Minns ni Anna?

Att den sk artificiella intelligensen håller på att ta över beror nog mest på att den naturliga är i starkt avtagande. Som med det mesta går utvecklingen dessvärre åt fel håll. Annars skulle jag ju kunna glädja mig åt att intresset för min lilla blogg är rekordhögt. Antalet sidvisningar - per dygn och per månad är högre än någonsin - men när jag går in i statistikmodulen finner jag att länder som USA, Vietnam och Brasilien ligger i topp de senaste 24 timmarna. För en tid sedan dominerade Singapore.  Därför tror jag att det inte är sportfiskare utan sk botar som genererar siffrorna.

Runt millennieskiftet var internet ett lovande projekt. Nu är det genomkommersialiserat, fyllt av AI-slop och hårt styrt (av techmiljardärerna). Världen över byggs sk datacenter som förbrukar oerhörda resurser på meningslösheter som kryptovalutor och att botar besöker min blogg. Om jag någonsin tvivlat på att det var bättre förr så är jag nu överbevisad om att faktiskt var så. 

Stoppa världen, jag vill stiga av! 

Säkra kort

Överst en kopia av ABU:s klassiska spinnare Reflex, 18 gram, och nedan ett 16 grams Utö. De här dragen är lätta att kasta (även med multirulle eller inkapslad haspel) och i de här storlekarna fungerar de för alla sorters rovfisk.

 

Dagens betesutbud är mer än överväldigande. I slutet av sextiotalet var det fortfarande möjligt att ge ut en, inte alltför tjock, bok som mer eller mindre utförligt behandlade (i stort sett) alla drag som fanns att köpa på den svenska marknaden (vilket redan var betydligt fler än vad man behöver). Visst, det är roligt att köpa nya beten men det är inte nödvändigt för ett givande fiske. Inte heller ska man tro att de senaste modellerna är bättre än gamla. Tvärtom, påstår jag. Det finns goda skäl att drag som de på bilden finns kvar i utbudet decennium efter decennium och det främsta av dessa är att de fångar fisk. Otaliga nya beten har lanserats och försvunnit under den tid Utödraget och Reflexspinnaren varit säkra kort i betesasken. 

Och det är inte bara jag som säger det...

 

För oss som har gamla rullar som något av en hobby i hobbyn är youtubekanalen 2nd Chance Tackle ofta en god hjälp. De flesta av de videor som är upplagda där visar i detalj hur man plockar isär och renoverar specifika rullmodeller. Den här videon är annorlunda och handlar om samma sak som den här gamla bloggposten, nämligen om hur Daiwa i mitten av 1970-talet skapade den moderna haspelrullen. 

 

Elegant!

 Ett elegant sätt att knyta det klassiska pater nostertacklet.

Ta det lugnt!

Moderna haspelrullar (liksom, för den delen, multirullar) har ofta en utväxling runt 6:1, dvs med ett varv på veven roterar linföraren sex varv runt spolen. När jag lärde mig att fiska hade rullarna vanligen en utväxling på 3:1, dvs de tog hem linan hälften så fort som en modern rulle gör. Jag minns när jag insåg vikten av att inte ta hem betet för snabbt, att det bästa (nästan alltid) var att veva så långsamt man kunde utan att fastna i bottnen. De flesta som blev utan fisk vevade för fort. Med rullar som var hälften så snabba som dagens. Tillverkarna kallar den uppdrivna utväxlingen för utveckling.

Varken vi eller fiskarna har utvecklats under min livstid. Fiskarna simmar inte snabbare och vi har inte blivit smartare. Dagens nybörjare vevar minst lika fort som vi gjorde på sextiotalet men betena går, tack vare "utvecklingen" på materialsidan, åtminstone dubbelt så snabbt genom vattnet som de gjorde då (och som var åt helskotta för fort redan på den tiden).

En lagom snabb rulle.

Det är svårt att lära om. Med en gammal rulle har jag lätt att hitta lagom fart på min hemtagning av mitt drag men jag har svårt att veva så absurt långsamt som man måste göra med en modern rulle (om man vill ge fisken en sportslig chans att hinna ta betet). Att lära sig fiska med dagens utrustning måste, såvitt jag kan förstå, vara svårare än vad det var med de äldre redskapen.

Man ska ta det lugnt när man fiskar. 

 

Bättre förr...

Jag skiter i ära, rykte och namn... Och nollor som Trump och Infjantino ids jag inte ens förakta. Vad beträffar det stora spektaklet i Amerika har jag bara en kommentar:

 

En resekamrat

 

 

Flerdelade (dvs delade i flera än två delar) spön, sk plockepinnspön, anses av någon anledning vara bättre än teleskopiska spön. Själv håller jag inte med om detta. Idealet är naturligtvis en odelad spöklinga men med en sådan blir transportproblemen svårhanterliga så snart spölängden överstiger fem fot (och att resa med en odelad femfotare är inte hlt okomplicerat).

Telespöt på bilderna, ett cirka tio år gammalt Grauvell Titan MiniTel, mäter knappa 45 cm ihopskjutet men hela 240 cm (åtta fot) utdraget och är ett mycket användbart fiskeredskap. Det är klassat för kastvikter 5-20 gram. Klingan är av grafit men toppsektionen av massiv glasfiber. SIC-ringar och ett rejält rullfäste.

Strängt taget är ett sådant spö och en haspelrulle i mellanstorlek (2500-4000) allt man behöver för en  normal svensk fiskesemester (såvida man inte tänker sig älvfiske efter lax eller djuphavsfiske). Det funkar perfekt till mete (med tacklet som beskrivs i föregående inlägg eller med flöte) och kastar drag i storlekar som lockar allt från småabborrar till gammelgäddor.