C&R - igen

 

 

Man kan inte vara nog försiktig när man måste sätta åter en landad gädda. Att den snabbt simmar iväg när man släppt den innebär inte att den återhämtat sig. Ta dig tid att titta på den här videon.

 

Enkelt

Om ditt bete har nio krokar, vilket en wobbler med tre stycken trekrokar har, så kommer du ändå aldrig att få flera än en gädda i samma kast. De nio krokspetsarna niobubblar varken din fångst eller dina möjligheter att få de gädda som hugger att fastna. Däremot flerdubblar de risken för att ditt drag ska fastna i något annat än en gäddkäft. Detta något kan vara allt från bråte på bottnen, håvgarn, ett finger eller någon annan kroppsdel, I bästa fall leder sådana missöden inte till något värre än en förlorad wobbler eller en tappad fisk. I sämre fall leder de till att fisketuren får avslutas på närmaste akutmottagning.

Även om du inte kör C&R är det alltså en god idé att minimera antalet krokar på dina beten och det ideala antalet är en (1) krok. En (1) enkelkrok av god kvalitet, rätt storlek och med en sylvass spets. Tänker du återutsätta din fångst så har du naturligtvis nypt in hullingen på kroken. Att tillämpa C&R samtdidigt som man fiskar med krokuppsättningar som gör komplicerade operationer nödvändiga var och varannan gång en fisk ska befrias är idioti. Och djurplågeri. Med hullinglös enkelkrok blir avkrokningen enkel eller i vart fall enklare. Krokningen blir för övrigt oftast betydligt bättre med bara en, vass, krok eftersom man då får god penetration och ett säkert krokgrepp. 

Gör dig och fisken en tjänst och ditt fiske enklare.

 

Enkelt

 

Det inom främst gäddfisket utbredda C&R kan ha olika orsaker. I bästa fall handlar det om omsorg om den enskilda fisken eller åtminstone om beståndet. Ibland, misstänker jag, handlar det nog mest om bekvämlighet. Äter man inte gädda är det ju enklare att kasta den fisk man fångat åter...

Är man på allvar rädd om fisken bör det vara en absolut självklarhet att undvika hemskheter som trekrokar och hullingar. I så fall fiskar man med enkelkrok utan hulling (eller, som på bilden, intryckt hulling). Vidare så undviker man att överhuvudtaget ta upp gäddan ur vattnet utan krokar av den medan den, eventuellt i säkerhet i det gummerade håvgarnet, ligger kvar där och låter den göra så tills man försäkrat sig om att den är pigg nog att simma iväg.

Det där med att sätta tillbaka gäddor...

 

 

 

 

- Uppdaterad 2022-08-13 -

Även om man inte tillämpar C&R så måste man ibland sätta tillbaka en fångad fisk och därför måste man kunna hantera den utan att den kommer till skada. För oss som fiskar i Östersjön gäller ju att gäddor under 40 cm och över 75 cm i längd ovillkorligen ska sättas tillbaka och för havsöring gäller detsamma för de fiskar som inte når upp till minimimåttet 50 cm. Därför bör man aldrig fiska utan att ha någon form av måttstock lätt tillgänglig. Bäst är att markera de aktuella måtten på sitt spö. Har man gjort det så står man aldrig utan måttband när fisken landats.

Fiskar är anpassade för ett liv i vatten och de klarar sig dåligt när de lämnat detta. Ska man släppa tillbaka en fisk är det därför önskvärt att minimera den tid fisken är uppe i luften. Sitter kroken så att man lätt kommer åt den är det ofta möjligt att lossa den utan att ens behöva ta upp fisken ur vattnet och detta är i så fall det bästa. Åtminstone ur fiskens synpunkt. Vissa av oss känner ett behov av att fotografera sina fångster (för att "lägga ut"), gärna  med sig själv hållande fisken, och då mer eller mindre måste den tas upp ur vattnet.

