när det är skarpt läge, när man står där vid vattnet och gör sina kast så har man bara ett spö i handen, en rulle på spöt och ett bete med, i bästa fall, en krok. På den tid då min arsenal av gäddrag bestod av några Utö, ett Kaleva och några Mörrumspinnare behövde jag aldrig fundera särskilt länge över betesvalet och blev sällan utan fisk. Idag, med fler spön än vad jag då hade drag och fler beten än vad någon kan överblicka, funderar jag mer men fångar mindre.

Vad blir då kontentan av denna långa utläggning (mina söner kallar det för rant nät jag lägger ut texten)? Jo, att alla vi sportfiskare - oavsett hur vi definierar "bra fiske" - borde engagera oss mera i och lägga mer tid, engagemang, energi och pengar på att få bättre fiskevatten än på att göda de kapitalister som vill tjäna pengar på vår sport. (När jag är i rant mode brukar jag drämma tillmed att valfrihet är ett opium för folket vilket väl, i beaktande hur konsumism ersatt religionsutövning, antagligen, är hur Marx skulle ha uttryckt sig om han verkat idag.) Sedan kan man ju, om man vill anlägga ett globalt perspektiv, fundera på om utfiskningen är något, jämfört med klimatförändringen. så mycket att bråka om. Politikerna, som går i kapitalets ledband, lär inte göra särskilt mycket (och ingenting verksamt) åt någondera så kanske är det mest rationella att inte göra sig några bekymmer och istället gå och fiska? 

En korv...

När Emil fick för sig att försöka fånga en ulv använde han en korv som lockbete. Någon ulv blev det inte i hans grop, men Kommandoran, tros att hon rimligen var proppmätt efter att ensam ha vräkt i sig all den julmat Emils mor skänkt åt fattighjonen, kunde inte motstå frestelsen. "En korv är i alla fall en korv" blev hennes famous last words innan hon trillade dit. Och korv kan ju vara förbaskat gott.

Korv, av mjukplast, kan locka även abborre och annan fisk. På ett sk ned jigghuvud trär man ett kort maskbete (typ en avkapad bit av en Senko eller något liknande soft stick bait). Den typ av korv som på engelsk (amerikansk) slang kallas turd är förvisso mindre aptitlig men turd rig är, hur som helst, den vedertagna beteckningen på denna "frestelse". En tillverkare föredrar att skriva TRD vilket ju är en värdelös förkortning eftersom den tar betydligt längre tid att uttala.

På bilden ovan ses mitt första försök i genren, exponerat i den position det är tänkt att inta på bottnen. Det är ett sjugrams ned-huvud och själva betet ett, i mina ögon lagom stort, stycke av en korvfärgad Lunker City Spanky Och när jag ändå var igång så monterade jag den överblivna maskbiten på en annan nedskalle (och i hastigheten kom en silikongummiring jag satt dit när jag fiskade masken wacky-riggad med, men den är nu borttagen och det där med wacky-riggning tar vi en annan gång).

Korvriggen testades ffg i går och redan i det första kastet hade jag kontakt och det andra resulterade i en fin abborre. Den hade sugit i sig korven så att kroken, dessvärre, satt djupt i svalget. I samtliga av de tre följande kasten hade jag fisk som var på korven men dessvärre fastnade den sedan i någonting och gick förlorad. För jämförelses skull bytte jag då till en shadjigg som inte gav någonting och testade även med en dropshotrigg. Därefter åt jag och grabben korv och när det var överstökat hade, gissningsvis på grund av det julibetonade septembervädret, båttrafiken i kanalen tilltagit såpass att det var mer eller mindre meningslöst att fortsätta med fisket. Helt klart kommer det att bli mer korv, såväl i betesboxen som i matsäcken, framöver.

Nygammal favorit - Kika fågel 7

Nu har jag fått mitt nya exemplar av fälthandboken Alla Europas fåglar i färg. Mitt medfarna exemplar är från den andra upplagan 1974 och det nya från den nionde upplagan 1994. Märkligt nog - men praktiskt! - är den nyare boken betydligt tunnare och riktigt hur det gått till är jag ännu inte klar över. Innehållsmässigt är det både välbekant och mindre så. Kort sagt är innehållet, även om Bruuns suveräna illustrationer fortfarande finns där, såpass omarbetat att det snarare är en ny bok än en ny upplaga av den gamla. Skillnaden är så stor att jag kanske lika gärna ska ta steget och köpa Fågelguiden när den nya upplagan kommer i vår? Sedan lär jag aldrig mer behöva uppdatera mitt ornitologiska bibliotek...

Lördagsnöje

Det kan mycket väl ha varit en lördag, den fina vårdagen på bilden ovan då jag tydligen var ute och fiskade med mina tre äldsta barn. Lillebror var då för liten och satt förmodligen selad i vagnen. Av trion på bilden så har grabben, närmast i bild, kvar intresset och jag kom just hem från ett fiskepass tillsammans med honom.

