Två små tidsmaskiner

När min mor föddes, för snart nittio år sedan, såg toppmoderna rullar ut som på bilden ovan. Till vänster en amerikansk levelwind (multiplikatorrulle) av märket South Bend och till höger en fransk haspelrulle av märket LuXor. Monofil nylonlina (som jag fyllt rullarnas spolar med) fanns då ännu inte att tillgå. Den höll man just på att uppfinna Inte heller hade man glasfiberspön. Glasfibern kom att utvecklas under andra världskriget. Linorna var spunna av material som bomull, lin eller silke och impregnerade på olika sätt (men ändå benägna att ruttna om de inte spolades av rullen och hängdes att torka i lösa slingor efter fisket). De vanligaste spömaterialen var splitcane (lamellimmad bambu) och stålrör.

Min mamma är inte ett dugg intresserad av fiske och än mindre av fiskeredskap men det är alltså hennes son. När det gäller redskapen har mitt intresse för länge sedan passerat nördnivån och jag ägnar mig åt sådana perversiteter som att faktiskt fiska med grejor som de på bilden ovan. Och spön av stål och bambu... Linor av det gamla slaget som fortfarande går att fiska med är emellertid så svåra att få tag på (och att betrakta som rena museiföremål) så där "fuskar" jag...

Men varför? Varför fiska med gammalt mög när jag har fullt moderna grejor? Tja, varför restaurerar och kör folk veteranfordon? Varför lajvar folk medeltid? Och varför fiskar folk med spö och rulle när det finns fisk att köpa i butiken? Kort sagt: Därför att det roar mig. Jag finner det intressant att själv uppleva hur det var att vara sportfiskare förr i tiden (dvs längre tillbaka än det dryga halvsekel jag själv har minnen av) och eftersom jag är nördigt intresserad av fiskerullar därför att det ökar min förståelse av hur de fungerar och hur de utvecklats.

Utifrån mina försök med rullarna på bilden ovan förstår jag, bland annat, vilken revolution det innebar för fisket med lätta beten när haspelrullen kom. Faktum är att på ett modernt UL-spö fungerar den gamla luxorrullen lika bra som en modern rulle. Däremot är det betydligt enklare att hantera en modern multirulle än vad det är att fiska med rullen på bilden som saknar såväl frikopplingsbar spole och kastbroms (centrifugal- eller magnetbroms) som slirbroms. Kastlängderna med den gamla rullen är begränsade och skulle man få på en rejäl fisk gäller det att hålla ett säkert grepp om veven och tungan rätt i mun. Men roligt är det.

Wooden Wonder 1

Trä var vad wobblers var gjorda av innan plasten slog igenom och vissa wobblers görs fortfarande i detta material. Ett (eller två) fina exempel är South Bends fina gäddwobblers Bass Oren och Babe Oreno. Av namnet på den första (större) modellen förstår man att det handlar om bassbeten men någon bass har vi ju inte här i landet.

Betena på bilderna är tillverkade sent femtio- eller tidigt sextiotal och hör till de få fiskeprylar i min samling jag inte nänns fiska med. Men att de är effektiva vet jag för som grabb köpte jag när Forum i Uppsala reade ut dem (-69?) två Babe Oreno i frogfärgen (den färg wobblern till vänster på bilden ovan har) för 2 kr 50 öre styck. På dem fångade jag åtskilliga gäddor innan de blev ohjälpligt sönderbitna.

Sönderbitandet gick, dessvärre, tämligen snabbt. Vilket träslag Babe och Bass Oreno är gjorda av vet jag inte, men det är inte motståndskraftigt mot gäddtänder. Av främst ekonomiska skäl men även får att få en wobbler mer lämpad till mitt fiske tillverkade jag ett antal egna wobblers av orenotyp. Eftersom utgångspunkten var ett kvastskaft köpt i järnhandeln vid Vaksala Torg vet jag inte närmare vilket träslag mina wobblers är gjorda av men det är någon slags lövträ som är tyngre och hållbarare än det i mina köpewobblers. Några av mina hemslöjdsalster lever fortfarande och de nänns jag fiska med.

South Bend Finalist 1144

I mitt förra inlägg nämnde jag att jag kom i kontakt med flugfisket redan i mitten av sjuttiotalet och även om jag aldrig ägnat mig åt detta fiske så har jag förstås någon gång då och då viftat med ett flugspö. Jag har även genom åren "råkat" köpa en hel del flugfiskeutrustning, bland annat några klassiska rullar En av dessa är en South Bend Finalist 1144 i mycket gott skick. Inte ofiskad men den har förmodligen legat i en låda i kanske decennier, mendet ska det bli ändring på för den känns (sedan jag skruvat med den så att man kan veva med rätt hand) väldigt trevlig och förtroendeingivande. Jag gillar klickandet (fyra klick per varv) vid invevning och den mörkröda färgen. Innanmätet är enkelt och funktionellt med en rejält dimensionerad slirbroms. Jag gissar att den är i lagom storlek för en lina #6 eller #7 med backing. Naturligtvis bör den paras med ett glasfiberspö av samma märke, med det får jag återkomma om. 

