Jerka

Sportfiskesvenska är ett fascinerande språk. Det består till stor del av facktermer inlånade från (mestadels den  amerikanska) engelskan men som i sportfiskesvenskan har en annan betydelse än på originalspråket. Det hela är oerhört förvirrande och inte så litet skrattretande.

Långt innan vi importerade termen jerk (som i jerkfiske, jerkbete etc) visste vi att en vobblare kan fiskas hem på olika sätt. Ibland fungerar en inspinning i jämn hastighet bäst, i andra lägen ger sk spinnstopp utdelning och i åter andra lockar den bäst till hugg om man manipulerar gången genom små knyckar med spötoppen. Men ingen kallade detta knyckande för jerking eller jerkfiske.

Så kom då det jag kallar för det "moderna" gäddfisket och i detta blev fiske med vobblare, ofta stora och tunga pjäser av trä utan haksked en viktig del. Vi fick lära oss att dessa beten mer eller mindre måste fiskas hem medryck och knyckar och att de hette jerkbeten. Eller jerkbaits. Så hade vi då en helt ny typ av beten.

Läser man amerikansk sportfiskelitteratur (eller nätsidor) upptäcker man ganska snart att jänkarna inte har koll på detta. De kallar typiska vobblare som Rapala (originalet) för jerkbaits. Det är ju lika befängt som att kalla haspel för spinning eller en pilk för jig.

Devonspinnaren

 ‘How pleasant the banks of the clear winding Devon,
With green spreading bushes and flow’rs blooming fair.‘
                                                                    Robert Burns

Det finns två brittiska floder (och ett landskap) som heter Devon.Det finns också ett gammalt konstbete, äldre än spinnfisket, som heter devonspinnare och som jag tror har sitt namn efter den skotska flod som Burns beskrev i citatet ovan.

Ursprungligen användes devonspinnaren till harling (dragrodd eller trolling) men med modern utrustning kan den naturligtvis kastas som vilket annat drag som helst. Spinnaren på bilden är av för mig okänt ursprung och ålder. Den är tillverkad av någon slags plast. Skulle jag använda den så blev det nog till älvfiske efter lax eller öring, tacklad som en spinnfluga.

Eftersom det handlar om en gammal typ av drag som fortfarande används så finns devonspinnare i otaliga varianter och av olika material. En modern variant är spinnflugebetet Spin-N-Glo, tillverkat av plast och i grälla färger. I shopen i Älvkarleby köpte jag för några år sedan ett gäng pyttesmå, ca 3 cm långa, plastdevons och på en av dem lyckades jag fånga en abborre (medan skapliga laxar hoppade och plumsade inom kasthåll). Sådant är fisket...

 

Micro UL

Ett av mina hemmavatten är Norrtäljeåns övre del. Ån är smal och på de flesta ställen där jag brukar fiska är det gott om träd, buskar och annan vegetation. Även i själva vattnet är det på sina ställen, i vart fall under sommaren och hösten, mycket som växer. Det är varken möjligt eller nödvändigt med långa kast, däremot krävs precision.  

Ett annat av mina hemmavatten är Väddö kanal. Här är det mer lättåtkomligt, åtminstone på sina ställen, och möjligt men inte nödvändigt att kasta långt. Tvärsöver räcker ett tio- till femtonmeterkast och längre kast än så riskerar ofta att landa på den andra sidan.

Vi som inte har båt fiskar ofta från bryggor, pirar, under broar och på andra liknande ställen. Inte heller här är långa kast nödvändiga. Ofta kan man ägna sig åt den fiskeform jag kallar VSBP (Vanligt Simpelt BryggPimpel), dvs släppa ned sitt bete från brygg- eller pirkanten och fiska vertikalt. Eller så gör man ett kort precisionskast för att få draget att landa under bryggan bredvid. 

