Leta i den här bloggen

lördag 26 januari 2019

Att inte ge upp

Den koreanska ambassadeuren kastade som en dröm med nanofillinan (och det trots att jag inte brytt mig om att serva rullen och körde med fegställda bromsar). Intressant. Har vi en vinnare?


Jag är ingen geuppare. Jag är heller ingen pimpelfiskare. Äger en isborr, en vackert ljusblå spiralborr av Moras tillverkning, som jag köpte någon gång på sjuttiotalet. Den har borrat några hål i Runns is och, vill jag minnas, i isen på Stångtjärn. På, som sagt, sjuttiotalet. Därefter har den borrat ett hål. Det var våren -86 någonstans i Lule skärgård. Eller ettochetthalvt, för när jag började borra kom jag inte igenom isen. Svängen tog i. Så jag fick åka till järnhandeln och köpa en förlängningsdel. Annars har jag lyckats hålla mig ifrån pimpelfiske. 





Men nu är det så jämrans mycket is att man lika gärna kan g... inte ge upp, men kanske lika gärna leta rätt på isborren och ge pimpelfisket en ny chans. Bara det att sitta och fiska är ju tilltalande. Och låtsas man att man fiskar efter storabborre behöver man inte borra hål stup i kvarten.

onsdag 23 januari 2019

En koreansk ambassadeur



Om det på en rulle står "engineered in" Sweden, Germany eller något annat land så betyder det att rullen INTE är tillverkad i det landet. Den här Ambassedeur 5600EXT är engineered in Sverige men made in Korea (gissningsvis Sydkorea).

EXT står för att stativet är av extruderad aluminium (med en rullfot i stål fastnitad undertill). Linspridaren är inte synkroniserad, dvs står still när spolen är frikopplad (alltså vid utkast),



Rullen är försedd med magnetbroms. Såvitt jag kunnat utröna är den tillverkad ca -05. För skojs skull har jag fyllt den med 0,22 mm Nanofil.

tisdag 15 januari 2019

Om downsizing, 5


Downsizing betyder, om man ska vara petnoga, att gå ned i storlek. Var, på vilken storlek, man då hamnar beror mycket på utgångspunkten. Redan på den tiden då ett normalt gäddrag var ett skeddrag eller en wobbler på 15-25 gram fanns det de som bestämt hävdade att mindre beten lockade mer och större gäddor. Så här skrev Curt Lindhé 1958 (Haspelspinn i sött och bräckt vatten):

En god vän, som varje år semesterfiskar i ett skärgårdsvatten, berättade, att han en gång på hemvägen över en stor fjärd lät spinnlinan ligga ute med en mycket liten spinnare för att se, om han kunde komma i vägen för någon abborre. Det blev hugg, och en gädda på omkring tio kilo. Efter någon tid gjorde han om försöket, och nu blev det flera storgäddor. Han satte metoden i system, och det gjorde gäddorna också, ty hade han en ordinär spinnare så blev det som regel ingenting. Hade han en miniatyrspinnare så blev det fisk. Och hade han en va vardera slaget, så högg fisken på den lilla.

Exemplen kan mångfaldigas. Visst får man stora gäddor på stora drag. Men man får inte färre sådana på smådrag utan snarast tvärtom.

Nu kan man naturligtvis invända, att Lindhés bevisföring är anekdotisk, att hans slutsats inte grundas på någon mera vetenskapligt utförd undersökning. Det är en riktig invändning, men den kan riktas mot i stort sett alla efterenhetsgrundade påståenden om olika sportfiskemetoders eller betens effektivitet. Visst kan tex Team, Saidas omfattande framgångar med fiske med stora wobblers te sig som övertygande bevisning om den metodens förträfflighet och visst visar den att metoden fungerar. Däremot säger den rätt litet om hur effektiva dessa beten är jämförda med andra beten (som man inte använt). Man får nämligen bara fisk på de beten man använder och använder man bara en typ av bete så får man alla sina gäddor på just den sortens bete och det gäller oavsett om betet är en liten spinnare, en 18 grams Hi-Lo, ett jerkbete eller ett stort gummibete.

När jag nu talar om downsizing så handlar det om en nedtrappning från de grova utrustningar som under något decennium varit norm inom gäddfisket med jerk- och gummibeten och först då blir det begripligt när man talar om att ”downsiza” till tex ett spö för betesvikter upp till 100 gram (vilket för en traditionell gäddfiskare ter sig som übergrovt).

Fortsättning följer...

måndag 14 januari 2019

Om downsizing, 4

Jag kan bara inte låta bli att posta den här länken. My comments will komma senare när jag have reflected, som det antagligen heter på modern sportfishingsvenska. 

