Den franska tobisimitationen Raglou används oftast med Bombarda eller som upphängare men det fungerar också att montera den på ett jigghuvud. När jag gör det brukar jag kapa huvudet på Ragloun så att kroken kommer upp precis framför ryggfenan.

De omutliga Intelligensaristokrater som bestämmer över oss anser att det är fritidsfisket som utarmat och fortsatt hotar torskbeståndet i Östersjön. Därför har de bestämt att i den del av sagda innanhav där det fortfarande finns torsk - delområdens 22-26 - helt förbjuda sportfiske efter torsk men fastställa fångstkvoter för yrkesfisket på hundratals ton. Nu har jag redan slutat att rösta i våra allmänna val, helt enkelt därför att jag de senaste valen inte kunnat identifiera en enda politiker eller ett enda parti jag känner förtroende för (och när jag växte upp hette det att när man ställde upp i ett val vädjade man om allmänhetens förtroende).

Tragikomiskt är det att läsa vår (med artbrottsmisstänkta statssekreterare bestyckade) regerings motivering till beslutet:

"Situationen är allvarlig för flera fiskbestånd i Östersjön. Mot den bakgrunden såg Sverige behov av beslut i restriktiv riktning. 

Överenskommelsen medför både fortsatt förbud mot riktat yrkesfiske på torsk i hela Östersjön och förbud mot riktat fiske av sill i västra Östersjön. Överenskommelsen innebär också ett fortsatt skydd av torskens lek. För fritidsfisket på torsk utökas begränsningarna i de delar av Östersjön där fritidsfisket väsentligt påverkar bestånden."

Visserligen innebär ministerrådets beslut att riktat yrkesfiske efter torsk är förbjudet men de trålare som härjar får behålla vad de får i trålen. Skulle en sportfiskare som är ute efter, till exempel, flundra eller havsöring råka kroka en torsk måste han ovillkorligen släppa den åter. Om den så skulle vara död...

Nu bedriver jag mitt fiske norr om den av politikerna fastställda gränsen, dvs i den del av Östersjön där torsken redan är utrotad, så de idiotiska bestämmelser som fastställs är inte något direkt bekymmer för mig. Senast jag fick upp en torsk ur Östersjön var den 25 november 2013 och den fina fisken fick, helt oskadd, simma åter medan jag fortsatte mitt havsöringfiske.

Det som gör mig förbannad är att man inte helt förbjudit fiske av torsk och alltså förbjudit fiske som innebär en uppenbar risk att få torsk som sk bifångst. Att man inte gjort det visar, åtminstone för mig, att man antingen inte begriper vad detr är man beslutar om eller att man skiter i hur det går för torsken. Det ena utesluter naturligtvis inte det andra.

 

Cardinalfel

Ordet kardinalfel används för att beteckna ett grundfel, något riktigt galet. Ordet Cardinal betecknade en gång i tiden världens då bästa haspelrullar. Därför tycker jag att det är rimligt och litet vitsigt att använda ordet cardinalfel som beteckning på ett av de allra värsta fel man kan begå med en haspelrulle, ett fel som snabbt kan ödelägga ens lina.

Det fel jag talar om är att veva när fisken drar ut lina eller när vevandet leder till att slirbromsen engageras. Ett av skälen till att slirbromsen är försedd med sk knarr är att man ska få en akustisk varning när spolen slirar och därigenom kunna undvik detta cardinalfel. Men ibland tar upphetsningen överhanden, som för denne franske fiskare... Eländet börjar 10:20 in i videon.

Pêche facile en bord de mer

Eftersom den helt övervägande delen inte förstått det svenska språkets storhet utan illfänas med att kommunicera på ett oöverskådligt antal mer eller mindre obegripliga rotvälskor missar vi svenskar det mesta om vi inte hjälpligt förstår ett antal andra språk än vårt modersmål. Engelska, tja... men man ledsnar rätt fort på det nordamerikanska bassperspektivet. Britterna är mer intressanta. Tyskarna är... tyskar. 

Ett språk jag gärna lyssnar till är franska och ju fler videor på franska jag ser desto mer av min försummade skolfranska kommer åter.

Så, om du har det minsta lilla hum om franska rekommenderar jag den här youtubekanalen.

Fattigdomsbevis eller ointresse?

Sverige är ett vackert land. Och rikt. Några av de vackraste platserna är avsatta som sk nationalparker. Eller har i alla fall varit så. Nu har vi tydligen inte råd med det längre. Har vi blivit fattiga? Eller behövs pengarna bättre på andra håll? Som till höga löner åt avdankade partiledares kompisar? 

Att vi inte skulle ha råd med våra nationalparker är naturligtvis kvalificerat skitprat. Det är viljan det handlar om och våra politiker har andra prioriteringar än att värna vår natur och miljö. Men det visste vi ju redan.

Nytt test - Förenkla 4

 

I tidigare inlägg har jag beklagat mig över de hutlösa priser tillverkarna betingar sig för enkelkrok (sk inline single hooks) avsedda att ersätta de trekrokar ca 99% av alla drag fortfarande har monterade från fabrik. Att det hela är ett geschäft framgår allra tydligast av att de allra dyraste krokarna är de utan hulling. Åtminstone i min enkla värld betyder hullingen ett extra moment i tillverkningen och är alltså en hullinglös krok billigare att tillverka. Men dyrare att köpa eftersom det finns ett växande antal sportfiskare som - till skillnad från de kapitalister som tjänar pengar på vår hobby - belastas av etiska betänkligheter och, för att skona fisken, inte bara är angelägna att använda krokar utan hulling utan till och med beredda att betala för att lugna sitt samvete. Kapitalister (och eko-brottslingar) resonerar likadant oavsett om de verkar i försäkrings- eller fiskebranschen.

