Leta i den här bloggen

lördag 31 mars 2018

Crankbaits och andra abborrbeten

När jag var yngre använde man nästan alltid spinnare när det handlade om abborrfiske. Visst, någon gång användes ett litet litet skeddrag och i Napp & Nytt kunde man läsa att 12-gramsversionen av Hi-Lo var ett effektivt bete för stor abborre, men vad kunde rimligen vara mer effektivt än en ABU Reflex? Det skulle i så fall,möjligen, vara en Myrspinnare eller kanske en Mepps, men abborrspinn bedrevs med spinnare. Så ar det bara. Varför krångla till det? Dessutom fick man ju tre-fyra spinnare för vad en Hi-Lo kostade så man behövde ju inte direkt vara civilekonom för att göra den cost-benefitkalkylen.

Så, på sjuttiotalet, kom mjukplastjiggarna och visade sig vara mycket dugliga abborrbeten. Dessutom var de billigare än spinnarna. Kombinationen av jiggens konstruktion och de relativt låga kostnaden medgav ett mer aggressivt fiske, dvs man kunde (och hade råd med att) fiska nere i den vegetation där abborrarna ofta finns. Sedan lärde vi oss att man kan tackla diverse mjukplastbeten så att de är mer eller mindre helt vasskyddade. Med en plastmask på en texas- eller carolinarigg kunde man bärga abborrar från platser från vilka en Reflex aldrig återvänt. Kort sagt så har mjukisarna nu mer eller mindre tagit över spinnarens ställning som det självklara betesvalet när det handlar om abborrspinn.



Då plötsligt dyker wobblern upp på scenen igen. Fast nu har det gamla ursvenska namnet wobbler bytts ut mot det amerikanskklingande crankbait. Säljer väl bättre så, får man förmoda. Kanske är det ett led i de ständigt pågående försöken att bassifiera vårt nordiska abborrfiske. Det verkar ju börja få framgång och fler och fler wannabees poserar, såväl på nätet som ute vid fiskevattnen, med sina små multirullar i sina plåtbåtar, utklädda till NASCAR-förare. Det kan man ju, beroende på  läggning och sinnesstämning, dra på munnen åt, gråta en skvätt över eller ignorera. De små wobblerna, däremot, är värda uppmärksamhet. Inte så att de är mer effektive än jiggarna - eller spinnarna - med de kompletterar dessa. För även om jag lärt mig att uppskatta jiggarnas och mjkplastbetenas förtjänster så har jag fortfarande alltid med mig några spinnare när jag ger mig ut på abborrfiske. Några wobblers får också rum i fiskeryggan. Sedan finns det ju ett, sommartid, oerhört effektivt abborrbete som man sällan hör talas om. Men det tar vi en annan gång.


edit. Crankbait syftar på ett bete (en wobbler) avsedd att tas hem genom att man vevar på rullen i mer eller mindre jämn hastighet. Crank betyder vev eller att veva. För att fungera som crankbait ska wobblern ha en så att säga inbyggd rörelse. På motsvarande sätt syftar jerkbait på en wobbler som är avsedd att tas hem genom att man rycker med spötoppen på ett sätt som ger betet en lockande rörelse i vattnet. Sådana beten saknar mer eller mindre inbyggd rörelse och om man vevar hem dem går de som en död fisk i vattnet. Sedan har naturligtvis någon marknadsavdelning kommit med uttrycket twitchbait (som mer eller mindre betyder detsamma som jerkbait).

fredag 30 mars 2018

Fiskelycka






Isen hade ännu inte släppt sitt grepp om Väddös utsida. Idag var annars vädret på vår sida. Sol och pålandsvind som grumlat vattnet precis lagom. Ändå inte ett liv. Ännu. Men snart. När som helst nu och då gäller det att vara på plats.


Även utan fisk var det en synnerligen vällyckad fisketur för mig och grabbarna. Inte minst att laga och äta påsklamm ute, vid havet, var en avgjord höjdare. Fiskelycka är så mycket mera än att dra upp fisk.

Do we tend to default to fishing the same spots with the same lures because it’s worked before, but could a change work better?

Rubrikens fråga ställs av Henry Gilbey i ett inlägg den 28 mars i hans intressanta blogg. Ni hittar det (och den) här.

Of course we do. Our capacity for repeating the same old mistakes is infinite. If, indeed, a mistake it is fishing the same spot over and over again. Sea trout moves about. And if one sticks to a good spot they are bound to appear, sooner or later. Also familiarity with a spot has something going for it. So in about an hour my sons will pick me up and then we´ll go to one of my favourite places, one that I´ve been fishing for more than tree decades and am intimately familiar with. Hopefully there will be som fish there today, or att least some will pass by...

torsdag 29 mars 2018

Påskgodis




Påsken är ju en av årets stora äthelger. Förutom den traditionella svenska festmaten - skinka,  lax och sill i olika former - ska vi sätta i oss lamm, ägg och godis. Fett och kolesterol toppat med en rejäl dos socker. Det får nog vara för min del. Lamm äter jag dock gärna och skulle jag lyckas få en fin havsöring i morgon så riskerar den att hamna på bordet. Däremot så har jag köpt påskgodis åt abborrarna i ån. Jiggarna - no name - var förpackade i någon slags blisterplast men nu är de överförda till en ha-i-jackfickan-vänlig plastpåse med blixtlås. Ett telespö med en liten haspelrulle, håv, sittunderlag och kaffetermos i ryggsäcken så är jag rustad för en trevlig promenad/fisketur någon av de kommande, lediga, dagarna.

Jiggarna är av en modell med själva jiggskallen, eller vikten, så att säga ingjuten i mjukplastkroppen. Det ska bli intressant att testa. De ser i alla fall fina ut. Hoppas att abborrarna också tycker det.

Shimano MLX 200




































I går kväll smorde jag upp denna lilla Shimanorulle. Årsmodellen är 1981. Den är en för sin tid typisk japanrulle (designad för USA-marknaden) med hypoiddrev, kullagrad rotor, utanpåliggande spole och sk Fast Cast, dvs en liten avtryckare som gör att man med pekfingret (på den hand man håller spöt med) kan öppna bygeln. Bygeln kan även öppnas manuellt och är automatiskt/manuellt fällbar. Notera den något udda vevfällningen. Man trycker på knappen som sitter på vevens knä och kan sedan vika in veven mot stativet. Kanske inte det smartaste sättet, men det hade väl Daiwa patent på...



