Ännu en engelsk Daiwa

Eftersom jag har ett fint Daiwa flugspö i klaas 7 som är byggt i Skottland blev jag glad när jag fann denna Daiwa 809 (som är tillverkad av J.W. Young & Sons). Tillsammans blir de ett snyggt ekipage.

Inte glas men ändå

Snart är det höst igen! Eftersom jag ogillar trängsel och jolm ser jag fram emot folktomma stränder, hög klar luft och kallnande vatten. Snart är det dags att åter ägna sin lediga tid åt att stå där och filosofera över varför havsöringen inte hugger.

I år ser jag särskilt fram emot att få testa det spö jag ropade in på auktion i vintras, ett 10´6´´ Lamiglas #8-9 som jag försett med en fighting butt (så nu är det 10´8´´). Balanserar fint en rulle som - på bilden - J.W. Youngs & Sons 1530 eller en Medalist 1498. Trots namnet Lamiglas är klingan av grafit men aktionen är mer åt glashållet, dvs old school.

J.W. Young & Sons 1530

Här är en traditionell flugrulle - tillverkad i England - för det tyngre enhandsfisket efter havsöring och det som på engelska kallas grilse (dvs lax som återvänder till sin födelseälv efter bara en vinter ute i havet). Givetvis kan den användas till annat flugfiske med linor runt klass 9. Med en WF9 rymmer den drygt 150 meter 30 lbs backing. Traditionell? Förutom att den är gjord i England så saknar den skivbroms utan bromseffekten, sådan den är, kommer från den reglerbara, fjäderbelastade, knarren. Skulle den inte räcka till kan man öka bromsverkan med handen mot spolkanten. Rullen är heller inte av sk large arbor-design. Men läcker är den och pryder sin plats under spöt (på bilden ett Thomas & Thomas 9´#9 ) gör den.

System Two, igen

I ett tidigare inlägg presenterade jag Scientific Anglers System Two 1011 och 1213, de två största rullarna i serien (eller om man ska säga systemet), lämpliga för laxfiske. Men det vore inte mycket till system om det inte också täckte in det lättare flugfisket. Vilket det naturligtvis gör.

Själv var jag på jakt efter en bra rulle till mina klass 5-spön och fastnade för System Two 67-L. 67 betyder att SC tänkt sig att den är lagom för linklasserna 6 och 7 men själv tycker jag att den är alldeles perfekt till klass 5 om man, som jag, är ute efter en rulle som tar rejält med backning och har en bra broms, för det är ju inte alla som bara fiskar harr och småöring med klass fem. En fin dag (eller natt) när havet ligger stilla och man frestar havsöringen med lätta don så kan det ju slå till...

L:et i modellbeteckningen indikerar, som jag förstått det, att det är en lättare modell och det är det ju eftersom man borrat hål i spolens utsida och därigenom trimmat vikten med några gram. Bromsen är av samma modell som hos de större rullarna men beläggen är av filt istället för grafit. Och så står det Made in England på rullen. Det känns bra.

Hardy Ocean Prince

Ett av de mest klassiska varumärkena inom sportfisket är Hardy, förknippat främst med flugfiske och berömt för sina utsökta rullar och spön. En gång (förr, när det var annorlunda och i många avseenden bättre) skedde tillverkningen i engelska Alnwick där bröderna William och John James Hardy 1874 drog igång tillverkningen av fina fiskeredskap under firman Hardy Brothers. Numera är Hardy bara ett, låt vara tämligen exklusivt varumärke och den allra nyaste hardyrullen jag äger är made in China...

Min Ocean Prince Two med spole från en Ocean Prince 3 3/4

Nå, 1984 - innan nästan allt inom sportfisket ingick i konglomeratet Pure Fishing och när ännu rullar tillverkades av europeiska arbetare - kom det från fabriken i Alnwick en tuff rulle tänkt för saltstänkt fiske efter snabb- och långrusande arter som tarpoon men alldeles utmärkt även för lax- och havsöringfiske. Den första versionen av rullen fick namnet Ocean Prince och eftersom det under namnet även stod 3 3/4 (indikerande spoldiametern i tum) kallas den ofta just Ocean Prince 3 3/4 så att man kan skilja den från de två senare modellerna Ocean Prince One respektive Ocean Prince Two. Tillverkningen upphörde i mitten av nittiotalet.