Tidigare har jag använt mina fem- eller femochenhalvfots UL-spön till den här typen av fiske. De gör en någotsånär vuxen abborre, öring eller mört till en intressant motståndare och skulle en gädda blanda sig i leken är det inget oöverstigligt problem. Spralliga stensnultror blir plötsligt roliga att få på kroken och skulle man kroka en gylta eller makrill kan det bli åka av.

På senare år har jag blivit ägare till några fyrdelade UL-spön i längden 140 cm och klassade för kastvikter -5 gram och de funkar naturligtvis lika bra som sina något längre släktingar. Jag har även ett teleskopiskt spö som utdraget mäter runt metern och några sk isfiskespön som är ungefär hälften så långa. Det ena heter 13 Fishing Wcked Ice och är 66 cm långt, det andra är ett Ugly Stik som är 5 cm längre. Båda dessa spön kan man utan problem kasta de längder som krävs med och de är suveränt lätthanterliga när kastandet ska utföras med buskar och annat elände bakom eller bredvid en.

Materialutvecklingen har lett att allt längre spön av tillverkarna kallas för UL. I stort sett varje spö som kan kasta lätta beten klassas numera som ultralätt. I min värld går gränsen fortfarande vid 6 fot (saltvatten) eller 5 1/2 fot (sötvatten) men det är ju mitt problem. Vad jag vill uppmärksamma med det här inlägget är att längre inte alltid är bättre. Ibland är runt 70 cm idealiskt.

Riv dammarna!

Vattenkraftens miljövänlighet är en sanning vi (i min generation) fick oss inpräntad redan i grundskolan. Som så många sådana sanningar är den om inte en lögn så i var fall diskutabel. Ett vattenkraftverk släpper förvisso inte ut gifter eller växthusgaser men en reglerad älv (eller å) är en, för vissa arter, ödelagd biotop.

Jag är emot kärnkraft och röstade på Linje 3 i den riggade folkomröstningen. Alla de invändningar mot kärnkraften jag grundade det ställningstagandet på är lika giltiga idag. Skillnaden är att vi nu har skiten och det ännu inte lösta problemet med slutförvar av det avfall som är livsfarligt längre än mänskligheten funnits. Så då är det väl lika så gott att löpa linan ut och bygga kärnkraftverk i varje kommun? Att avveckla kärnkraften för att sedan bli sittande med ett evigt och olösligt problem för några decenniers kraftproduktion är ju ren idioti.  

Och vad gäller risken för att ett eller annat kärnkraftverk kommer att haverera så lever vi ju redan med såväl den som med risken för att något av de fredsälskande genier  Putin, Trump, Kim och Xi, som styr världen i det avseendet ska trycka på knappen. Jag har visserligen inte helt lärt mig att sluta ängslas och att älska bomben men efter att ha levt i 67 år med det hotet har jag nog blivit en smula avtrubbad. Uran lär det ju, för övrigt, finnas gott om i vår berggrund. 

 
Sedan kan vi ju riva en massa gamla vattenkraftverk och dammar så att laxen åter kan vandra upp och leka i, till exempel, Dalälven. Vilka positiva effekter en sådan åtgärd kan få framgår av denna intressanta video.

HELLO USA!

This is a swedish sportfishing blog in swedish (language). Yet, the last week, more americans than swedes have visited. I know that many americans, ancestors of immigrants, understand swedish. I´m also familiar with google translate. Still, I´m mystifyied.

So, if you live in the USA and read ny blog: PLEEEEASE! leave a comment.
 

Gilfin #233 by Ryobi

Gilfin från japanska Ryobi är en trevlig serie rullar från (gissar jag) någon gång runt skarven mellan sextio- och sjuttiotalen. En konkurrent till rullar som ABU 444A och Mitchell 300. I likhet med dem så saknar den kullager och man känner när man vevar att det inne i rullhuset sitter en kuggväxel.

Det var i slutet av sextiotalet som rullar från Japan började tas på allvar, bland annat sedan Daiwa släppt några rullserier designade i USA men tillverkade i Japan. Vid samma tid började amerikanska företag som South Bend och Roddy lägga ut tillverkningen till Japan. 