Rullen känns gedigen (dvs väger en del). Stativ/rullhus är av aluminium. Bortsett från Fast Cast-tangenten så är det inga konstigheter. En rejäl och trevlig liten rulle av god mekanisk kvalitet. Fortfarande fullt användbar till lättare haspelfiske. Min är fylld med 0,22 mm flourocarbonöverdragen monofil nylonlina (och det är nog bättre att ha nylon- än flätlina på den här rullen och andra liknande rullar). Å andra sidan så föredrar åtminstone jag att använda en måttligt elastisk lina till bland annat det abborrfiske till vilket den här rullen är bäst lämpas (och den lina jag använder ska hålla över 7 kilo vilket borde räcka gott även om "olyckan", i form av en välväxt gädda eller något annat stort, skulle vara framme).

Rullar som den här - pålitliga och väl fungerande fiskeredskap av hög kvalitet men tillverkade för några decennier sedan - är det ingen efterfrågan på och man kan på loppisar och liknande ofta få dem för några få tior. Själv fiskar jag hellre med en sådan här rulle än en billig modern kinarulle (som fortfarande kostar flera gånger vad man får ge för en åttiotalare). Att göra ren den här rullen, smörja den och spola på ny lina tog mig cirka en kvart (och under tiden tittade jag på Uppdrag Granskning).


onsdag 28 mars 2018

Å-rapport



De fortfarande kalla nätterna till trots tar dagsmejan och på en dryg vecka har inte bara snön på åns södra strand töat bort utan det ser även ut att ha torkat upp. Nu blir det väl en sådan där snabb allt-på-en-gång-vår så att man inte hinner njuta av det hela i lugn och ro, men under påskhelgen kanske det blir ett avspänt dropshot- eller metepass.


C&C eller C&R?

Efter att ha ägnat frågan mycken tankemöda har jag landat i slutsatsen att Catch & Cook är, även ur beståndsvårdande synpunkt, bättre än Catch & Release. Själv tillämpar jag C&C och har alltid gjort så. Givetvis sätter jag åter fisk jag av någon anledning inte får eller vill behålla, men jag bedriver inte mitt fiske på premissen att all fisk jag fångar ska släppas åter utan på premissen att jag vill fånga en (eller flera) fiskar som sedan ska hamna i halstret, stekpannan, grytan eller ugnen. När detta är uppnått avslutar jag dagens fiske och drar alltså inte upp ytterligare fisk bara för att få leka med den.

Som jag har förstått saken är det främst det sk moderna gäddfisket som bedrivs enligt C&R. Uppenbart är att man mycket sällan behöver en eller möjligen två normalstora matgäddor och tillämpar man C&C begränsas alltså dagsfångsten till detta antal. Åtminstone såvida man inte skulle få fisk som är så stor eller så liten att man inte vill eller inte får behålla den. Extremt stora gäddor är oftast mindre lämpliga som matfisk och även om gäddan, rätt tillagad av en kompetent kock, är en ypperlig matfisk (och som sådan högt skattad bla på parisiska guldkrogar) så själv behåller jag sällan större fiskar än runt tre kilo. Helst, efter som mitt hushåll normalt omfattar 1-2 personer, får de vara något mindre.

Men om alla gjorde som jag, dvs slog ihjäl och tillagade sin fångst, skulle inte gäddbeståndet då ganska omgående haverera? Det tror jag inte. Jag har nämligen fått för mig att den övervägande majoriteten av de sk moderna, C&R-praktiserande, gäddfiskarna inte äter gädda. Och även om de i någon utsträckning gör det så kan de, rimligen, inte sätta i sig såpass mycket fisk som de för närvarande drar upp (och kastar i igen). Konsekvensen för deras del skulle bli att de fick dra upp färre fiskar (och de som betraktar gäddan som otjänlig som människoföda fick börja fiska efter något annat än gädda eller skaffa sig en annan hobby). För gäddbeståndet skulle det inte innebära någon katastrof och för de individuella gäddorna skulle tillvaron bli något lugnare och tryggare när fisketrycket minskade.


För det sportfiskeindustriella komplexet, dvs de som lever (eller åtminstone tjänar pengar på) att sälja för (gädd)fisket mer eller mindre nödvändiga prylar och tjänster såsom drag, spön, ekolod, båtar, trailers, fräcka kläder, actionkameror och guidning mm skulle förmodligen en övergång från C&R till C&C vara mindre önskvärd. Organisationen Sportfiskarna tycks numera vara intimt sammanflätad med det sportfiskeindustriella komplexet. Hur som helst så har man inom komplexet en rent instrumentell syn på fisken och fiskbestånden. Dessa har värde primärt (eller uteslutande) som objekt för sportfisket. Fiskarna betraktas med andra ord som en slags sport- eller lekredskap vilkas existensberättigande är betingat av att sk sportfiskare ska kunna fånga (och återutsätta) dem vilket, i sin tur, är en nödvändig förutsättning för att det sportfiskeindustriella komplexet ska kunna tjäna så mycket pengar som möjligt.

För, innan konsumismen och den globala kapitalismen helt förvandlat samhället och våra värderingar, var sportfiske en tämligen anspråkslös och billig sysselsättning. I sin enklaste form, dvs med ett enkelt metspö (kanske rentav skuret från en hasselbuske), en metrev och en burk mask och bedrivet från en brygga eller strand vid närmaste sjö eller vattendrag var det mer eller mindre gratis och fick man abborrar så att det räckte till en middag kanske man rentav gick plus. Inte heller det mer avancerade spinnfisket, oftast bedrivet med en Abumatic på ett glasfiberspö (en utrustning som var närmast outslitlig) var, utifrån ett modernt företagsekonomiskt producentperspektiv, inte särskilt lyckat. Visst, folk köpte ett spö och en rulle och några drag. Sedan var det färdigkonsumerat. Och var ligger pengarna i det?

