När nolltjugo inte räcker

Starkare, eller grövre, lina än den 0,20 mm med vilken man bevisligen kan landa gammelgäddan kan krävas av olika skäl. Fiskar man i vatten där ens lina kommer i kontakt med stenar och annat som orsakar mekanisk nötning är en grövre lina nödvändig. Använder man tvåhandsspö med kraftfull aktion och tyngre drag kan en starkare lina krävas för att stå emot de krafter som genereras vid själva utkastet. I båda dessa fall kan problemet enkelt åtgärdas genom att man skarvar på en slaglina (chockspets) med grövre diameter. Lämplig längd på denna är två spölängder. 

En ytterligare fördel med slaglina är att man får en extra säkerhetsmarginal vid landningen eller när man av annan anledning har fisken på kort lina. Det är då påfrestningen på linan är som störst om fisken skulle göra en rusning eller något annat försök att slite sig.

Slaglinan kan med fördel bytas ut inför varje fisketur. Då är linan alltid garanterat fräsch och knuten nyslagen. Nötta linor och trötta (eller dåligt slagna) knutar är betydligt vanligare orsaker till linbrott än att linan är för tunn.

Ett annat skäl för en grövre lina kan vara att man behöver en stummare lina för att kunna kroka fisken. Det beror då oftast på att man använder trekrok eller, i värsta fall, trekrokar och ofta alldeles för grov sådan. Med enkelkrok - tunn och vass - är krokningen sällan något problem.  

 

Hur stark lina behöver man?

Vi som fiskar med haspelutrustning och monofil nylonlina, hur pass stark/grov lina behöver vi, egentligen? Det enda vettiga svaret på den frågan är, naturligtvis, att det beror på.

Det beror på en mängd variabler som vad vi fiskar, var vi fiskar och hur vi fiskar mfl mfl. Detta sagt, för att förenkla det hela, hur stark lina behövs för att kunna landa den fisk vi realistiskt kan hoppas på att fånga?

Översätter vi denna förutsättning till "normalt" svenskt fiske efter arter som abborre, bleka, makrill, näbbgädda gädda, gös, torsk, röding eller öring så har vi i alla fall en parameter fixerad. Visst, gäddor kan - färre än en på miljonen - väga 25 kilo och torskar upp till 35 kilo men de allra flesta av oss lär aldrig komma i kontakt med gäddor över 10 kilos vikt och som torskbeståndet ser ut så är väl 5 kilo en realistisk maxvikt. 

Handlar det bara om att kunna drilla och landa fisken utan linbrott så räcker en monofil nylonlina med 0,20 mm diameter till det mesta. En tumregel är att rullens slirbroms inte bör vara inställd på ett högre värde än motsvarande 1/3 av linans brottstyrka. Då har man, om bromsen fungerar någotsånär som den ska, en betryggande marginal. Snabba ryck som annars skulle kunna överlista slirbromsens tröghet tar linans elasticitet och spöt hand om.

Linan på bilden har en angiven brottstyrka på 4,2 kilo. Delar man den med tre så får man 1,4 kilo. Den som tycker att det verkar litet kan ta ett spö med rulle och lina och med hjälp av en fjädervåg ta reda på hur det känns att hålla i spöt när linan dras ut med bromsen ställs på 1,4 kilo. Med ett nomalt sjufots spö klassat för kastvikter upp till 30 gram så känns det som om man ligger på gränsen till vad spöt klarar.

 

Tittar man på IGFA:s linklassrekord - och då betyder 4 kilo att man använt en lina som garanterat INTE håller för 4 kilo utan brister dessförinnan... - så hittar man bland annat dessa noteringar: 

M-04 kg (8 lb) 

Gädda 

19.6 kg (43 lb 3 oz)

Ascona, Lago Maggiore, Switzerland

10-Dec-1990

Giacomo Pinotti

 

M-04 kg (8 lb) 

Torsk 

27.57 kg (60 lb 12 oz)

Perkins Cove, Ogunquit, Maine, USA

19-Jun-1991

Donald F.X. Angerman

 

Så en fräsch 0,20 mm nylonlina är absolut tillräckligt stark för att man ska kunna få upp de fiskar 99,9 % av oss kan hoppas att någonsin få på kroken. Det är nästan alltid fiskaren, inte fisken, som dragit av linan när det missödet inträffar.

