Gilfin #233 by Ryobi

Gilfin från japanska Ryobi är en trevlig serie rullar från (gissar jag) någon gång runt skarven mellan sextio- och sjuttiotalen. En konkurrent till rullar som ABU 444A och Mitchell 300. I likhet med dem så saknar den kullager och man känner när man vevar att det inne i rullhuset sitter en kuggväxel.

Det var i slutet av sextiotalet som rullar från Japan började tas på allvar, bland annat sedan Daiwa släppt några rullserier designade i USA men tillverkade i Japan. Vid samma tid började amerikanska företag som South Bend och Roddy lägga ut tillverkningen till Japan. 

#233 är en rulle i mellanstorlek som alltså passar till det mesta såsom fiske efter abborre, gös och gädda. Rullen är enkel och rejäl och de enda delarna som är av plast är reglaget till backspärren och vevknoppen. Även slitbromsen är enkel med en inoljad filtskiva mellan två stålbrickor. Fungerar hur bra som helst.

 

Någon märkvärdig rulle är den inte, Gilfin #233 by Ryobi, men vi som växte upp på den tid då den var modern tycker att den duger fint att fiska med. Uppsmord och fylld med nylonlina i dimension 0,25-0,30 mm bör den göra god tjänst fastskruvad under, till exempel, ett sju- eller åttafots Fladen Xtraflexx eller Charter Fibreglass (om man nu inte råkar ha något "vintage" rörbyggt glasfiberspö liggande i gömmorna). 

Saltströmmen

När jag och Håkan var i Rosendal för några år sedan reagerade vi på hur "industriellt" alla som var där (utom vi) fiskade. Det som gällde var båt, grov utrustning och frigolitlådor fyllda med filéad fisk i bakluckor och på takräcken vid hemfärden. Själva ägnade vi oss mest åt UL/LRF efter makrill eller de gyltor och snultror som simmade intill land. Visst fångade vi även matfisk men inte mer än vad vi åt. Där och då.  Att ta vara på sin fångst och att ibland få njuta av pinfärsk fisk är en viktig del av mitt sportfiske. Minst lika viktig som kaffekokningen och korvgrillningen. Stora fångster och det som kallas köttfiske är det inte, men alla är och tycker vi olika.

Ett problem med sportfiskare är deras närmast sannolika förmåga att tränga ihop sig på vissa platser. I stockholmsområdet är det därför något av tabu att outa sk hot spots. Läcker information om var en osedvanligt god fångst gjorts ut så blir den platsen snabbt överbefolkad av trailerbåtsfiskare och om inte utfiskad så i vart fall otrivsam. Det beteendet begriper jag mig inte på. När jag ger mig ut för att fiska är det inte för att behöva trängas med folk, vill jag det så kan jag ju lika gärna åka till Mall of Scandinavia eller något annat vedervärdigt ställe. Av samma skäl undviker jag numera det gotländska havsöringfisket under de vårveckor som är dess högsäsong (och Gotland under juli har jag alltid försökt att undvika av samma skäl som jag  undviker högsäsong på alla turistorter).

Det som, för mig, spolierat det gotländska vårfisket betraktas av andra som resultatet av lyckad marknadsföring. För det finns ju de många näringsidkare som vill tjäna sina pengar på turism och för dem spelar det mindre roll vad det är som drar folk, det viktigaste är att folk kommer. I Norge har man tydligen - med utsikten till stora fångster och proppfulla fryslådor till hemresan - lyckats sälja in Saltströmmen så bra att "sportfisket" där blivit ett problem. Om det problemet handlar den här filmen från Deep Sea Reporter (och jag noterar med viss tillfredsställelse att man kalla det fiske som bedrivs där för fritidsfiske snarare än sportfiske...). Se den, om inte annat så för de vidunderligt vackra bilderna av livet under ytan. De mindre vackra bilderna får ni på köpet. Själv upprörs jag inte av att man dumpar fiskrens i havet. Det kallar jag kretslopp. Däremot delar jag den kritik som i videon kommer till uttryck mot de överdrivet starka linor (grova PE-linor) som används.

 

Lösningen på det problem - fritidsfisketrycket i Saltströmmen - filmen behandlar är enkel. Norge har en av världens absolut längsta kustlinjer och den helt övervägande delen utgörs av dess fjordar. I alla dessa finns det fisk och överallt är det vackert. Så om du tänker åka dit, gör dig själv och Saltströmmen en tjänst och undvik trängseln!  
 

There can be only one! - Sammanfattningen

Så har det blivit dags att avrunda den räcka inlägg som följde på min fråga om vilket drag jag skulle välja om jag bara fick ta ett och ville kunna fiska i stort sett överallt och efter alla sorters rovfisk med en god chans att få napp. En förutsättning var att draget inte får väga mer än 20 gram.

