Leta i den här bloggen

måndag 30 september 2019

Svårt att komma till

När jag för över trettio år sedan slog ned mina bopålar i Norrtälje så var den långa roslagskusten med alla dess uddar och vikar och öar tillgängliga med bil ett starkt argument. Från Gotland var jag nämligen van vid att kusten var tillgänglig, dvs att man i princip överallt kunde komma ned till stranden eller dess omedelbara när het med bil och sedan gå och fiska i princip som man ville. Varför skulle det inte vara så även här? När allt kom omkring så hade vi ju en strandskyddslagstiftning.


Föga anade jag hur effektivt man med vägbommar och förbudsskyltar hade gjort sitt yttersta för att inom lagens råmärken (och rätt ofta utanför dessa) förhindra att andra än markägare kunde ta sig med bil inom rimligt promenadavstånd. Inte heller hade jag kunnat föreställa mig hur effektivt man även där stranden inte var tomtmark på olika sätt gjort det omöjligt, otrevligt och/eller oebkvämt för fiskare och andra att röra sig i strandzonen. Inte heller hade jag förstått att de flesta åtkomliga vikar som på kartan sett så lockande ut var med eller mindre inklädda med tryckimpregnerat virke. Så var situationen i slutet av åttiotalet och sedan dess har man lyckats täppa till de flesta av de luckor som då fanns. 

Jag skulle tro att det är få ställen i Europa där det, relativt den sträcka kust som finns, är så svårt för en sportfiskare utan båt att "komma till" som i Roslagen. Men eftersom det nu är så så får man väl utgå ifrån att det är på det viset fde som bestämmer tycker att det ska vara. Jag har i alla fall inte hört någon annat.


söndag 29 september 2019

Sportex Turbo Pike 9




När det begav sig, vilket nu är flera decennier sedan, var det här ett absolut "värstingspö". Det är lika bra idag och fortfarande bättre än mycket (det mesta) på marknaden. Själv är jag lycklig och stolt ägare till två RST Pike Line som presenterades i ett tidigare inlägg men det här spöt är inte sämre. Faktum är att det fortfarande är något av en favorit när jag, som nu, ska ut och fiska höstgädda.





Aktionen är Old School, dvs hela klingan arbetar (vilket bland moderna gäddfiskare brukar utlösa kommentarer om "svampighet" men för mig är något som kännetecknar en välbyggd spöklinga) och det är klassat för betesvikter 40-80 gram. Inom det intervallet fungerar det perfekt och jag går utan vidare en bit utanför detsamma, både uppåt och nedåt.



Vad spelar det för roll om det nappar eller inte när man får vara här?
Klingan är alltså top notch och detsamma gäller komponenterna. Fina korkgrepp och Fujis (då) bästa spöringar och rullfäste. Nio fot muskler förpackade i ett välsytt tygfodral. Och även om det står pike på spöt så fungerar det naturligtvis ypperligt även till annat fiske.

lördag 28 september 2019

Vad är en jigg?

På engelska, som ju annars är det normala sportfiskespråket för oss svenskar, stavas jig med ett g. Av oklar anledning stavar vi det på svenska vanligen med två g:n, dvs jigg. Helt klart är emellertid att det rör sig om samma ord. Lika klart är att förvirringen är närmast total när det gäller vad ordet betyder.


Går man till Merriam-Websters ordbok finner man att en jig är (om vi bortser från att ordet ursprungligen betecknar en brittisk folkdans) "any of several fishing devices that are jerked up and down or drawn through the water". Översatt till svenska alltså ett bete som (är avsett att) ryckas upp och ned eller dras genom vattnet". Gissningsvis finns det en koppling mellan dansen och de rörelser man kan få en pilk att utföra när man knycker i linan.



Jigg.


Läser man engelskspråkig fiskelitteratur finner man att det vi kallar pilk på engelska betecknas jig. För pilkar (och pirkar) hade vi redan ord men när de första hår- och fjäderjiggarna - dvs beten knutna med här eller fjäder på en jiggkrok, dvs en krok med en fast blyvikt - fick det engelska ordet jig följa med och fick tämligen omgående ett extra g eftersom i:et är kort. Jigg blev alltså beteckningen för dessa beten medan pilkarna fortfarande fick heta pilkar.


Inte jigg.