 

 

  
 

Gå inte på det!

Jag minns inte när flourocarbonlinorna FC) nådde den svenska sportfiskemarknaden och jag minns inte heller när jag först köpte en sådan. genom åren har jag provat en rad olika märken och dimensioner och kom ganska snabbt fram till att dessa linor inte i något avseende som jag kunde märka var bättre än "vanlig" monofil nylonlina. En av de första saker jag märkte var att FC är mindre knutsäker än nylon, särskilt när man skarvar FC till PE-lina. Däremot var/är FC dyrare än nylon.

Och det är inte bara jag som säger det...

https://www.youtube.com/watch?v=q7z9LHXemE0&t=175s

Nanofil - återkomsten?

Att den enda PE-lina jag verkligen gillar är, eller snarare var, Berkley´s Nanofil är bekant för bloggens följare. Nanofil är kontroversiell, eller snarare missförstådd, men för haspelfiske är det den bästa lina som finns. OM man inte använder monofil nylon...

Vad jag vet har Berkley inte lagt ned tillverkningen av Nanofil men den är förbaskat svår att hitta. Idag dök så i mitt youtubeflöde den här videon upp. 

Tydligen tillverkas nu en nanofillina av ett företag som heter Zukibo. I videon får linan positiva omdömen (i linje med min egen uppfattning om Berkley´s nanofillina). Så nu ska jag försöka få tag på några spolar av Zukibos lina. Kanske en julklapp från tomten?

 

edit.

Snabbkoll visade att linan finns på Aliexpress, dock endast i 100-metersspolar vilket jag tycker är för glyttigt att hålla på med. Det ska finnas 500-metersspolar så jag letar vidare... 

 
 

Vi som handlar våra livsmedel på Lidl

I mitt förra inlägg nämnde jag bloggens statistikmodul. Den visar även vilka av bloggens inlägg som är mest lästa. Så när jag såg att det här inlägget från 2019 plötsligt, i början av juni, trendade så förstod jag att Lidl tagit hem en laddning fiskegrejor och, mycket riktigt, när jag i måndags tittade in i den lokala butiken så kunde jag, utöver den korv som var mitt egentliga ärende, plocka på mig några förpackningar billig men bra nylonlina på praktiska och små 300-metersspolar. Och jag såg även några snorbilliga Crivit haspelrullar, säkert lika bra som den jag skrev om för sex år sedan. 
 

Lagom

Den här Furvux UL-rullen har fått ett lager Tubertini Gorilla 0,16 mm nylonlina ovanpå den från

fabrik påspolade PE-linan.

Uppfattningen om hur mycket lina man ska ha på en haspelrulles spole varierar. De flesta tillverkare rekommenderar att man inte fyller spolen ända upp till kanten, detta (gissar jag) för att färre kunder som inte kan använda sina rullar korrekt ska klaga över trassel. Ungefär som den idiot(säkra) inställning av multirullar som ABU mfl rekommenderar, en perfekt inställning för trasselfria femtonmeterskast...

Med PE-linorna har rekommendationen att inte fylla spolen blivit mer relevant. Ett intressant exempel på hur detta kan fungera i praktiken är Fladens Furvux UL-set som levereras med 0.10 mm PE-lina påspolad på rullen. Jag anser inte att PE-lina och UL hör ihop men här funkar det eftersom spolen är fylld med sådan marginal till kanten att man kan skarva på 0,15-0,20 mm monofil nylonlina och fylla spolen ända upp. Då har man nylonlina att fiska med - den räcker till vad man kan kasta och vad man normalt kan tänkas behöva ge ut vid drillning av en större fisk - och PE-linan fungerar som ren backing.

Skarvfunderingar 3

99 spänn på Jula.

Knutar mellan PE-lina och FC- eller monofil nylonlina är ett problem. I värsta fall glider de upp och i stort sett alltid finns risken att knuten mellan huvudlina och slaglina/tafs hakar fast i spöringarna och då kommer ett backslag (för de som använder multi) eller en "vindknut" (för de som använder haspel som ett brev på posten. Fast snabbare. Snabbare än ett e-mail.

