Daiwa Emblem-S 2550

Numera kan även plast... jag menar grafitrullar vara vintage, gamla eller till och med old school. Hur som helst så finns det en rad några decennier gamla rullar med stativ av kolfiberarmerad plast och påfallande många av dessa är gjorda av Daiwa. I Japan. Emblem-S 2550 är en av dessa och en rulle jag gärna använder.

De mest uppenbara fördelarna med plastmaterialet  är att det inte korroderar i kontakt med saltvatten och att det är lättare (än metall). Emblem-S 2550 är, som synes, bakbromsad vilket innebär att man inte, vid fiske i havet, behöver oroa sig för att salt och smuts ska förstöra slirbromsen. Dessutom är den här bromsen alldeles förträfflig, mjukt och stabilt verkande. 

I övrigt har rullen sk long cast-spole, vad Daiwa kallar Gyro Spin (vilket betyder att rotorn är väl balanserad) fällbar vev, frånkopplingsbar, direktverkande, backspärr och en rejäl, kullagrad, lintrissa (som man alltså, särskilt vid fiske i salt vatten, mäste hålla ren och väl smord). 

Glöm ABU och de andra gamla namnen

Att de rullar som idag säljs under namn som ABU och Penn mfl tillverkas i samma fabrik i Kina och att det mest är namnet som skiljer dem från no-namerullar med samma ursprung har jag länge tjatat om. Den här videon handlar om just det.

Men ABU-rullar tillverkade i Sverige, D.A.M.-rullar från Västtyskland och Mitchell gjorda i Frankrike håller fortfarande högsta kvalitet...
 

Ännu ett slag för UL

En reglementsenlig UL-utrustning. Det teleskopiska spöt kan dras ut till 120 cm och är klassat för betesvikter 1-7 gram. Rullen, i sk 500-storlek, väger ungefär ett och ett halvt hekto och linan är 0,14 mm monofil nylon.

 

Om less is more kan man diskutera men när det handlar om sportfiske så är i alla fall min definitiva uppfattning att lättare är roligare. Ovedersägligt är att lätt är lättare. lättare att bära med sig och mindre ansträngande att hantera. En ultralätt utrustning är dessutom användbar nästan överallt. Det finns i så gott som alla vatten fiskar man kan fånga med sådana grejor. I takt med att jag dragit ned på mitt fiskade så har andelen UL-fiske (ultralätt fiske) ökat.

UL-grejor är inte bara lättare än annan fiskeutrustning, de är även mindre än vad tyngre grejor är. Själv håller jag mig, föga överraskande, till den äldre skola som säger att ett UL-spö inte bör vara längre än 5´6´´ (eller, i saltvatten, 6´), rullen inte får väga över 200 gram och att linan bör vara en monofil nylondito med en diameter runt 0,15 mm (eller tunnare) i sötvatten och möjligen någon hundradels millimeter grövre i havet. Att det sedan spelar mindre roll vad man kallar sin utrustning är en annan sak men om vilken hyfsat lätt utrustning som helst får passera som UL så har begreppet förlorat sin mening.

En halvskaplig abborre eller makrill på UL kan bli en minnesvärd fiskeupplevelse. Så även en gädda i matstorlek som på vad som idag används som gäddfiskeutrustning knappast skulle orsaka spöböj. Med lätta grejor väntar häftiga bataljer överallt.
 

 

Till de definitiva höjdpunkterna under de senaste fiskeåren räknar jag de äventyr jag delat med Håkan. Mest har vi härjat i Västerled och i juli är det dags igen! Den här gången drabbar vi Strömstad och vattnen - kusten - i närheten därav. Gissningsvis blir det även en avstickare ner mot Lysekil. Bokningen av logi blev klar sent i går kväll så nu återstår det roligaste. Planeringen, eller som jag brukar säga, byggandet av luftslott. 

 

Ja, själva resan också, förstås, och fisket, även om vi nu kommer att behöva trängas med alla badisar och glassätare men det ska väl gå att hitta någon vindpinad klippa som de ratar.  

Lördagsskräckis

 Sådan är kapitalismen...

 

 

 

 

Det var en gång

 

En gång i tiden, inte längre sedan än att det fortfarande finns de av oss som minns det, stod namn som Mithell, ABU och D.A.M. mfl för någonting. Köpte man ett ABU-spö så visste man var det var gjort och att det var annorlunda än alla spön som inte hette ABU. Nu är det annorlunda. 

 
 

Det fiskas mindre nuförtiden

För min egna del beror det mest på att kroppen, speciellt min högra höft, säger ifrån. Men även om jag (hittills) inte fiskat så har jag tillbringat den senaste veckan på Gotland och dagligen besökt utmärkta ställen för havsöringfiske. Hittills har jag sett noll (0) spösvingare. På ett sätt tycker jag det är skönt. För cirka tio år sedan råkade jag vara på ön när det pågick något (stockholmsprojekt...) som kallades havsöringveckan. Det var ungefär så här års. Och det var för jävligt. Jag trivs bättre när mina favoritställen ser ut som på bilderna.