På sjuttiotalet kom på den svenska marknaden jiggar som istället för att vara klädda i hår eller fjäder hade en mjukplastkropp. Även dessa kallades förstås för jiggar. Sedan gick något snett. Möjligen har Darts med sina gula Jigg-barer en del av ansvaret? Exakt hur det gick till vet jag inte, men plötsligt kallades de mjukplastbeten man kunde sätta på en jiggkrok för jiggar och detta oavsett om de satt på en sådan krok eller inte. Och på den vägen är det. Men det är fel och vi bör reservera ordet jigg för de beten som består av en jiggkrok med lämplig klädsel.

Hur tänkte de?

Ett argument för att köpa (och allt. Sådana kanstiga så betala för) märkesprylar är att dessas tillverkare lägger stora resurser på R&D medan lågprismärkena nöjer sig med att kopiera. Men ibland undrar man. I alla fall för jag det.



De här jiggskallarna från Westin fick en rad frågetecken att börja blinka i min hjärna. Det första var namnet. Round Up. Roundup är ju namnet på ett känt sk totalbekämpningsmedel (tillverkat av Monsanto) och varför man valt en namn som associerar till en herbicid är, åtminstone för mig, oklart de det ju knappast ger några i sammanhanget positiva vibrationer.



Nästa sak som fick mina små grå att börja klia var krokens utformning. Sådana kantiga krokböjar har jag visserligen sett förr men aldrig begripit finessen med och när någon gör något på ett annorlunda vis så brukar det ligga en tanke bakom. Men vilken, i så fall? Skulle jag av baksidestexten på förpackningen äntligen få veta vad finessen med detta sätt att utforma en krok är? Men icke. Det enda jag nu vet som jag inte redan visste är att sådana krokar tydligen är "Japanese Style". På vilket sätt krokar i japansk still skulle vara mer effektiva än andra när jag ska försöka fånga svensk fisk, eller för den delen fisk överhuvudtaget, kunde jag inte utläsa av texten. Men att lämna relevant information om sina produkter hör nu en gång inte till tillverkarnas starka sidor och jag vill inte påstå att Westin i detta avseende utmärker sig. Och jag utgår från att "Japanese Style" betyder att de inte är tillverkade i Japan, vilket annars kunde ha varit en slags kvalitetstämpel, utan kommer från någon kinesisk fabrik.



Det som fick mig att fastna för just de här jiggskallarna var annars att de är försedda med en liten propeller. Jag är övertygad om att en sådan åtminstone ibland ökar betets attraktionskraft. Propellerns verkar fungera som den ska, men... I varje förpackning låg även en sk stinger och på baksidestexten framhölls att "the hook and the eyelet is (sic) elevated for easier assist hook rigging", dvs att kroken och öglan är upphöjda för att göra det lättare att montera stingern. Bättre hade varit att göra öglan på stingern såpass vid att den gått att trä över linöglan på jiggskallen. Nu är det omöjligt och det är lika bra, för skulle man lyckas montera stingern så kan åtminstone inte jag förstå hur propellern ska kunna fungera.



Jag tror inte att vi kommer att få se något lågprismärke kopiera den här konstruktionen. Detta sagt är jigghuvudena i sig alldeles utmärkta och att en stinger följde med är ju ingen direkt nackdel även om den inte går att använda tillsammans med jiggskallarna. Men man undrar, som sagt, hur de tänkte...

fredag 27 september 2019

Lågpris

Gummibeten är kanske inte Old School men det är inte så att jag rakt av förkastar allt som är nytt. Tvärtom. Det som är nytt och bra ska bejakas, men det finns ingen anledning att falla i farstun för alla redskapsindustrins nymodigheter och locktoner och det finns heller ingen anledning att inte hålla fast vid det som är bra bara för att det inte är sista skriket.

För 90 kr fick jag två tackel och ett trepack clip on-sänken.


Mycket av det som är billigt är av sämre kvalitet och ibland, rätt ofta, rena skräpet men det finns ingen anledning att förkasta någon bara därför att det är billigt. Är det billigt och samtidigt bra så är det ju alldeles lysande.

Här är ett av tacklen tillsammans med en Pig Shad Junior. Pig Shaden köpte jag på Doggers rea i tvåpack för 39 kr, dvs 19 kr 50 öre per bete.


Fladen Fishing är ett märke som fått en lågprisstämpel och denna medför att många betraktar allt som kommer därifrån som skräp. Det är ett misstag. Fladen gör kanske inte prestige/värstingutrustning men mycket i deras sortiment är riktigt bra och i stort sett allt är prisvärt. Dollar Store har definitivt lågprisstämpel (och säljer en hel del skräp) och många skulle aldrig drömma om att köpa (eller erkänna att de köpt) fiskeutrustning där.