Nå, hur som helst så finns det nu ett växande utbud av sådana enkelkrokar jag talar om och jag kommer inom kort att köpa in ett representativt urval för att byta ut trekrokarna på mina gäddvobblare (man måste ju börja någonstans) mot enkelkrokar och sedan betrakta mitt fiske med dessa vobblare som ett test.

Det ovan skisserade upplägget innebär att redovisning - eller åtminstone en delredovisning - är att vänta först mot slutet av året. Men... den som väntar på något gott...

Förenkla 3

Dessbättre tycks det vara en trend - åtminstone på youtube - att byta ut trekrokarna mot enkelditon. Vem vet? Just nu är tillverkarna säkert nöjda med att sälja dyra enkelkrokar som eftermarknadsalternativ, jag menar för räknenissar måste det ju vara GULD att först få sälja ett bete med trekrokar för att sedan med ännu högre vinstmarginal få sälja enkelkrokar till samma bete. Att vi får ett globalt trekroksberg liksom andra i vinstmaximeringsperspektiv ovidkommande effekter tror jag inte att de ens funderar över. Men på tio års sikt så kanske enkelkrok är det normala även direkt från fabrik?

Här är en video från The Ginger Fisherman som visar att enkelkrok fungerar även på småvobblare (vevbeten eller crankbaits) vid fiske efter bla öring och färna. Jag är inte förvånad.

FISKEFÖRBUD!

 

Att det är fullt möjligt att fiska ihjäl även rikliga bestånd av fisk är väl belagt. Visst, det finns andra faktorer än fisketryck som har/kan ha påverkan men att fisketrycket är den stora "boven" och att fiskestopp en verksam kur visar exemplet Nordnorge.

Mest fiskar människan men i vissa vatten har predationstrycket från arter som säl och skarv stor betydelse. Helt klart är att vi, vad gäller det allt sämre fisket längs Gotlands kust och i Roslagens skärgård, kan dela skulden med dem. Huruvida säl och skarv är "naturligt förekommande" saknar i sammanhanget betydelse. Vill vi ha ett gott fiske efter abborre, gädda, gös och havsöring måste åtgärder för att minska predationstrycket från säl och skarv vidtas. Eftersom det inte är möjligt att göra dem till veganer innebär detta, i praktiken, att bestånden av säl och skarv måste reduceras och hållas nere. Kort sagt så måste vi välja mellan mycket säl och skarv eller ett bra fiske.

Intressant video från Tobias Fränstam!

När det gäller oss sportfiskare lär såpass drastiska metoder som avskjutning inte bli aktuella. Däremot krävs utökade fredningstider och -zoner. Här ligger Gotland i framkant och en total fredning av de vårlekande rovfiskarna likande det gotländska förbudet mot abborr- och gäddfiske under tiden mars-maj borde vara en självklarhet även i skärgården.

Ett intressant försök vad gäller fredning är det fiskestopp för bla torsk som i ett antal år rätt i Gullmaren. Nu kryllar det av småtorsk i kustvattnen runt Lysekil. Mera sådant är vad vi behöver om vi ska få tillbaka ett bra fiske! Man kan inte både äta kakan och ha den kvar, åtminstone inte samtidigt.

*    *    *

De gotländska fredningsbestämmelserna i sammandrag:

Havsöring

Fredningen omfattar 25 olika områden (se separata kartor) utanför sammanlagt 34 vattendrag, där totalt fiskeförbud råder under perioden 1 september - 31 januari. Fiske är som regel inte heller tillåtet i själva vattendragen, men under perioden 1 oktober - 31 december.

I de vattendrag som utgör fiskekortsområden på Gotland så kan fiske efter andra arter än havsöring vara tillåtet under samma period, men havsöringen är fredad. Det innebär att du omedelbart ska släppa tillbaka den om du skulle få en på kroken av misstag.

Dessutom gäller en fångstbegränsning på 1 vild havsöring per dag vid fiske med spö eller ryssja på havsöring över minimimåttet på 50 cm. Odlad havsöring omfattas inte att fångstbegränsningen och känns igen på att den saknar fettfena. Minimimåttet på 50 cm gäller dock även odlad havsöring.

Gädda och abborre

Gädda och abborre är fredade i kustvattenområdet (ut till 4 sjömil) runt hela Gotland under perioden 1 mars - 31 maj. För gädda gäller dessutom att vid fiske med handredskap under övrig tid får högst tre gäddor per fiskare och dygn och endast gäddor med en storlek mellan 40 och 75 cm behållas.

Sik

Sik är fredad runt hela Gotlands kust under perioden 1 november - 15 december.

Skrubbskädda

Skrubbskädda (flundra) är fredad runt hela Gotlands kust under perioden 15 februari - 15 maj.

Ål

Ål är fredad året runt.

Ingen riktig tisdagsrapport

Den gångna veckan har det varit för litet värme kombinerat med för mycket nordliga vindar och jobb för att motivera mig att ge mig ut med mina testobjekt. Men till Valborg verkar det som om något som åtminstone påminner om vår ska infinna sig så det finns hopp. 

Vad jag gjort hemma i stugvärmen är att fundera över multi/lågprofilrullar och linor. Att de lågprofilare jag hittills testat fungerar bättre med 0,30 mm monofil nylonlina än vad de gör med 0,23 mm PE-lina har jag redan konstaterat men eftersom jag hellre fiskar med nylon än med PE-lina så upplever jag inte det som något egentligt problem. På några rullar har jag i experimentsyfte spolat på PE-lina i grövre dimensioner men till gäddfisket tror jag annars mer på 0,40 mm nylonlina. Med sådan hanterar man ju utan problem betesvikter upp till 100 gram och fullt så tunga grejor tänker jag varken utsätta mig själv eller lågprofilrullarna för. Till spinnfisket efter gädda har jag några åttafotare som kastar upp till 50-60 gram och det inte bara räcker gott och väl utan är precis vad som behövs för att kasta min arsenal av gäddbeten. Åtminstone de drag jag använder, dvs från spinnare i 18-gramsklassen till mjukisbeten runt just 60 gram. Sweetspoten är mina favoritvobblare som väger in i intervallet 28-45 gram.

