Leta i den här bloggen

fredag 19 april 2019

Mera samma

Gårdagens ämne är så angeläget och ligger mig så varmt om hjärtat att jag även denna långa fredag fortsätter i samma spår. På östra Gotland anlades för ett antal år sedan några fiskeplatser anpassade för fiskare med olika rörelsehinder. Skyltar sattes upp och sedan fisk naturen ha sin gång. Alla som haft eller varit involverade i skötseln av en brygga vet vad som hände sedan. Det som alltid händer om man inte är beredd att laga eller till och med bygga om på våren. Antingen kom detta som en fullkomlig överraskning för dem som anlagt bryggorna eller så hade man  inte tänkt sig att det skulle vara en uthållig satsning. Som på bilden ovan såg resterna av en av plattformarna ut senast jag besökte den (och däcket låg då inte på sin ursprungliga plats.

torsdag 18 april 2019

Alla ska få vara med! Eller?

Tips på handikappanpassade fiskeplatser

Var i stockholmstrakten (helst) kan man som rörelsehindrad spinnfiska från land?

På grund av cancer har jag har jag inte kunnat fiska det senaste året. Stark smärta i ena benet orsakad av prostatacancer spridd till skelettet sätter stopp för det. Jag är inte rullstolsburen – ännu – men jag kan bara ta mig fram korta sträckor på plan mark – inte i kuperad terräng. Jag vet att man kan fiska från Stockholms kajer, men det vore trevligare att fiska på mer naturlika platser.

En annan sak som jag undrar över är om det finns någon fiskeklubb för handikappade/rörelsehindrade.

Sportfiske är i stort sett mitt enda fritidsintresse, så livet har nu blivit dödstrist eftersom jag inte har lyckats ta mig ut.

PS. Till sist en uppmaning till alla män över 45 år som ännu inte har tagit ett PSA-prov – Gör det, så slipper ni hamna i min situation.


Bilden är från mitt sista (senaste?) fiskepass i höstas. Tack vare en hopfällbar jaktpall kunde jag sitta och ta några kast i Vindelälven.
Gråt inte...
båten ligger i vassen still
full med gäddor och braxar
full med ålar och laxar
(Alice Tegnér
Eftersom jag är bannad (på livstid) från Sportfiskarnas forum men anser ämnet vara viktigt så tar jag mig friheten att, helt fräckt, kapa detta inlägg. Den som misstycker får väl skjuta eller stämma mig (men om TS skulle ha synpunkter så viker jag genast ner mig).
Landfiske är den minst miljöstörande formen av fiske, den kräver inga båttransporter eller bensinslukande båtmotorer. Den som står (eller sitter) på land och kastar ut sin krok är den mest miljövänliga fiskare som tänkas kan). Att främja möjligheterna till landfiske borde ligga överst på Sportfiskarnas agenda och detta gäller särskilt för de av oss som av någon anledning har svårt att ta sig fram.
Förr, när mycket var bättre, kunde man nästan alltid fiska från hamnpirar men nu, när vi är med i EU, är hamnarna regelmässigt avspärrade för allmänheten. Strandexploateringen gör att det även för de inte handikappade blivit allt svårare att "komma till". För trettio år sedan fabnns det gott om ställen på vägen mellan Penningby och Furusund där man kunde parkera sin bil och efter en kort promenad stå vid strandkanten. Nu har så gott som alla sådana möjligheter försvunnit och lika illa är det öv erllat annars här i Roslagen. Till råga på eländet har stockholmarna nu på allbvar börjat kolonisera Gotland så snart är väl rörligheten längs den öns kuster ett minne blott. Ibland känns det bra att man inte har så långt kvar att leva men ändå är det ju alldeles för jävligt att det ska få vara på det viset!
Den här fina bryggan i Älmsta, är ett fint exempel på en tillgänglig fiskeplats.
Så, Sportfiskarna, kan ni inte med samma energi som i engagererat er i till fisketävlingar maskerade reklamkampanjer för fiskebåtar mm verka för att våra kommuner ska ställa i ordning fiskeplatser, gärna i form av bryggor, som är tillgängliga (även) för rörelsehindrade och icke bilburna sportfiskare?
För alla ska väl få vara med? Inte bara de som är rörliga och friska? inte bara de som har sjötomter eller råd att äga bilar och fina båtar? Eller?

Och Gösserman, ring mig så tar jag dig gärna ut på landfiske i mina hemtrakter (runt Norrtälje) om du tar dig hit. Hör av dig via kommentarsfältet så lämnar jag ut mitt mobilnummer.

tisdag 16 april 2019

Torsk på hopp

Såg just Peter Löfgrens film "Torsken, havets hopp" men hopplösheten blev bara djupare. I filmen sades bla att en tredjedel av den torsk som fiskades i världen under åttiotalet drogs upp ur Östersjön. Tydligare kan det knappast illustreras hur marknadskrafter och politiker samverkat för att köra den resursen i botten och i det avseendet har jag inte noterat att någonting förbättrats. Snarare tvärtom. Det är kört. Ledsen, men så är det. När vinstintressen kolliderar med miljöhänsyn så vinner alltid de förra. Så kan förekomsten av den sk ålandstorsken bekräftas så kan den snart läggas till listan över resurser som utplundras. Så är det bara.  Och tror ni att våra politiker ska lyckas klara klimatet så tror ni säkert också på tomten...