Så för precis under femtiolappen har jag ett gummibete tacklat för gäddfiske på grunt vatten.




Själv har jag idag handlat fiskegrejor från Fladen på Dollarstore, närmare bestämt några tackel för gummibeten och clip on-vikter. Tacklen fanns i två versioner, en med krokar i storlek 2 och en med krokar i storlek 2/0, båda byggda med 55 lbs wire och försedda med shallowskruv och spikes. För de 30 kr/st jag fick betala på Dollar Store kan jag knappast bygga tacklen själv så om de inte är av osedvanligt usel kvalitet så har jag gjort en god affär. Såvitt jag kan bedöma är det bra grejor. Annars hade jag inte köpt den, för usel utrustning är en styggelse. Krokarna* ger intryck av att hålla hög kvalitet och tacklet är snyggt gjort. Förhoppningsvis kommer jag att kunna testa dem under fältmässiga förhållanden i helgen. Och förhoppningsvis är min okulära bedömning av deras kvalitet riktig.

Och för en tia till  är betet riggat för fiske på större djup.


För samma pris, 30 kr, köpte jag några förpackningar med sänken avsedda att användas tillsammans med tacklen. Varje förpackning innehöll tre sänken i vikterna 5, 10 och 15 gram. 

Tacklen heter Maxximus Predator Adjustable Rig. Justeringsmöjligheten är att man kan skjuta den främre trekroken längs wiren. Köper man direkt från Fladen kostar tacklet 35 kr vilket även det är ruggigt prisvärt. 

Se även min tidigare post om budgetriggning av gummibeten.


*Enligt texten på förpackningen är det Mustad krokar. Duger gott åt mig.

RST Pike Line



Förr, när det vanliga gäddspinnet sköttes med en Fiske 2-utrustning räckte ett ordinärt niofots spö för beten upp till 60 gram till det som då kallades tungt gäddspinn. Idag är ett så klent spö knappt ens tillräckligt för det moderna gäddfiskare benämner downsize. Hur som helst, de större gummibetena väger en hel del och kräver därför ett stöddigare spö än vad som, strängt taget, är nödvändigt för att få upp gäddorna.



Vill man, som jag, använda en gammal hederlig ABU Cardinal 66 eller 77 istället för multirulle så finns det, dessbättre, även haspelspön avsedda för detta fiske. Själv har jag alltid varit svag för tyska RST:s handbyggda spön. Inte billiga men bra.



Även sportfisketyskan låter misstänkt lik engelska och RST:S spön för gäddfiske bär därför namnet Pike Line. De finns i en niofotsvriant för betesvikter 60-80 gram (och det går alldeles utmärkt att kasta även lättare drag) och en nioochenhalvfotare klassad 80-129 gram.

Som alltid när det handlar om RST har spöna fantastiska klingor och superba komponenter i övrigt och hantverket lämnar inget i övrigt att önska. Vill man fiska efter gädda med tyngre beten och föredrar man att fiska med haspelrulle får man svårt att hitta bättre spön. Billigare finns det gott om.




torsdag 26 september 2019

CT

Ibland vet man vad ett ord eller begrepp betyder samtidigt som man inte har en susning om vad det betyder. Konfronteras jag med en multirulle med ett namn som innehållet förkortningen CT så vet jag att det är en rulle utan linspridare (levelwind) och med ett stativ som är så att säga öppet, dvs inte har något stag eller tumbrygga, ovantill.

Vill man kasta så långt som möjligt så är det en sådan här rulle man ska ha. Linspridaren lägger förvisso upp linan jämnt och fint men den utgör samtidigt en effektiv broms. Att trimma en rulle med linspridare genom att sätta i keramiska kullager etc har alltid för mig framstått som en tveksam idé. OK, den rullen kanske kastar någon meter längre, men vill man verkligen få saker att hända så är det betydligt mer effektivt att ta bort linspridaren. 

Det går att få en jämn och fin linuppläggning även utan den bromsande linspridaren.


Man kan naturligtvis konvertera en Ambassadeur eller annan liknande multirulle med linspridare och det finns konverteringssatser att köpa. För min del tar det emellertid emot att ta fram bågfilen och börja såga i en fungerande rulle. Bättre att köpa en som från början är byggd utan linspridare.

