Havsöring

Om kustspinn efter havsöring

- Senast uppdaterad 2024-04-18 -

Lämplig utrustning

Under glasfibereran, då spöna var tyngre än dagens, etablerades längden nio fot som något av en standard för tvåhandsspön. Idag, med lättare och styvare material att tillgå, är trenden mot längre spön. 10-11 fot tycks vara mer eller mindre normen för ett spö ansett för havsöringfiske. Och visst, det finns situationer då en elvafotare är perfekt och vid bombardafiske använder jag ibland ett 14 fot långt spö, men min standardbeväpning vid fiske med drag och kustwobblers är fortfarande en relativt lätt niofotare. Det är mindre tröttande att hantera under långa fiskepass än  vad ett längre spö är. och även känsligare och lättare att manipulera gången på betet med. Kastlängderna med en niofotare räcker gott i de flesta lägen och särskilt om man vadar. En av fördelarna med en niofotare är att även ett tvådelat spö är tämligen transportvänligt.

Klingan bör vara av rörbyggd kolfiber (vilket så gott som alla på marknaden förekommande spön är) eller sk komposit, dvs (vanligen) en blandning av kol- och glasfiber. Spöringar och särskilt toppöglan bör vara av högsta kvalitet.  Vid få andra fisken vevas så många meter lina in per fångad fisk som vid kustspinn efter öring. Undvik alltför små/trånga öglor. Sådana orsakar problem om man använder sk slaglina och isar lätt igen vid fiske runt fryspunkten. Spöts aktion bör vara rapp men följsam. Undvik klingor med uttalad toppaktion. De må kasta bra men är inte vad man vill ha när en stor öring ska drillas.

Spöt på bilden ovan, ett några år gammalt Westin Edge Dynamic klassat 7-30 g, är ett av mina favoriter. Det hanterar de drag på 18-22 gram som är vad jag vanligen använder på ett förträffligt sätt men kastar helt OK inom hela det angivna registret. Spöt kostade nytt vill jag minnas, runt 1.800 kr. Klingan är byggd av högkvalitativ kolfiber. Spöringarna, rullfästet och korken i handtaget är av motsvarande hög kvalitet. Kork är, för övrigt, det material jag helst greppar om, särskilt när fisket bedrivs i låga temperaturer (vilket havsöringfisket ofta gör). Greppet på det här spöt är utformat så att man med rullen monterad greppar, åtminstone huvudsakligen, om just kork även när man håller spöt i kastposition. Aktionen är inte överdrivet snabb/toppig utan klingan arbetar progressivt. Följsamt men rappt. Det är ett lätt och känsligt spö som samtidigt har sk ryggrad nog att tämja även stora och stridbara fiskar.

De krav jag ställer på en haspelrulle för kustspinn efter havsöring är att den har en säker bygelmekanism (dvs en som inte tjuvfäller), en bra lintrissa, jämn linuppläggning, jämn och mjukt verkande slirbroms och en jämn, vibrationsfri, gång. Den bör också ha dessa egenskaper även efter några säsongers användning. Nästan alla moderna rullar känns fina när de är nya men alltför många blir snabbt trötta. Se upp med billiga rullar. För att en rulle ska hålla i längden krävs högkvalitativa material och hög precision i tillverkningen och sådant kostar. Billiga drev gjutna i någon mjuk legering kan kännas fina när rullen är ny men slits snabbt. Bristande precision i tillverkningen döljs lätt med billiga kullager som ger den nya rullen en lätt och jämn gång men som snabbt slits varpå rullens usla grundkvalitet ger sig till känna. Kullager av den kvalitet man vill se i en fiskerulle är relativt dyra. Om en rulle för några få hundralappar har många kullager är detta en varningsflagga snarare än ett tecken på kvalitet. 

Rullen ovan är en Shimano Exage 4000, även den med några år på nacken, som uppfyller mina ovan angivna krav. Många väljer mindre rullar - så liten som möjligt tycks vara ledstjärnan - men det förstår jag inte finessen med. En rulle för kustfiske efter havsöring ska kunna hanteras även med frusna händer och/eller handskar och då är det en avgjord fördel att den inte är alltför liten. Rullen kostade ny någon eller några hundralappar mindre än vad spöt gjorde. Många förespråkar något mindre rullar (i storlek 2500-3000) och det fungerar om man använder PR-lina. Med nylonlina, vilket jag föredrar, ger den större spolen på en 4000-rulle bättre kastegenskaper. Skillnaden i vikt är, särskilt som man använder tvåhandsspö. försumbar.

