499996

Lögn, förbannad lögn och statistik. Så komparerade Samuel Langhorne Clemens lögn. De flesta av er känner honom bättre under hans nom de plume, Mark Twain, författare till Tom Sawyers äventyr och Huckleberry Finns äventyr.

På Mark Twains tid var inte internet infekterat av botar. Det berodde mest på att internet inte fanns då. man hade inte ens modem utan fick sitta där i sin ensamhet med sin PC ständigt off line... Det var både bättre och sämre förr. Än nu.

Det Twain åsyftade med citatet ovan var statistik. Den plattform jag använder (eftersom den är gratis) har en statistikmodul och enligt den kommer bloggen, förmodligen medan jag skriver det här inlägget, att passera en halv miljon sk sidvisningar. Exakt vad som är eller i statistikmodulen genererar en sidvisning vet jag inte, men jag tolkar det som ett tecken på att det finns folk som läser och möjligen är intresserade av det jag skriver.

Men så finns ju de där botarna... Eller så är det verkligen singaporianer som 48.000 gånger gått in och läst sidor på min blogg. Vad vet jag?
 

Ett bra drag

Något av en raritet är detta Bete Jämtland 22 gram i färgen LYS. Draget är lika långt, 8 cm, som det vanliga, 16 grams, Jämtland men i tjockare plåt. Såvitt jag vet tillverkas inte 22-gramsversionen längre. Det är synd eftersom det kastar mycket bättre än det lättare draget men fiskar lika bra. Som det nu är så har jag bara två drag som det på bilden och även med enkelkrok finns ju alltid risken att sätta fast och förlora sitt bete. Så jag är väldigt försiktig med att använda dem. Problemet är att det gör dragen mindre effektiva. För det är ju bara när man har sitt drag i vattnet som man överhuvudtaget kan få hugg och ju tuffare man våga fiska desto större är chansen. Därför är billiga drag som lätt kan ersättas i praktiken ofta bättre än mina fina Jämtland.

 

#1! - Kandidat 8

Skedspinnaren är förmodligen det mest effektiva konstbete som finns. Det är dessutom så lätt att använda att i princip vem som helst som klarar att kasta ut en spinnare några meter utan att få trassel kan ha ett framgångsrikt fiske. Spinnaren är så lätt att fiska med att många fiskare betraktar den som ett nybörjardrag (och därför, dumt nog, inte själva använder den).

Jag har redan nominerat en spinnare - Mepp´s Aglia - men även en spinnare av svensk typ bör få vara med. Aglia är en exponent för den franska spinnartypen med en relativt lätt kropp. en svenska typen utmärks av en något tyngre (av svarvad mässing) kropp vilket gör att den kastar längre och sjunker något snabbare/djupare än den franska spinnaren. Men vad gäller djupgåendet så bromsar den roterande spinnarskeden upp det hela så snart hemtagningen påbörjats vilket gör att även den svenska spinnaren kan tas hem ytligt.

 

Jag nominerar Wipp 10 gram med guldfärgad sked och gul/vit kropp. Den har gett mig otaliga abborrar och många gäddor och är en av de bästa spinnare jag känner till. ABU Reflex hade varit en tänkbar kandidat men dels vill jag premiera att Myran fortfarande tillverkar sina drag i Sverige och dessutom (kanske därför?) är Wipp bättre såväl kvalitets- som fiskemässigt. Även Myrans övriga spinnare hade varit tänkbara med jag håller Wipp högst.

# 1 - Kandidat 7

Från Julian - som tydligen är en för mig obekant serietidningsfigur - kommer nomineringen av ett av mina favoritdrag, nämligen Bete Jämtland 80, 16 gram. Han anger inte vilken färg men den här - fiskbensmönster på grå botten med insidan i silver - gillar jag (och såväl gäddor som havsöring). Själv har jag aldrig använt Jämtland som abborrdrag men det funkar säkert till det också. Inte heller har jag testat Jämtland på västkusten men ser ingen anledning till att makrill eller näbbgädda skulle nobba det. Möjligen vore 22 gramsvarianten bättre där men den tror jag inte tillverkas längre. Det var bättre förr...

 
 

Favoriter i repris

 

I mina ögon är den här rullen - Cardinal 66, som kom -65... - en av de absolut mest väldesignade haspelrullar som någonsin tillverkats (och det gäller naturligtvis även syskonen 33, 44 och 77). Den är även en av de bästa rullarna någonsin och avgjort den rulle som haft mest betydelse för mig och min sportfiskarkarriär. Och det kan jag tacka Daiwa för. 

Under det sena sextiotalet och sjuttiotalet läste jag, närmast religiöst, Napp och Nytt när den (vanligen runt början av maj) kunde hämtas i de butiker som sålde fiskegrejor. Det var på den tiden sportbutiker (som då ännu mest sålde just sportprylar och inte kläder), järnhandlar, varuhus och butiker som var specialiserade på fiske- och jaktutrustning, ofta i kombination med repvaror. I Napp och Nytt tittade jag på och läste om Cardinal 66. För mig var det DRÖMRULLEN! Perfekt för det gädd- och kustfiske jag oftast ägnade mig åt. Men... den kostade för mycket.