Användningsområdena för CT-rullar är främst sk surffiske och rena längdkastningstävlingar. Någonstans såg jag teorin att CT skulle stå för Casting Tournament men om det är riktigt vet jag inte

Another one bites the dust

Bland alla fiskefilmerna på youtube tyckte jag särskilt om Mårten Johanssons anspråkslösa och matnyttiga videor. Men nu plötsligt såg jag att även han trillat dit och i det senaste klippet stod i en aluminiumbåt à la americaine med stor motor, ekolod etc och fiskade iklädd en med reklamdekaler översållad jacka. Men man kan ju alltid titta på de gamla filmerna...

onsdag 25 september 2019

Loke

Varför man ger ett skeddrag namnet Loke kan man ju undra över. Loke var ju en av asarna (trots att han var son till en jätte och, om jag minns rätt, själv en sådan). Möjligen har det med att Loke var den slugaste av gudarna att göra? Det är enklare när man kallar ett drag för Gädda (Hauki)...



Nå, Loke är hur som helst namnet på detta drag från Falkfish. Draget tillverkas fortfarande men det på bilderna är en äldre upplaga. Originalversionen om man så vill. I vad mån det skiljer sig från den som nu tillverkas vet jag inte (annat än att den färg mitt Loke har inte finns på Falkfishs hemsida). 


Loke finns i en mängd storlekar, såvitt jag vet från 8 gram och uppåt. Mitt drag väger 1 oz, vilket bör vara 28 gram. och är i relativt tunn plåt. Det har alltså god bärighet och lämpar sig för relativt långsam hemtagning. Ett mer än tjänligt gäddrag, trots att det inte heter Gädda...

Slingerbultar

De två vanligaste typerna av mjuka beten är de jag kallar viftstjärtar (och som på normal sportfiskesvenska heter paddle tails) och slingerbultar (på samma svenska curly tails eller twisters). Vilket av dessa som är mest effektivt kan man ha olika erfarenheter av och uppfattningar om, men klart är att slingerbultarna fungerar vid extremt långsam hemtagning medan viftstjärtarna normalt kräver en högre fart för att svänga på rumpan. Därför använder jag företrädesvis slingerbultar i kallt vatten och viftstjärtar när vattnet är varmare (eftersom fisken vanligen rör sig långsammare i kallt vatten).




Till mitt planerade höstfiske efter gädda har jag laddat upp med de mest slingerbultiga slingerbultar man kan tänka sig, nämligen Savage Gears Real Eel, en tämligen (om man bortser från vissa färgvarianter) realistisk ålimitation som är ett dokumenterat effektivt gäddbete. De är rätt långa, ålarna, men jag föredrar ändå att fiska utan sk stinger och istället rigga med lämplig jiggskalle. Möjligen fastnar färre gäddor med den tacklingen men man slipper fastna i en massa annan bråte också. Framförallt är det lättare att på ett skonsamt sätt kroka av de gäddor som ska sättas åter och i Östersjön gäller det ju, som bekant (?) alla gäddor under 40 cm respektive över 75 cm i längd. En rätt rimlig regel alldeles oavsett vad man tycker om sk C&R eftersom det är så litet mat på mindre gäddorna och de större ofta är mindre lämpliga som föda. Detta inte främst på grund av att de skulle smaka sämre eller vara träiga utan därför att de är gamla och diverse miljögifter, som man bör undvika att få i sig för mycket av, ackumuleras i dem över tiden. En äldre rovfisk innehåller alltså en högre koncentration av sådana än vad en yngre fisk gör.

Hur hälsosamt det är att äta ål vet jag inte, men det verkar inte gäddorna bekymra sig om.

tisdag 24 september 2019

Hur man servar en ABU Cardinal 3, 4 eller 5

https://alantani.com/index.php?topic=24599.0

Hauki



Det här fina skeddraget av finska Kuusamos utsökta tillverkning behöver man inte, om man begriper det minsta av det finska tungomålet, fundera över vad det ska användas till. Det heter nämligen Gädda. Eller Hauki som finnarna säger. Och det är egentligen allt man behöver veta. Och egentligen allt man behöver ha i betesboxen om man ska ge sig ut och försöka lura en fin höstgädda nu när vattentemperaturen börjar sjunka. Det är nämligen (som) gjort för långsam hemtagning, gärna med små vevstopp och knyckar och, som sagt, gjort just för gäddan. Finishen är, som alltid när det handlar om Kuusamos beten, nästan i smyckesklass.

måndag 23 september 2019

D.A.M. Eff-Zett Power Striker

Svenskar talar generellt helt OK engelska. Eller kanske snarare amerikanska. Min far var bättre på tyska än engelska. När han växte upp fanns inte TV och tyska var det första främmande språk man läste i skolan. Själv läste jag både tyska och franska och kan hjälpligt traggla igenom och någotsånär  begripa texter på båda dessa språk. Jag är, som de flesta svenskar, bra på engelska. De flesta svenskar begriper knappt ett ord tyska eller franska. Att vi är ett europeiskt land och med i EU spelar ingen roll. 