På de rullar som inte krånglar med PE-linan får den sitta kvar men annars är det nog så att monofil nylonlina är framtiden!
 

Enkelt, men dyrt, att ordna - Förenkla 2

Mitt förra inlägg utlöste denna kommentar från Rickard: 

Rickard Gustafsson22 april 2024 kl. 07:17

Det finns en mental gymnastik jag inte lyckats få ihop. Eller ja det finns rätt mycket mental gymnastik jag inte kan få ihop. Men en sak ter sig väldigt konstig för mig. Som jag förstått det så är det väldigt få som fiskar gädda för att ta upp och äta. Varför säljs då inte betena med enkelkrok direkt? Det hade ju kunnat vara hullinglöst också för en bättre chans att få loss djupa krokningar.

Det är en bra fråga. Man skulle ju vilja hoppas att det inte handlar om att trekrokar ger fler bottennapp och därigenom genererar ökad försäljning. Dessbättre är det lätt att själv byta ut krokarna på en vobblare. Lätt, med dyrt. Orimligt dyrt, faktiskt. Bulkförpackningar av enkelkrok i vettiga dimensioner och till rimliga priser är ett önskemål.

 

Old School Sport Fishing: Dubbla enkelkrokar

Förenkla

Att jag föredrar att fiska med enkelkrok är ingen hemlighet. Därför gillar jag de här hjälpkrokarna (assist hooks) som blivit på modet. Till dessa kan kan förhålla sig på olika sätt. Antingen hänger man på en (eller två) hjälpkrokar på sin pilk och låter trekroken sitta kvar eller så skippar man trekroken och litar på att enkelkroken ska göra jobbet.

Min låda med förtidspensionerade trekrokar blir allt tyngre...

Den svenska vobblaren Zalt är ett mycket bra gäddbete, ett av de allra bästa. Men vobblaren på bilden är ingen Zalt och inte heller svensk. Den är ett no-name bete tillverkat i Kina men mycket välgjort och hade det stått Zalt på den så hade jag utan vidare gått på bluffen. För hur ska man kunna se var något är gjort? Åtminstone kan inte jag med bara ögonen avgöra om en vobblare är gjord i Sverige eller i Kina. Inte heller har jag någon aning om vem/vilka som tjänar pengar på att jag köpt vobbaren. Eller var de bor och, eventuellt, betalar skatt. Och förresten kan jag inte se att det står Made in Sweden på de Zalt jag har i redskapsboxen. Inte heller på Zalts hemsida står det att deras vobblare tillverkas i Sverige. Eller var de görs. Jag har heller ingen närmare uppfattning om var de pengar jag betalar när jag köpt en Zalt hamnar.

I dagens globalkapitalistiska samhälle existerar inga nationsgränser eller lojaliteter. Som konsument - och det är vad man som individ är reducerad till - har man, oavsett vad man må tycka, att se till sig själv och vad man får för sina pengar. Skulle det visa sig att denna zaltkopia, som kostade mig en bråkdel av vad jag betalat för mina Zalt originalvobblare, fungerar lika bra så är jag att gratulera. Och kommer jag att sova gott (eller så gott man nu kan sova när världen håller på att gå åt h*lvete på en tallpinnekärra).

Lyssna på kapten Jeff

 Jag har egentligen just ingenting att tillägga.

Havet!

 En favoritinspelning av en favoritlåt om något jag verkligen gillar. Håll till godo!

Incurvatus in se

Incurvatus in se - inkrökt i sig själv - är något man bör undvika att bli. Med dagens informationsutbud borde vi rimligen bli alltmer vidsynta men ironiskt nog tycks utvecklingen gå dithän, att många av oss lever i våra egna bubblor och hellre tar del av information som bekräftar våra föreställningar och värderingar än av sådan som utmanar oss. Teknikutvecklingen har gett oss närmast obegränsade möjligheter att bli allt mer inkrökta och, därigenom, allt dummare.

Själv är jag intresserad av fiske (!) och när det gäller hållbarheten i det sätt på vilket fisket i Östersjön förvaltats och förvaltas har jag en tämligen bestämd uppfattning som bloggens läsare torde vara väl bekanta med. Jag är vidare av den uppfattningen att det även globalt bedrivs ett marint rovfiske som inte är långsiktigt hållbart. Ville jag så skulle jag kunna läsa hur mycket som helst som bekräftar dessa mina uppfattningar och det gör jag naturligtvis, men alltid med ett kritiskt öga.

Jag läser även - ofta och med intresse - sådant som ifrågasätter min egen bild av verkligheten. Till exempel Anders Svenssons Nyheter. Således har jag med intresse tagit del av hans artikel "Det finns inget överfiske i Östersjön". Det tycker jag att ni också ska göra. Läs även hans "Miljöorganisationer och deras dumheter om sill" (som bla innehåller pärlan: "Beståndet i Östersjön överfiskas inte men är för närvarande något överfiskat").

Det ska bli spännande att se om strömmingen kommer att gå till här i Roslagen framåt sommaren. I så fall tänker jag bidra till överfisket och om det nappar riskera livhanken genom att steka eller halstra min fångst och njuta av den med hemgjort potatismos, rårörda lingon och kall pilsner. 

That´s the way you do it!

