Hittas av fisken

Den här, betydligt större än gårdagens viftstjärt, dubbla slingerbulten från Rapala/Storm (och, tydligen ligger åtminstone en del av ägandet kvar hos Lauri Rapalas släktingar - åtminstone om de uppgifter* jag letat fram på nätet är korrekta och aktuella) är föremålet för dagens inlägg. Apropå leta så har betet på bilden ovan precis lika goda fisksökaregenskaper som Storm 360GT Searchbait, dvs inga som helst. Däremot är det såpass stort och väsnas och blänker tillräckligt för att en hungrig gädda ska dels uppfatta det på hyfsat långt håll (men gäddan jagar, som bekant, helst ur bakhåll ur vika en rush på någon meter är tillräcklig för att hugga bytet) som bedöma det som tillräckligt stort för att försvara en förflyttning (ur sagda bakhåll).

I och med ovanstående så har jag uttömt ämnet searchbaits. Det handlar (bortsett från att själva begreppet är en idiotisk marknadsföringsploj påhittad av reklammakare som kanske inte ens själva fiskat) inte om beten som letar upp fisk. Däremot är, kan man förmoda, vissa beten lättare än andra för rovfisken att uppfatta liksom vissa beten har högre attraktionskraft. Men så har det ju alltid varit och det är ju anledningen till att (många) gäddfiskare i alla (sportfiskets) tider svurit vid ett stort och blankt skeddrag Special, ett välputsat Utö eller en stor spinnare. Sådana beten hittar fisken. Detsamma gäller slingerbulten ovan.

 

 

* ägandet av Rapala 

Rapala Family: Approximately 20% ownership

Institutional Investors: Roughly 50% ownership

Retail and Other Investors: About 30% ownership

Letabete?

 

Betet på bilden är, tydligen, ett Searchbait. Med den benämningen vill tillverkaren inbilla oss att det letar upp fisken. Vilket det förstås inte gör. Betet innehåller varken ekolod, datorchip eller någon annan elektronik med vars hjälp det skulle kunna lokalisera fisk utan det är, i vanlig ordning, vi som får söka fisken och fisken som får hitta betet.

 

Storm 360GT Searchbait är det fullständiga namnet. Men att man begåvats (i det här fallet sannolikt av Rapalas marknadsföringsavdelning) med ett fånigt namn innebär inte nödvändigtvis att man är dum och det är inte det här betet. Även om det inte förmår att söka upp fisken åt en. I originalutförande är betet monterat på en vanlig, sjunkande, jiggskalle men det finns, som extra tillbehör, en flytande skalle med haksked. Dessa alternativ gör betet mångsidigt vilket är värdefullt när man måste söka fisken på olika vattendjup.

 

 

 

 

Fiskefluga

En fluga vet vi ju alla vad det är, en liten, surrande och irriterande, insekt. Större djur är flugor - insekter, fiskar, fåglar och däggdjur - äter flugor. Själv har jag, av misshugg, svalt ett antal genom åren.  Alla vet vi också vad en fisk är. Men... ser fisken någon skillnad?

En delad liten tjockis

Den här lilla - 8 cm lång inklusive skeden och vägandes 14 gram -  tjockisen heter Eco Jointed Fat. Vad Eco i sammanhanget står för vet jag inte men eftersom det rör sig om ett lågprisbete från Fladen Fishing kunde man ju tänka sig Economy? Men det tror jag inte. Jointed betyder ju delad (eller, snarare, förenad eller ihopsatt). Fat vet jag att det betyder fet. Eller tjock.

Märkligt nog så står det ingenstans på förpackningen att det är ett crankbait... 

Ambassadeur 5500C Syncro

De svängstabyggda (en gång i tiden, förr då mycket var bättre, tillverkades det faktiskt fiskerullar i Sverige) ambassadeurrullarna har en trogen skara följare. Att kalla dessa följare en kult vore överdrivet, men inom skaran finns det en minoritet som svär vid den typ av slirbroms rullen på bilden intill har. Syncro. Syncrokulten...

Syncro kom till på den tid (förr...) då sportfiske innebar att drilla (trötta ut) en stor fisk på lätta redskap så att den kunde landas. Det moderna "sportfisket" går, som jag förstått saken, ut på att så snabbt och brutalt som möjligt wincha in fisken innan den krokas av, vägs, fotas, läggs ut på instagram och släpps åter. O tempora, o mores.