Jag känner ingen som kan japanska. Så kanske har det inte bara med språkkunskaperna att göra. Att den svenska sportfiskemarknaden är impregnerad med amerikanska och japanska (även om det mesta är tillverkat i Kina, Malaysia och Thailand) produkter. De kinarullar som bär franska (Mitchell) eller tyska (D.A.M.) namn har svårt att hävda sig. Det är bättre att (även om man är lågprisasiat) heta Penn eller Shimano. Och det gäller inte bara rullar utan även spön, linor och beten.

Själv tycker jag att även kinaprylar som bär de klassiska europeiska namnen kan vara värda att beakta. Varför skulle de vara sämre än produkter med samma ursprung som bär ett amerikanskt, japanskt eller, för den delen, svenskt namn?



Så jag tänker ge dessa "tyska" swim baits - D.A.M. Eff-Zett Power Striker en ärlig chans. De ser, i mina ögon, rätt tilltalande ut. Eff-Zett är annars ett namn jag förknippar med det alldeles utmärkta tyska skeddraget som ser ut precis som ett svenskt Meteor men i något tjockare gods och med bättre ytbehandling. Kanske är det dessa positiva vibbar som gör mig välvilligt inställd till dessa plastfiskar?

Och, förresten, Power Striker? Kraftschläger borde det väl heta? Att lägga ut tillverkningen är en sak, men att sälja ut sitt modersmål...

edit. Fast de kapitalister som äger namnet D.A.M. kanske inte har tyska som modersmål? Vem bryr sig? Och vad bryr de sig om annat än pengar?

söndag 22 september 2019

Grisiga sportfiskare

Förr, när (det var bättre och) Sportfiskarna höll sig med sportfiskeetiska regler, löd en av dessa:"Sportfiskaren ska alltid hålla naturen ren". Det kan tyckas självklart men det är det uppenbarligen inte för alla. Vore det så skulle en sådan regel inte behövas, men det gör den alltså. Nu tycks emellertid Sportfiskarnas överordnade mål vara att kunna säga sig representera så många som möjligt (de mytiska två miljonerna sportfiskare) och för detta upplevs etiska regler vara ett hinder. Några av de två miljonerna är emellertid riktiga grisar och skulle förr inte ha räknats som sportfiskare. Själv tycker jag fortfarande inte att de är det men så har jag heller inget intresse av att vi som kan kalla oss sportfiskare är så många som möjligt.

Hur noga är det, egentligen

Det är ingen ände på hur mycket omsorg man kan lägga på ett betes utseende. Idag finns exakta 3D-avbildningar av fiskar med exakt rätt, kanske holografisk. Fångar dessa  oerhört fina beten mer fisk än enklare drag? Jag gjorde som grabb wobblers av bitar av kvastskaft och dessa fångade lika mycket fisk som mina köpewobblers. Jag minns när min barndomskamrat Göran och jag fiskade gädda med "drag" tillverkade av ståltråd, ett blysänke och aluminiumfolie. De fungerade hur bra som helst.


lördag 21 september 2019

En klassiker

Fiskat har jag gjort i över fem decennier. Körkort har jag haft i fyra. Aldrig, förrän idag, har jag lyckats klämma ett spö i en bildörr. Aldrig mer kommer jag att luta ett spö mot en bil med en öppen dörr...



Naturligtvis var det ett favoritspö som förolyckades. Det är ju de spöna man tar med sig när man ska fiska.

Made for Japan

Japaner gillar fina prylar. Därför är det ett gott betyg åt fabriken i Svängsta att deras klassiska Ambassadeur är en eftertraktad rulle i soluppgångens land. Att det finns en massa modeller man aldrig ser i Napp & Nytt känner de flesta till, men ändå höjde jag litet på ögonbrynen när jag fick se kartongen till den här Ambassadeur 6500C Classic. Det stod nämligen inte bara Abu Garcia på den utan även Olympic Co. Ltd.