Ocean Prince 3 3/4 och Ocean Prince Two är, förutom en dekor på spolen på Two, såvitt jag (som är lycklig ägare till en av vardera) kan se identiska. One har en smalare spole och är alltså marginellt lättare och har lägre linkapacitet.

Vad som utmärker Ocean Prince-rullarna utöver saltvattenbeständigheten (som enligt ryktet är något tveksam) är att de har en vev med backspärr och alltså inte bara ett i spolen fastnitat vevhandtag. Konsekvensen av detta är att när en fisk rusar så står veven stilla och man riskerar inte att skada fingrarna på ett snabbt roterande vevhandtag om man assisterar den inbyggda slirbromsen genom att manuellt bromsa mot spolens rundade kant. Den inbyggda  slirbromsen är, för övrigt, kraftig och väl fungerade men till följd av reglagets utformning inte alldeles lätt att justera i stridens hetta.

En blivande klassiker?

Plast - den må kallas grafit eller något annat men det icke-metalliska material många rullar de senaste decennierna till stor del består av är plastic fantastic - är inget man förknippar med en klassiker men förr eller senare blir den första plastrullen antik. Rullar för flugfiske är ju tämligen enkla och åtminstone när det gäller flugfiske i de lättare linklasserna efter röding, harr, öring och liknande utsätts de heller inte för några överdrivna påfrestningar så ur hållbarhetssynpunkt duger här plast mycket väl.

En plastrulle som varit med rätt länge är Okuma Airframe. Den finns i storlekarna 4/6 och 7/9, liksom T-Forden kan man få den i vilken färg man önskar så länge den är svart och är, i all sin anspråkslöshet, en synnerligen väl fungerande liten rulle. Plasten den till övervägande delen består av kallas "titanium reinforced graphite" så det förstår man ju att det är en alldeles extra fin plast.

Det som inte är av plast är bland annat det rostfria IAR-lagret som gör att man inte behöver arbeta mot, den för övrigt alldeles utmärkta, slirbromsen vid invevning. Bromsen är en skivdito med teflonskivor. Även spolaxeln är i rostfritt stål. Designmässigt och ergonomiskt finns inget att anmärka på och inte heller i övrigt kan jag hitta något fel på den här rullen. Utom då att den är gjord av plast. Om det nu är något fel. Runt trehundra kronor är vad man får betala för att bli ägare till en möjlig framtida rullklassiker och medan man väntar på att den ska bli det så kan man med fördel fiska med den.

Daiwa 275

Tittar man i en engelsk ordbok så är betydelsen av verbet mooch på brittisk engelska, att hänga på ett håglöst sätt. På amerikansk engelska är betydelsen ungefär densamma som för det svenska slangverbet bumma, dvs att tigga eller försöka få något utan motprestation. Så finns det en fiskemetod som kallas mooching och som, såvitt jag lyckats utröna, är en slags mete från drivande båt. Metoden härstammar från Nordamerikas stora sjöar och fisket efter de insjölaxar som simmar där men den idkas även i salt vatten. Rimligen borde mooching fungera lika bra i våra svenska laxförande stora sjöar liksom, för den delen, i Östersjön. Ur miljösynpunkt ter sig fiske från drivande båt mer tilltalande än bränsleslukande trolling och bör även vara mindre kostsamt.

Hur som helst så finns det rullar som är särskilt konstruerade för just mooching. En av dessa är Daiwa 275 som i Europa även såldes och användes som flugrulle till laxfiske. På den internationella marknaden har den kallats Ocean Fly Reel och marknadsförts som en rulle för Big Game flugfiske.