Hur det var med fångsten den på bilden ovan förevigade dagen har jag inget minne av men gissningsvis så blev det ingenting (för hade det blivit något på det stället den tiden på året så hade det förmodligen varit en gädda och det tror jag skulle ha etsat sig fast i mitt minne). Fisk fick vi (barnen) när det var strömming eller abborre vi riktade in vårt (deras) fiske mot. Jag lärde mig snabbt att man antingen fiskar själv eller hjälper barnen att fiska och i det senare fallet skapar ett eget spö mest problem och frustration. Nej, se till att barnen inte trillar i, dra upp dem när de gör det, red ut deras trassel, försök rädda deras bottennapp, ro båten, håva, kroka av, trösta, se till att det finns godis och matsäck och... Ja, ni ser själva, det finns inget som helst utrymme för eget fiske när man fiskar med barnen. Inte så länge de är barn.

Nu, däremot, med fortfarande fiskeintresserade barn i åldrar mellan 30 och 40 år, kan jag inte bara fiska själv utan får även återbäring på de insatser man gjorde i det förra seklet i form av skjuts, bärhjälp, god matsäck och sällskap. Inte illa, inte illa alls. Så tänk långsiktigt och ge dig ut och fiska med barnen. Har du inga egna så kanske du har syskonbarn eller kan låna ungar av någon kompis. Men gör det enligt den modell jag skisserat ovan. Och även om det inte skulle ge utdelning om några decennier så är det, varje sekund, minst lika roligt som eget fiske!

Dessutom, om det ger återbäring, så får man - även om man naturligtvis blir utfiskad ibland - det oförställda nöjet att ibland få visa att gammal är äldst och att fortfarande få lära ungarna ett och annat. Idag introducerade jag äldste grabben i drop shot-fiske. Det gav visserligen ingen utdelning men det berodde nog mest på den oväntat intensiva båttrafiken - ännu en effekt av klimatförändringen? - i kanalen som fick oss att avbryta vårt fiske.

Vad gäller båttrafiken så passerade ett antal båtar med utrustning för fiske och det är ju svårt (men inte omöjligt) att ha några invändningar emot men flera båtar, som dessutom passerade flera gånger och, alltså, bara körde fram och åter, hade passagerare som var upptagna med att stirra in i sina mobiltelefoner eller att ta sk selfies. Vart är vi på väg?! Vart fan är vi på väg?

edit 240908

Samme grabb idag (eller åtminstone för några få veckor sedan. Fortfarande lika rolig att fiska med och nu kan man dessutom ta en öl med honom efteråt...

Sjöröveri

Som om det inte vore illa nog med den utfiskning av haven som sker lagligen, dvs med de politiska makthavarnas medverkan eller i vart fall goda minne - och här är vår lilla Östersjö ett deprimerande exempel - fortgår ett omfattande "olagligt" fiske.

De flesta känner säkert till utrotningsfisket på hajar där det endast är de - för anhängare av det kinesiska köket - attraktiva fenorna men vill åt medan resten av de fångade hajarna, levande eller döda, dumpas åter i havet. Men problemet är större än så och det är ofta hotade arter som är föremål för tjuvfisket. Dessutom försiggår ett lurendrejeri i stor skala där fisk och skaldjur säljs under falsk flagg. Att det tydligen utan egentliga problem går att sälja de produkter som blir resultatet av detta tjuvfiske och dessa förfalskningar i vanliga butiker och restauranger visar hur litet politikerna prioriterar frågan.

Här är en intressant film. 
 

Fredagsfilm

Se historien om ett annorlunda ytbete, Arbogast Jitterbug!

Fladen Fishing Maxximus Predator Conrad Original

Att Fladen Fishings, vanligen kallat Fladen, utbud innehåller produkter av varierande kvalitet har jag flera gånger skrivit. Till höjdarna hör vobblaren Fladen Fishing Maxximus Predator Conrad Original, gemenligen kallad Conrad. Den hör till de vobblare som jag misstänker är tillverkade av kinesiska Kingdom (eller åtminstone i samma fabrik som dessa) och håller samma höga kvalitet som de produkter från Kingdom jag kommit i kontakt med. Nu tycks Conrad, som varit med i åtminstone ett tiotal år, vara utgången men kan fortfarande hittas och då ofta till reapris.

Conrad är en vobblare av samma typ som Bomber, gamla ABU Killer med många flera och, således, en mer än beprövad design. Med sina 37 gram är den 16 cm långa vobblaren kastvänlig och gången är mycket bra (se den ovan länkade filmen).

Min abborrfärgade Conrad som fått de i och för sig fina originalkrokarna som, dessvärre inte bara är tre till antalet utan även av trekroksmodell (vilket enligt min mening är åt helsike för många spetsar att försöka få loss ur såväl gäddgap som håvgarn) utbytta mot Mustad Kaiju Inline enkelkrokar får nog hänga med på morgondagens abborrfiske för gäddorna brukar också vara där och ute just efter de randiga.

Undrar just...