För att råda bot på de ovan nämnda problemen började folk för mer än tio år sedan kladda med sk superlim. Nu är UV-lim, dvs en flytande plast som snabbt härdar i ultraviolett ljus populärt.

Själv tror jag mer på att välja rätt knut, slå den väl och att undvika spön med spöringar i vilka knutar är benägna att haka upp sig (och allra enklast är ju att skippa PE-linan och fiska med monofil nylon...) men nu har jag, i experimentsyfte, inhandlat 4 gram UV-lim i en förpackning som också innehåller en liten UV-lanpa (och, antar jag, ett litet batteri så det blir intressant när det är dags för återvinningen...).

Hittills har jag bara slagit några skarvknutar (slim beauty) och testat att applicera och härda plasten och så långt verkar det funka. Om sedan en liten hård plasttub säkrare smiter igenom spöringarna än vad en ännu mindre men någorlunda mjuk knut gör? Jag är skeptisk!
 

Kanalen eller kusten?

Idag blir det en sen eftermiddag/tidig kväll vid kanalen. Eller kusten. Eller kanalen och kusten. För Väddö har denfördelen att vara lång och smal vilket innebär att det bara är ett kort stycke tvärsöver om man tex tycker att det blåser för mycket över Ålands hav och vill omgruppera till det relativa lä som råder i Älmsta. 

Naturligtvis innebär denna gardering att jag måste ha med mig grejor som funkar till det mesta och idag får det bli två trevliga haspelrullar från Daiwa. En RD 1000 till det lättare fisket i kanalen och en SS Tournament 1300 till kusten eller om jag skulle fiska riktat efter gädda i kanalen.

Min RD 1000 är laddad med en vansinnigt stark 0,22 mm nylonlina (som jag glömt namnet på och spolen är sedan länge lämnad till plaståtervinningen). Ytterst har jag skarvat på några decimeter 0,45 mm FC-lina ifall en gädda skulle hugga min främst för abborre avsedda jigg eller spinnare. Spöt får bli ett sjufots Ron Thompson Aeris 5-24 gram.

På den andra rullen har jag ett sk  top shot - en dryg kastlängd - av Trilene XL  0,28 mm och under det en oanad längd backing från den 3.000 metersspole med Fladen Maxximus 0,10 mm PE-lina jag köpte nyligen. Fylld med 0,28 mm monofil nylon rymmer spolen 150 meter men nu gissar/uppskattar jag mig ha runt 250 meter, vilket i de vatten jag ska fiska, känns mer än betryggande. Till kustfisket tar jag med ett niofots SPRO Skyvolt och till eventuellt gäddfiske ett sjufots Ron Thompson Hardcore Spin Pro.

Nu ska jag bara plocka ihop två askar med beten, fylla kaffetermosen och sedan, så småningom, ge mig i väg. Man får inte ha bråttom när man fiskar. Det har de när de kör Formel 1 (som jag ska titta på när jag kommit hem).

Styrka

En monofil nylonlina är elastisk. Den töjer sig om man drar tillräckligt hårt i den och det gör den sedan rätt länge. Först när man töjt ut elasticiteten brister linan. Detsamma, att det är fört när man töjt ut elasticiteten, gäller naturligtvis även för PE-linor. Skillnaden är att PE-linor är mer eller mindre oelastiska.

Om vi, för enkelhetens skull, säger att en nylonlina har en elasticitet på 15 % och att PE-linan är helt stum (0 %) - vilket förvisso inte är hela sanningen men hyfsat nära - och jämför två linor av dessa material med samma brottstyrka så går PE-linan tvärt av när denna brottstyrka överskrids, om än aldrig så litet och kortvarigt, medan nylonlinan reagerar genom att ge efter. Har vi tio meter lina ute när brottstyrkan överskrids, till exempel när en stark fisk startar en rusning, så har nylonlinan en inbyggd säkerhetsmarginal på 1,5 meter. Så mycket lina kan dras ut innan linan brister. Oftast räcker det för att stoppa fisken (som ju kämpar mot ett motstånd motsvarande linans brottstyrka) och gör det inte det så hinner den trögaste slirbroms reagera och om inte den är alldeles fel inställs bör det inte vara någon fara på taket.

ABU 444A fylld med monofil nylonlina.