Daiwa 275 är ett monster till rulle. Definitivt ingen lättviktare. Allt på den är överdimensionerat, linkapaciteten enorm och även slirbromsen är en, för sin tid, rejält tilltagen historia. Spolens diameter är 5 1/2 tum. På vevsidan finns reglaget för slirbromsen som bör kännas bekant för alla som fiskat med Daiwa haspelrullar från sjuttio- och åttiotalen för det är samma mjukt triangelformade ratt med texten "COIL SPRING LOADED DRAG" på en blank dekal i mitten. På baksidan finns ett reglage som kopplar i eller ur den knarr med vilken rullen är försedd.

Daiwa 275 hör till den kategori fiskeredskap som är tillfredsställande bara att hantera. Man kan inte hålla en sådan här rulle i sina händer utan att börja fantisera om väldsamma, utdragna, fighter med enorma fiskar. Åtminstone fungerar min hjärna på det viset. Jag kommer definitivt att ta med den till Älvkarleby när vattenföringen är hög och om jag kommer upp till Torneälven i sommar. Sedan är det bara att hoppas. Ibland slår ju drömmar in och fantasi blir verklighet.

I England, ja ja

Jag gillar när mina flugrullar pryds av texten "Made in England". Överhuvudtaget blir man ju nästan tårögd när man håller i något som inte är tillverkat i världens största diktatur. För kapitalisterna som styr i den sk fria världen tycks ju inte ha några ideologiska eller andra hämningar så länge det gäller att tjäna en hacka och ser man var de förlägger sin produktion så tycks ju kapitalism och kommunism gå hand i hand.

Men det var inte om politik det här inlägget skulle handla utan om de flugrullar jag oftast använder. Och de är tillverkade i England, ja ja. Närmare bestämt av British Fly Reels (BFR) innan det företaget köptes av amerikanska Orvis som snabbt (strax före jul 2004) lade ner fabrken i England, monterade ner maskinerna och skeppade dem till Kina. De kinesiska rullar som därefter såldes under (bland annat) under namnet BFR - däribland modellerna Lamina och Modula - kom ganska snabbt att ge BFR ett dåligt rykte ungefär som ABU inte länge automatiskt förknippas med kvalitet.

Nå, mina BFR Lamina 95 och Modula 95 är i alla fall tillverkade i Falmouth, Cornwall, England (och har, således, några år på nacken). De är snarlika och spolkassetterna är desamma till båda rullarna. Lamina är den något enklare modellen men jag märker ingen skillnad när jag fiskar med dem. 

Rullarna har kapacitet för linor i klass 6-9 med tillräckligt mycket 20 lbs backng för det kustfiske efter havsöring jag använder dem till. Slirbromsen är helt OK och kan supplementeras genom att man bromsar med handen mot spolens kant. 

En engelsk japan

 "Äppelblommorna –

vårens löfte om skörden

tills frosten kommer."

                          Marianne Ståhlberg

Haiku är ett japanskt versmått, om man så vill poesins oneliners. Kanske var det den japanska förkärleken för träd, odling och blommor som ledde Daiwa till den gamla äppelodling i Redditch där J.W. Young & Sons Ltd bedrev (och alltjämt bedriver) sin rulltillverkning? För tillverka kvalitetsrullar i sina egna fabriker kunde ju japanerna redan.

Nå, vilken orsaken än var så är det ett faktum att den fina laxrullen Daiwa Osprey 813 inte, annat än till namnet, är en daiwarulle utan en något modifierad J.W. Young 1540. Sedda från vevsidan är de båda rullarna förvillande lika och innanmätena är nästan identiska. Av oklar anledning har man på daiwarullen en liten fals längst ned på spolaxeln som gör att de annars identiska spolarna inte är utbytbara.

Det är bara detaljer som skiljer de båda rullarna åt och båda gör de sig lika bra fastskruvade på ett lämpligt tvåhandsspö. Själv letar jag efter ett 15 fots sådant från Daiwas skoska spötillverkning till daiwarullen.

Är du intresserad av J.W Young & Sons Ltd och deras tilverkning av rullar - sålda i eget och andras namn - hänvisar jag till den här tråden på det förträffliga forumat Fiberglass Flyroders.

Olympic No 460

Nyligen utnämnde jag Pfleuger Medalist till den kanske mest klassiska flugrullen. Sådant kan man alltid diskutera, men att den genom åren blivit flitigt kopierad och efterapad är ett faktum. 