To be continued...

söndag 13 januari 2019

Självklarheter



Ovan ser ni två likadana drag. Det undre är oxiderat (av att helt enkelt ha legat i en låda i några decennier). Det övre var lika oxiderat tills idag då jag tog fram en gammal burk Autosol och en trasa. Nu är det ungefär så blankt som mässing kan bli (även om bilden inte gör det rättvisa).

Man kan naturligtvis - och med fog - ställa sig frågan om det spelar någon roll att draget är mer eller mindre blankt. Många menar att det är sak samma. Andra är övertygade om att matta, dvs oxiderade, drag fiskar bättre och att alltför blanka drag snarare skrämmer än lockar fisken. Andra svär vid blanka drag, ju blankare dess bättre. Så finns naturligtvis tråkmånsarna som menar att det nog beror på förhållandena och att blanka drag kan vara att föredra i mulet väder och/eller i grumligt vatten men att ett mattare drag nog fiskar bättre  i klart vatten och solsken.

Här får ni veta hur det faktiskt är. Naturligtvis så ska drag vara blanka. Det är lika självklart som att knivar ska vara vassa och rullar välsmorda. Tänk vad folk kan få för sig konstiga saker...

Om downsizing, 3


Själv hade jag – lyckligt ovetande om fenomenet jerk i svensk tappning – använt mitt lätta Boron Classic för att jigga efter gädda (med 20 grams Vibrotail) och nöjt konstaterat att med den moderna teknologin kunde man med framgång använda så lätta don som ett spö klassat för vikter -20 gram och 0,25 mm (nylon) lina till riktat gäddfiske. Och till mitt havsöringfiske hade jag hittat ett läckert Kunnan på nio fot och några tum som kastade beten upp till 15 gram. Vilken sport! Det här, tänkte jag, är framtiden och den är redan här. Vilken förmån att få vara med när sportfisket utvecklas på detta sätt!

När jag någon gång var inne i en sportfiskebutik – oftast för att köpa småprylar som tafsar, nya krokar eller ny lina – noterade jag de nya sk flätlinorna med osannolikt hög brottstyrka relativt diametern men kände inget behov av att pröva dessa. Mina rullar rymde ju tillräckligt med nylonlina i de dimensioner som var aktuella för mitt fiske och jag kände inget behov av att gå ned i diameter. Varför skulle man använda 0,10 mm till gäddfiske?

Nå, så köpte jag någon gång runt millenieskiftet för första gången på många år en fisketidning. Antagligen vad det Fiskejournalen som jag troget följde (först som lösnummerköpare och sedan som prenumerant) från det första numret och en bit in på åttiotalet. I någon flytt slängde (!) jag mina kompletta tidiga årgångar och det var naturligtvis ett idiotbeslut… Jag började läsa en artikel om gäddfiske och fattade absolut ingenting. Hade man slutat med att korrekturläsa tidningar innan de gick i tryck? Här talades ju om spön för betesvikter upp till 250 gram och om linor med brottstyrka på 25 kilo eller mer. Småningom insåg jag att det inte var fel, i vart fall inga korrektur- eller tryckfel, utan att det nu bedrevs ett omfattande sportfiske efter gädda med så brutalt grov utrustning.

lördag 12 januari 2019

Januarilördag



Efter några intensiva jobbveckor blev det idag - äntligen! - en heldag vid kusten. Att stora delar av Roslagen fortfarande är strömlöst förstår man när man sett skogen längs Väddös utsida. På sina ställen ser det ut som efter tung artilleribeskjutning. Men idag var det lugnt och på det hela taget angenämt. När solen gick ner bakom träden blev det snabbt isbildning i spöringarna så då slog vi till reträtt. Joel fick ett sprall. Själv fick jag två skatbon.

Om downsizing, 2


Ganska snart hade jag vant mig vid den mer otympliga utrustningen och vid fiske från land var det en avgjord fördel med det långa spöt med vars hjälp jag kunde kasta mer kompakta wobblers som (den billiga men ack så bra) Westins Big Pike aktningsvärda distanser. Vid fiske från båt använde jag ett 7´6´´ spö som ABU ett tag hade på sitt program, klassat för beten upp till 2 oz men oftast nöjde jag mig med ”Fiske 2”-utrustning. Nu hade jag köpt en bunt (Husbergs reade dem för 99:-/st) sexfots odelade basspön (för haspelrulle och betesvikter upp till 1 oz) i grafit och dessa små men tuffa spön brottade ned (eller upp) ett antal grova gotlands- och skärgårdsgäddor. Faktum var att dessa lätta och känsliga spön som hade såväl ryggrad som seg styrka var så gott som skräddarsydda för det båtfiske jag bedrev efter gädda med, främst, skeddrag i 25-gramsklassen som bete. I vart fall var de betydligt vassare än de glasfiberspön jag dittills använt. Det var lättare att känna när en gädda var framme och med 0,35 (nylon) på spolen dög ryggraden mer än väl för att driva in krokarna i hårda gäddkäftar. Det var så mycket roligare att fiska med de lätta grejorna att jag tog till tvåhandsspöt endast i ”nödfall”, främst när jag inte hade tillgång till båt. Att grövre don skulle behövas för att relativt snabbt och behändigt övermanna en gädda med tvåsiffrig vikt föresvävade mig aldrig.