Jämför vi istället för PE- och nylonlinor med samma diameter (eller, för att det hela ska bli relevant, linor som det ryms samma längd av på rullens spole vilket, obegripligt nog, inte är detsamma som att linornas diameter är densamma...) så kan vi, till att börja med, konstatera att PE-linan har en högre, angiven såväl som faktisk, brottstyrka än nylonlinan. Problemet, vid praktiskt fiske, är att belastningen på linan är jämn endast när man inte har någon fisk på kroken. Med en stor och stark fisk i änden av linan är belastningen allt annat än jämn. Det är här den elastiska linan briljerar. Skulle drömfisken först simma emot en för att sedan plötsligt tvärvända och dra i PE-linan med en kraft motsvarande 101 % av dess brottstyrka så smäller den av. Om inte spöts elasticitet är tillräcklig för att slirbromsen ska hinna reagera. Med en nylonlina kan fisken i motsvarande scenario, åtminstone momentant, dra med 200 eller 300 % av linans brottstyrka utan att något annat händer än att linan töjer sig (och att fisken blir litet tröttare). När linans elasticitet är utömd bör även den mest trögstartade slirbroms ha fattat galoppen. I praktiken och när det handlar om att drilla och landa stor fisk är därför en nylonlina starkare än en PE-lina.

Daiwa 2500C fylld med monofil nylonlina.

För oss nördar är det här en intressant artikel. Minst lika intressant är den här. Och sista ordet får Captain Jeff.

D.A.M. Quick 3000 fylld med PE-lina.

Monofil nylon - superlinan!

Den absolut bästa linan för sportfiske är den monofila nylonlinan. Den är billig. Den är stark. Den är elastisk. Den är knutsäker. Den tål nötning. Den finns i alla regnbågens färger (och flera därtill). Den kastar bra med såväl spinn- som haspelrullar och trasslar sällan.

Nylonlinan revolutionerade sportfisket efter det andra världskriget och under de snart åttio år som gått sedan dess har den förbättrats och förbättrats och förbättrats. Idag har vi tillgång till monofila nylonlinor som, relativt diametern, är dubbelt så starka som de som först kom ut. Vi kan välja hur pass mjuk eller styv och hur pass stum eller elastisk lina vi vill ha. För nörden finns ett helt universum att grotta ner sig i. För nybörjaren och semesterfiskaren räcker det med att veta att nylon är bra. Bäst. Och att 0,30 mm är en till det mesta användbar dimension.

Själv är jag i grunden en haspelfiskare och vill därför ha mjuka linor med litet sk minne. Senast jag bytte lina på de rullar jag använder mest noterade jag att mina bulkspolar med Sufix XL Strong (stark rekommendation!) var på upphällningen så jag beställde nya linor och den här gången blev det klassikern Trilene XL (rekommenderas också). XL betyder, i sammanhanget, inte detsamma som när man köper T-tröjor utan står för eXtra Limp, dvs extra mjuk. En annan klassiker är Stren (ytterligare en rekommendation). Men alla nylonlinor är bra. Även om de kallas co-polymer. Abulon, Biltema eller Fladen Vantage. Det spelar ingen större roll.

PE-linor har en brottstyrka som, relativt diametern, är betydligt högre än nylonlinas. Vad diametern beträffar så är PE-linorna betydligt grövre än vad som anges på förpackningen såtillvida att de tar betydligt mer plats på rullens spole än vad en monofil nylonlina med samma angivna dimension gör. Varför det är så begriper jag inte men att det är så är ett faktum. Vad gäller brottstyrkan är skillnaden att PE-linan smäller av direkt när densamma överskrids. Nylonlinan reagerar genom att töjas (15-30 %) vilket innebär att en nylonlina som har en brottstyrka på 5 kilo kan belastas momentant med 50 kilo utan att gå av. Det är därför en PE-lina som ska hålla för 15 kilo går av om du får en vindknut eller ett backslag i utkastet medan en nylonlina med halva den brottstyrkan i samma läge håller (och dessutom får du aldrig vindknutar och sällan backslag med nylon...). I praktiken är därför nylonlinan ofta starkare än PE-linan. Den är även mer effektiv när det handlar om att suga musten ur en stor och stark fisk. Kort sagt är den ett bättre fiskeredskap än vad PE-linan är. Det är i alla fall min uppfattning. Eller erfarenhet.