Likadant på den fina tygpåsen som följde med rullen. Är det då något annat special med rullen än förpackningen? Är japanrullarna mer påkostade? Det vet jag inte, men de fina vevknopparna i gummi har jag inte sett på någon annan Ambassadeur.

fredag 20 september 2019

Surf Casting 1965


OK, det fanns både haspel- och multirullar på sextiotalet men ändå... 

torsdag 19 september 2019

Det viktiga framgreppet 2

Förr höll man ett spö i handtaget. Eller greppet. Det kallas så därför att det är tänkt att m,an ska greppa med handen eller händerna just där och ingen annanstans och spöt är konstruerat utifrån den premissen. När man ska drilla en stark fisk underlättar det, som jag påpekat i ett tidigare inlägg, om spöt har ett rejält främre grepp, dvs ett handtag framför rullen där man kan hålla. Många moderna spön saknar ett sådant framgrepp eller har bara en antydan till ett. Möjligen är det därför man ofta ser - senast såg jag Jeremy Wade göra det i TV - hur fiskare under drillningen greppar om själva spöklingan en bit framför rullen. Det är spöt rimligen inte konstruerat för och för mig framstår det som ett sätt att öka risken för spöbrott. 

Att tillverkarna inte förser sina spön med ett vettigt framgrepp handlar naturligtvis om den larviga gramjakten. Förr, när vi var starkare, klarade även smågrabbar av att hantera relativt tunga, massiva, enhandsspön med bara en hand vid utkasten men idag behöver fullvuxna karlar (nåja...) som antagligen går på gym (?) använda båda händerna om de så bara ska kasta ut en liten spinnare och det trots att spöt väger nästan ingenting. Vi var starkare förr. Och bättre.

Vintage och retro

Ordet vintage kommer från vinvärlden och betyder årgång eller kanske snarare en god årgång. Det har senare fått en både utvidgad och mer preciserad betydelse och när det används idag så syftar det på någonting som är (relativt) gammalt och bra. allt som är gammalt är alltså inte vintage utan det finns mycket gammalt mög också, precis som det finns såväl fantastiska gamla årgångsviner som gamla viner som är helt odrickbara. Vintage är något som var bra från början och som åldrats med behag.

Retro kommer av det franska retrospectif som översatt till svenska betyder tillbakablick. Det syftar på något nytillverkat som imiterar eller anspelar på någonting äldre. Själv körde jag i flera år en Chrysler PT Cruiser och den var definitivt retro.



Det ena utesluter inte det andra. Rullen på bilden är retro. Den är en Ambassadeur 5000 Orbis, en nytillverkad rulle som ser precis ut som en Ambassadeur från femtiotalet men som på insidan är helt up to date och fylld med moderna komponenter. Spöt är vintage, ett ABU Corona, och faktiskt tillverkat på femtiotalet. Tillsammans funkar de alldeles utmärkt och ser även helt rätt ut. Jag skulle beteckna ekipaget som Old School.

Hur man ska se på den moderna flätlina jag spolat på rullen kan diskuteras, men jag tycker att den också kan betraktas som retro eftersom det ju var flätade linor - låt vara inte av PE-fiber - man använde innan den monofila nylonlinan kom till...

Men allt ligger i betraktarens öga och beroende på vem denne betraktare är kan det jag ser som en väl fungerande, för att inte säga optimerad, fiskeutrustning te sig som ett misch-masch av gammalt och nytt. Den som inte uppskattar känslan i ett välbyggt glasfiberspö utan är tillvand vid lätta och styva grafitspön ställer sig antagligen främmande inför tanken att sätta en ny och fin rulle på ett loppisfynd. Och konsten att hantera ett kort enhandsspö verkar vara på utdöende. Därför avlutas detta inlägg med en favorit i repris.



onsdag 18 september 2019

ABU Corona



Ett av mina absoluta favoritspön! Fem och en halv fot, mediumaktion (1/4 - 1 1/8 oz), rörbyggd glasfiberklinga i fin färg, stålholk, Streamline spöringar, snygga lindningar, korkgrepp och nedsänkt Speed-Lock rullfäste. Allt i ett snyggt och välsytt fodral. Visst var ZOOM fina spön, men ABU kunde redan tidigare.
















Det är inte bara utseendet som gör Corona till en favorit. Det är ett närmast perfekt spö av sin typ. Ett enhandsspö med den här typen av relativt tungt rullfäste (hade man hållit fast vid nedsänkta rullfästen hade de idag varit av lättare material och starka sådana rullfästen i plast fanns redan på femtiotalet) bör inte vara för långt och fem och en halv fot är närmast idealiskt. Även med en rulle monterad är vikten och balansen sådan att man, utan att vara någon Schwartzenegger, kan utföra tekniskt korrekta enhandskast, dvs i princip bara använda underarmen och handleden.