Häcklor, eller Sabiki Rigs som det heter på modern sportfiskesvenska, kan vara ruggigt effektiva när man fiskar jagande stimfisk. Det traditionella sättet att fiska en häckla är att knyta fast ett sänke eller en kastpilk (med eller utan krok) för att sedan kasta ut, låta sjunka till det djup man tror att fisken går (vilket om det är makrill man är ute efter oftast är fem famnar) och sedan veva in.  Sitter man i en båt eller fiskar man från en pir eller kaj med djupt vatten intill kan man istället för att kasta helt enkelt släppa ned sin häckla till önskat djup och sedan låta den hänga där tills något händer. Är man ambitiös kan man göra små rörelser med spöt för att få häcklan att röra på sig.

Själv har jag ofta tänkt att man skulle kunna "meta" med en häckla, antingen genom att knyta fast den i en Buldo eller genom att använda ett glidflöte (som när man metar makrill på stagg). Oftast är det ju litet rörelse i vattenytan som räcker för att häcklan ska röra sig där nere. 

Nå, nyss packade jag upp litet nyinköpta grejor och bland dessa häcklan på bilden ovan och döm om min förvåning när jag på förpackningens baksida kunde läsa (eller snarare se på bilden) att tillverkaren tänkt sig att häcklan skulle användas på just det sätt jag gått och grunnat på. Hängande under ett flöte.

Nu lär det dröja innan jag får tillfälle att fiska makrill men innan dess ska metoden testas på abborre och nog borde man kunna "meta" strömming på samma sätt. Fälla upp stolen, på med glajorna och halmhatten, kasta ut och sitt sedan i solen och vänta. Låter som ett perfekt sätt att fiska.

Dags...

 

...att lösa fiskekort för hemmavattnet.

Goda nyheter!

 

Enkelt!

Bottenmete med död betesfisk är en beprövad metod om man är ute efter gädda men med det klassiska tacklet med två trippelkrokar blir det kinkigt att undvika så kallade djupa krokningar, dvs att gäddan hinner mer eller mindre svälja agnet (och krokarna) vilket gör det mer eller mindre omöjligt att släppa den åter i oskadat skick. Helst vill jag fiska med (en) enkelkrok och vid bottenmete gillar jag cirkelkrok. Därför blev jag glad när jag hittade den här videon!

Ny sida!

 

Old School Sport Fishing: Havsöring

Made in China

De ser väldigt fina ut, mina nya kinabeten. Hur de fiskar och om de håller återstår att se.

Att endast Sverige svenska krusbär har (och att alla utländska krusbär är sämre) är en gammal sanning. Går vi från Almqvist till Aligheri så kan vi till detta visdomsord lägga att det finns grader, eller i vart fall olika kretsar, även i de lägsta av sammanhang. Som utlandet, där allt är sämre än här. Eller nu, då det mesta är sämre än vad det var förr. Men vissa utländer är alltså mindre dåliga än andra.

Riktigt uselt - nu - är det i Kina. Eller från. Sägs det. Förr, när mycket var bättre, var det uselt i Japan. Sades det. Made in Japan översattes till skräp. Nu betyder det högsta kvalitet men grejor från Kina är skräp. Åtminstone såvida de inte tillverkats för eller köpts in av något västerländskt bolag som satt ett västerländskt varunamn på skr... grejorna. Vilket de flesta västerländska företag gör.

Själv har jag börjat roa mig med att via nätet köpa in diverse billiga fiskegrejor från Mittens rike och hittills är jag rätt nöjd. Visst, en del är skräp men det är ju även mycket som kommer från andra håll. Dessutom så finns det ju inte längre mycket att jämföra med. Åtminstone har inte jag kunnat hitta några svensktillverkade beten som de på bilderna ovan och nedan. Vi har slutat odla krusbär här eftersom det är så mycket billigare att importera dem. Snart är det bara kineserna som kan. Då står räknenissarna där med sina tvättade halsar (och vi andra också).

Hur bra som helst ser den här vobblaren ut. Jag hoppas att den också är det.

För tio år sedan såg no-name produkter från Kina ut ungefär som grejor märkta Made in Japan gjorde på sextiotalet. Dåliga kopior av tveksam kvalitet. Nu, sedan decennier, är Made in Japan ett kvalitetsbegrepp och handlar det dessutom om JDM-grejor betalar många av oss gärna litet extra. Idag är det ofta svårt, om ens möjligt att vid ett första påseende skilja på saker tillverkade i kina från sådant som kommer från Japan. Och japanerna har ju rätt länge lagt ut stora delar av sin tillverkning till länder med lägre kostnader.

Tre gram

Var gränserna går för det som "får" kallas ultralätt - UL - är en återkommande tvistefråga men att drag som väger tre gram är UL råder det inga delade meningar om. Det, tre gram, är vad dragen på bilden ovan väger. Tillsammans...

Silver och guld eller rättare sagt silver eller guld. Hade jag fått önska mig något så skulle det vara att de såg ut som på bilden, dvs utsidan (den konvexa) i silver och insidan i guld men man kan inte få allt. Annars så har jag höga förväntningar på mina nya minidrag och jag uppskattar särskilt de fina krokarna.

På västfronten något nytt - Rosendal 2.0

Det är väl bara att lägga korten på bordet... Inför fisket i Hardangerfjorden har jag laddat ett gäng rullar med (gulp!) PE-lina. Och rullarna är... nya. Det känns... sådär. Hur det känns när jag väl fiskat med grejorna får jag väl se. Men faktum är att jag sedan många år faktiskt använder såväl nya rullar, kolfiberspön och PE-linor. Men inte alltid och inte till allt. Monofil nylonlina är fortfarande vad jag använder till det mesta av mitt fiske och med sådan lina fungerar de fina rullar som under den andra halvan av det förra seklet gjordes för just sådan lina lika bra som de alltid gjort.

Så även om det kommer att bli en del nytt under norgeresan så kommer det även att bli litet enligt den gamla skolan. Någon av mina gamla UL-rullar, laddad med tunn nylonlina, kommer att bli vad jag förmodligen använder mest, för bland det roligaste jag vet är att fiska makrill med sådan utrustning och förhoppningvis blir det åtminstone någon avstickare till vatten där det simmar öring och röding. 