Visst, det finns lägen där PE-linans egenskaper kommer till sin rätt men till det mesta fisket är nylonlinan att föredra.

The Slim Beauty knot

Nyligen postade jag ett inlägg med en länk till ett videoklipp i vilket den knut som kallas the Four Turn Waterknot förordades för att sammanfoga en PE-lina med en tafs av monofil nylon eller FC-lina. Jag har inte tidigare använt den knuten till just det men kommer att testa. Annars är den knut jag använder (och har använt i drygt ett decennium) den som visas i videon nedan, the Slim Beauty. Själv knyter jag den med fler varv av PE-linan runt nylonet, detta eftersom den PE-lina jag mest använt är Berkleys Nanofil som kräver litet extra omsorg när man knyter den.

Anledningen till att jag använder Slim Beauty-knuten är att det är den av de knutar jag testat som smidigast löper igenom spöringarna, dvs ger minst problem med vad som felaktigt kallas vindknutar. Vad tafsmaterialet beträffar föredrar jag nylon framför FC. Jag upplever inga fördelar med den dyrare FC-linan och knutarna PE till nylon sitter mycket säkrare än knutarna PE till FC.

Cardinalfel

Ordet kardinalfel används för att beteckna ett grundfel, något riktigt galet. Ordet Cardinal betecknade en gång i tiden världens då bästa haspelrullar. Därför tycker jag att det är rimligt och litet vitsigt att använda ordet cardinalfel som beteckning på ett av de allra värsta fel man kan begå med en haspelrulle, ett fel som snabbt kan ödelägga ens lina.

Det fel jag talar om är att veva när fisken drar ut lina eller när vevandet leder till att slirbromsen engageras. Ett av skälen till att slirbromsen är försedd med sk knarr är att man ska få en akustisk varning när spolen slirar och därigenom kunna undvik detta cardinalfel. Men ibland tar upphetsningen överhanden, som för denne franske fiskare... Eländet börjar 10:20 in i videon.

Lyssna på kapten Jeff

 Jag har egentligen just ingenting att tillägga.

På västfronten något nytt - Rosendal 2.0

Det är väl bara att lägga korten på bordet... Inför fisket i Hardangerfjorden har jag laddat ett gäng rullar med (gulp!) PE-lina. Och rullarna är... nya. Det känns... sådär. Hur det känns när jag väl fiskat med grejorna får jag väl se. Men faktum är att jag sedan många år faktiskt använder såväl nya rullar, kolfiberspön och PE-linor. Men inte alltid och inte till allt. Monofil nylonlina är fortfarande vad jag använder till det mesta av mitt fiske och med sådan lina fungerar de fina rullar som under den andra halvan av det förra seklet gjordes för just sådan lina lika bra som de alltid gjort.

Så även om det kommer att bli en del nytt under norgeresan så kommer det även att bli litet enligt den gamla skolan. Någon av mina gamla UL-rullar, laddad med tunn nylonlina, kommer att bli vad jag förmodligen använder mest, för bland det roligaste jag vet är att fiska makrill med sådan utrustning och förhoppningvis blir det åtminstone någon avstickare till vatten där det simmar öring och röding. 

Med UL-grejor finns det alltid och i alla vatten något spännande att fiska och åtminstone jag är så funtad att jag utan vidare kan ägna en hel fiskedag åt att jaga småfisk med lätta don trots att det finns grövre fisk inom kasthåll. Men i fjorden simmar, som sagt, mycket som är väl stort för UL-grejorna så åtminstone en litet stöddigare utrustning bör ingå i packningen.

Så kanske får rullarna här intill hänga med till Rosendal? Med en Daiwa GS-9 med osannolikt mycket 0,40 mm eller 300 meter 0,45 nylonlina på ett litet grövre tvåhandsspö eller mitt trygga Ron Thompson Hardcore II båtspö bör jag kunna tvinga upp det mesta och till finliret är det svårt att hitta ett finare instrument än en Mini-Mite med runt 0,15 mm nylon. Sedan kan jag förstås inte hjälpa att de här rullarna för mig framstår som i princip moderna. GS-9, som kom i mitten på sjuttiotalet, är en av märkets verkliga kultrullar och var åtminstone för några år sedan fortfarande i produktion. Femtio år är väl ingen ålder? Åtminstone inte på en rulle.