Nu bombarderas vi med proffsiga videoproduktioner à l´américaine där olika sk team tävlar i att dra upp så många stora fiskar som möjligt. Dessa videor är främst (uteslutande) avsedda att göra reklam för de inblandade företagen och deras produkter och ofta är den organisation som säger sig värna om fiskens intresse och som kallar sig Sportfiskarna med. Se tex den nu aktuella produktionen Perch Fight 2018. Här idealiseras ett prylfixerat och resurskrävande fiske där fiskarna åker runt i stora, bensindrivna, båtar som fraktas mellan vattnen dragna efter stora, bensindrivna, bilar. Men det är OK, för fisken kastas åter när den vägts och hållits upp för kameran. Något annat värde än som lekredskap och poänggenerator tycks den inte ha.

Själv mår jag bättre med att, de gånger fiskelyckan är så god att jag snabbt får vad jag vill ha, avsluta mitt fiske för att ägna mig åt annat. Själva utflykten behöver inte avbrytas men det finns ju så oerhört mycket annat man kan ägna sig åt än att hala upp och kasta tillbaka fisk. Det verkar, ärligt talat, något andefattigt. Bättre då att ägna tid och omsorg åt att ta vara på sin fångst på bästa sätt. Extra roligt är det de gånger omständigheterna medger att man tillagar och avnjuter den pinfärska fisken vid vattnet.

Andra må naturligtvis - inom lagens gränser - göra som de tycker känns bra för dem. Men jag vägrar att känna mig moraliskt underlägsen de som tillämpar C&R bara för att jag tar vara på min fångst.

Tydligen helt OK

Riktat fiske på  fisk som just ska till att leka är tydligen numera helt i sin ordning för en sportfiskare.. Den organisation som kallar sig Sportfiskarna uppmanar till och med till ett sådant agerande, Så långe man inte fikar där det är förbjudet så är det bara att köra, för nu finns chansen att fånga en riktigt tung gädda! Att de romstinna och köldstela honorna inte erbjuder mycket till kamp, dvs att det inte är mycket till sportslig bedrift att tvinga upp dem på land eller i båten, spelar heller ingen roll.

Tror ni mig inte? Gå i så fall in på Sportfiskarnas hemsida där man nu kan läsa bla detta: 

På många ställen i landet kan man ha ett bra vårfiske efter gädda med olika metoder som spinn, mete och även fluga. Det är nu som man kan fånga de tyngsta gäddorna. Det man får tänka på är att dessa fiskar snart ska leka. Återutsätt de stora fiskarna så försiktigt som möjligt och undvik att störa lekande fisk. Att respektera fredningsområden är naturligtvis även självklart. 

Jag vill ogärna svära i bloggen, så det gör jag inte, men återigen känner jag mig bekväm med att ha avslutat mitt medlemskap i organisationen i fråga. Och gäddfisket väntar jag med tills de har fått leka. OK, de väger mindre då, utan all rom, men det känns bättre att göra så även om chansen till ett nytt sk PB är mindre. 

tisdag 27 mars 2018

Gamla favoriter 11: ABU Krill



Jag var nere i källarförrådet och röjde litet och hittade (som vanligt) en del gamla fiskeprylar. Bland dessa en liten ask med kustbeten och i den låg inte mindre än tre stycken 18 grams Krill i färgen T. Jämte Salar 20 gram BGL och Kalles träbit var Krill i den här färgen vad jag oftast använde (och fick fisk på) när jag började fiska efter havsöring i början av åttiotalet. Ett av de här dragen ska snart få komma med ut igen. På fredag.

Landis



Det där med väderprognoser är alltid osäkert, särskilt när de sträcker sig längre än till nästa dygn. För mindre än en vecka sedan såg det, åtminstone på yr.no, ut som om våren var på väg och flera dygn med plusgrader, dvs även på natten, och sol ställdes i utsikt. Nu tycks det visserligen bli litet sol i påskhelgen, åtminstone på skärtorsdagen (då jag ska jobba), långfredagen och påskaftonen. Temperaturerna är det värre med. Enstaka plusgrader på eftermiddagarna och rejält kalla nätter. Den landis som fortfarande bet sig fast på väddökusten lär nog ligga kvar ännu ett tag. Till råga på eländet så är vattenståndet lågt.

Vicke(n) tur

Jag är väl inte direkt vidskepligt, men... Eller så är jag det. Litet,i alla fall. Men det är,å andra sidan, så gott som alla sportfiskare. Inte så att jag spottar på kroken men jag tror att det jinxar fisket om någon önskar en lycka till (och definitivt om man tackar lyckönskaren). Så tror jag på det där med att drag man hittar är, eller åtminstone kan vara, turdrag. 




Den Vicke jag fann i förrgår monterade jag snabbt en ny krok på (den gamla hade helt rostat bort) och sedan fiskade jag under resten av dagen bara med det draget. Om det verkligen är ett turdrag så har det ännu inte visat sig. Däremot har det en mycket fin gång i vattnet. Jag undrar om det kan bero på att den krok jag i hastigheten rotade fram ur min ryggsäck är en dundito. Det verkar som om kroken bromsar eller stabiliserar wobblern. Hur som helst så har just denna wobbler, med dunkroken monterad, en mjukt slingrande gång som jag finner mycket tilltalande. Och som jag åtminstone inbillar mig borde kunna tilltala en öring. Jag måste testa med att montera en likadan krok på en annan Vicke för att se om gången på den så blir densamma.



måndag 26 mars 2018

En ganska lagom metkrok



En bra, lagom stor och vass, krok är egentligen allt man behöver. Och så någon slags lina. Och något att sätta på kroken. Resten är mer eller mindre överkurs.

Norska Mustad har alltid gjort bra krokar. Nu ska krokarna helst ha amerikanska eller japanska namn, vara kemvässade och ha någon esoterisk ytbehandling men jag håller mig gärna till Mustad. Deras nya modeller är mycket bra men jag känner mig extra glad när jag hittar en av de gamla pappaskarna.

Så här ser en  färdig sk spade end knot ut (hur 
man gör den får ni googla9. För abborrrmete 
finns sällan anledning att använda klenare tafs 
än 0,25 mm. Tumregeln är att använda 0,05 
mm klenare lina än huvudlinan. Men man kan 
naturligtvis också knyta kroken direkt i huvudlnan.