Klingan har en perfekt aktion och de kastvikter den hanterar, 7 - 32 gram, gör det till ett mycket användbart spö. Jag gillar inte begreppet allroundspö (eftersom sådana inte finns), men vill man använda det så är Corona ett sådant. Men en Ambassadeur eller en Abumatic (Corona kom 1957 och är alltså årsbarn med Abumatic) monterad så har man en bra och mångsidigt användbar utrustning. Det gäller även om man jämför med vad som idag finns på marknaden.





Det viktiga framgreppet



Den definitiva versionen av ABU:s nedsänkta rullfäste hade ett rejält främre grepp klätt med kork. Med kortare enhandsspön kunde man hålla om rullen vid intagning av linan men med de längre spöna och vid drillning av större fisk höll man spöt - säkert och bekvämt - i detta grepp. Tidiga varianter av rullfästet hade ofta bara en chuck (att fästa spöklingan i) eller en konad hylsa (ferrul) mellan rullfästet och klingan. Visserligen kunde man till nöds hålla om dessa men det rejäla främre greppet var ett avgörande framsteg.

tisdag 17 september 2019

Mer Abumatic



Det nedsänkta rullfästet

Record 48 - det biligaste glasfiberspinnspöt i ABU:s katalog i slutet av femtiotalet hade ett nedsänkt rullfäste i ett lätt men starkt plastmaterial.


Exakt när det nedsänkta rullfästet uppfanns vet jag inte, men det var standard på sk spinnspön redan på fyrtiotalet. De billigaste stålspöna hade visserligen raka rullfästen, men de mer påkostade varianterna liksom glasfiberspöna hade nedsänkt rullfäste.

Ett enkelt stålspö från fyrtio- eller femtiotalet med rakt rullfäste. Lika primitivt som dagens spön...


ABU utvecklade ett nedsänkt rullfäste i metall med sk Speed-Lock, en fjäderbelastad låsanordning för rullen, som var fulländat redan tidigt sextiotal och sedan användes i flera decennier tills, av oklar anledning, man övergav de nedsänkta rullfästena och återgick till de enklare, raka, sådana.

Så här ska det se ut! En Ambassadeur tryggt förankrad i ett nedsänkt rullfäste med Speed-Lock.


Visst, använder man en sk lågprofilrulle och håller handen runt rullen snarare än runt spöhandtaget, är ett rakt rullfäste att föredra men använder man en klassisk, rund, Ambassadeur eller annan multirulle (eller en Abumatic) så får man en betydligt bättre balans vid kast med ett nedsänkt rullfäste. Notabelt är att man parallellt med att de nedsänkta rullfästena övergavs även övergav enhandsspöna. Det är logiskt eftersom ett spö med rakt rullfäste får så dålig balans med en traditionell multirulle att man behöver använda båda händerna.

Bättre förr

Att de rullar som tillverkades förr höll en högre kvalitet är jag inte ensam om att ha noterat. I den här artikeln från realsreels.com jämför Coenraad van der Heever den gamla sverigebyggda Abumatic 170 med dagens 170i. Visst, den moderna rullen har (på gott och ont) IAR och kullager, men på punkt efter punkt - linförarkåpan, dreven och spolaxelhylsan - sämre (billigare) material. Kort sagt är den moderna versionen, även om den framstår som en med dagens mått mätt högkvalitativ rulle, inte på långt när samma evighetsmaskin som en riktig Abumatic. Mycket var bättre förr.

måndag 16 september 2019

Abumatic


Abumatic 120 och ABU 61



Abumatic, ABU:s inkapslade haspelulle, kom 1957. Själv föddes jag 1958. 1967 började Abumatic 120 säljas och året därpå släpptes ABU 61, ett vackert rött massivt glasfiberspö. Ett massivt spö med en Abumatic, så såg den vanligaste "spinnfiskeutrustningen" ut här i landet under sextio- och sjuttiotalet. Sådana utrustningar såldes i sportbutiker, järnhandlar och på bensinmackar. Visst, det fanns andra massiva glasfiberspön - Arjon, MOON, Rytds mfl - och även andra inkapslade rullar (av skiftande kvalitet), men det var AB Urfabriken i Svängsta som totalt dominerade den svenska sportfiskescenen. Inkapslad haspel och ett kort enhandsspö var helt enkelt standardbeväpningen för oss svenska sportfiskare.