Med UL-grejor finns det alltid och i alla vatten något spännande att fiska och åtminstone jag är så funtad att jag utan vidare kan ägna en hel fiskedag åt att jaga småfisk med lätta don trots att det finns grövre fisk inom kasthåll. Men i fjorden simmar, som sagt, mycket som är väl stort för UL-grejorna så åtminstone en litet stöddigare utrustning bör ingå i packningen.

Så kanske får rullarna här intill hänga med till Rosendal? Med en Daiwa GS-9 med osannolikt mycket 0,40 mm eller 300 meter 0,45 nylonlina på ett litet grövre tvåhandsspö eller mitt trygga Ron Thompson Hardcore II båtspö bör jag kunna tvinga upp det mesta och till finliret är det svårt att hitta ett finare instrument än en Mini-Mite med runt 0,15 mm nylon. Sedan kan jag förstås inte hjälpa att de här rullarna för mig framstår som i princip moderna. GS-9, som kom i mitten på sjuttiotalet, är en av märkets verkliga kultrullar och var åtminstone för några år sedan fortfarande i produktion. Femtio år är väl ingen ålder? Åtminstone inte på en rulle.

För att återknyta till det där med PE-linor så har jag börjat intressera mig för varianten att fylla spolen med tunn PE-lina och sedan överst ha ett sk top shot av monofil nylonlina i önskad dimension. Till exempel så skulle jag på någon av mina moderna och (relativt) små rullar kunna grunda med 0,10 mm PE och sedan spola på 100 meter 0,30 mm nylon överst. Då skulle jag kunna fiska efter sej, bleka och annat i fjorden med nylonlinan men samtidigt ha rejält med lina om jag skulle råka kroka något stort, starkt och elakt.

Tisdagsrapport - En ärlig svensk?

Det kom paket en tidig morgon, grejor hitskickade med a slow boat från Kina. Bland det kineserna skickat var en svensk rulle, för det som förr hette AB Urfabriken är ju svenskt? Det står i alla fall ABU Garcia på rullen som heter Black Max.

Nu är jag ju inte dummare än att jag begriper att rullen inte är gjord i Sverige utan i Kina. Det vore ju en korkad affärsmodell att tillverka grejor i, till exempel, Svängsta och sedan skicka dem till Folkrepubliken Kina för återexport till Sverige. Dyrt skulle det bli och då skulle man knappast, som kineserna gjort, sälja rullen till mig för, vill jag minnas, 175 spänn. Men den är i alla fall "Swedish engineered" vilket väl betyder att den är konstruerad i Sverige eller i vart fall av en svensk?

Nå, den ska i alla fall få chansen att visa vad den går för. Hittills så har ju märkesrullarna klarat sig bra i testen medan de flesta kinesiska lågprismodellerna hamnat i skrot- och reservdelslådan.

Eftersom jag börjat tvivla på kombinationen 0,23 mm PE-lina (vad man over there kallar 20 lbs) och billiga lågprofilare spolade jag den här gången upp den ena testrullen med 30 lbs PE-lina och den andra med 0,40 mm nylon. De kommer inom kort att skruvas fast på några av mina korta spön för lätt jerkfiske och få bekänna färg.

Dumtag

 

Etik inom sportfisket är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och som jag ofta diskuterat på de olika sportfiskefora där jag medverkat. Nu har ju Sportfiskarna, långt om länge, ersatt sina gamla (och från hemsidan borttagna) etiska regler med en uppförandekod och det är väl ett steg i någon riktning. Och en tongivande sportfiskeprofil som Tobias Fränstam lade alldeles nyss ut videon ovan. Att han reagerar på de tilltag han talar om i videon är i sig inget märkligt. Märkligare, men dessvärre inte förvånande, är att sådana dumtag förekommer.

Tobias är nog på rätt spår när han kopplar dumtagen till tävlingsfisket och det amerikanska inflytandet. Själv har jag alltid ifrågasatt fenomenet fisketävlingar och att Sportfiskarna inte styrt upp dessa bättre är svagt liksom det är svagt att de numera bejakar att sportfiske sker för ekonomisk vinnings skull.

Men jag hoppas att man på olika håll och kanter fortsätter att, utifrån etiska överväganden, ifrågasätta olika företeelser inom det vi kallar sportfiske. Det kan inte vara fel och i bästa fall kanske det leder någonstans? Men om det stannar vid avståndstagande från uppenbara avarter som de Tobias mår litet dåligt av sin video, ja då är ribban satt alldeles för lågt.

Trettonmiljoneretthundratjugoåttatusenniohundrasextio

Rubrikens siffra - 13.128.960 - är det antal rullar Mitchell under åren 1951-1986 tillverkade av sin modell 300 med hel bygel. I densamma ingår alltså inte de tre olika versionerna av samma rulle med halvbygel (klo) som tillverkades 1939-1953 och heller inte versioner som 300 A, 300 C, 300 Pro, 300 DL, 301 (den högervevade) med sina A, C, DL  och Pro-varianter. Inte heller modellerna med högre utväxling (410) eller de sk Otomatic-modellerna (330) med sin speciella bygel. Alla tillverkade i Frankrike.

Mitchell 300

Jag vet inte vad som är mest imponerande; den tid under vilken rullen var i tillverkning eller det totala antal rullar som gjorts. Men egentligen ingendera av dessa siffror utan att en Mitchell 300 fortfarande är ett fullt användbart sportfiskeredskap och att den, bara man håller den ren och smörjer den emellanåt, kommer att fortsätta att vara det vem vet hur länge?