Gäddan är en i sammanhanget speciell fisk. Den kan bli rätt stor, den är sällsynt hal och slemmig och har dessutom ett tandgarnityr som kan ge en oförsiktig (eller bara klumpig) fiskare otäcka (ofta infekterade) sår. Ofta tar den ett bete så att kroken (eller krokarna) hamnar långt ner i svalget eller trasslar in sig i gälbågarna, situationer som ofta kräver rätt känsliga operationer om avkrokningen ska kunna genomföras utan att fisken kommer till (ytterligare) skada. Gäddan är  dessutom förmodligen ett av det vanligaste objektet för C&R liksom det, som jag nämnde inledningsvis, det i vissa vatten är obligatoriskt att sätta tillbaka fisk av viss storlek. Kort sagt så måste en sportfiskare kunna hantera en gädda.

Måste man lyfta upp gäddan ur vattnet och på land (eller i båten) för att kunna lossa kroken så måste själva lyftet göras säker och skonsamt. Själv lärde jag mig en gång i tiden det gamla nackgreppet (som funkar för gäddor upp till ca 5 kilo) men det är ganska brutalt. Huggkrok går också bort och själv är jag skeptisk till sk lipgrip. Att lyfta en gädda i underkäken är inte skonsamt. De bästa alternativen är (a) håv och (b) det sk gälgreppet.

En håv för gäddfiske bör vara rymlig, dvs både vid och djup, stabil och ha ett hyfsat långt skaft. Nätet bör vara av den moderna, gummerade typen. Det är en fördel om håven kan fällas ihop till en vagga/hammock när fisken ska hanteras.

Själva håvningen kan förefalla vara en enkel sak men det är en hel del som kan gå fel. Jag är medveten om att många C&R-fiskare vill undvika långdragna drillningar av fisken men är densamma inte helt liten så är det en god idé att inte ha alltför bråttom med att ta fram håven utan istället låta den tröttas åtminstone en smula, detta för att minska risken för att den ska slå sig loss mot håven eller, vilket hänt, slå håven ur  handen på en förvånad fiskare. En klassiker på missödesfronten är att en krok fastnar i håvgarnet innan gäddan ligger tryggt i detsamma. Det är heller inte skonsamt att ta fisken för hårt då detta bla ökar risken för att kroken/krokarna sliter upp stora hål.

När håvningen är avklarad behövs något att lägga fisken på. Idealet är en sk avkrokningsmatta men även en bit presenning, en sådan där kasse man kan köpa på IKEA eller något annat liknande funkar också, kom bara ihåg att blöta underlaget. Måste du lägga gäddan på gräset så se åtminstone till att det är blött. Av samma skäl, dvs för att inte skada dess slemskikt, bör man aldrig hantera en gädda med torra händer (eller handskar). Slemskiktet är nämligen vad som skyddar gäddan mot svampangrepp och annat liknande otyg. Lägger man gäddan direkt på torra land för att kroka av den så kan man lika gärna slå ihjäl den på en gång.

Tänk på att fisken är gjord för att vara i vatten där den är i princip viktlös. Att plötsligt väga hundra gånger så mycket som man brukar är en stor påfrestning i sig. Hantera fisken så varsamt (och så litet!) som möjligt. Håll den när den inte ligger med båda händerna, en vid huvudet (gälgrepp) och en under buken. Håll fisken i horisontalläge, inte hängande med stjärten nedåt!

Nå, när nu gäddan ligger där den ska och man har den under kontroll så att den inte kan sprattla iväg från det noga förberedda underlaget gäller det att ha lämpliga verktyg till hands. Eftersom det är viktigt att minimera den tid gäddan är ur vattnet är det inte läge att börja rota i packningen för att leta efter tången, peangen eller vad man nu behöver. Hade man inte varit förutseende (optimistisk) nog att förbereda avkrokningsmattan och lägga fram verktygen innan gäddan högg (dvs innan man började kasta) så borde man ha ordnat med det innan man håvade eller på annat sätt lyfte upp fisken. Det hela ska i princip fungera som ett depåstopp i Formel 1- snabbt, fokuserat och med precision (men ingen stress och inget hafs).

Den här fisketången (ABU:s) var state-of-the-art när jag köpte den (i början av sjuttiotalet) och den är förmodligen den äldsta detaljen i min fiskeutrustning som jag fortfarande använder. Men det finns (för gäddkäftar) bättre (längre) tänger. En sådan bör (måste) man ha och även en avbitartång om man någon gång tvingas att lämna en krok kvar i fisken.