En lustig iakttagelse. De tvåhandsspön jag ägde, båda i glasfiber och för betesvikter upp till 60 gram, hade jag köpt för att använda vid mitt kustfiske efter havsöring. För att få vettiga kastlängder i pålandsvinden krävdes drag och kustwobblers på 28 gram och dessa krävde, när man kastade med tvåhandsspö, 0,35 mm (nylon) lina (eller chockspets) men när kolfiberspöna kom kunde jag byta till lättare spön (och beten) och när jag skaffat ett niofots ABU Boron Classic (för beten upp till 20 gram) fick mitt kustfiske helt nya dimensioner. Jag hade fått i mig att man (vid sportfiske) skulle använda så lätt utrustning som omständigheterna medger och därför kom de gamla tvåhandsspön jag använt vid mitt gäddfiske att bytas mot lättare kolfiber och kompositspön på åtta till nio fot för beten upp till 40 gram. Dessa spön klarade galant av att kasta mina Swim Whizz (som var den största wobbler jag använde) och, naturligtvis, de klarade lika galant av att tämja de gäddor som behagade hugga.

Sedan följde några decennier då mitt fiske kom att bedrivas mer sporadiskt. Barn, familjeliv och golf tog tid och intresse i anspråk. Jag slutade att prenumerera på fisketidningar (det här var före internet) och när jag fiskade så var det på samma sätt och med samma grejor som vanligt. När jag så, för ungefär ett decennium sedan, åter började att fiska mer aktivt så upptäckte jag att utvecklingen av gäddfisket när jag vänt ryggen till gått i en helt oväntad riktning. Istället för ännu lättare och läckrare grejor så var det grövre utrustning än jag dittills (annat än utomlands på båtar rustade för djuphavsfiske) sett som exponerades i butikerna. Det handlade förstås om det sk jerkfisket som kommit att bli en stor grej här i lilla Sverige. I USA är det fortfarande en marginalföreteelse och då handlar det om muskelunge (musky) snarare än om vår nordiska gädda. För fiske efter sådan handlar det ”over there” fortfarande om ordinär ”Fiske 2”-utrustning (även om de inte kallar den för det). Här hade emellertid jerkfisket efter gädda snabbt kommit att utvecklas till vad som väl närmast får betecknas som en subkultur och gäddfiske verkade ha blivit mer eller mindre synonymt med denna.

Fortfarande gällde vad Engström lärt oss, att stora gäddor vill ha stora beten. Problemet var att ett sk jerkbete – som är massivt – väger ungefär 4 gånger så mycket som en lika stor wobbler så istället för spön som kunde kasta 60 eller 80 gram krävdes nu ”påkar” som klarade uppåt ett kvarts kilo. Och eftersom dessa beten är dyra behövdes linor som inte brister vid bottennapp eller backslag och här gällde de nya superlinorna (flätlinorna) i dimensioner upp emot 0,40 mm. Multiplikatorrullar var vad som gällde.

Möjligen är det mer adekvat att kalla det svenska jerkfisket för en kult snarare än en subkultur?

Fortsättning följer...

torsdag 10 januari 2019

Om downsizing, 1


Hetast just nu på gäddfiskefronten är det som på modern svenska kallas för downsizing (eller downsize) vilket, kort och gott, innebär att man överger de allra största och tyngsta betena för att nöja sig med beten under 100 gram. Att betena är såpass tunga beror på att de mestadels är massiva (av gummi eller plast) men i storlek ligger de i paritet med de wobblers (Cisco Kid, Swim Whizz, Killer etc) i vikter 35-60 gram som var så heta när Leif Engström (gäddprofessorn) var som mest i farten, dvs på sjuttio- och åttiotalen. Engström var ju en av dem som lärde oss att stora gäddor vill ha stora beten och då var det alltså fråga om upsizing. Vi bytte våra enhandsspön mot tvåhandsditon och våra artongrammare mot fyrtiogrammare. Och det funkade. Jag har några av furusundskrokodiler söndertuggade Swim Whizz kvar som minnen från den tiden (och, faktiskt, hittade jag i nyligen källaren ett gäng ofiskade ABU Killer av den största modellen som säkert kan locka även dagens strömmingsgäddor till hugg).