Den största Medalisten, fyratummaren 1498, är min favorit men frågan är om inte japanska Olympics kopia No 460 slår den på fingrarna. Fast en ren kopia är det inte, dvs delarna är inte utbytbara mellan rullarna. Tex så har spolaxlarna olika diameter så man kan inte använda medalistspolar i Olympicen eller vice versa.

När rullen sitter på spöt känner man ingen skillnad och man måste titta rätt noga för att avgöra vilken av rullarna det är.

Magnum 140/200

Design kan vara väldigt olika saker. Ofta handlar det om att få saker att se märkvärdigare ut än vad de är. Det är dålig design. Ibland handlar det om att ett föremåls form fått styras av hur det ska användas och ofta nog är dessa ändamålsenligt formade föremål även estetiskt tilltalande. Skönhet ligger, förvisso, i betraktarens öga och i mina ögon är det lågmält funktionella oftast även estetiskt tilltalande. Vissa saker ser, helt enkelt, "rätt" ut.

När British Fly Reels Ltd formgav sina Magnum laxflugrullar - 140D och 200D - blev det rätt. De här rullarna är inte designade för att dra blickarna till sig utan för att sitta på ett spö och göra vad de ska. Just därför har resultatet blivit, åtminstone i mina ögon, väldigt tilltalande.

140- och 200-modellerna skiljer sig åt endast vad avser spolens bredd och de flesta delarna är alltså desamma. Det är enkelt att ändra från höger- till vänsterhandsvevning. Slirbromsen fungerar bra men är inte lika kraftig som på mer moderna laxrullar men å andra sidan är spolen utformad så att man kan bromsa med handen.

Rullarna tillverkades av BFR och såldes under namnen Leeda och Cortland. Exakt under vilka år produktionen var igång har jag inte lyckats utröna men jag gissar att den upphörde 2004 sedan Orvis, som köpt BFR, stängde fabriken i England för att lägga sin tillverkning i Kina.

1498

Visst, det finns äldre flugrullar och flera kända brittiska tillverkare som Hardy Brothers och J.W. Young & Sons, men fråga är om inte den mest klassiska flugrullen är amerikansk och såpass modern som från skarven mellan 1920- och 1930-talen. Jag talar om Pfleuger Medalist. Rullen har genom åren tillverkats i flera storlekar och modeller men alla med samma robusta mekanik. De USA-tillverkade rullarna är de mest eftertraktade.

Själv gillar jag den största modellen , 1498, som lanserades 1958. Den är i lagom storlek för linor i AFTM-klass 9/10 och passar perfekt på ett switchspö. Det blir en skön blandning av gammalt och nytt och tänker man ge sig ut på vådligare fiskeäventyr kan man, förslagsvis, lägga på PE-lina som backing för att ha litet säkerhetsmarginal om något stort och långrusande skulle ta ens fluga. Jag gissar att Medalist är såväl den mest tillverkade som flitigast kopierade flugrullen. Att den dessutom varit i produktion - fram till slutet av 1970-talet i Akron, Ohio, USA och därefter i Asien (Kina, Japan och Hong Kong som ju på den tiden var en brittisk koloni) - gör inte saken sämre.

När tillverkningen upphörde har jag inte forskat i men nu har i alla fall Pure Fishing, som ju köpt upp de flesta av de gamla fina namnen, återlanserat Pfleuger Medalist. Hittills har jag bara sett den nya (gissningsvis kinatillverkade) rullen på bild så om den har annat än namnet och en ytlig likhet gemensamt med den gamla fina rullen vet jag inte. Ännu. Men förr eller senare kommer jag nog att plocka upp en, om inte annat så för att tillfredsställa min nyfikenhet. Eftersom jag inte har några förväntningar (andra än att man försöker tjäna pengar på de varumärken man förvärvat) så kommer jag inte att bli besviken. Fast det är jag, på ett sätt, redan eftersom den nya rullen bara finns i de mindre storlekarna. Men det kanske är lika så gott...