Finalist låter rätt likt Medalist, namnet på Pfleugers klassiska flugrulle, och det är naturligtvis ingen händelse. South Bend ville med sin rulle konkurrera med Pfleugers succé och lyckades, på det stora hela, rätt bra med det även om Medalist fortfarande anses vara en något finare rulle. Om den är bättre? Det är jag inte tillräckligt erfaren för att bedöma.

Jag har inte (ännu) nördat ner mig tillräckligt i flugrulleriet för att veta när Finalist lanserades men min rulle är tillverkad någon gång på sextiotalet då tillverkningen flyttats från USA till Japan (och antagligen sköttes av Olympic).

South Bend 725A

Att fiska eller inte fiska, det är frågan

 Jag vet, det verkar vara en dum fråga. Naturligtvis ska man fiska! Piscare necesse est, som romarna uttryckte saken. Att fiska är nödvändigt. Eller carpe diem, dvs fånga karpen. Eller hur det nu var.

Men nu är det förstås inte fiske i sig min fråga gäller utan om jag ska fiska med dragen på bilderna i det här inlägget. Det är några träwobblers av South Bends tillverkning och de är gjorda någon gång på sextiotalet men har aldrig varit i vattnet. Eller ens,  förrän jag fotograferade dem, ur sina askar.

Jag har förstås fiskat med sådana här dyrgripar tidigare. Utan att blinka tagit dem ur asken, satt dem på tafsen och sett dem spräckas av gäddtänder. Eller förlorat dem i vassar. Men det var på sextio- och sjuttiotalen. Nu känns det inte lika självklart.

 Inte så att jag är orolig för att de inte skulle fånga fisk. Tvärtom. Bass Oreno tillverkas fortfarande och har sedan 1915, när South Bend började med den, fångat oräkneliga fiskar och rätt många svenska gäddor. Och de propellerförsedda ytbetena ser man ju att de är rena gädd- och abborrmagneterna en stilla junikväll.

Nej, det är snarare att jag inte riktigt vet om jag nänns. Fast det verkar ju litet larvigt att inte använda fullt fungerande fiskegrejor till det de är avsedda för. Eller? Är det inte litet varning (av något slag) på att förvandla dem till prydnadsföremål eller samlarobjekt?

Och hur coolt vore det inte att ta en ny svensk rekordfisk på ett sådant här drag? Eller bara ett nytt PB? Eller bara att fiska med dem. Bara för att?

Nå, vi får se hur det går. De här tre betena och ett gäng kamrater har nu samlat damm i min bokhylla i ungefär tre år medan jag slitit med rubrikens fråga. Några av dem har torrsprickor som jag spacklat med epoxi och de betena kommer definitivt att hamna i fiskeväskan...

A blast from the past - Daiwa 8300

Daiwa 8300

I början av min sportfiskarkarriär, dvs i slutet av sextiotalet, kom jag över en liten broschyr. Det var en trycksak, med engelsk text, som visade alla det japanska företaget Daiwas fiskegrejor. En produktkatalog, helt enkelt. Jämförd med Napp & Nytt var den inte mycket att hänga i julgranen men jag hade den kvar i flera år, tills den bokstavligen föll i bitar, och beundrade de fina hspelrullarna.

Allra finast - Top of the Line - och nyast (de lanserades -68) var rullarna i 8000-serien. Precisionsskurna snäckdrev och 3 kullager. Här hade japanerna, med god hjälp av amerikanska ingenjörer, verkligen tagit

South Bend Classic 935

i. Alla de finaste rullarna (utom Mitchells) på den tiden hade snäckdrev. D.A.M. Quick Finessa, ABU Cardinal, South Bend Classic, Penn Spinfisher... Men ingen mer än Daiwa hade tre kullager. Inte ens två. Så 8000-serien var, kan man påstå, den mest avancerade av dem alla. Dessutom var den byggd för att användas i saltvatten vilken borgade för lång livslängd.

Dessvärre kostade den en hel del och det här var på den tiden då Made in Japan uppfattades ungefär om Made in China gör idag, dvs man förväntade sig lågt pris snarare än kvalitet. Så att konkurrera, på lika villkor, med den svenskbyggda Cardinal på den senares hemmaplan var naturligtvis på förhand dömt att misslyckas. Vilket nog var tur. För ABU. För nu, när jag femtio år senare lyckats komma över en 8300 i gott skick har jag kunnat konstatera att den utan vidare är en väl så bra rulle som cardinalen (och det är ett så högt betyg som någon haspelrulle kan få, åtminstone av mig).

Här är en video gjord av en annan fiskare som förstår sig på fina rullar.

Flugfiske

Foto: Sara Blomkvist

Jag vill inte kalla mig flugfiskare, åtminstone inte än. Men i går stod jag i alla fall och viftade med ett South Bend glasfiberspö från sextiotalet och mina bästa försök till kast var i alla fall runt tio meter eller så (och jag lyckades undvika såväl trassel som att snärta av tafsen). Eftersom jag hade knutit på en fluga så var det, rent tekniskt, flugfiske jag ägnade mig åt.

Plåtburken är min flugask. Ursprungligen innehöll den (mycket god!) piptobak. Rullen på South Bend spöt (#7) är en Pfleuger Medalist. Men linan är ny och modern.