Jensen Sild

Om en månad är det dags för sommarens västkustvecka med Nöddö utanför Strömstad som bas. Kanske tar jag vägen dit över Göteborg, där min yngsta dotter bor, och mjukstartar med ett eller flera fiskepass där.

Mitt västkustfiske är komplicerat. Om jag inte flötmetar makrill så kastar jag antingen ut ett räkagnat pater nostertackel eller en kastpilk. När det handlar om kastpirkar har under senare år diverse japanska/japaninspirerade varianter kommit i ropet. De kan fungera, men helst förlitar jag mig på klassiska, norska, sildpilkar. Sölvkroken har flera sådana på sitt program; Stingsilda, Sölvsilda och Jensen. Vid ett första påseende är de förvillande lika och man kan fundera över varför samma tillverkare säljer i stort sett identiska pilkar under olika namn, men det är bara vid ett första påseende. Det handlar om olika designer med olika egenskaper, låt vara att skillnaderna är subtila.

Den som vet vet. Den som inte vet kan trösta sig med att alla de olika sildarna fungerar och fungerar bra. Och det är inte bara på västkusten de gör det. Mina första Stingsilda köpte jag på Gotland för över ett halvsekel sedan, på den tiden det fanns torsk i Östersjön...

Apropå östersjötorsken så har Peter Löfgren - mannen bakom dokumentärfilmen Den sista torsken - nu kommit ut med en bok med samma titel. Den ska jag inhandla som semesterlitteratur. På västkusten verkar den kustnära torsken vara på god väg tillbaka så kanske Jensen och jag kan komma i kontakt med den) även om juli inte är en torskmånad.

 

 

Ctenolabrus rupestris

Alla som fiskat på Västkusten känner till stensnultran, den lika skickliga som irriterande lilla agnjuv som hemsöker varje klippa, kaj eller pir man kan fiska ifrån. Oftast är stensnultran runt decimetern lång men den kan nå dubbla den längden. Eftersom Håkan och jag ska tillbringa en julivecka i strömstadstrakten har jag börjat fundera på en stensnultrekampanj. 
 

Daiwa Emblem-S 2550

Numera kan även plast... jag menar grafitrullar vara vintage, gamla eller till och med old school. Hur som helst så finns det en rad några decennier gamla rullar med stativ av kolfiberarmerad plast och påfallande många av dessa är gjorda av Daiwa. I Japan. Emblem-S 2550 är en av dessa och en rulle jag gärna använder.

De mest uppenbara fördelarna med plastmaterialet  är att det inte korroderar i kontakt med saltvatten och att det är lättare (än metall). Emblem-S 2550 är, som synes, bakbromsad vilket innebär att man inte, vid fiske i havet, behöver oroa sig för att salt och smuts ska förstöra slirbromsen. Dessutom är den här bromsen alldeles förträfflig, mjukt och stabilt verkande. 

I övrigt har rullen sk long cast-spole, vad Daiwa kallar Gyro Spin (vilket betyder att rotorn är väl balanserad) fällbar vev, frånkopplingsbar, direktverkande, backspärr och en rejäl, kullagrad, lintrissa (som man alltså, särskilt vid fiske i salt vatten, mäste hålla ren och väl smord). 

Glöm ABU och de andra gamla namnen

Att de rullar som idag säljs under namn som ABU och Penn mfl tillverkas i samma fabrik i Kina och att det mest är namnet som skiljer dem från no-namerullar med samma ursprung har jag länge tjatat om. Den här videon handlar om just det.

Men ABU-rullar tillverkade i Sverige, D.A.M.-rullar från Västtyskland och Mitchell gjorda i Frankrike håller fortfarande högsta kvalitet...
 

Ännu ett slag för UL

En reglementsenlig UL-utrustning. Det teleskopiska spöt kan dras ut till 120 cm och är klassat för betesvikter 1-7 gram. Rullen, i sk 500-storlek, väger ungefär ett och ett halvt hekto och linan är 0,14 mm monofil nylon.

 

Om less is more kan man diskutera men när det handlar om sportfiske så är i alla fall min definitiva uppfattning att lättare är roligare. Ovedersägligt är att lätt är lättare. lättare att bära med sig och mindre ansträngande att hantera. En ultralätt utrustning är dessutom användbar nästan överallt. Det finns i så gott som alla vatten fiskar man kan fånga med sådana grejor. I takt med att jag dragit ned på mitt fiskade så har andelen UL-fiske (ultralätt fiske) ökat.

UL-grejor är inte bara lättare än annan fiskeutrustning, de är även mindre än vad tyngre grejor är. Själv håller jag mig, föga överraskande, till den äldre skola som säger att ett UL-spö inte bör vara längre än 5´6´´ (eller, i saltvatten, 6´), rullen inte får väga över 200 gram och att linan bör vara en monofil nylondito med en diameter runt 0,15 mm (eller tunnare) i sötvatten och möjligen någon hundradels millimeter grövre i havet. Att det sedan spelar mindre roll vad man kallar sin utrustning är en annan sak men om vilken hyfsat lätt utrustning som helst får passera som UL så har begreppet förlorat sin mening.

En halvskaplig abborre eller makrill på UL kan bli en minnesvärd fiskeupplevelse. Så även en gädda i matstorlek som på vad som idag används som gäddfiskeutrustning knappast skulle orsaka spöböj. Med lätta grejor väntar häftiga bataljer överallt.
 

 

Till de definitiva höjdpunkterna under de senaste fiskeåren räknar jag de äventyr jag delat med Håkan. Mest har vi härjat i Västerled och i juli är det dags igen! Den här gången drabbar vi Strömstad och vattnen - kusten - i närheten därav. Gissningsvis blir det även en avstickare ner mot Lysekil. Bokningen av logi blev klar sent i går kväll så nu återstår det roligaste. Planeringen, eller som jag brukar säga, byggandet av luftslott. 

 

Ja, själva resan också, förstås, och fisket, även om vi nu kommer att behöva trängas med alla badisar och glassätare men det ska väl gå att hitta någon vindpinad klippa som de ratar.  

Lördagsskräckis

 Sådan är kapitalismen...