Några äldre fiskekamrater

Linan är viktig. En modern. monofil, nylonlina i dimension 0,25 mm är i mitt tycke idealisk. Är det mycket sten och annat som nöter linan där man fiskar kan man lämpligen skarva på en slaglina, cirka två spölängder är lagom, 0,35 mm närmast draget.

En ännu äldre kompis.

Det här är en av mina bästa utrustningar för kustfiske efter havsöring. Dessutom fungerar den ypperligt till det mesta "normala" spinnfisket och kastmetet. Prylsnobbarna och "experterna" fryner garanterat på näsan åt den eftersom den består av hyfsat billiga komponenter med låg eller obefintlig imp-faktor. 

Spöt är ett niofots SPRO Skyvolt med rekommenderad kastvikt 12-25 gram. Andra tillverkare hade utan vidare skrivit 7-30 gram och det hade varit lika korrekt och fortfarande bara siffror. Hur som helst så kastar spöt de drag och kustwobblers jag använder - från 7 grams spinnare till 27 grams kustwobblers utan anmärkning. Klingan består (gissar jag) huvudsakligen av glasfiber förstärkt med kolfiber, dvs vad som åtminstone förr kallades komposit och som - i det här fallet och i mina ögon - ger det bästa av två världar. Rullen är en ABU Garcia Oceanfield 3000 och linan Berkley Nanofil. 

Rullen har jag skrivit om tidigare och den blev vederbörligen sågad av ett antal kommentatorer. Själv begriper jag uppenbarligen ingenting om haspelrullar eftersom jag fortfarande fiskar och är nöjd med min. Att ett rimligt prissatt spö med huvudsakligen glasfiber i klingan och en behaglig, progressiv, aktion av internetexperterna betraktas som näst intill oanvändbart tar jag för givet och Nanofil är inte en lina som alla förstår att uppskatta. Eller knyta. Så möjligen är det bara jag som tycker att det här är riktigt bra grejor, men det är de.

Prislappen? Det redan billiga spöt köpte jag för 399 kr när Lundgrens sålde ut dem och för rullen betalade jag Dogger 699 kr. Linan kommer från en av de bulkspolar med Nanofil jag samlat på mig och det som nu sitter på rullen har kostat mig runt en hundralapp. Jag äger moderna spön och rullar som kostat mig åtskilliga gånger om vad jag gett för de här grejorna men knappast är bättre så den här combon är den definitivt mest prisvärda.

Naturligtvis är en Cardinal C4 på ett RST M5 SLE en kvalitativt sett bättre utrustning men då talar vi om en rulle som man för flera decennier sedan fick betala mer för än vad jag gav för Oceanfielden och ett spö med fem siffror på prislappen. Och havsöringen bryr sig inte. Det är inte alltid det kostar att ligga på topp.

Mina tips för kustspinn efter havsöring

Mitt kustfiske efter havsöring bedrivs i Östersjön (Roslagen, Åland och Gotland) och till 90 % över långgrunda bottnar och i vattendjup från några decimeter till kanske två meter och antingen från land eller utvadad i vattnet. Min teknik och utrustning är anpassade till detta. Fisket kan bedrivas året om (beroende på hur sträng vintern är) men det är så här års det börjar bli som mest intressant. När dagarnas längd ökar och solen värmer är det plötsligt skönt att vara ute och fiska och i det avseendet är havsöringen rätt lik oss. Också den uppskattar att det plötsligt blir litet varmare. Det klassiska (och säkraste) tipset är att söka öringen en fin vårvinterdag med sydlig vind och att göra det i en långgrund, sydvänd, vik med sk leopardbotten. Lyckas man kombinera dessa förutsättningar kan man få ett fint fiske.

Eftersom de bottnar jag fiskar över vanligen är bemängda med vegetation och stenar är kustwobblers mitt förstahandsval när det handlar om beten. Favoriterna är Vicke, Gladsax och Sandgrävling och de färger jag använder mest är tobis- eller strömmingsliknande och röd med svart rygg eller gul med röd rygg. Standardvikten är 20 gram men om det blåser hård motvind går jag upp till 27-30 gram. Jag byter ut trekroken mot en enkelkrok som jag monterar så att krokspetsen pekar uppåt, ett arrangemang som effektivt minskar risken för bottennapp samtidigt som det ger mycket säkra krokningar. 

Den typ av bete som kallas havsöringdrag, tillverkade av plast eller epoxy, är också effektiva och kan tas hem även i långsam takt över grunda bottnar. Genomlöpare har på senare år vunnit många anhängare och är det inte alltför grunt använder jag ofta sådana och, i så fall, alltid med enkelkrok. De gamla beprövade favoriterna som Toby, Salar, Gnosjö och Snaps fungerar lika bra som de alltid har gjort och det gör även det gamla knepet att snabbt byta till en liten, gärna svart, spinnare om man råkar ut för sk följare (öringar som simmar efter ens drag utan att hugga).