Rullens enda svaga punkt är bygelfjädern som har en tendens att mattas över tiden. Hmmm... det måste fortfarande finnas miljontals Mitchell 300 (och övriga varianter av rullen med samma fjäder). Kanske en vettig affärsidé för någon som kan böja till fjäderstål och sätta upp en hemsida? Och det finns ju även andra fina rullar från när det begav sig som har bygelfjädrar som ger upp men som det är lögn i h*lvete att få tag på nya. Undrar just hur svårt det kan vara att böja till en bygelfjäder och vilken utrustning som behövs?

Plastic, not fantastic

 

Jag är medveten om att det är flera månader kvar till slutet av augusti men halva nöjet är ju att se fram emot det roliga (bygga luftslott som jag kallar det) och att vara väl förberedd är aldrig fel. Det bevisades härom dagen när jag plockade fram en av mina saltvattenrullar, en Penn Slammer 360, och ett av mina kralligare haspelspön, ett ABU Svartzonker 8´6´´ 40-140 gram. Det såg ju, på pappret, ut som en rimlig kombination för tyngre spinn- och lättare pilkfiske i fjorden. Men det var tur att jag inte tog med det spöt för foten på rullen är aningen grov - den är ju tänkt att hålla för hårda tag - och rullfästet på spöt något trångt vilket ju tycks som en tveksam design av ett såpass grovt spö, och dessutom av plast. Plast är i och för sig ett fantastiskt material men inte överallt. Dessutom är det skillnad på plast och plast. Möjligen skulle man kunna sätta ett sådant här fäste på ett spö avsett att användas till lättare fiske och med små rullar men heavy duty andas det inte. ABU påstår säkert att det är något otroligt starkt grafitmaterial men när jag skulle skruva fast rullen uppförde det sig som den billiga skitplast det säkert var. Förfluten tid, dvs det är inte längre. Det sprack! Visst, sett i backspegeln var det kanske inte så smart att tvinga in rullfoten i ett trångt rullfäste men det har jag gjort hundratals gånger utan problem men då har också rullfästena haft en metallring, oftast plastfodrad, som utan problem klarat belastningen. Som ett pålitligt rullfäste ska ha...

När man ser hur klent tilltaget rullfästet var är det uppenbart att plast utan metallförstärkning är en dålig, för att inte säga klart felaktig, design. Särskilt på ett spö klassat för betesvikter upp till 140 gram.

Jag är glad över att det inte hände i Norge, i värsta fall när jag fått min drömfisk på kroken. Men vilket jämrans skräp! Skämmes ABU som tillverkat eller i vart fall satt sitt namn på spöt och Svartzonker som ska ha designat det och i vart fall har hyrt ut sitt namn och goda rykte har heller ingen anledning att vara mallig. Att reklamera ett flera år gammalt (om än mer eller mindre oanvänt) spö känns inte som om det är mödan värt och att laga det förefaller bökigt. Jag får se det som lärpengar. Se upp för plast i detaljer vilkas hållfasthet är kritisk. Lita inte på att de som tillverkat spöt vet vad de pysslar med.

Här är samma rulle, tryggt monterad i ett rejält och korrekt designat rullfäste på ett spö från Fladen Fishing. Kanske inte lika smäckert och elegant som fästet på Svartzonkerspöt men åtminstone i min värld är det primära att man kan lita på sin utrustning, inte att den ser läcker ut.

Tänk förr, när det var annorlunda och mycket var bättre... Då kunde man lita på ABU. I vart fall gjorde man det. Obetingat. "De största och längsta på grejor från Svängsta". Nu gör, eller i vart fall säljer, de grejor som inte ens håller ihop såpass att de tar sig till startlinjen. Det finns ingen anledning att betala extra för ett sådant varumärke. Strunt är strunt och snus är snus. Ett argument för att kinaprylar (för det är väl där snarare än i Svängsta spöt är tillverkat) skulle vara bättre om någon av de gamla, eller snarare före detta, redskapstillverkarnas namn satts på dem är att kvalitetskontrollen då är bättre. Jag säger som Hoola Bandoola: Vem i hela världen kan man lita på? Jo, bara sig själv och sitt eget omdöme.

I rullfästet på ett Penn Overseas Pro är det inga problem.

För oavsett om det handlar om ultralätt haspelfiske efter småöring, vanligt "semesterfiske" efter gädda, gös och abborre eller tyngre fiske i salt vatten så är det ju bara roligt så länge grejorna håller. Det spelar ingen roll hur snygga de är, vilka finesser de har eller hur mycket de kostade. Med en hel utrustning kan man fiska, med trasiga prylar är det bara att gå hem. Att man möjligen edan kan reklamera skiten och kanske få en lika undermålig grej eller pengarna tillbaka spelar ingen roll. Fisketuren är redan spolierad. Dessutom brukar det vara dålig timpenning på att hälla på med sådant tjafs när det handlar om relativt små summor och ofta är det bättre att lägga den tiden och kraften på att istället tjäna nya pengar (eller ge sig ut och fiska). Var och en väljer själv hur han vill använda sin tid. Men kan man inte göra fiskegrejor som verkligen håller bör man inte göra fiskegrejor alls, så enkelt är det och det finns inga ursäkter, och när man drabbas av sådana klåpare bör man säga ifrån.

Här är en Slammer 260 - minstingen i serien - tryggt och säkert fastskruvad under ett Ron Thompson Hardcore Spin Pro, ett otympligt långt namn men ett utmärkt spö med ett adekvat rullfäste.

Inför resan till Rosendal kommer det att vara det helt avgörande kriteriet för vilka grejor jag tar med mig. Det blir bara kompisar jag verkligen kan lita på som får följa med.

Samma Slammer 360 som knäckte rullfästet på ABU-spöt i ett fäste av samma typ, men korrekt

dimensionerat i förhållande till spöts klassning och till synes av bättre kvalitet. Spöt är ett Fladen

Vantage Predator 8'  -80 gram.