The Ocean Prince

Ingen is hade, kunde jag konstatera, lagt sig under de senaste dagarnas köldknäpp. Tre andra fiskare, med haspelspön, var på plats när jag anlände men ingen hade fått eller fick något. Själv var jag mer inriktad på att öva rullkast med tvåhandsspö och klumplina. Det gick... sådär. Jag kunde lägga ut klumpen med tip och tafs men skjutlinan hade jag ingen större användning för.

Dessbättre är det många månader kvar innan laxsäsongen börjar och till dess ska jag väl ha fått ordning på prylarna. Apropå prylar...

...så gillar jag verkligen min Hardy Ocean Prince Two. Tillverkad i mitten av åttiotalet men till för några timmar sedan oanvänd. Nu är jag ingen expert på flugfiskeutrustning men det här måste helt enkelt vara den kanske bästa laxrulle som någonsin gjorts. En suverän broms och backspärr på veven som gör att den står still när spolen slirar. Ingen vevknopp som kan slå knogarna blodiga när laxen rusar.

Rullen är otroligt välgjord och även om den väger en del så är den, särskilt jämförd med de pariserhjulsliknande modeller som tillverkas idag, såpass kompakt att den ser rätt ut även på ett switchspö. Linkapaciteten är betryggande. Själv fick jag på 270 meter (en 300 yds spole) 30 lbs gel spun-backning, ca 50 meter 30 lbs dacron och runt 40 meter running line med plats kvar för valfri klump.

När det är dags för älven blir det nog ett längre spö än det elvafots switchdito jag viftade med idag och jag tror att några fot till skulle underlätta kastandet. Men vad vet en nybörjare som jag?

Joelflugor

"Rockstar" (prototyp)

Att jag är begåvad med flugbindande fiskekompisar har jag berättat förut. Joel har de senaste veckorna helt gått upp i - jag tror att det är en adekvat beskrivning - sitt bindande av gäddflugor. Inte bara bindande, förresten. Nej, han håller på att experimentera med nya modeller och hur dessa uppför sig i vattnet. Hur som helst så är min mobil full av bilder och videosnuttar från honom och idag kommer jag att få se några av underverken i aktion. Kort sagt så är det flugfiske efter gädda som står på programmet. Med Joel. Och Peter, som också binder flugor.

Själv har jag fullt sjå med alla knutar fisket kräver. Min finmotorik, min syn och min självinsikt - "a man has got to know his limitations" som Harry Callahan uttryckte saken - gör att jag med varm hand överlåter flugbindandet åt de med flinkare fingrar och skarpare blick.

+2, +3 eller dubbelt upp?

Det switchspö #6 jag testade för ett tag sedan kändes inte som om klingan laddade riktigt. Jag hade en Airflo WF7/8I på rullen och det var nog en för lätt lina. Buden om vilken lina man ska använda till switchspön om man väljer en AFTM-klassad sådan tycks variera. Jag hade bara hört "gå upp två klasser" men nu har jag även hört såväl de som rekommenderar att man lägger på tre som att man dubblar. Jag har en Cortland 444 WF11 och den ska jag pröva med och se vad som händer...

Switch, den felande länken?

Det traditionella, brittiska, flugfisket utövades i strömmande vatten och efter laxartad fisk. Lax fiskade man i större älvar/floder med rejäla tvåhandsspön medan öringfisket bedrevs i mindre vattendrag och med smäckra enhandsspön. Så såg det, här i konungariket, ut ännu när jag var grabb men sedan dess har det hänt och händer det saker.

Ett kinesiskt - Maxcatch Sky High - elvafots switchspö #6

Dels har själva fisket kommit att bli bredare och nu flugfiskas det i alla vatten och efter i princip alla arter som kan tänkas ta en fluga. Dels har materialet - flugor, linor, rullar och spön - utvecklats. På spösidan finns sedan något decennium tillbaka en spötyp som kallas switch och som är ett slags mellanting mellan en- och tvåhandsspön. Eller, rättare sagt, både två- och enhandsspön. Man väljer helt enkelt, beroende på situation och fallenhet, om man vill använda en eller båda händerna vid ett kast och om man vill göra överhands- eller underhandskast.