För att återknyta till det där med PE-linor så har jag börjat intressera mig för varianten att fylla spolen med tunn PE-lina och sedan överst ha ett sk top shot av monofil nylonlina i önskad dimension. Till exempel så skulle jag på någon av mina moderna och (relativt) små rullar kunna grunda med 0,10 mm PE och sedan spola på 100 meter 0,30 mm nylon överst. Då skulle jag kunna fiska efter sej, bleka och annat i fjorden med nylonlinan men samtidigt ha rejält med lina om jag skulle råka kroka något stort, starkt och elakt.

Flätknutar

 

Jag fiskade med haspelrulle i fyrtio år utan att ens känna till ordet vindknut. Inte heller hade jag, utan att kunna ordet, upplevt själva fenomenet. Någon enstaka gång drabbades jag väl av trassel och då berodde det på att linan tvinnat sig, men det hände bara någon enstaka gång.

Förklaringen till detta lyckliga tillstånd var naturligtvis att de linor jag använde alltid var monofila nylon- eller copolymerlinor. Det var först när flätlinan (PE-linan) gjorde sin entré i mitt fiske som jag lärde mig ordet. När det väl skedde hade jag redan drabbats av ett antal trassel och var, på det hela taget, inte särdeles imponerad av det nya påfundet. Nu, efter ungefär femton års kastande och fiskande med PE-linor är jag fortfarande måttligt förtjust och fortfarande använder jag ofta(st) den gamla hederliga nylonlinan (och de gånger jag ger mig ut med rullen laddad med PE-lina så har jag alltid en rulle eller spole med nylon i ryggan, för säkerhets skull).

Varför det heter vindknut förstår jag inte men jag har mina misstankar... Hur som helst så är vind inte den enda eller ens huvudsakliga orsaken till denna form av trassel. Detta bevisas empiriskt av att dessa knutar precis lika gärna kan uppträda när ingen märkbar vind blåser. Om vinden överhuvudtaget har med saken att göra kan diskuteras.

En olycka kommer, sägs det, sällan ensam och en trend som i tiden sammanfallit med PE-linans genomslag är de trånga spöringar och toppöglor tillverkarna börjat förse sina haspelspön med. Dessa må fungera om man väljer att knyta sitt bete direkt i huvudlinan men använder man, som jag och många med mig gör, en lång tafs eller slaglina av nylon- eller FC-lina hugger den knut med vilken tafsen skarvats till huvudlinan i ringarna och kommer trassel som ett brev på posten.

Min uppfattning är att utvecklingen genom PE-linan lyckats få även de tidigare så trasselfria haspelrullarna att drabbas av en motsvarighet till de sk backslag som multirullarna alltid dragits med. Detta kan ju ses som en triumf för rättvisan - varför ska de som fiskar med haspel ha ett mer trasselfritt fiske än spinnfiskarna? - men annars ter det sig onekligen som ett steg bakåt. Vidare så tycker jag att vi ska sluta att skylla PE-linornas trasselbenägenhet på vinden. Flätknutar är ett mer adekvat namn på eländet.

Linans färg

Om färgen på de drag vi använder och dess betydelse har jag skrivit flera gånger genom åren. För att färgen har betydelse talar att rovfisken har visst färgseende och att synen är ett av de sinnesorgan genom vilka den lokaliserar sina byten. Vi vill ju därför att gäddan eller öringen ska, för det första, se vårt drag och, för det andra, uppfatta det som något värt att gapa över. Med den lina vi oundvikligen måste använda för att kunna fiska med drag förhåller det sig precis tvärtom. Den vill vi helst att fisken inte ska se och om den ser den inte uppfatta den som något att ta sig i akt för.

Om det teoretiska idealet alltså är att fisken överhuvudtaget inte uppfattar linan är det i många situationer önskvärt, för att inte säga nödvändigt, att vi kan se den. Eftersom syn, åtminstone på det stora hela, är samma sak för oss som för fisken föreligger alltså här en intressekonflikt. Detta sagt så är det lättare att med någorlunda säkerhet avgöra hur pass väl vi ser en lina och vilken betydelse det har för vårt fiske än att veta hur det förhåller sig med fisken och linan.

