Leta i den här bloggen

onsdag 29 april 2026

ABU 3000

Förr, inte längre än en sextio år sedan, hade namn som Ambassadeur, en betydelse. De stod för något. För det absolut bästa svensk rullbyggarkonst hade att erbjuda. Man satte inte det namnet på vad som helst bara för att locka köpare. Man prostituerade sitt varumärke.

Men detta var alltså förr, då när saker och ting var annorlunda och mycket var bättre. Hur som helst så lanserade AB Urfabriken i Svängsta runt mitten på sextiotalet en Amb... en fin multirulle med gavlar i ett plastmaterial. Anledningen till detta var inte främst att göra rullen billigare, för så värst mycket kunde det knappast skilja i tillverkningskostnad mellan dessa plastgavlar och de gavlar i pressad aluminium som ambassadeurrullarna hade. Nej, skillnaden var att det nya materialet var helt saltvattensbeständigt (vilket aluminium inte är).


 
Så långt var allt som det skulle. Vad man inte räknat med (eller ut?) var hur plasten, eller snarare den läckert  brunbeige nyans i vilken den var färgad, skulle reagera när den utsattes för intensiv UV-strålning, dvs när man använde rullen till havsfiske soliga dagar. Därför är det sällan man idag ser en ABU 3000 - för det var det namn rullen fick - i bevarad originalfärg. Som den på bilderna i det här inlägget.


 Förklaringen till rullens extremt fina yttre skick torde vara att den dels inte använts särskilt flitigt, i vart fall inte i vackert väder, och att den förvarats i den bruna tygpåse som följde med rullen från fabrik. Till och med den Abulon som förmodligen är jämnårig med rullen ser helt fräsch ut!  I samma påse låg, när jag sprang på rullen i går när jag egentligen var på jakt efter CD-skivor i en second hand-butik, den lilla plasttub med extra centrifugalvikter och andra reservdelar som också låg i kartongen när någon, på sextio- eller sjuttiotalet, ursprungligen köpte rullen.

Jag lovar att bara fiska med den i gråväder eller under kvällspass... 

fredag 24 april 2026

Äntligen!

Vad som får mig att likt Gert Fylking på Börshuset utbrista i ett - från min sida allvarligt menat - äntligen är Kanadas beslut att från och med juli 2029 förbjuda laxodling i öppna nätkassar ute i havet. Anledningen till beslutet är att skydda vildlaxen mot den smittspridning sådan odling oundvikligen medför. Nu är de bara att hoppas att vi och norrmännen följer efter så att våra vildlaxbestånd kanske kan räddas.
 

 

fredag 17 april 2026

Sommar...

 

Snart är den över oss, igen, den hemska sommaren med för mycket värme, badisar, glassätare och lösspringande ungj*vlar som mer eller mindre omöjliggör fisket...

söndag 29 mars 2026

Jerka



Sportfiskesvenska är ett fascinerande språk. Det består till stor del av facktermer inlånade från (mestadels den  amerikanska) engelskan men som i sportfiskesvenskan har en annan betydelse än på originalspråket. Det hela är oerhört förvirrande och inte så litet skrattretande.

Långt innan vi importerade termen jerk (som i jerkfiske, jerkbete etc) visste vi att en vobblare kan fiskas hem på olika sätt. Ibland fungerar en inspinning i jämn hastighet bäst, i andra lägen ger sk spinnstopp utdelning och i åter andra lockar den bäst till hugg om man manipulerar gången genom små knyckar med spötoppen. Men ingen kallade detta knyckande för jerking eller jerkfiske.

Så kom då det jag kallar för det "moderna" gäddfisket och i detta blev fiske med vobblare, ofta stora och tunga pjäser av trä utan haksked en viktig del. Vi fick lära oss att dessa beten mer eller mindre måste fiskas hem medryck och knyckar och att de hette jerkbeten. Eller jerkbaits. Så hade vi då en helt ny typ av beten.