Numera ser man sällan en inkapslad rulle eller ett massivt enhandsspö, men det går fortfarande att fiska med grejorna. Lika bra nu som då. Då som nu för alltid. Själv vädrade jag i helgen grejorna på bilderna och, jodå, det går fortfarande alldeles utmärkt att fiska med dem även om dagens fångst bara blev en abborre.


söndag 15 september 2019

ABU Excellent

På femtiotalet var glasfiber hett. Väl så hett som kolfiber någonsin varit och det var ingen hejd på detta moderna undermaterials förtjänster. Nu är vi kanske inte så många som går i gång på ett välbyggt glasfiberspö, särskilt inte ett som har några decennier på nacken, men jag hör till oss som gör det.



Men inte bara spöt. Redan det välsydda fodralet i stadigt grågrönt tyg med tre rejäla band för hopknytningen och en vacker broderad etikett skvallrar om att här har vi ett spö från en tid då man hade andra kvalitetsbegrepp och var stolt över att uppfylla dem.



Excellent dök upp i Napp & Nytt 1959. Det är ett sju och en halv fots spö i rörbyggd glasfiber, delat med stålholk, Speed-Lock rullfäste och förlängt (tvåhands) korkgrepp. Spöringarna, i rostfri tråd, är dragna så att endast en lindning behövs, en slags enbensringar, detta för att påverka klingans aktion så litet som möjligt.



A tubular glasfiber rod of unusual elegance, sades det om spöt i Tight Lines (den engelskspråkiga versionen av N&N), a specialized type of rod of particular value when used in conjunction with ABUMATIC as well as ordinary casting reels. Själv tycker jag att en Ambassadeur 5000 sitter bra i rullfästet.

lördag 14 september 2019

En klassiker - ABU-röken



Sportfiske är så mycket mer än att fånga fisk och väldigt mycket mer än att fånga fisk och slänga tillbaka den. Till en lyckad fisketur hör att äta något, om det så  bara är en fika, i det fria. Helst ska man naturligtvis laga mat när man är ute och allra helst ska den maten vara pinfärsk fisk. ABU-röken bör inte saknas i någon fiskeutrustning.

fredag 13 september 2019

Luxor Seven Seas



Fransmännen fattade verkligen det här med haspelfiske och tillverkare som C.A.P.,  Mitchell och Pezon & Michel tog under några gyllene decennier - innan kvartalskapitalisterna tog över, gamla fina namn blev just bara namn och tillverkningen lades ut där det var billigast (och behandlingen av arbetare och miljö sämst, sådan är kapitalismen...) fram en rad fina, lätta och eleganta rullar.























Här är den (såvitt jag vet) största versionen av Pezon & Michels "Luxor". Den är avsedd för kust/havsfiske (på rullhuset står "MER" och "SAUMON", dvs lax) och heter därför, passande nog, Seven Seas. Fast egentligen borde den ha hetat La Mer, det tycker i alla fall jag.


ABU Conolon Premier



Förr, när sportfiske - särskilt haspelfiske - handlade om finess och att drilla fisk på så lätta don som möjligt, hade ett haspelspö parabolisk aktion. Nu är det annorlunda och med kolfiber och andra material kan man göra nästan hur styva spön som helst och det gör man. Ett spö med den klassiska paraboliska aktionen kallas "svampigt" på ungefär samma sätt som en lina som inte är helt stum liknas vid ett "gummiband". Dagens sportfiske är hårt, tufft och utan finess och elegans. Det ska vara adrenalin, häftiga båtar med stora motorer och rockmusik som ackompanjemang när moderna sportfiskare ger sig ut för att fightas med pike och perch.




Själv blev jag alldeles varm och lycklig när jag kom över ett old school haspelspö i IM8 kolfiber. Ett snyggt spö i modernt material men med den klassiska långsamma paraboliska aktion som är så underbar när man vill smeka ut lätta beten och drilla grov fisk på tunn lina. Spöt heter ABU Garcia Conolon Premier, är åtta och en halv fot långt och klassat för betesvikter 3-15 gram. Det har en vacker brun klinga med vinröda lindningar, fina trebenta spöringar med keramiska inlägg, korkgrepp och screw down rullfäste. Det är en fröjd att fiska makrill med och i helgen så ska det få komma ut och brotta abborre.