Fiskat har människan gjort i alla tider och man behöver inte gå alltför långt tillbaka för att hamna i en tid då våra diskussioner om nylon-, copolymer, FC- och PE-linor skulle ha tett sig som science fiction. Ändå fångade man fisk. Grova linor av lin eller tagel var vad man hade att tillgå i det förindustriella samhället (och på den tiden åt man verkligen fisk). Jag har själv sett linor som den på vindan här till vänster användas, med framgång, vid pilkning efter torsk. En sådan rev är uppenbarligen synlig för fisken. Lika uppenbart synliga är de ståltafsar som allmänt används vid gäddfiske och om man har en sådan närmast draget så spelar det, rimligen, mindre roll hur pass synlig linan mellan tafsen och spöt är för fisken. 

Själv växte jag upp - började fiska under sextiotalet - med monofil nylonlina och de var antingen klara, ofärgade, eller svagt gröna eller blå. Dogger kom jag först i kontakt med som namnet på en lina (som importerades av det norrtäljebaserade företag - Wennerströms - som senare bytte namn till just Dogger). Namnet ska ha valts utifrån sjörapporten som fiskare förutsattes lyssna på och där Dogger återkommande nämndes. Gratis radioreklam i public service, inte illa!

Salig fars gamla Mitchell 304 fylld med rubinröd 

Dogger nylonlina.

Den första doggerlinan var svagt ljusgrön men någon gång (jag minns inte om det var i slutet av sjuttiotalet eller senare) kom en starkare, stummare och rubinröd variant. Den började jag använda och har jag fångat mycket fisk på. Jag har för mig att det röda nylonet först användes i fiskenät och sådana vill man ju inte att fisken ska lägga märke till och simmar den rakt in i ett rött nät lär den knappast skygga inför en röd lina. Färg är ju inget annat än reflekterat ljus och den våglängd som först försvinner när man dyker ner i vattnet är den det röda ljuset har. Ett rött föremål blir, eller uppfattas som, svart på några få meters djup. Svart nylonlina har jag också, med framgång använt och de spunna linor som innan nylonet uppfanns användes var ofta just svarta.

Om man nu inte tror att fisken reagerar på linans färg så kan man ju välja densamma utifrån vad man själv, utifrån estetisk, praktisk eller annan utgångspunkt föredrar. I många situationer är det viktigt att se sin lina bra och därför använder många olika starka eller fluorescerande färger. När jag själv gör det brukar jag dock, försiktigtvis, antingen skarva på en lång tafs av ofärgad monofil nylon- eller FC-lina. Alternativt färgar jag de yttersta metrarna av linan svart med tuschpenna. Som så ofta när det handlar om fiske grundas även detta mitt handlande mer på tro och gissande än på empiriskt verifierad kunskap. Men det är ju en del av charmen med det hela, eller hur?

1, 4. 8, 9 eller 12?

Personligen anser jag att den bästa PE-lina, i vart fall för haspel, som hittills kommit fram är Berkley Nanofil. Den var, för man har naturligtvis slutet tillverka den, inte flätad eller spunnen utan bestod av molekylärt (fråga inte...) sammanfogade PE-fibrer. Hur som helst så har tillverkarna på senare år alltmer gått över från fyr- till åttatrådiga linor. Förutom att de åttatrådiga är dyrare ska de ha andra fördelar och eftersom "fler är bättre" är åtminstone ett simpelt försäljningspsykologiskt trick tar det väl emot att stanna där. Så nu finns det PE-linor bestående av såväl nio som tolv trådar. Är det vidskepelse som avhållit från ett försök med tretton? Nå, jag ska i alla fall testa kinesiska (de andra märkenas linor görs väl också där?) Sougayilangs X9 och X12. Agent X9 var ju i alla fall en rätt cool serietidning, med bla Modesty Blaise, på tiden då det begav sig.

Schrödingers lina

Förr, innan forskarna började dilla om strängteori och kvantmekanik, var det om inte bättre så i vart fall enklare att hänga med. Newtons lagar är ju onekligen logiska och rätlinjiga. Släpper man ett äpple så faller det. Kolliderar två bilar så blir det en rejäl smäll.