#233 är en rulle i mellanstorlek som alltså passar till det mesta såsom fiske efter abborre, gös och gädda. Rullen är enkel och rejäl och de enda delarna som är av plast är reglaget till backspärren och vevknoppen. Även slitbromsen är enkel med en inoljad filtskiva mellan två stålbrickor. Fungerar hur bra som helst.

 

Någon märkvärdig rulle är den inte, Gilfin #233 by Ryobi, men vi som växte upp på den tid då den var modern tycker att den duger fint att fiska med. Uppsmord och fylld med nylonlina i dimension 0,25-0,30 mm bör den göra god tjänst fastskruvad under, till exempel, ett sju- eller åttafots Fladen Xtraflexx eller Charter Fibreglass (om man nu inte råkar ha något "vintage" rörbyggt glasfiberspö liggande i gömmorna). 

Saltströmmen

När jag och Håkan var i Rosendal för några år sedan reagerade vi på hur "industriellt" alla som var där (utom vi) fiskade. Det som gällde var båt, grov utrustning och frigolitlådor fyllda med filéad fisk i bakluckor och på takräcken vid hemfärden. Själva ägnade vi oss mest åt UL/LRF efter makrill eller de gyltor och snultror som simmade intill land. Visst fångade vi även matfisk men inte mer än vad vi åt. Där och då.  Att ta vara på sin fångst och att ibland få njuta av pinfärsk fisk är en viktig del av mitt sportfiske. Minst lika viktig som kaffekokningen och korvgrillningen. Stora fångster och det som kallas köttfiske är det inte, men alla är och tycker vi olika.

Ett problem med sportfiskare är deras närmast sannolika förmåga att tränga ihop sig på vissa platser. I stockholmsområdet är det därför något av tabu att outa sk hot spots. Läcker information om var en osedvanligt god fångst gjorts ut så blir den platsen snabbt överbefolkad av trailerbåtsfiskare och om inte utfiskad så i vart fall otrivsam. Det beteendet begriper jag mig inte på. När jag ger mig ut för att fiska är det inte för att behöva trängas med folk, vill jag det så kan jag ju lika gärna åka till Mall of Scandinavia eller något annat vedervärdigt ställe. Av samma skäl undviker jag numera det gotländska havsöringfisket under de vårveckor som är dess högsäsong (och Gotland under juli har jag alltid försökt att undvika av samma skäl som jag  undviker högsäsong på alla turistorter).

Det som, för mig, spolierat det gotländska vårfisket betraktas av andra som resultatet av lyckad marknadsföring. För det finns ju de många näringsidkare som vill tjäna sina pengar på turism och för dem spelar det mindre roll vad det är som drar folk, det viktigaste är att folk kommer. I Norge har man tydligen - med utsikten till stora fångster och proppfulla fryslådor till hemresan - lyckats sälja in Saltströmmen så bra att "sportfisket" där blivit ett problem. Om det problemet handlar den här filmen från Deep Sea Reporter (och jag noterar med viss tillfredsställelse att man kalla det fiske som bedrivs där för fritidsfiske snarare än sportfiske...). Se den, om inte annat så för de vidunderligt vackra bilderna av livet under ytan. De mindre vackra bilderna får ni på köpet. Själv upprörs jag inte av att man dumpar fiskrens i havet. Det kallar jag kretslopp. Däremot delar jag den kritik som i videon kommer till uttryck mot de överdrivet starka linor (grova PE-linor) som används.

 

Lösningen på det problem - fritidsfisketrycket i Saltströmmen - filmen behandlar är enkel. Norge har en av världens absolut längsta kustlinjer och den helt övervägande delen utgörs av dess fjordar. I alla dessa finns det fisk och överallt är det vackert. Så om du tänker åka dit, gör dig själv och Saltströmmen en tjänst och undvik trängseln!