Av någon anledning föredrar jag, när jag ska meta, sk spade end (eller flat shank), dvs krokar utan ögla. Round bend funkar till det mesta och det gör storlek 4 också. Inte för liten för att agna med mask men inte heller för stor för att sätta på en brödbit eller några majskorn eller... vad man nu använder för bete. Framförallt så är de inte för små för att hantera när man ska knyta dem på tafsen eller agna dem. Jag vet att meteproffsen gärna kör med krokstorlekar som 12 eller till och med 16 men så små krokar  ser man ju knappt och mina händer och min finmotorik gör dem väldigt användarovänliga.

söndag 25 mars 2018

Äntligen!


Första dagen med sommartid, men längs Väddös utsida var det fortfarande mycket vinter. Kanske var det därför Joel och jag hade ön för oss själva hela eftermiddagen. Strålande sol, västlig vind (dvs landlä) och glasklart (iskallt) vatten i vilket vi varken såg några havsöringar eller överhuvudtaget något sådana kan tänkas äta.

Termoskaffe och semla åt vi och mycket mer är inte att säga om detta, vårsäsongen 2018:s första reguljära bompass. Men som alla silverjägare vet så är ett bompass ett steg närmare högvinsten och alltså, om man anlägger ett stort perspektiv, en framgång.

För övrigt så gick jag med plus på betesfronten eftersom jag på botten fann en Vicke.  Kroken var bortrostad och färgen bortslipad men en ny krok monterades snabbt, gången är fin och litet färg och ett lager lack är snabbt och enkelt fixat.

Jag testade en av mina nya kinarullar - Mr. Charles Big Guy 2000 - och den var en trevlig bekantskap. För att skoja till det litet så skruvade jag fast den på mitt finaste (och dyraste) havsöringspö, ett handbyggt RST.  Den något omaka matchningen kändes inte alls dum, men det gjorde å andra sidan ingenting denna fantastiska vårvinterdag vid kusten.



lördag 24 mars 2018

Konserverad gröt

Om man ska skratta eller gråta vet jag inte, men det senaste och hetaste just nu tycks vara en lågprofils multirulle utan kullager - 13 Fishing Concept Z. Snart återuppfunner väl någon marknadsavdelning Ambassadeur 5000...

Lektid = tävlingstid

Åren 1959 - 1972 var det förbjudet att spinnfiska efter Gädda i Östersjön (saltvatten) i Södermanlands län och Stockholms län under huvuddelen av Gäddans lektid 1/5 - 15/6. Exakt när gäddan leker är svårt att säga, särskilt i förväg, men som en tumregel kan man säga att tiden från islossning till midsommar är lektid. De största, dvs de som anses vara mest skyddsvärda, brukar leka sist.

Frestelsen att fiska gädda under lektiden är stor. Förutom den abstinens många fiskare lider av efter vintern så är möjligheten att få kontakt med grov fisk stor och överhuvudtaget är gäddorna koncentrerade till lekvikarna och områden i närheten av dessa vilket underlättar fisket.

På den nya hemsidan http://www.fisketavling.nu/   kan man, för första gången, få en samlad bild över hur många gäddfisketävlingar som anordnas under den tid då gäddan leker. Ser man bara till Östersjön och den ovan nämnda fredningstiden så är korrelationen mellan den tid då man bör låta fisken vara i fred och den tid då det anordnas flest gäddfisketävlingar påfallande.

Och Sportfiskarna tycker inte att det behövs några sportfiskeetiska regler? Eller tycker de att allt är OK så länge man släpper tillbaka sin fångst? 


edit. I Stockholms skärgård råder totalt fiskeförbud i 25 områden från Singö i norr till Mörkö i söder under perioden 1 april och 15 juni. Mer information hittar du på Länsstyrelsen i Stockholms läns webbplats.

Fiskeförbud i begränsade områden är i och för sig bra men dessa områden utgör en försvinnande liten del av de vatten där lekande eller lekfärdiga gäddor förekommer och det är, som jag förstår det, lika illa om man skadar eller stör en lekgädda oavsett var det sker.

Ikoniska haspelrullar 8: D.A.M. Quick Finessa 330




När jag växte upp, i vart fall som haspelfiskare, hängde nästan alltid en rulle av allround- eller mellanstorlek under mitt spö och det oavsett om spöt var ett en- eller tvåhandsdito. Det var helt enkelt en sådan rulle man skaffade sig och sedan kompletterade men med extra spolar för tunnare och grövre lina. Det fungerade alldeles utmärkt och rullens vikt var aldrig något jag funderade över. Den ABU 333 jag fiskade med under flera år vägde (enligt ABU:s specifikationer) 315 gram. Den Cardinal 66 som efterträdde den vägde 385 gram. Men det var,som sagt, ingenting som besvärade mig eller som jag ens tänkte på. En haspelrulle var, på den tiden, en robust pjäs med alla väsentliga delar tillverkade av metall.

Dagens fiskare verkar vara besatta av att jaga gram. Lättare är bättre. Kanske är de klenare än vad vi var när jag var ung? Kanske det är effekterna av datorisering och IT vi ser? Men det är klart att om de inte orkar fiska en deg med en rulle som väger mellan tre och fyra hekto så ska de naturligtvis använda något lättare. Det är ju, dessbättre för dem, gott om plast och andra lättare material  på dagens rullmarknad. Snart byter väl någon ut stålet i de kullager som tycks vara de viktigaste delarna i dagens rullar till något lättviktsmaterial?

Ofta framhävs av gramjägarna att det handlar om balansen i utrustningen. Det begriper jag inte. I en perfekt balanserad hapspelutrustning ligger tyngdpunkten i eller något framför den hand man håller spöt med. En tillräckligt tung rulle är det enklaste sättet att uppnå detta och ingen rulle kan bli så tung att tyngdpunkten hamnar bakom densamma. Däremot kan en för ätt rulle leda till att kombinationen spö/rulle blir påtagligt framtung.