Upphängare använder jag sällan eftersom de innebär mer tid som får ägnas åt att plocka bort tång och annat från krokar vilket minskar den tid krokarna fiskar i vattnet. Den minskade effektiva fisketiden är en nackdel som överväger de eventuella fördelar en upphängare ger.

För det mesta använder jag monofil nylonlina i dimensioner från 0,25 till 0,30 mm. Jag anser att nylonlinans tålighet mot nötning och dess elasticitet är egenskaper som överväger PE-linornas högre känslighet. Flätade PE-linor går helt bort för den del av mitt fiske som bedrivs vintertid eftersom problemen med isbildning då blir för besvärande med sådan lina. Nylonlinan ger säkrare knutar och är mindre trasselbenägen. När jag använder PE-lina skarvar jag på en cirka två spölängder lång tafs/slaglina av nylon närmast draget.

Nio fot är den spölängd jag oftast använder. Den ger goda kastlängder samtidigt som spöt fortfarande är lätt och smidigt att hantera. Jag undviker spön som är överdrivet styva/snabba/toppiga i aktionen. Sådana spön må kasta långt och vara känsliga nappindikatorer men en klinga med progressiv 3/4-aktion är bättre när man väl har en skaplig fisk på kroken.

Under spöt sitter en haspelrulle i storlek 3000-4000. Jag har stora labbar och för en fullvuxen karl normal finmotorik. Ofta är det kallt och ibland har jag handskar. Under sådana förhållanden ser jag inga fördelar med att använda minsta möjliga rulle (vilket tycks vara vad de flesta eftersträvar). En överdrivet liten rulle är också alldeles för lätt för att balansera ett tvåhandsspö och en dåligt balanserad utrustning är mer tröttsam att fiska med även om den skulle vara lättare. Kustfiske efter havsöring kallas ofta för de tusen kastens fiske eftersom det ofta är långt mellan huggen. Långa fiskepass med många kast innebär att det är viktigt att ha en utrustning som är vilsam att hantera.

Så om du inte ännu provat på detta fiske och bor vid eller nära ostkusten så kanske det är dags nu? Rätt som det är kommer det en helg med kanonväder och då är det guld att vara ute på stranden vare sig det nappar eller inte, glöm bara inte matsäcken som ju är den kanske viktigaste ingrediensen i en lyckad utflykt vare sig den har med fiske att göra eller inte.

Om du har vadare: Börja inte fisket med att plumsa ut i vattnet! De allra flesta hugg jag fått har kommit inom 15 meter från land där vattendjupet understigit en halv meter. Står det fisk där så är det en god idé att ge den chansen att hugga snarare än att skrämma bort den.

Hemtagningen av draget bör, som regel, vara långsammare i kallt och snabbare i varmt vatten men alltid göras med korta avbrott, sk spinnstopp, på någon sekund under vilka betet (beroende på vilket drag man använder) får sväva i vattnet eller singla ned mot bottnen. Ofta(s)t kommer hugget just då.

Var uppmärksam på om linan plötsligt slackar! Det är ofta en havsöring som stöter på draget med sin nos.

Bombarda

Ett alternativ eller kanske snarare komplement till det traditionella spinnfisket med drag är att fiska med den typ av kastflöte som (vanligen) kallas bombarda. Betet utgörs då oftast av en fluga (streamer) eller någon form av mindre mjukisbete. På bilden ovan visas den klassiska franska tobisimitationen Raglou. 

Vild eller odlad fisk?

Även om det fortfarande finns bestånd av självreproducerande fisk (vild fisk som på hösten går upp i åar och andra vattendrag där den leker) så är mycket av den fisk som simmar i våra vatten odlad. Odlade smolt (öringungar) sätts ut bland annat vid Älvkarleby och i Stocholms ström men även i mindre vattendrag som Norrtäljeån. På dessa odlade fiskar är fettfenan bortklippt så det är lätt att avgöra om den fisk man fått på kroken är vild eller odlad. Själv sätter jag ovillkorligen de vilda fiskar jag lyckas fånga åter (och det uppmanar jag alla att göra!).

Ska du släppa tillbaka fisken är det korrekta förfarandet att - om möjligt - kroka av den utan att lyfta upp den ur vattnet. Använder man, vilket man bör göra, enkelkrok utan (eller med innypt) hulling är avkrokningen vanligen en enkel sak men en peang bör alltid finnas till hands.