Att det är på det ena eller andra viset men inte både och samtidigt vill man ju gärna föreställa sig. Man är levande eller död, inte både och. I vart fall inte samtidigt, för det där med spöken tror ju ingen vettig människa på. Så kom då Schrödinger med sin jäkla katt...

Aldrig hade jag väl föreställt mig att man måste förstå kvantmekanik för att begripa hur de moderna PE-linorna fungerar, men tydligen har de den fantastiska egenskapen att de inte absorberar vatten.

Braid doesn’t absorb water, and it’s UV resistant, so it experiences much less damage from the sun and water. These characteristics translate to braid lasting about 3-4 times as long as monofilament does.

Det är, tydligen, en önskvärd egenskap och i  sig inget konstigt. Att en lina antingen absorberar vatten eller inte absorberar vatten har jag inga svårigheter att förhålla mig till utan det synes mig helt normalt. Antingen gör den det eller så gör den det inte. Inte både och. Kunde man tro. Men så står jag i begrepp att förse några av mina haspelrullar med ny PE-lina och då läser jag att det är nödvändigt att blötlägga linan - i minst två timmar och helst över natten - innan man spolar upp den på rullen. Varför? Jo, därför att den absorberar vatten.

Before spooling braid, leave it in the water for at least two hours. Ideally, it would be best to keep it overnight. You’ll notice that the line will change its color and turn darker as it absorbs water.

Det är fantastiskt hur mycket kunskap vi genom internet har omedelbar tillgång till.

 

Tisdagsrapport

När jag i helgen skulle kombinera litet Old School gäddspinn med rulltest så sk*t det sig redan i det första kastet. Trots att jag bara skulle smeka ut den gäddvobblare jag för någon vecka sedan hittade när jag letade efter tvättmedel så blev det tvärstopp och ett smärre skatbo. Det räckte för att linan skulle smälla av och nu lät jag aldrig få se den där vobblaren igen.

Linan var den 0,23 mm Sufix Herculine jag när testet började nominerade till standardlina men nu är jag benägen att ompröva det beslutet. Förra helgen förlorade jag - också i något av de första kasten - en 30 grams kustvobblare på samma sätt. Med samma rulle och samma lina. Med 0,30 mm nylonlina kastar rullen helt problemfritt.

Jag ska göra ett försök med grövre flätlina och se om det löser problemet men i själ och hjärta börjar jag luta åt min gamla uppfattning (att flätade/spunna PE-linor är om inte sk*t så i alla fall ett rejält steg bakåt i utvecklingen). 30 lbs anger Sufix att linan ska hålla för vilket är mer än dubbelt så mycket som de 0,35 mm nylonlinor jag använde på min haspelrulle som satt på ett niofots Daiwa Store Belt på den tiden det fortfarande fanns torsk i Östersjön. Rullen var under flera år en ABU 333, en enkel men rejäl rulle som dock hade en olycklig benägenhet för sk tjuvfällning av bygeln. Det hände mig åtskilliga gånger men trots att det handlade om tvåhandskast och torskdrag på 28 eller 40 gram så höll linan nästan alltid (vilket i och för sig var mer eller mindre livsfarligt när draget kom i retur...).
 

Måste testas!

 

Låter något alldeles för bra för att vara sant så är det förmodligen det, dvs inte sant. Men man kan ju inte låta bli att testa... Så det ska jag göra! Det vore ju fantastiskt om den här enkla knuten fungerar som utlovas i videon.

Provslagit den har jag förstås redan gjort och även om jag inte tog tid på mitt knopande så gick det snabbt och enkelt. Ska jag knyta den på fem sekunder blankt lär jag dock få lägga mig i hårdträning. Men man ska inte ha bråttom, särskilt inte när det handlar om fiske och om det tar mindre än en minut att skarva en nylon- eller FC-tafs till PE-linan så är det fullt godkänt. Det viktiga är att knuten håller och att den inte fastnar i spööglorna. Ett avgjort plus för den här knuten är att den är hanterlig under fältmässiga förhållanden, dvs när man måste slå den med frusna fingrar i haltaskigt ljus och blåst. Men, som sagt, den kommer att testas. Förhoppningsvis redan idag. Och skulle den hålla i en dag så kommer testet att fortsätta för grönt ljus får den inte i brådrappet. Inte av den här till nymodigheter skeptiska surgubben i alla fall.