Att vara bakom flötet är inte så dumt

Ditt kastspö (säger man så fortfarande?) duger, särskilt om det är ett haspelspö, alldeles utmärkt att meta med. Flöt- eller bottenmete går lika bra. Eller ytmete (med tex bröd som agn), men då bör spöt vara lätt. Förr, när spöna oftast var enhandsditon och ofta så korta som fem fot, fungerade de att kastmeta med och dagens spön, som generellt är både längre och lättare är alldeles förträffliga metspön. Visst är de kortare än de 12-14 fot långa spön man ofta ser metare hantera men i många lägen är runt 9 fot en mer hanterlig spölängd.



Så se till att ha några flöten, sänken och metkrokar i packningen när du ger dig ut. Det varken väger särskilt mycket eller tar stor plats. Billiga grejor är det också om man jämför med vad olika drag kostar. Och mete är ofta den mest effektiva metoden att få fisk på kroken. Det egentligen enda bekymret är att man måste ha sådan framförhållning att man har agn att sätta på kroken.

måndag 15 april 2019

Quality never goes out of style, eller?

Jag vet att grafit är både starkare och styvare än stål, men jag vet också att de stativ till rullar som påstås vara gjorda i "graphite" är vekare och svajigare än motsvarande Old School metallstativ. Vill man ha en riktigt tuff liten rulle som ska klara hårda tag så är det grafit- (eller plast, om man ska tala klarspråk) stativet som går bort. Ett gjutet stativ i aluminium väger förvisso mer men man får också någon för de extra grammen, nämligen stabilitet. Drivlinan trivs helt enkelt, särskilt när rullen utsätts för påfrestning, när den får operera i ett stabilt stativ snarare än ett som flexar och böjer sig. Det är här och inte i spöt man vill ha maximal styvhet...

De rullserier med vilka Daiwa följde upp sin epokgörande silverserie hör till mina absoluta favoriter. Stabila, pålitliga och slitstarka rullar som ändå har en bra fiskekänsla. Trygga fiskekamrater , kort sagt. På bilden en Black Gold 10 och en Gold Series 10-X. De har samma stativ, drivlina och spole men några kosmetiska skillnader.


Kullager var förr dyra, men så handlade det också om kvalitetsprodukter. De kullager som monterades i rullar från de erkända tillverkarna var tänkta att hålla. Fler än tre ansågs inte behövas. Nu är kullager, särskilt sådana av tveksam kvalitet och ursprung, billiga. Så mycket billigare än tillverkning med låga toleranser att de används för att maskera ett fuskjobb. Gödslar man med kullager så kan man få vilken skitrulle som helst att kännas lättvevad i butiken och det kostar heller just ingenting.

Finesser, eller gimmickar om man så vill, är billigare och pålitligare försäljningsargument än slitstyrka. Därför är moderna rullar fulla av oumbärliga sådana. Gamla rullar var bara fungerande fiskeredskap. Säsong efter säsong efter säsong. Själv funderar jag på om jag ska överlåta min fars gamla Mitchell 304 (precis som jag själv tillverkad någon gång på femtiotalet), som jag en gång lärde mig att kasta med, till någon av mina söner eller om jag ska hoppa över en generation och invänta att jag får ett tillräckligt gammalt och fiskeintresserat barnbarn. Sådant behöver knappast den som köper en modern rulle fundera över.

När katastrofen är ett faktum




De gamla massiva glasfiberspöna gick aldrig av. Man kunde trampa på dem, vilket gjorde dem till idealiska fiskeredskap för barn och andra som helt tappade koncepterna när det började sprattla i linan. Även rörbyggda glasfiberspön var jämförelsevis tuffa. Men kolfiberspön... De går ju av för ingenting! Det här UL-spöt var helt när jag i höstas lade det i fodralet men när jag i helgen tog fram det igen var toppen i två delar. 




Så jag fick ta fram nål och trå... superlim.




Sedan leta rätt på en lagom grov nål som jag limmade fast i underdelen.




Och när limningen härdat limmade jag på överdelen. När även den limningen fått härda några minuter var spöt användbart igen.

söndag 14 april 2019

Fiskelycka



Sikmete i vårsolen. Några feederspön på stativ. En bekväm stol. Litet snack med äldsta grabben i väntan på napp. Ungefär så såg planen ut. Verkligheten var att nordan blåste iskall på den ångbåtsbrygga vi valt som fiskeplats, så efter enochenhalv timme gav vi upp och omgrupperade. I relativ lä och extremt lågvatten -det måste ha sjunkit en halvmeter de senaste två veckorna - ägnade vi ungefär lika mycket tid åt resultatlöst kastande efter havsöring. Allt som allt en lyckad dag.