När ärevördiga Deutsche Angelgeräte Manufaktur i Västberlin 1967 släppte sin Quick Finessa-serie(i vilken 330 är allround/mellanmodellen) var faktiskt spolen av plast. Pansarbakelit vill jag minnas att materialet kallades. Pansar, eller kanske snarare panzer, är annars ett begrepp man lätt förknippar med denna rulle. Uttrycket "built like a tank" används idag slentrianmässigt i reklamen så fort en rulle har ett aluminiumstativ men tyskarna kan,och kunde, verkligen det här med stridsvagnar och D.A.M:s Quick Finessa är betydligt tuffare än de flesta av dagens kinatillverkade panzerkampfwagen avsedda för sportfiske. Ingen av dessa har en drivlina som kan mäta sig med de precisionskurna snäckdrev som är hjärtat i en Quick Finessa, dvs samma koncept som i Quick Super (270) från femtiotalet som är anfadern till alla D.A.M:s snäckdrevsförsedda Quick-modeller från 285 till de sista tysklandsbyggda modellerna med utanpåliggande spole.


Quick Finessa 330 med "farfar" Quick Super 270 i bakgrunden.


Jag har tidigare skrivit om Quick Finessa 330N, dvs den modell som efterträdde 330. Den törsta skillnaden mellan dessa modeller, eller generationer om man så vill, är att D.A.M. med N-serien övergav den speciella konstruktionslösning med integrerat vevparti, huvuddrev och backspärr som hänt med från 270-modellen. Det enklaste sättet att förklara detta är nog att peka på de triangelformade sidoplåtarna, en i vilken veven sitter och en, på rullens andra sida, med en liten medalj med modellnamnet. På de här rullarna kan man,  genom att lossa dessa plåtar, byta från vanlig vänsterhandsvevning till högerhandsdito. Detta är förklaringen till att backspärren har tre lägen, något som kan ställa till det för den som är ovan vid dessa rullar (det extra läget fungerar nämligen som en framspärr...).





På N-rullarna är backspärren flyttad (à la Cardinal 66 som kom två år tidigare) så att den sitter framför dreven och alltså avlastar dessa. Den gamla D.A.M.-lösningen är annars ett av dessa rullars kännetecken och när man vevar med backspärren påslagen så inte bara knarrar det hemtrevligt utan spaken till spärren rör sig också. De här rullarna är trevliga att fiska med, mycket pålitliga och i princip outslitliga fiskekamrater så om du skulle hitta någon i en släktings förråd eller på en loppis så se till att rädda den. Så har bra - ur kvalitetssynpunkt rullar (eller andra grejor, för den delen) görs inte längre.


Nattradio

Lyssnar gärna på det här när jag borde sova. Har just, med stor behållning, hört episod 108, Long distance casting, i vilken långkastaren och fiskaren John Holden intervjuas. Budskapet är att innan man förköper sig på spön, rulltrim och superlinor i jakten på extra meter så ska man lära sig att kasta (och kan man det så duger de flesta utrustningar alldeles utmärkt). Holden är förstås old school och för honom handlar det mest om multiplikatorrullar. Och han använder 0,35 mm nylonlina till 95 % av sitt fiske. 

torsdag 22 mars 2018

Handlina

Sportfiske är fiske bedrivet med spö eller handlina. I vart fall enligt den gamla sportfiskebalken och Sportfiskarna etiska regler. Och det tycker jag är riktigt. Att fiska med handlina kan vara riktig sport. Själv metade jag i början av min karriär mört med handlina i Fyrisån och jag har även pilkat torsk med handlina. Däremot har jag ännu inte rott drag efter gädda med handlina. Men det är inte för sent.

onsdag 21 mars 2018

Gamla favoriter 10: ABU Hi-Lo

Hi-Lo 18 gram flytande funkar för såväl gädda som abborre. De bästa färgerna är BGL, M och XRY. Rödluva - RH - är också bra, särskilt för gös.


När jag växte upp var wobbler detsamma som Hi-Lo. Menade man något annat så sa man Rapala eller Killer. Sa man wobbler menade man Hi-Lo. Och trots att ABU försökte lära ut det amerikanska uttalet så sade uttalade man Hi-Lo precis som det stavas och på svenska. Det gör jag fortfarande.


Släktskapet med Heddons (som ABU samarbetade med) wobblers syns tydligt men just den ställbara sked som gett Hi-Lo dess namn var en svensk uppfinning. Som amerikanarna aldrig riktigt fattade poängen med.


Som nästan alla ABU-grejor var det när de fortfarande tillverkades i Sverige som de verkligen var något att ha. Svensktillverkade Hi-Lo har högt anseende bland oss som fiskar med dem och börjar också få värde som rena samlarobjekt.


Frågan är om någon annan wobbler kan tävla med Hi-Los meriter som gäddräpare i Svenska vatten. Visst finns det andra effektiva wobblers men få av dessa har använts sedan 1955 och ingen i så stor utsträckning som Hi-Lo. Under några decennier var svenskt sportfiske mer eller mindre detsamma som Abumatic, Atom, Reflex och Hi-Lo.




1969 kom monsterversionen 40 gram/150 mm men de flesta fiskade fortfarande med 18 och 26 gramsmodellerna (även om den ledade 20-grammaren alltid haft en hängiven skara användare). En av nyheterna i årets Napp & Nytt är att Hi-Lo nu kommer i storleken 110 gram/20 cm. När jag som grabb bläddrade i samma publikation fanns Hi-Lo i en 12 gramsversion som nu verkar ha försvunnit. På den tiden var Napp & Nytt full med amatörfoton på gammelgäddor tagna på olika ABU-beten. Det här var på den tiden då Recordfisken, tävlingen med den årliga  Drömresan var vad som kittlade sportfiskares drömmar och guld-, silver- och bronsnålarna var eftertraktade troféer. Fotona är bättre nu, gäddorna mindre och betena större. Utveckling är en konstig företeelse.

En mer angelägen "nyhet" att att den ställbara skeden ska ha fått en ny design som sägs eliminera risken för att den ska ändra läge när den slår i vattnet eller går mot en sten. Krävs en ny design för detta på en wobbler som fungerade alldeles utmärkt redan för flera decennier sedan? Naturligtvis inte utan det handlar bara om ett "snyggt" sätt att meddela att man äntligen insett att de kinesiskbyggda Hi-Lo ABU sålt på senare år gjorts alltför billiga (räknat på tillverkningskostnad och kvalitetskontroll) vilket bland annat lett till en förenklad (och opålitlig) konstruktion av den ställbara sked som är wobblerns själva finess. Det är naturligtvis bra att detta rättas till men det företag vars produkter jag som ung lärde mig att älska och lita på kan inte ens längre göra en anständig pudel (man borde som en självklarhet erbjuda alla som köpt de inte fungerande wobblerna att utan kostnad byta ut dessa mot motsvarande nya och offentligt be om ursäkt för att man sålt skräp som prima vara)  utan kör på i ullstrumporna med corporate BS. Sorgligt är vad det är, men det är ju dessvärre vad man fått vänja sig vid.