Juryn (jag) har nu övervägt och kommit fram till att vinnaren (trumvirvel) är det drag ni ser på bilden ovan, dvs Sölvkroken Spesial 12 gram i silver med röda prickar. Det är inte alltid det dästa. I vissa situtioner får det rejält med stryk av de spinnare som nominerats, i andra fiskar jiggarna mycket bättre, med Spesial är alltid gångbart och det räcker långt.

Den smarte fiskaren stoppar förstås alla de nominerade betena i en ask och blir på så vis i det närmaste garanterad god fångst. 
 

499996

Lögn, förbannad lögn och statistik. Så komparerade Samuel Langhorne Clemens lögn. De flesta av er känner honom bättre under hans nom de plume, Mark Twain, författare till Tom Sawyers äventyr och Huckleberry Finns äventyr.

På Mark Twains tid var inte internet infekterat av botar. Det berodde mest på att internet inte fanns då. man hade inte ens modem utan fick sitta där i sin ensamhet med sin PC ständigt off line... Det var både bättre och sämre förr. Än nu.

Det Twain åsyftade med citatet ovan var statistik. Den plattform jag använder (eftersom den är gratis) har en statistikmodul och enligt den kommer bloggen, förmodligen medan jag skriver det här inlägget, att passera en halv miljon sk sidvisningar. Exakt vad som är eller i statistikmodulen genererar en sidvisning vet jag inte, men jag tolkar det som ett tecken på att det finns folk som läser och möjligen är intresserade av det jag skriver.

Men så finns ju de där botarna... Eller så är det verkligen singaporianer som 48.000 gånger gått in och läst sidor på min blogg. Vad vet jag?
 

Ett bra drag

Något av en raritet är detta Bete Jämtland 22 gram i färgen LYS. Draget är lika långt, 8 cm, som det vanliga, 16 grams, Jämtland men i tjockare plåt. Såvitt jag vet tillverkas inte 22-gramsversionen längre. Det är synd eftersom det kastar mycket bättre än det lättare draget men fiskar lika bra. Som det nu är så har jag bara två drag som det på bilden och även med enkelkrok finns ju alltid risken att sätta fast och förlora sitt bete. Så jag är väldigt försiktig med att använda dem. Problemet är att det gör dragen mindre effektiva. För det är ju bara när man har sitt drag i vattnet som man överhuvudtaget kan få hugg och ju tuffare man våga fiska desto större är chansen. Därför är billiga drag som lätt kan ersättas i praktiken ofta bättre än mina fina Jämtland.

 

#1! - Kandidat 8

Skedspinnaren är förmodligen det mest effektiva konstbete som finns. Det är dessutom så lätt att använda att i princip vem som helst som klarar att kasta ut en spinnare några meter utan att få trassel kan ha ett framgångsrikt fiske. Spinnaren är så lätt att fiska med att många fiskare betraktar den som ett nybörjardrag (och därför, dumt nog, inte själva använder den).

Jag har redan nominerat en spinnare - Mepp´s Aglia - men även en spinnare av svensk typ bör få vara med. Aglia är en exponent för den franska spinnartypen med en relativt lätt kropp. en svenska typen utmärks av en något tyngre (av svarvad mässing) kropp vilket gör att den kastar längre och sjunker något snabbare/djupare än den franska spinnaren. Men vad gäller djupgåendet så bromsar den roterande spinnarskeden upp det hela så snart hemtagningen påbörjats vilket gör att även den svenska spinnaren kan tas hem ytligt.

 

Jag nominerar Wipp 10 gram med guldfärgad sked och gul/vit kropp. Den har gett mig otaliga abborrar och många gäddor och är en av de bästa spinnare jag känner till. ABU Reflex hade varit en tänkbar kandidat men dels vill jag premiera att Myran fortfarande tillverkar sina drag i Sverige och dessutom (kanske därför?) är Wipp bättre såväl kvalitets- som fiskemässigt. Även Myrans övriga spinnare hade varit tänkbara med jag håller Wipp högst.

# 1 - Kandidat 7

Från Julian - som tydligen är en för mig obekant serietidningsfigur - kommer nomineringen av ett av mina favoritdrag, nämligen Bete Jämtland 80, 16 gram. Han anger inte vilken färg men den här - fiskbensmönster på grå botten med insidan i silver - gillar jag (och såväl gäddor som havsöring). Själv har jag aldrig använt Jämtland som abborrdrag men det funkar säkert till det också. Inte heller har jag testat Jämtland på västkusten men ser ingen anledning till att makrill eller näbbgädda skulle nobba det. Möjligen vore 22 gramsvarianten bättre där men den tror jag inte tillverkas längre. Det var bättre förr...