Ingen vettig person sticker in handen eller ens ett finger i ett gäddgap. En tång med långa käftar eller en peang är en nödvändig del av en gäddfiskares utrustning och de flesta har, likt en kirurg, flera instrument att välja på. Ibland sitter en krok så att den inte kan lossas utan att orsaka en kanske fatal blödning. Måste man ändå sätta tillbaka fisken kan det i så fall vara vettigare att med en lämplig avbitartång nypa av så mycket av kroken man kommer åt och låta resten sitta kvar. Förhoppningsvis stöts den inom några dagar bort.

En gång när jag tog ur en gädda kände jag hur kniven skrapade mot metall. I buken på gäddan satt, inkapslad i en vit hinna, resterna av en långrevskrok (ca 5/0). Uppenbarligen hade gäddan, som var i glimrande kondition, någon gång svalt ett bete avsett för torsk men lyckats bita av tafsen och sedan levt med kroken i sig utan några större problem.

När fisken sätts åter bör man inte bara kasta den i vattnet utan varsamt lyfta tillbaka den. Innan den släpps bör man försäkra sig om att den klarar av att hålla sig på rätt köl. Ibland kan den behöva en liten stund innan den simmar iväg, andra gånger (oftast) nästan sliter den sig så fort den känner att den är åter i vattnet.

Gäddan är aktiv och äter mellan 0,5 och 22 grader. Dess optimala trivseltemperatur ligger vid 12-14 grader. Är det varmare eller kallare (och kan inte fisken flytta till vatten med lämpligare temperatur) handlar det för gäddan bara om att överleva i avvaktan på bättre tider (temperatur). Av detta följer att gäddfiske bör bedrivas under de svalare delarna av året. Tänker man inte avliva och äta upp fångsten, dvs tillämpar man C&R, är det oförsvarligt att fiska efter gädda när det är varmt i vattnet (och det oavsett hur grov utrustning man använder och hur snabbt man vevar in gäddan. Ju varmare det är i vattnet desto större är även risken att en skadad fisk drabbas av svampangrepp och annat som kan döda den.

Till skillnad från oss mår gäddan dåligt av frisk luft och den tid en gädda tillbringar över vatten. Kan man avstå från mätning, vägning och fotografering av varenda snipa man drar upp så bör man göra det. Direkt solljus och minusgrader är saker man bör undvika att utsätta fisken för.

*     *     *

Den här videon visar på ett bra sätt vad som behövs och hur man bör gå till väga om man ska kroka av och sätta åter en skaplig gädda utan att vare sig den eller man själv kommer till skada. Här är en annan video som visar gälgreppet men där man samtidigt betonar det vettiga i att alltid ha en håv (och vadarstövlar).

Catch and release, sportfiske, beståndsvård och etik

Eftersom det är söndag idag så får det bli en liten betraktelse. Den kan ni läsa och sedan meditera över.

Om fiskare X äter gädda fyra gånger om året och därför per år fångar och slår ihjäl fyra gäddor men inte drar upp flera än så eftersom han inte "behöver dem" så påverkar detta naturligtvis det eller de bestånd ur vilka gäddorna tas negativt (men försumbart så) och hans nöje (fiske) utsätter (om nu fisk kan lida) fyra gäddor för lidande. X är en inbiten fiskare och han är därför så ofta han har tid och möjlighet ute med sitt spö men eftersom han bara behöver fyra gäddor per år ägnar han sig när det inte är just gädda som står på menyn åt att fiska abborre och gös (som också hamnar på matbordet) eller att kasta efter havsöring och torsk (som han nästan aldrig får några). Han har även setts fånga flundror och , när han varit på västkusten på semester, makrill och även dessa fiskafängen har slutat med att fångsten ätits upp.


Fiskare Y äter överhuvudtaget inte gädda men han fiskar gärna. Eftersom han inte tar fisken till vara så återutsätter han all fisk han fångar. Hans nöje består i att väga,mäta och fotografera sina fångster och han vill gärna fånga så många och stora gäddor som möjligt. Annan fisk än gädda är han inte intresserad av. Han är, i likhet med fiskare X, ute mest varje helg. På ett år blir det kanske 40 fisketillfällen och vid dessa fångar han, i snitt, fem gäddor, dvs ca 200 gäddor per år. Av dessa gäddor, vilka alla återutsätts, överlever 90 %. Hans nöje (och här finns ingen nyttoaspekt) innebär att 40 gäddor dör. Dessa 40 gäddor dör långsamt av olika skador de drabbats av när de dragits upp. Fiskare Y har (om nu fisk kan lida) utsatt 400 gäddor för lidande och åtminstone 40 av dessa har utsatts för ett mer omfattande och utdraget lidande än det fiskare X åsamkat sina offer.