Men Hi-Lo är fortfarande en bra wobbler, särskilt om man är lycklig ägare till eller lyckas komma över gamla svensktillverkade sådana och förhoppningsvis ska "årets modell" vara OK, men det återstår att se eftersom jag inte längre obetingat litar vare sig på utrustning som säljs under varumärket ABU eller på det som står i Napp & Nytt. Det var annorlunda förr och somligt var bättre då.

Perch Fight 1887

Kollade just litet på Perch Fight 2018 (bara några minuter för musikpålägget gav mig huvudvärk och det övriga avsmak). Så det är alltså detta kommersiella poserande som ska vara modernt sportfiske? I så fall vill jag kliva av. Och mitt i smeten, som arrangör tillsammans med dem som mer öppet är ute efter att göra sig en hacka, Sportfiskarna. Jag känner mig plötsligt mer bekväm med att inte ha förnyat mitt medlemskap. Vilket i och för sig är tråkigt. Nej, det här känner jag absolut ingenting för och bortsett från att deltagarna använder krok och spö så upplever jag inte att jag i mitt fiske har mycket gemensamt med dem. Nej, då läser jag hellre Strindberg!

Ur "Konsten att meta" av August Strindberg

tisdag 20 mars 2018

Vår?



Är det vår i luften? Meteorologerna lovar i alla fall flera dagar (och även, vilket är väl så betydelsefullt, nätter) med plusgrader framöver så det finns hopp! Till helgen, kanske? Men i så fall ger jag mig nog ut till kusten med ett havsöringspö och hoppas att det är isfritt inne vid land. Ån får vänta åtminstone tills slänterna blivit snöfria och såpass torra att de ger fotfäste för jag har inte tänkt begå säsongens badpremiär förrän efter midsommar.



ABU:s 500-rullar

506:an från båda sidor.

Abumatic var ovedersägligen en stor succé för ABU och dess 500-serie bygger på samma grundkonstruktion. Drivlinan, synchrobromsen och linförarkåpan är desamma för Abumatic och 500-serien. Vad sedan 500-rullarna är för någonting kan man diskutera. De är ju inte "riktiga" haspelrullar och för en inbiten haspelfiskare är det svårt att de några fördelar med att byta till en 500-rulle. Däremot verkar de ha blivit populära bland brittiska matchmetare. Även om man på sjuttiotalet såg rätt många svenska sportfiskare spinna efter abborre och gädda med en 505:a under sitt Suecia Zoom rörbygda haspelspö så får väl rulltypen numera betraktas som en nischföreteelse.

Den större - Fiske 2 - versionen 507 blev aldrig någon storsäljare (trots att den även fanns i en högervevad modell kallad 508).

måndag 19 mars 2018

Gamla favoriter 9: Vibrotail

Original


Under flera år var det bete som stod till buds när gäddan gick djupt ABU:s Mörrumspinnare som då fortfarande inte fanns i någon tyngre variant än 18 gram. På Mörrum 18 gram BGL tog jag många gäddor när vattnet i viken var så ljummet att det knappt gav någon svalka att doppa sig. Att det inte stod några gäddor i det grunda, fesljumma, vattnet var tämligen självklart.

Så, plötsligt, hände något. Ett mjukplastbete som såg precis ut som en liten fisk, försett med ett tungt blyhuvud och en upprättstående enkelkrok dök upp i butikshyllorna. Vibrotail hette nymodigheten som var det första mjukisbete åtmnstone jag sett sedan någon försökte lansera platsmaskar som metmask i mitten av sextiotalet. Nu var vi någonstans mot mitten av sjuttiotalet.

Jag köpte ett tvåpack vardera av den blå/pärlemorfärgade och den svart/pärlemorfärgade varianten i den största storleken (som vägde ca 20 gram). Nu fick Mörrumspinnaren konkurrens och jag upptäckte snabbt att jag med jiggen vågade fiska mer aggressivt, dvs hålla betet närmare eller inne i tången där gäddorna stod och åtminstone med de första jiggarna jag köpte, som hade en förgylld krok i tunnare gods, gick det nästan alltid att rädda betet om man gick fast.


Kopia
Vibrotail blev en succé och innebar genombrottet i Sverige för jiggar och mjukplast. Många svor över förstörda draglådor (halten ftalater i Vibrotailbetena vågar man knappt ens tänka på) men fångade fisk gjorde de. Sedan exploderade jigg- och mjukissegmentet och av någon anledning försvann Vibrotail från marknaden. Innan dess hann betet dock bli kopierat. Så sent som i fjol köpte jag en grabbnäve jigghuvuden, gjutna med Vibrotails som uppenbar förebild, hos Lundgrens i Gamla Stan. 


Ett av mina finaste gäddfiskeminnen är hur jag en strålande vacker julidag med fullkomlig stiltje iklädd endast badbyxor vadade ut på Skarpholmsrevet. Med ett sexfots spö i näven och en blå Vibrotail på tafsen tog jag, på två kast, två feta strömmingsgäddor. Nu kan man lika gärna döpa om Skarpholmen till Skarvholmen och gädda finns det knappast längre där.


Känsligt

Etik är ett känsligt ämne på det forum som ägs av Sportfiskarna...

Håll krokarna vassa!

De viktigaste delen i en sportfiskeutrustning är kroken. Utan krok går det inte. Där näst kommer linan, sedan spöt och så rullen. När det handlar om de pengar och den omsorg en typisk sportfiskare lägger på sin utrustning är prioriteringsordningen vanligen den motsatta. En dyr och välskött rulle, ett fint spö, en OK lina och så en krok som ägnas liten eftertanke och byts ut endast om den skulle gå av.