Men mittåt! Syncro. Syncro var (är) samma fina slirbroms som på andra ambassadeurrullar med den finessen att den (med stjärnhjulet) inställda bromsverkan kan, steglöst reduceras genom att föra veven bakåt. Detta låter en bångstyrig fisk rusa tills den tröttnar. En stor gädda kan efter sådan drillning även på lätta don snabbt och relativt enkelt tröttas ut så att den ligger på sidan i vattnet och kan håvas (eller landas med nack- eller gälgrepp). Det var, förr - då man ännu åt gädda - helt i sin ordning. Nu, då "sportfisket" går ut på att helt i onödan dra upp och släppa åter helt duglig matfisk, är det anatema. Möjligen är det därför syncro inte längre är en grej? Själv äter jag gädda men syncrokulten är nog på utdöende...

 
 

Rogivande spänning

Få saker är på en och samma gång så fullkomligt rogivande och intensivt spännande som att sitta och stirra på ett flöte. Jag inbillar mig att det är en sysselsättning som är mycket välgörande för ens själsliga hälsa och välbefinnande. Som fiskemetod är flötmetet inte alltid den mest effektiva men ofta nog så är den även det.

Hur som helst så är flötmete något jag rekommenderar alla er som bara kastar och vevar, kastar och vevar och kastar och vevar med era drag att ge en chans. När jag härom dagen kikade in på DollarStore köpte jag på mig ett set "färdiga" metrevar från Fladen Fishing för det facila priset 40 kr. Setet består av tre revar med olika flöten monterade på 5 meter 0,16 mm nylonlina med ett litet bly(?)hagel på varje rev och krok #8.

Flötena ger jag godkänt och det är, för ett sådant här set, ett ovanligt vettigt sortiment. Linan är också bra så länge man metar mört och abborre eller annat liknande och är rimligt lätt på handen. Skulle man ge sig på mer krävande arter så är det ju lätt gjort att flytta flötet till en starkare lina. Även kroken ger jag godkänt. Storlek 8 är användbar till det mesta.

Med "färdiga" syftar jag på att man (rimligen för att spara kostnader) inte försett revarna med sänken anpassade efter flötenas bärighet. I det avseendet är revarna att betrakta som halvfabrikat. Ett sortiment kluvna hagel, en lämplig tång och några minuter av sin tid får man alltså sätta av för att de ska duga att fiska med.

Revarna är väl tänkta att användas till metspön för toppknuten lina och ett sådant på 3, 4 eller fem meter får man för runt hundralappen (och uppåt). Reven bör dock inte bara knytas fast i spöets ögla utan samtidigt kapas till hanterlig längd (vilket, som utgångspunkt, är 2-3 dm kortare än spöets längd. Det går även alldeles utmärkt att, med till exempel en dubbel UNI/Grinner-knut skarva linan till den man har på sin haspelrulle. Rullen bör helst sitta på ett spö avsett för mete, idealiskt ett sk matchspö, men även andra spön funkar. De bör dock vara hyfsat långa (vill man meta med ett kortare haspelspö är sk glidflöte att rekommendera) och inte alltför kraftiga med hänsyn till att det ät en tunn lina det handla om.
 

Avgjort

Så är då årets familjemästerskap i abborrfiske avgjort. Yngste grabben - Helles pappa - vann överlägset huvudtävlingen med tävlingens enda borre. Som han påstod att han dragit upp och släppt åter innan vi övriga ens plockat ihop våra utrustningar. Men jag såg i alla fall hur han låg på mage på bryggan och plaskade i vattnet som om han tvättade sina händer så... Man skulle i och för sig kunna ifrågasätta om det var en tjuvstart men vi kör inte med protester i den här tävlingen. 

Helle vann, ohotad, junior-, dam-, barn-, barnbarn- och meteklasserna.

Mina tjockisar gav ingenting men gick fint i vattnet. Annars verkade det vara oroväckande tomt i kanalen. Jag såg flera andra fiskare men inget spöböj. Inte ens gäddan var på plats när jag testade att släpa några annars pålitliga jiggar över bottnen på normalt givande ställen. Möjligen är den 13:e inget optimalt datum om man hoppas på en smula fiskelycka?

Den på vedeldat fältkök stekta korven var god och så även det kaffe och de bullar som intogs som eftermiddagsfika. 

 

För min del var den största behållningen att vi var tre generationer av samma familj som fiskade tillsammans. Sådant är stort och något man får vara tacksam att få uppleva. Abborrar har jag ju under det senaste dryga halvseklet dragit upp hur många som helst och blankdagar kan jag leva med, särskilt när sällskapet och kaffet är gott

(Och om några av de förbipasserande flanörer som frynte på sina näsor läser det här så kan jag upplysa att farfars ginbutelj - en PET-flaska med exploreretikett - innehöll 100% rent kranvatten. Jag återanvänder men slösar inte vatten eller energi på att skrubba bort etiketter. Det är ju insidan som räknas. För somliga...)