Vilken typ av lina man använder till switchspöt beror på vilken typ av fiske det handlar om och hur man tänker kasta. Naturligtvis finns det också sk switchlinor för de som inte kan eller vill välja. Annars kör man med skjutklumpar av scandi- eller skagittyp om det är främst underhandskast som är aktuella eller en WF-lina om det mest handlar om överhandskast.

Möjligen beroende på att jag är relativt ny som flugfiskare så tycker jag att det här verkar vara en vettig spötyp som bör vara användbar vid det kustfiske som är vad jag huvudsakligen ägnar mig åt. Jag kan också tänka mig att det är närmast perfekt för flugfiske efter gädda, då med en skagitklump för långa underhandskast med stora flugor. Om jag har rätt kommer att visa sig.

Daiwa 732

Nu tror jag mig ha hittat rätt rulle till UltraGlass-spöt. En daiwarulle från sent sjuttiotal. Inga finesser annat än en knarr som låter och bromsar litet när linan dras ut. Vid invevning hörs ett mycket diskret klickande från samma mekanism. Ingen slirbroms men en rejäl fals på spolens utsida för manuell bromsning.

Enligt Daiwa är rullen avsedd för upp till och med linklass 8. På min har jag en WF6I med backing. Känns som ett trevligt ekipage för havsöringfisket lugna dagar.

Maxcatch UltraGlass 8´6´´ #6

Glasfiber var de spön jag lärde mig att fiska med gjorda av och även mina första kast med fluga gjorde jag med ett glasfiberspö. Materialteknologin har onekligen utvecklats sedan dess (tidigt sjuttiotal) och visst är de moderna spön med kolfiber och nanoresin jag nu fiskar med underbart lätta och känsliga. Ändå saknar jag den suveränt lugna aktionen i ett glasfiberspö. För mig som relativ nybörjare hjälper den mig att hinna med att känna var i kastet jag är och var linan befinner sig. Timing är, som så ofta, A och O och för min del upplever jag att timingen blir bättre om det inte går så fort. Gubben börjar väl bli gammal...

Gamla glasfiberspön finns fortfarande att få tag på och dessbättre tillverkas även nya spön i detta material. Här kan man välja mellan dyrt och billigt. Själv har jag snikat och köpt några billiga spön för att testa och ett av dessa, som jag tänker använda till mitt kustfiske efter havsöring, presenterar jag här.

Spöt heter, som man kan gissa sig till av rubriken, Maxcatch UltraGlass, är åtta och en halv fot långt och enligt tillverkaren avsett för lina #6. Det är fyrdelat och levereras i ett prydligt tygfodral i en skyddstub av plast klädd med grov nylonväv.

Klingan är i nästan transparent, vit, rörbyggd glasfiber med spigotholkar. Linförarringen och spöringen ovan den är i rostfritt (?) stål och i övrigt är spöt försedd med snakeöglor av traditionell modell och även toppöglan är av stål. Inga keraminlägg.

Traditionellt korkgrepp som känns bra i handen och ser snyggt ut. Enkelt men snyggt rullfäste.

Vid torrviftande utan lina känns för det första att spöt är tyngre än de motsvarande kolfiberspön jag fiskat med men med en BFR Lamina 95 i rullfästet känns balansen god. Aktionen är definitivt annorlunda än i mina kolfiberspön och det ska bli intressant att se hur det är att kasta med. I morgon.

Färgens betydelse 2

Själv binder jag inte flugor men mina (2) flugfiskekompisar gör det och de binder fler flugor än vad de (och jag) hinner använda. I förrgår fick jag en förtida födelsedagspresent av Joel och lustigt nog hade han kommit fram till att man för havsöringfisket nog klarar sig bra med svart, vitt och en signalfärg. 

edit. Eftersom mitt eget flugfiske fortfarande mycket handlar om att få till vettiga kast och då Joels tankar om vilka flugor/färger man behöver stämmer överens med mina egna så kanske jag nöjer mig med att ha med dessa flugor under höstens övningar.