Det finns mycket att säga om krokar men en sak är oomtvistlig. Kroken ska vara vass. Alltid, dvs inte bara när den köps (ofta monterad på ett drag) utan varje gång man gör ett kast. Att inte kontrollera kroken innan man börjar fiska, efter ett bottennapp, efter ett napp eller efter några kast (särskilt om man känt att betet varit i kontakt med någonting under hemtagningen) är slött och korkat. Att kontrollera kroken, konstatera att den inte är så vass som den borde för att sedan - utan att åtgärda saken - göra ett nytt kast är ännu dummare och ett säkert recept för misslyckande.

Som relativ nybörjare köpte jag ett bryne från ABU. Det hängde med i några decennier men förkom småningom. Det ersattes av en liten fil som också lyckats försvinna. Nu har jag i fiskeväskan och i fickan ett litet sk diamantbryne av den typ som syns på bilden. Det köpte jag på Jula i ett trepack med likadana brynen i olika grovlekar. För att skärpa en krok fungerar de samtliga lika bra och trepacket kostade bara några tior. Tre brynen betyder ett i väskan, ett i fickan och ett i reserv.

Nattbio

För er som inte sover.

söndag 18 mars 2018

Ikoniska haspelrullar 7: ABU Cardinal

Min pojkdröm förverkligad. En alldeles egen ABU Cardinal 66.



När jag som grabb, knappt ens tonåring, läste sönder varje ny, hett efterlängtad, årgång av Napp & Nytt så ar det särskilt Cardinal 66 jag suktade över. "Visa oss den gädda som klarar Cardinal 66!" den gäddan hade jag gärna sett men ännu hellre hade jag sett den plånbok som klarade rullen. Själv fiskade jag med pappas gamla Mitchell, senare med ett ABU Junior set (med ABU:s genom tiderna uslaste rulle; Abumatic 220) och, småningom, med en ABU333.

Det här var state-of-the-art i mitten av sextiotalet och det är fortfarande svårt att trumfa. Enkelt, robust och pålitligt. En urstark snäckväxel med ett huvuddrev i mässing och ett pinjongdrev i rostfritt stål på en kraftig spolaxel i samma material. Bakom dreven den epokgörande och myckt bra slirbromsen, framför dreven en pålitlig backspärr monterad så att drven avlastas när spärren är engagerad. Allt i ett elegant designat hus av aluminium och lätt åtkomligt (man behövde bara lossa en (1) skruv (vilket man kunde göra med en enkrona) för att lossa spolgaveln. (Bilden är av en Cardinal 33, dvs en mindre rulle än 66:an men konstruktionen är densamma).


Att jag några år senare, som fattig student, kunde förverkliga pojkdrömmen får jag tacka Daiwa för. Det var när Daiwa gjorde alla rullar som inte hade utanpåliggande spole hopplöst omoderna (=osäljbara) och förvandlade dem till hyllvärmare som jag kunde konvertera en betydande del av studielånet till två Cardinal 66 och en Cardinal 66X. Samtliga dessa rullar lever fortfarande, i högönsklig välmåga, och är väl smorda och försedda med fräscha linor, kort sagt utryckningsklara.

När jag köpte mina cardinalrullar (om jag minns rätt för bortåt en tredjedel av det ordinarie priset) hade ABU behållit namnet, snäckdrevet och den bakmonterade slirbromsen men nu hette deras toppmodeller på haspelsidan 52, 54, 55 och 57. Och de var, tyckte jag, jämförda med de ursprungliga cardinalerna, otroligt fula. Den svarta färgsättningen kunde jag väl svälja, men (det obefintliga) formspråket var ingenting som tilltalade mig och jag tycker fortfarande att de hör till de mest anskrämliga haspelrullar som någonsin tillverkats.


Två decenniers utveckling, men nog känns det mesta gammalt och tryggt. Notera att ryttaren på spolaxeln är av metall medan motsvarande detalj i den äldre rullen var av nylon. Även slirbromsen är uppgraderad. 

Men jag hade ju mina fina Cardinal 66:or och alltså¨inget överhängande behov av att skaffa någon ny rulle. Finessen med den högutväxlade X-versionen förstod jag aldrig riktigt då det, det är i alla fall min erfarenhet, är betydligt svårare att ta hem ett bete tillräckligt långsamt än tillräckligt fort. Även om ABU försökte inbilla sina svenska kunder att kustfisket efter havsöring krävde dessa fartresurser (vilket möjligen är fallet om man vill ta hem ett 28-grams Krill eller någon liknande kastpilk ytligt) så gissar jag att X-rullarna var tänkta för något annat fiske än vårt nordiska.

Mina Cardinal 66:or motsvarade alla mina förväntningar. De kastade bra och fungerade alltid okladerligt. Jag kan faktiskt inte erinra mig ett enda tekniskt problem (annat än att en vevknopp blev litet trött i lagringen så att jag tvangs byta ut veven) och jag har ännu inte mött den gädda som klarar Cardinal 66. Det lär jag heller aldrig göra. Inte någon torsk, havsöring eller annan fisk heller, för den delen.

Jag har svårt att tänka mig snyggare rullar. Det skulle i så fall vara Cardinal 66 mfl...
Mot slutet av åttiotalet hade jag uppgraderat min spöarsenal med nya, lätta, kolfiber och kompositspön och Cardinal 66:orna började, åtminstone för det lättare fisket, kännas litet otympliga. Det var nog det niofots ABU Boron Classic som blev mitt favoritspö till havsöringfisket som gjorde att jag började titta efter en mindre rulle. Då, mer eller mindre av en slump, fick jag när jag var in på Wennerströms (Dogger) för att köpa lina syn på några Cardinal C4 i de gamla cardinalfärgerna och med vevknopp i någon slags ädelträ. Modellen var då (liksom fallet var med C66:orna när jag köpte dem) utgången och den här modellen var dessutom litet udda så priset var mer än förmånligt. Jag fick med mig fyra stycken hem (och jag minns inte om det var alla de hade eller allt vad jag hade råd med). Nu hittar jag bara tre av dem och var fyran har gömt sig kan jag inte begripa. Hade jag glömt den på någon fisketur så borde ju även ett spö saknas...
Gänget samlat, C5, C4 och C3.
ABU var litet otydliga med namnen på de här rullarna. När de kom så hette de bara Cardinal 3, 4 och 5. Det skapade förvirring eftersom man tidigare,antagligen i ett fåfängt försök att hålla  kommersiellt liv i modellen, ändrade färgsättningen på den ursprungliga cardinalserien från grön/vitt till brun/svart och modellnamnen från Cardinal 33 etc till Cardinal 3 etc. Förmodligen ar det därför man ändrade beteckningarna till Cardinal C3 etc. Samtidigt sobrade man till utseendet och ersatte de blingiga dekalerna i guld, metalliskt grön och svart med svarta diton med texten i matt guld (vilket var en klar kosmetisk förbättring).

