Strandskyddet

 

Strandskyddet ligger mig varmt om hjärtat. Det är mer eller mindre en förutsättning föt det fiske jag bedriver och även om jag inte fiskar så vill jag kunna gå ned på stranden. Andra tycker annorlunda och vill med äganderätten som grund kunna utestänga kreti och pleti.

I år är det valår. De senaste valen har jag strejkat eftersom jag inte kunnat hitta någon valsedel med namn  på personer jag känner förtroende för. I år vet jag i alla fall vilka partier jag definitivt inte kommer att ge min röst.

Nedräkning

 

Helt plötsligt är det mindre än tre veckor kvar till dess att jag sitter på bohusgranit och spanar ut mor mitt makrillflöte. Jag vet, man kan fiska makrill med drag/pilk och/eller häckla men då är det ju ett evinnerligt kastande och vevande. Nej, flötmete med stagg är melodin. Och helst vill jag vänta en timme eller så på det första nappet. Efter det andra nappet är mitt fiske klart och är det dags att snaras möjligt förpassa fångsten till stekpannan.

Klippkust

Att förneka nazisternas judeutrotning under trettio och fyrtiotalen är, mer eller mindre, brottsligt. Samtidigt saknar det betydelse. Att förneka klimatförändringen är fortfarande helt OK, trots att det är samtidens kanske viktigaste fråga. OM man inte är politiker. Då ligger ju frågor som ur bensinpriset och annat påverkar opinionen, dvs ens anställningstrygghet, närmare hjärtat. Det dilemmat illustrerar problemet med demokrati kombinerad med yrkespolitiker. Det illustrerar också varför våra makthavare inte är skickade att lösa några mer allvarliga problem än att flytta eller marginellt justera olika poster i nationalbudgeten.

Klimatförändringen, som bevisligen är orsakad av vår användning av fossila bränslen - olja och kol - under det senaste dryga seklet (en tidsrymd som, geologiskt sett, är så kort att den är i princip omätbar), orsakar inte bara de värmeböljor som just nu dödar folk världen över, den leder även till att vår ostkust eroderas. Så inte nog med att Östersjön håller på att dö, snart har vi inte ens någon strand att stå på. Tur att det finns klippor... (Men det - klippor - ser man inte bland våra politiker.)

Jensen Sild

Om en månad är det dags för sommarens västkustvecka med Nöddö utanför Strömstad som bas. Kanske tar jag vägen dit över Göteborg, där min yngsta dotter bor, och mjukstartar med ett eller flera fiskepass där.

Mitt västkustfiske är komplicerat. Om jag inte flötmetar makrill så kastar jag antingen ut ett räkagnat pater nostertackel eller en kastpilk. När det handlar om kastpirkar har under senare år diverse japanska/japaninspirerade varianter kommit i ropet. De kan fungera, men helst förlitar jag mig på klassiska, norska, sildpilkar. Sölvkroken har flera sådana på sitt program; Stingsilda, Sölvsilda och Jensen. Vid ett första påseende är de förvillande lika och man kan fundera över varför samma tillverkare säljer i stort sett identiska pilkar under olika namn, men det är bara vid ett första påseende. Det handlar om olika designer med olika egenskaper, låt vara att skillnaderna är subtila.

Den som vet vet. Den som inte vet kan trösta sig med att alla de olika sildarna fungerar och fungerar bra. Och det är inte bara på västkusten de gör det. Mina första Stingsilda köpte jag på Gotland för över ett halvsekel sedan, på den tiden det fanns torsk i Östersjön...

Apropå östersjötorsken så har Peter Löfgren - mannen bakom dokumentärfilmen Den sista torsken - nu kommit ut med en bok med samma titel. Den ska jag inhandla som semesterlitteratur. På västkusten verkar den kustnära torsken vara på god väg tillbaka så kanske Jensen och jag kan komma i kontakt med den) även om juli inte är en torskmånad.

 

 

Ctenolabrus rupestris

Alla som fiskat på Västkusten känner till stensnultran, den lika skickliga som irriterande lilla agnjuv som hemsöker varje klippa, kaj eller pir man kan fiska ifrån. Oftast är stensnultran runt decimetern lång men den kan nå dubbla den längden. Eftersom Håkan och jag ska tillbringa en julivecka i strömstadstrakten har jag börjat fundera på en stensnultrekampanj. 
 

Daiwa Emblem-S 2550

Numera kan även plast... jag menar grafitrullar vara vintage, gamla eller till och med old school. Hur som helst så finns det en rad några decennier gamla rullar med stativ av kolfiberarmerad plast och påfallande många av dessa är gjorda av Daiwa. I Japan. Emblem-S 2550 är en av dessa och en rulle jag gärna använder.

De mest uppenbara fördelarna med plastmaterialet  är att det inte korroderar i kontakt med saltvatten och att det är lättare (än metall). Emblem-S 2550 är, som synes, bakbromsad vilket innebär att man inte, vid fiske i havet, behöver oroa sig för att salt och smuts ska förstöra slirbromsen. Dessutom är den här bromsen alldeles förträfflig, mjukt och stabilt verkande. 

I övrigt har rullen sk long cast-spole, vad Daiwa kallar Gyro Spin (vilket betyder att rotorn är väl balanserad) fällbar vev, frånkopplingsbar, direktverkande, backspärr och en rejäl, kullagrad, lintrissa (som man alltså, särskilt vid fiske i salt vatten, mäste hålla ren och väl smord). 

Glöm ABU och de andra gamla namnen

Att de rullar som idag säljs under namn som ABU och Penn mfl tillverkas i samma fabrik i Kina och att det mest är namnet som skiljer dem från no-namerullar med samma ursprung har jag länge tjatat om. Den här videon handlar om just det.

Men ABU-rullar tillverkade i Sverige, D.A.M.-rullar från Västtyskland och Mitchell gjorda i Frankrike håller fortfarande högsta kvalitet...