Vilket av exemplen ovan är mest etiskt problematiskt? Vilket förhållningssätt -att som X "bonka" alla sina gäddor men samtidigt inte dra upp fler än vad man vill äta eller att, som Y, konsekvent återutsätta sina fångster men att dra upp så mycket man tycker är roligt - är minst skadligt för beståndet?

Ett öppet brev

Catch and release kan ifrågasättas ur etisk synpunkt. Argumentet är då att det inte är försvarbart att orsaka levande varelser smärta bra för sitt eget nöjes skull. Att göra så är mer eller mindre definitionen av grymhet.

Bland de som engagerat sig mot C&R-fisket är djurrättsorganisationen PETA som uppenbarligen anser inte bara att fiskar kan känna smärta utan även har ett utvecklat känsloliv och att fiske med krok är att jämställa med tortyr. Ni kan läsa själva.

The Cruelty of Catch-and-Release Fishing

Written by PETA | April 21, 2015

Själv är jag, utan att dela PETA:s uppfattning, inte helt bekväm med C&R. Naturligtvis släpper jag åter fisk som fastnat på min krok men som jag av någon anledning inte vill eller får behålla. Dock är syftet så gott som alltid att jag ska lyckas fånga en fisk som sedan ska tas om hand och hamna på matbordet. PETA anser förmodligen att jag inte bara är en samvetslös sadist utan till på köpet en skoningslös mördare. Det kan jag leva med. Jag är helt enkelt uppfostrad på det viset och vid det här laget för gammal och för trygg i mina grundläggande värderingar för att ändra på mig. Däremot har jag inga problem med att andra ägnar sig åt C&R,åtminstone inte så länge de behandlar fisken maximalt skonsamt och inte driver det hela för långt. Dessvärre finns skräckexempel på det motsatta och dessa är minst lika förkastliga som att slå ihjäl fisk för att sedan slänga den.

Till skillnad från många andra tycker jag att det är viktigt och intressant att fundera över sådana här frågor. Därför läste jag,med stor behållning, den här repliken på PETA:s ovan citerade inlägg i debatten.

An Open Letter To PETA On Catch & Release Fishing.

Published by Joseph Simonds under Fishing News, Salt Strong
Last updated on: July 23, 2017

/

Catch & Cook

Inom dagens sportfiske tillämpas (och påbjuds) ofta det som på svenska heter Catch & Release (C&R) och som väl enklast kan översättas till fånga och återutsätt. Det handlar alltså om att inte avliva och ta hem sin fångst utan så varsamt som omständigheterna medger det kroka av och släppa åter den. Men först måste den tydligen vara uppe på torra land i rätt många minuter för att vägas, mätas och fotograferas.

Officiellt motiveras C&R med fiskevårdande (beståndsvårdande) och etiska (det är fel att döda fisk) skäl men jag tror att det mer handlar om att man inte gillar att äta fisk eller åtminstone är för lat för att ta reda på den. Vidare handlar det om att kunna dra upp så många fiskar som möjligt utan att så att säga behöva ta konsekvenserna av sitt handlande. På vissa håll betraktas C&R som rent djurplågeri och det är, eller har i vart fall, av det skälet, varit förbjudet i bla Tyskland.

Old School är att ta vara på sin fångst och att inte ta upp  mer än vad man behöver. Bortsett från de enstaka fiskar som blir middag är detta förhållningssätt minst lika försvarbart ur beståndsvårdande och etisk synpunkt. Även detta kan uttryckas på modern svenska. Catch & Cook (C&C). Kanske kan det bli en ny trend? Att fiska tills man lyckats fånga en lagom fisk och sedan, istället för att äta medhavda mackor eller grilla korv, rensa och tillaga sin fångst och avnjuta den vid fiskeplatsen tillsammans med eventuella fiskekamrater. Eller så kan man ta ur den, äta sina mackor och sedan åka hem och laga fiskmiddag.