Jag är inte ensam om att tycka att de japantillverkade Cardinal 3, 4 och 5 (senare C3, C4 och C5) är bland de bästa haspelrullar som någonsin gjorts.
Cardinal C-rullarna är inte bara utseendemässigt lika urcardinalen utan delar snäckväxeln och slirbromsen med densamma. Invändigt är det egentligen enda som skiljer att man lagt till extra drev för att växla ned spolrörelsen vilket ger en tätare linspiral. Utvändigt är det veven, en bygel som kan fällas manuellt och den utanpåliggande spolen som skiljer. Kvalitetsmässigt är de jämbördiga. Att C-rullarna tillverkades i Japan innebär inte på något vis att de är sämre, japanerna hade ju vid det här laget redan etablerat sig som världsmästare på att tillverka haspelrullar.

Även C-modellerna fanns i X-versioner, dvs med hög utväxling.
Den tätare linuppläggningen i kombination med en lintrissa i keramiskt material gör att man, om man vill, kan använda moderna sk superlinor på C-rullarna.

Cykla!


Bilden ovan tog jag våren 2014 i samband med att jag begick det årets metepremiär. Det var en fin och solig vårdag och en liten cykeltur med ett spö och fiskeväskan på pakethållaren var ett bra sätt att njuta av den. När bilden nedan är tagen vet jag inte men av cykeln, kläderna och utrustningen att döma var det för åtskilliga decennier sedan. Men en cykeltur till ett bra fiskeställe var en lika god idé då som nu. Att ta sig fram på ett så försynt och miljövänligt sätt som möjligt är något man som sportfiskare bör vinnlägga sig om. Så litet buller och avgaser som möjligt, tack!


lördag 17 mars 2018

Ikoniska haspelrullar 6: Daiwa SS Tournament; Rullen som gav gristrynet ett ansikte

När Daiwa med sin silverserie väl hade bestämt var skåpet skulle stå och alla andra tillverkare fick börja kopiera deras design så vilade de inte på lagrarna. Tvärtom så verkade de verkligen anstränga sig för att hålla tätpositionen.De var alltså bland de första med att gå över från aluminium till kolfiberarmerad plast som material i rullarnas stativ och spolar och drev även härpå utvecklingen med sitt eget speciella recept som de kallade Whisker.

Det var just i Whisker den kanske mest revolutionerande rullen efter 2500C - SS Tournament - var byggd. Men hur avancerad rullens övriga konstruktion än var så var det ändå spolen som helt stal

showen. Aldrig förr hade man sett en spole med sådan slaglängd. Grisnosen var född! Förutom att spolen var lång så var den taperad, dvs linppläggningen sluttade för att minska friktionen vid linavgång. Dessutom var spolrörelsen nedväxlad för att ge en tätare uppläggning av linan. Idén med den långa och taperade spolen kom från castingsporten där man länge försett sina rullar med liknande spolar men Daiwa var först med att använda konceptet på en rulle man faktiskt kunde  fiska med. Eller faktiskt kan fiska med, för den är fortfarande populär och åtminstone för något år sedan var tillverkningen fortfarande igång, låt vara att den flyttats från Japan till Thailand.

Rullen finns i storlekar från den ultralätta 700-modellen via 1300 och 1600 till den 2600 ni kan se på bilderna här intill.

Kastegenskaperna var naturligtvis rullens starkaste försäljningsargument och det var inte bara hype. Rullen kastade väldigt bra. Det gör det för övrigt fortfarande. Men monofil nylonlina på spolen (vilket ju är vad man använde när den här rullen konstruerades) är det inte många av dagens rullar som slår SS Tournament på fingrarna. Dessutom gör den fina linuppläggningen och den keramiska lintrissan att det inte är några som helst problem att använda moderna superlinor på de här rullarna.


Till rullens övriga finesser hör en robust mekanik och en mycket bra slirbroms (med flera, hyfsat stora, bromsskivor av oljeimpregnerad japansk filt), Daiwas geniala fällbara vev och en outslitlig bygelfjäder. Det egentligen enda som gör att man förstår att det här är en rulle med flera decennier på nacken är att antalet kullager är så lågt som tre (vilket var mycket när rullen kom eftersom de flesta rullar då bara hade ett) och att backspärren är av konventionell typ, dvs inte IAR. 

Rullen var och är populär hos (bland andra) kustfiskare, havsfiskare och karpmetare. Den är en av de få modeller som förtjänar epitetet kultrulle och det finns många haspelfiskare världen runt som när de slitit ut sin SS Tournament (och det är svårt) ersätter den med en ny likadan. Det är inte utan vidare en modell lever kvar i mer än tre decennier. När SS Tournament dök upp i redskapshandlarnas skyltfönster (och jag minns hur jag stod och dreglade utanför Husbergs i Uppsala) var Volvo 240 fortfarande en fullt modern bil som kunde köpas ny. Jämfört med Volvon klarar sig SS Tournament mycket bättre om man jämför med årets modeller. 

Eftersom det är en kultrulle som används av nu aktiva fiskare så förekommer det att den uppgraderas. Främst handlar det om att förse den med ytterligare kullager (vilket jag tycker är onödigt) och att byta ut bromsskivorna mot grafitditon (vilket jag tycker är en försämring så länge man använder rullen med nylonlina).

De flesta (samtliga) av dagens sk Big Pit- och Long Cast-rullar bygger på Daiwas grisnoskoncept. Få av dessa lär hålla - vare sig om man ser till produktcykeln eller till rullens slitstyrka - lika länge som originalet. Det finns fortfarande fabriksnya SS Tournament att få tag på (om man letar litet).