Skulle ABU eller Svartzonker känna sig påhoppade är kommentarsfältet öppet.

En tacksamhetens tanke...

 ...sänder jag varje gång jag får sitta och vila min trötta och ömma kropp vid det här bänkbordet som är utställt på en av mina favoritplatser. I vattnet var det inte mycket liv idag, åtminstone vad jag kunde förnimma, men i luften seglade en magnifik havsörn förbi på nära håll och årets första humla höll på att ge mig en örfil. Kaffet och mackorna var goda och så även Prince Albert.

Fyratusen spänn?

Fladen Fishing är ett företag som, i den värld vi nu lever i, i mycket fyller den roll ABU hade förr, då det var annorlunda och mycket bä... ja, ni vet? Hur som helst så tillhandahåller FF, via sin nätbutik, diverse lågprisbutiker som ÖoB, DollarStore och liknande samt, icke att förglömma, några vettiga och fördomsfria fiskebutiker, bra och billiga grejor till den fiskande allmänheten.

Att sälja bra och billiga, dvs inte överprissatta, grejor betraktas av de handelsutbildade kapitalister som i praktiken regerar vårt samhälle som illojalt. Aktieägarnas intresse (se eller läs, ännu hellre, Strindbergs Röda Rummet) är ledstjärnan och allt annat är underordnat detta. Då får man ett samhälle som det vi har idag, med utfiskade hav, klimatkris och... ja, du får väl tänka litet själv? Ett sätt att försöka kväsa den som illfänas med att sälja grejor till anständiga priser är den skämmiga lågprisstämpeln, Den har man. med viss framgång, försökt att drabba FF med.

Nå, nu var det inte världsproblemen jag tänkte behandla i just det här inlägget utan föremålet för detsamma är den fina haspelrulle - Fladen Maxximus APX 3000 - som syns överst. 3.990 kr, dvs fyratusen spänn, vill FF ha om du vill bli ägare till rullen. Fast rullen, prissättningen av densamma och världsproblemen hänger i viss mån ihop. Det mesta gör ju det. och det ska bli intressant att se när, eller snarare om, man kan köpa den på ÖoB. Eller DollarStore.

Arbetaren är värd sin lön. Det står i Bibeln (Lukasevangeliet) så det är säkert sant. På den tiden det fortfarande tillverkades haspelrullar  Svengsta, jag menar Sverige, var de, relativt sett, dyrare än de i diverse lågprisländer tillverkade rullar vi idag är hänvisade att köpa. Arbetarna i de länderna är också värda sina låga löner men det är inte främst de som tjänar pengar på att via Alibaba. wish, fruugo och andra plattformar sälja rullar för någon eller några få hundralappar. Nej, hur löjligt lågt priset för en vara än må synas vara så finns det alltid ett eller flera mellanled mellan arbetare/tillverkare och konsument och vart och ett av dessa mellanled tjänar pengar.

Fladen Maxximus APX 300 uppges vara tillverkad i Korea. Jag antar att det är vad vi kallar Sydkorea som avses. Exakt vad det kostar att låta tillverka rullar där eller att köpa dem därifrån vet jag inte, men jag gissar att det är dyrare än att köpa dem från Kina (eller Nordkorea) och bra mycket billigare än att tillverka dem i Sverige. Vad en svensktillverkad kvalitetsrulle skulle kosta i dagens läge är en hypotetisk fråga. Den infrastruktur (kapital) och det kunnande (kunskapskapital) som skulle fordras för att tillverka en sådan har de handelsutbildade räknenissarna för decennier sedan sålt ut och bara uppstartkostnaden skulle vara astronomisk.

Visst, det finns lyxrullar som kostar dubbelt så mycket och mer ändå, men om syftet från FF:s sida är att bli av med lågprisstämpeln så tror jag att de har träffat ganska rätt.

Nattbio

 

Flätknutar

 

Jag fiskade med haspelrulle i fyrtio år utan att ens känna till ordet vindknut. Inte heller hade jag, utan att kunna ordet, upplevt själva fenomenet. Någon enstaka gång drabbades jag väl av trassel och då berodde det på att linan tvinnat sig, men det hände bara någon enstaka gång.

Förklaringen till detta lyckliga tillstånd var naturligtvis att de linor jag använde alltid var monofila nylon- eller copolymerlinor. Det var först när flätlinan (PE-linan) gjorde sin entré i mitt fiske som jag lärde mig ordet. När det väl skedde hade jag redan drabbats av ett antal trassel och var, på det hela taget, inte särdeles imponerad av det nya påfundet. Nu, efter ungefär femton års kastande och fiskande med PE-linor är jag fortfarande måttligt förtjust och fortfarande använder jag ofta(st) den gamla hederliga nylonlinan (och de gånger jag ger mig ut med rullen laddad med PE-lina så har jag alltid en rulle eller spole med nylon i ryggan, för säkerhets skull).

Varför det heter vindknut förstår jag inte men jag har mina misstankar... Hur som helst så är vind inte den enda eller ens huvudsakliga orsaken till denna form av trassel. Detta bevisas empiriskt av att dessa knutar precis lika gärna kan uppträda när ingen märkbar vind blåser. Om vinden överhuvudtaget har med saken att göra kan diskuteras.

En olycka kommer, sägs det, sällan ensam och en trend som i tiden sammanfallit med PE-linans genomslag är de trånga spöringar och toppöglor tillverkarna börjat förse sina haspelspön med. Dessa må fungera om man väljer att knyta sitt bete direkt i huvudlinan men använder man, som jag och många med mig gör, en lång tafs eller slaglina av nylon- eller FC-lina hugger den knut med vilken tafsen skarvats till huvudlinan i ringarna och kommer trassel som ett brev på posten.