Läser man amerikansk sportfiskelitteratur (eller nätsidor) upptäcker man ganska snart att jänkarna inte har koll på detta. De kallar typiska vobblare som Rapala (originalet) för jerkbaits. Det är ju lika befängt som att kalla haspel för spinning eller en pilk för jig.

fredag 27 mars 2026

Devonspinnaren

 ‘How pleasant the banks of the clear winding Devon,
With green spreading bushes and flow’rs blooming fair.
                                                                    Robert Burns

Det finns två brittiska floder (och ett landskap) som heter Devon.Det finns också ett gammalt konstbete, äldre än spinnfisket, som heter devonspinnare och som jag tror har sitt namn efter den skotska flod som Burns beskrev i citatet ovan.


Ursprungligen användes devonspinnaren till harling (dragrodd eller trolling) men med modern utrustning kan den naturligtvis kastas som vilket annat drag som helst. Spinnaren på bilden är av för mig okänt ursprung och ålder. Den är tillverkad av någon slags plast. Skulle jag använda den så blev det nog till älvfiske efter lax eller öring, tacklad som en spinnfluga.

Eftersom det handlar om en gammal typ av drag som fortfarande används så finns devonspinnare i otaliga varianter och av olika material. En modern variant är spinnflugebetet Spin-N-Glo, tillverkat av plast och i grälla färger. I shopen i Älvkarleby köpte jag för några år sedan ett gäng pyttesmå, ca 3 cm långa, plastdevons och på en av dem lyckades jag fånga en abborre (medan skapliga laxar hoppade och plumsade inom kasthåll). Sådant är fisket...

 

onsdag 25 mars 2026

Micro UL

Ett av mina hemmavatten är Norrtäljeåns övre del. Ån är smal och på de flesta ställen där jag brukar fiska är det gott om träd, buskar och annan vegetation. Även i själva vattnet är det på sina ställen, i vart fall under sommaren och hösten, mycket som växer. Det är varken möjligt eller nödvändigt med långa kast, däremot krävs precision.  

Ett annat av mina hemmavatten är Väddö kanal. Här är det mer lättåtkomligt, åtminstone på sina ställen, och möjligt men inte nödvändigt att kasta långt. Tvärsöver räcker ett tio- till femtonmeterkast och längre kast än så riskerar ofta att landa på den andra sidan.

Vi som inte har båt fiskar ofta från bryggor, pirar, under broar och på andra liknande ställen. Inte heller här är långa kast nödvändiga. Ofta kan man ägna sig åt den fiskeform jag kallar VSBP (Vanligt Simpelt BryggPimpel), dvs släppa ned sitt bete från brygg- eller pirkanten och fiska vertikalt. Eller så gör man ett kort precisionskast för att få draget att landa under bryggan bredvid. 

Tidigare har jag använt mina fem- eller femochenhalvfots UL-spön till den här typen av fiske. De gör en någotsånär vuxen abborre, öring eller mört till en intressant motståndare och skulle en gädda blanda sig i leken är det inget oöverstigligt problem. Spralliga stensnultror blir plötsligt roliga att få på kroken och skulle man kroka en gylta eller makrill kan det bli åka av.

På senare år har jag blivit ägare till några fyrdelade UL-spön i längden 140 cm och klassade för kastvikter -5 gram och de funkar naturligtvis lika bra som sina något längre släktingar. Jag har även ett teleskopiskt spö som utdraget mäter runt metern och några sk isfiskespön som är ungefär hälften så långa. Det ena heter 13 Fishing Wcked Ice och är 66 cm långt, det andra är ett Ugly Stik som är 5 cm längre. Båda dessa spön kan man utan problem kasta de längder som krävs med och de är suveränt lätthanterliga när kastandet ska utföras med buskar och annat elände bakom eller bredvid en.

Materialutvecklingen har lett att allt längre spön av tillverkarna kallas för UL. I stort sett varje spö som kan kasta lätta beten klassas numera som ultralätt. I min värld går gränsen fortfarande vid 6 fot (saltvatten) eller 5 1/2 fot (sötvatten) men det är ju mitt problem. Vad jag vill uppmärksamma med det här inlägget är att längre inte alltid är bättre. Ibland är runt 70 cm idealiskt.