26,5 grader Celsius var det, enligt min termometer, strax efter lunch och därmed, strängt taget alldeles för varmt för att åtminstone jag ska fungera. Till det kunde läggas en luftfuktighet som gjorde att den upplevda temperaturen snarare var en bra bit över trettiostrecket. Ska det vara så? Den 5 september?

Rekord lär det vara och sådana kan man ju applådera när det handlar om idrott men när det gäller temperatur så avstår jag gärna från att bli inblandad. Normalt - eller åtminstone förr, när det var annorlunda och mycket (var) bättre - letade sig de stora abborrarna så här års in från ytterskärgården där de under sommaren ätit sig feta. Alldeles bortsett från att det inte längre finns så många stora abborrar och att de endast har spigg att äta och själva jagas av svältande sälar och glupska skarvar så har de ingen almanacka. Så frågan är om de ännu kommit in eller om de väntar på mer normala hösttemperaturer?
 

Rovfiskar

Visst, man kan fiska efter havsöring och makrill och det går att meta färna, sutare och braxen. men motorn i det svenska sportfisket är spinnfisket efter gädda, gös och abborre. Fisket efter dessa tre rovfiskar har samma betydelse för vårt sportfiske som bassfisket har i USA.

De, i vart fall gäddan och abborren, förekommer i sötvatten över hela landet och dessutom i det bräckta vattnet längs ostkusten. Förr, när man här i landet fortfarande åt sötvattensfisk, var de uppskattade matfiskar. Att de främst fångas på drag har vi ABU att tacka för. I övriga Europa är det annars vanligt att meta inte bara abborre utan även gös och gädda.

Det var En amatörfiskare som erinrade mig om den här trion och dess betydelse genom det här inlägget i hans blogg. 

Att rovfiskbestånden i skärgården och längs ostkusten minskat dramatiskt de senaste decennierna och att ingen egentlig ljusning ses är ett allvarligt slag mot det svenska sportfisket. (Men på lördag så tänker jag i alla fall ge mig ut för att se om några av de ännu överlevande skärgårdsabborrarna letat sig in i kanalen. Det ska bli hyfsat väder och bryggan är skön att sitta på även om det skulle nappa dåligt, särskilt om man har pipan och kaffehurran nära till hands.)

Från päron till bomber

 

Det gamla päronblyet är snart ett minne blott. Blysänkena fasas ut och ersätts med mindre miljöskadliga varianter, oftast olika zinklegeringar.

Att så sker är naturligtvis bra, men de nya sänkena (om man inte har råd med volfram) är inte lika tunga, eller har i vart fall lägre densitet, än de av bly. Möjligen är det därför de oftast har en mer långsmal, missilliknande, form än den klassiska päronformen.

På bilden till vänster ses ett blysänke bredvid ett zinksänke. De väger lika mycket men zinksänket har större volym och känns lättare. Möjligen är kastegenskaperna, tack vare den aerodynamiska utformningen, desamma men med de nya sänkena får man, i vart fall gör jag det, gå upp i vikt om man vill få dem att hålla bottnen lika bra som blysänkena,

Just sänkets förmåga att hålla sig och tacklet på bottnen har stor betydelse för vad som brukar kallas för presentationen av betet. ibland vill man verkligen att det ska ligga så stilla som möjligt medan det i andra fall kan vara en fördel att det rör på sig. En intressant variant är rörligt bottenmete med en sjunkande bombarda som sänke.

Bakborstig rovmask och gul slingerbult

 

Nya insatser! Sommaren är över och norgeresan gjord. Nu börjar fiskesäsongen! Först på tur står abborren som nu bör ha börjat hitta in från ytterskärgården och en eller annan gädda brukar det också bli. Om jag ids/orkar/hinner med ett pass redan idag är osäkert men nästa helg så...  Sedan dags för mitt favoritfiske. Att stå på en folktom strand eller sitta ensam på en klippa, blickande ut över en allt tommare Östersjö, i hopp om att en blank öring ska ta mitt bete.

Hittills har jag haft mest framgång med tobisliknande kustvobblare och genomlöpare men inför höstens fiske hoppas jag på den hät mjukplastimitationen av en bakborstig rovmask (från Fladen Fishing). Jag har monterat den på en Mustad krok för gummimack och tänker fiska den med en sjunkande bombarda.

Till abborren brukar mitt utgångsbud vara en gul slingerbult (single tail twister) monterad på en jiggskalle i lämplig vikt (vilket brukar vara någonstans inom intervallet 5-15 gram. Tar fisken inte den gula försöker jag med någon annan färg och går inte det blir det en viftstjärt (paddle tail) i den färg som kallas motor oil. Tar borren inte heller den är en spinnare det enda som hjälper.

Gäddorna brukar komma som bifångster vid abborrfisket men är jag ute efter gädda enkom så brukar jag använda slingerbultar och viftstjärtar i större storlek - 4 till 6 tum - på jiggskallar med rejäla krokar. Inte för att de är mer effektiva för gäddorna men de sorterar bort småabborrarna.