Min uppfattning är att utvecklingen genom PE-linan lyckats få även de tidigare så trasselfria haspelrullarna att drabbas av en motsvarighet till de sk backslag som multirullarna alltid dragits med. Detta kan ju ses som en triumf för rättvisan - varför ska de som fiskar med haspel ha ett mer trasselfritt fiske än spinnfiskarna? - men annars ter det sig onekligen som ett steg bakåt. Vidare så tycker jag att vi ska sluta att skylla PE-linornas trasselbenägenhet på vinden. Flätknutar är ett mer adekvat namn på eländet.

Mitchell MC 4000

Franska Mitchell är ett märke som har en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Det var när min pappa - dessvärre sedan alltför länge inte längre bland oss - en kväll någon gång i mitten av sextiotalet för mig förevisade sin Mitchell 304 haspelrulle, sitt Arjon Super Six haspelspö* och sina, kanske ett dussin, drag som min sportfiskarkarriär började. Visst, jag hade metat med såväl bambuspön som med spön snodda från närmaste hasselbuske, men det här var riktiga grejor. Och jag fick låna dem!

Mitchell, liksom alla andra, västerländska tillverkare, började mot slutet av det förra seklet att lägga sin tillverkning i Asien. Kanske, med tanke på Frankrikes historia vad gäller kolonier, låg Mitchell i framkant? 

Hur som helst så kom Mitchell, i likhet med tyska D.A.M., svenska AB Urfabriken och amerikanska Penn mfl av de gamla fina namnen att avveckla den inhemska tillverkningen (och kunskapskapitalet) för att lägga ut snart allt utom marknadsföringen och räknandet av pengar till olika asiatiska låglöneländer. 

Om Mitchell MC 4000 vet jag inte mycket utom att den ingår i samma familj som Punch 400 och övriga rullar i Spool Concept-familjen som, överlag, består av väldigt trevliga rullar och andas mycket fransk ingenjörskonst. Själv använder jag dem oftast till mete men det beror absolut inte på att de skulle vara sämre till vanligt haspelspinn.

Linans färg

Om färgen på de drag vi använder och dess betydelse har jag skrivit flera gånger genom åren. För att färgen har betydelse talar att rovfisken har visst färgseende och att synen är ett av de sinnesorgan genom vilka den lokaliserar sina byten. Vi vill ju därför att gäddan eller öringen ska, för det första, se vårt drag och, för det andra, uppfatta det som något värt att gapa över. Med den lina vi oundvikligen måste använda för att kunna fiska med drag förhåller det sig precis tvärtom. Den vill vi helst att fisken inte ska se och om den ser den inte uppfatta den som något att ta sig i akt för.

Om det teoretiska idealet alltså är att fisken överhuvudtaget inte uppfattar linan är det i många situationer önskvärt, för att inte säga nödvändigt, att vi kan se den. Eftersom syn, åtminstone på det stora hela, är samma sak för oss som för fisken föreligger alltså här en intressekonflikt. Detta sagt så är det lättare att med någorlunda säkerhet avgöra hur pass väl vi ser en lina och vilken betydelse det har för vårt fiske än att veta hur det förhåller sig med fisken och linan.

Fiskat har människan gjort i alla tider och man behöver inte gå alltför långt tillbaka för att hamna i en tid då våra diskussioner om nylon-, copolymer, FC- och PE-linor skulle ha tett sig som science fiction. Ändå fångade man fisk. Grova linor av lin eller tagel var vad man hade att tillgå i det förindustriella samhället (och på den tiden åt man verkligen fisk). Jag har själv sett linor som den på vindan här till vänster användas, med framgång, vid pilkning efter torsk. En sådan rev är uppenbarligen synlig för fisken. Lika uppenbart synliga är de ståltafsar som allmänt används vid gäddfiske och om man har en sådan närmast draget så spelar det, rimligen, mindre roll hur pass synlig linan mellan tafsen och spöt är för fisken. 

Själv växte jag upp - började fiska under sextiotalet - med monofil nylonlina och de var antingen klara, ofärgade, eller svagt gröna eller blå. Dogger kom jag först i kontakt med som namnet på en lina (som importerades av det norrtäljebaserade företag - Wennerströms - som senare bytte namn till just Dogger). Namnet ska ha valts utifrån sjörapporten som fiskare förutsattes lyssna på och där Dogger återkommande nämndes. Gratis radioreklam i public service, inte illa!

Salig fars gamla Mitchell 304 fylld med rubinröd 

Dogger nylonlina.

Den första doggerlinan var svagt ljusgrön men någon gång (jag minns inte om det var i slutet av sjuttiotalet eller senare) kom en starkare, stummare och rubinröd variant. Den började jag använda och har jag fångat mycket fisk på. Jag har för mig att det röda nylonet först användes i fiskenät och sådana vill man ju inte att fisken ska lägga märke till och simmar den rakt in i ett rött nät lär den knappast skygga inför en röd lina. Färg är ju inget annat än reflekterat ljus och den våglängd som först försvinner när man dyker ner i vattnet är den det röda ljuset har. Ett rött föremål blir, eller uppfattas som, svart på några få meters djup. Svart nylonlina har jag också, med framgång använt och de spunna linor som innan nylonet uppfanns användes var ofta just svarta.

Om man nu inte tror att fisken reagerar på linans färg så kan man ju välja densamma utifrån vad man själv, utifrån estetisk, praktisk eller annan utgångspunkt föredrar. I många situationer är det viktigt att se sin lina bra och därför använder många olika starka eller fluorescerande färger. När jag själv gör det brukar jag dock, försiktigtvis, antingen skarva på en lång tafs av ofärgad monofil nylon- eller FC-lina. Alternativt färgar jag de yttersta metrarna av linan svart med tuschpenna. Som så ofta när det handlar om fiske grundas även detta mitt handlande mer på tro och gissande än på empiriskt verifierad kunskap. Men det är ju en del av charmen med det hela, eller hur?