Så - 1975 - kom Daiwa 2500C! Några år senare var rullar som inte hade utanpåliggande spole i stort sett osäljbara och jag kunde, för en struntsumma, på Forum i Uppsala köpa två Cardinal 66 och en Cardinal 66X. Jag har varken förr eller senare känt mig så rik som jag gjorde då.

De tre rullarna lever fortfarande i högönsklig välmåga och har under de år som gått fått sällskap av ytterligare 66:or, 77:or och 33:or. Cardinal 33 kom som något av ett sladdbarn tio år efter Cardinal 66 och är numera något av en kultrulle. Hur många Cardinal 66 som fortfarande används vet ingen men de är, i likhet med det mesta ABU tillverkade på den tiden om inte outslitliga så oerhört stryktåliga. Dessutom har ju de allra flesta fiskerullar en tillvaro där de är ute och fiskar kanske ett dussin gånger per år och annars ligger och vilar...

 

I ärlighetens namn så ligger även mina urCadinaler numera mest i skåpet, utom 33:orna. Däremot använder jag fortfarande mina japantillverkade ardinal C3, C4 och C5. 

Mitt inlägg om Cardinal är bloggens hittills mest lästa. 

När nolltjugo inte räcker

Starkare, eller grövre, lina än den 0,20 mm med vilken man bevisligen kan landa gammelgäddan kan krävas av olika skäl. Fiskar man i vatten där ens lina kommer i kontakt med stenar och annat som orsakar mekanisk nötning är en grövre lina nödvändig. Använder man tvåhandsspö med kraftfull aktion och tyngre drag kan en starkare lina krävas för att stå emot de krafter som genereras vid själva utkastet. I båda dessa fall kan problemet enkelt åtgärdas genom att man skarvar på en slaglina (chockspets) med grövre diameter. Lämplig längd på denna är två spölängder. 

En ytterligare fördel med slaglina är att man får en extra säkerhetsmarginal vid landningen eller när man av annan anledning har fisken på kort lina. Det är då påfrestningen på linan är som störst om fisken skulle göra en rusning eller något annat försök att slite sig.

Slaglinan kan med fördel bytas ut inför varje fisketur. Då är linan alltid garanterat fräsch och knuten nyslagen. Nötta linor och trötta (eller dåligt slagna) knutar är betydligt vanligare orsaker till linbrott än att linan är för tunn.

Ett annat skäl för en grövre lina kan vara att man behöver en stummare lina för att kunna kroka fisken. Det beror då oftast på att man använder trekrok eller, i värsta fall, trekrokar och ofta alldeles för grov sådan. Med enkelkrok - tunn och vass - är krokningen sällan något problem.  

 

Hur stark lina behöver man?

Vi som fiskar med haspelutrustning och monofil nylonlina, hur pass stark/grov lina behöver vi, egentligen? Det enda vettiga svaret på den frågan är, naturligtvis, att det beror på.

Det beror på en mängd variabler som vad vi fiskar, var vi fiskar och hur vi fiskar mfl mfl. Detta sagt, för att förenkla det hela, hur stark lina behövs för att kunna landa den fisk vi realistiskt kan hoppas på att fånga?

Översätter vi denna förutsättning till "normalt" svenskt fiske efter arter som abborre, bleka, makrill, näbbgädda gädda, gös, torsk, röding eller öring så har vi i alla fall en parameter fixerad. Visst, gäddor kan - färre än en på miljonen - väga 25 kilo och torskar upp till 35 kilo men de allra flesta av oss lär aldrig komma i kontakt med gäddor över 10 kilos vikt och som torskbeståndet ser ut så är väl 5 kilo en realistisk maxvikt. 

Handlar det bara om att kunna drilla och landa fisken utan linbrott så räcker en monofil nylonlina med 0,20 mm diameter till det mesta. En tumregel är att rullens slirbroms inte bör vara inställd på ett högre värde än motsvarande 1/3 av linans brottstyrka. Då har man, om bromsen fungerar någotsånär som den ska, en betryggande marginal. Snabba ryck som annars skulle kunna överlista slirbromsens tröghet tar linans elasticitet och spöt hand om.

Linan på bilden har en angiven brottstyrka på 4,2 kilo. Delar man den med tre så får man 1,4 kilo. Den som tycker att det verkar litet kan ta ett spö med rulle och lina och med hjälp av en fjädervåg ta reda på hur det känns att hålla i spöt när linan dras ut med bromsen ställs på 1,4 kilo. Med ett nomalt sjufots spö klassat för kastvikter upp till 30 gram så känns det som om man ligger på gränsen till vad spöt klarar.

 

Tittar man på IGFA:s linklassrekord - och då betyder 4 kilo att man använt en lina som garanterat INTE håller för 4 kilo utan brister dessförinnan... - så hittar man bland annat dessa noteringar: 

M-04 kg (8 lb) 

Gädda 

19.6 kg (43 lb 3 oz)

Ascona, Lago Maggiore, Switzerland

10-Dec-1990

Giacomo Pinotti

 

M-04 kg (8 lb) 

Torsk 

27.57 kg (60 lb 12 oz)

Perkins Cove, Ogunquit, Maine, USA

19-Jun-1991

Donald F.X. Angerman

 

Så en fräsch 0,20 mm nylonlina är absolut tillräckligt stark för att man ska kunna få upp de fiskar 99,9 % av oss kan hoppas att någonsin få på kroken. Det är nästan alltid fiskaren, inte fisken, som dragit av linan när det missödet inträffar.