Eventuell fotografering (se nedan) kan mycket väl göras utan att lyfta och kladda med fisken.

Respektera förbudstider och fredningszoner

I Roslagen och runt Gotland är fiske efter havsöring tillåtet året om men i samband med leken råder fiskeförbud på de kustavsnitt där vattendrag i vilka fisken leker mynnar ut. Dessa tider och områden är man som sportfiskare skyldig att såväl känna till som respektera och det finns absolut inga ursäkter att inte göra så. Och stå inte precis intill gränsen för ett sådant fredningsområde utan håll rejält, helst någon kilometer. respektavstånd!

Om vadning och vadare

De första gångerna jag vadade under fiske gjorde jag det i badbyxor. På sommaren. När jag blev året-om-boende på Gotland  några år i början av åttiotalet och därmed började idka kustfiske på året-om-basis insåg jag, frampå höstkanten det första året, att badbyxorna inte var någon hållbar året-om-lösning. Mellan Söderport och tingshuset fanns på den tiden en sportfiskebutik. Där inhandlade jag ett par vadare av Vikings fabrikat. De var tillverkade av någon slags gummerad väv och oerhört rymliga. Förutom mig skulle de säkert ha rymt ett halvt badkar med vatten så för att undvika den risken skaffade jag ett elastiskt bälte som jag satte runt bröstet för att "täta". Sedan var det bara att ge sig ut.

Mina vikingvadare var vattentäta och under de säsonger jag använde dem så fortsatte de att hålla tätt. Däremot saknade de värmesolering så det gällde att, vintertid, ha lera lager värmande kläder under dem. De saknade även stretch (vilket väl är en orsak till att de var så rymligt tillskurna). På det hela taget så fungerade de. Man kunde, rätt klädd, fiska utvadad även i kallt vatten. Motsvarande vadarbyxor idag är gjorda av PVC. Själv använder jag, när jag ska ge mig ut i kallt vatten, vadare av neopren och med filtsula på stövlarnas undersida. Filten isolerar när man står på kall sten (men givetvis vill jag ha en filt- eller ullsula även i stöveln (som bör vara minst två nummer större än den skostorlek man normalt "drar") och ger även ett visst halkskydd.

Några år senare befann jag mig i Skellefteå. Där fiskade jag mest i älven och vadarbyxorna var undanlagda. Däremot skaffade jag mig ett par vadarstövlar. Jag minns inte fabrikatet men tror att de var franska. Mycket fina och sulorna var dubbade så de var förträffliga när man på senhösten halkade runt längs älvkanten och vid en vansklig hävning kunde man lugnt kliva ned i vattnet om så krävdes. Även dessa vadarstövlar var, bortsett från själva stöveln, tillverkade av någon slags gummerad väv. Den här typen av vadarstövlar är vad jag oftast använder och jag kliver sällan ut längre än på knappt knädjupt vatten.

Glöm för allt i världen inte de vanliga, höga, gummistövlarna! Håller fötterna torra och varma, är - om man köpt rätt och inte snålat - bra att gå i och skyddar effektivt mot fästingar. Att kunna kliva omkring i vattnet, även om det inte går högre än till fotknölarna, kan ofta vara hela skillnaden mellan ett hopplöst läge på stranden och ett effektivt fiske. En riktig fiskare bär inte låg- eller gymnastikskor.

Bra stövlar är gjorda av gummi (inte plast). Stövlar av riktigt (natur-)gummi kräver skötsel för att inte åldras och spricka. Det finns många tillverkare men jag föredrar Viking och Nokia. Jag brukar ta till storleken rejält och vill alltid ha en tjock innersula av yllefilt i mina stövlar.

Vadarstav

Vadarstavar finns att köpa. Själv brukar jag leta rätt på en lämplig stav vid fiskeplatsen (eller ute i skogen). När det har avverkats brukar man ta hand om ved och virke men klenare dimensioner blir allt som oftast liggande. En sådan tar jag hand om, kapar till lämplig längd och hyfsar till med slidkniven. Sedan får den komma hem och torka. Jag förser den sedan med en rem (att hänga över nacken) så att jag kan lägga ifrån mig den på vattenytan utan att den flyter bort (för jag vill ha båda händerna/armarna fria för fisket).

Skulle man hitta en verklig favoritstav så kan man om man så vill lägga ned jobb på att ytbehandla den så att den ska hålla länge och kanske förse den med en doppsko men jag täljer mig hellre en ny stav när den gamla gjort sitt. Det tar inte många minuter.