Pre Engström var standardbeväpningen för en svensk gäddfiskare ett sex-sju fot långt enhandsspö klassat ”Fiske 2”, dvs avsett att kasta beten upp till 30 grams vikt. ABU, som var den helt dominerande redskapstillverkaren – och det gällde allt från beteslås till rullar – hade just gäddan som symbol för ”Fiske 2”. Klassen under, ”Fiske 1”, handlade om abborre och det som kallades för ädelfisk men rätt många gäddor högg på och bärgades med även sådana don. Även stora gäddor. Det fanns gott om fisk på den tiden och många riktiga monster. Som svenskt rekord gällde en mälargädda på 22,5 kg. Vad Georg Lööf använde för utrustning när han drog upp den vet jag inte, men med tanke på att betet var ett Mepps Mino (abborrspinnare) så kan det knappast ha varit särskilt grova grejor. Vi som fångade grov gädda på våra ”Fiske 2”-utrustningar uppfattade den av Engström rekommenderade utrustningen som väl kraftig. Jag minns när jag själv för första gången jagade gädda med ett niofots D.A.M. tvåhandsspö (klassat för betesvikter upp till 60 gram), hur jag nästan kände mig litet löjlig som stod där med ett laxspö när det ju bara var gädda jag var ute efter.

Fortsättning följer...

tisdag 8 januari 2019

Voltaren

Voltaren i gelform är dyrt. Ändå har jag köpt rätt många tuber. Man gör gärna det om man som jag, besväras av diverse krämpor som gör fisket svårt. Fast om den är så effektiv vet jag inte. Däremot, har jag förstått, är den en effektiv miljöförstörare och det allra mesta av den "aktiva" substansen går rakt ut i avloppet (när man duschar). Reningsverken klarar inte av sådant så det blir fiskarna och andra vattenlevande organismer som får ta smällen. Sådan skit ska man inte befatta sig med! Jag har köpt min sista tub. I fortsättningen får det bli tigerbalsam och/eller bita-i-hop. Smärta är ju ändå bara svaghet som lämnar kroppen och litet ska väl en karl tåla?

Inga siffror

Vad det är med siffror vet jag inte, men de har en förmåga att fånga folk och det alldeles oavsett om de begriper vad siffrorna står för eller ej. Liksom oavsett om siffrorna är korrekta eller inte. Att noja över siffror är något av en folksport. Eller kanske snarare folksjukdom. Det brukar sägas att en riktig karl läser aldrig en bruksanvisning. Det är kanske riktigt, men tänk om han  istället gav fanken i att läsa siffror.

En typ av sifferuppgifter som vi sportfiskare brukar haka upp oss på är de kastvikter som nästan alltid står tryckta på våra spön. I min spöarsenal har jag ett (1) spö som saknar denna uppgift. Det är ett sexochenhalvfots Cortland muskyspö. En tämligen kraftfull pjäs. Eftersom det inte simmar några muskies i de vatten där jag fiskar betraktar jag det som ett spö för grov gädda och jag kastar obekymrat alla de beten jag kan tänka mig att använda för sådant fiske. Det säger sig självt att om jag vill fiska med en 10 grams spinnare så väljer jag ett lättare spö och någonstans finns det säkert en övre gräns för vad det är klokt att utsätta spöt för (men några sådana beten äger jag inte). Jag får helt enkelt lita på spöt och på mitt omdöme. Utan några siffror att ta hänsyn till. Det funkar hur bra som helst.

Gammalt och nytt

Om en gammal och ful, väl använd och skamfilad rulle som fortfarande fungerar kan man säga att den hållit länge och fortfarande duger att fiska med. Om en ny, blänkande, rulle kan man säga att den är ny och fin.

söndag 6 januari 2019

Gotlandspilen, Snurrebassen och Silling



Stormen Alfrida omintetgjorde det mesta av det öringfiske jag tänkt kombinera med min gotlandsvistelse men jag blev ändå inte helt lottlös. Med mig hem fick jag nämligen några intressanta och (för mig) nya genomlöpsdrag.


lördag 5 januari 2019

Ambassadeur 5600



Det har skruvats mycket i det här landet. Nu verkar det mesta handla om IT och sociala medier men en gång i tiden var vi världsbäst såväl när det gällde ett bygga fiskerullar som att spela pingis. Vi kunde också trimma våra svenskbyggda bilar (jo, det tillverkades faktiskt bilar här) och vinna i rally. Nu skruvas det mindre. Pingisborden är utbytta mot TV-spel, bilfabrikerna sålda till utlandet och rullskruvandet sker endast i ett litet reservat i Blekinge. Det är inte bara våra riksdagspolitiker och tillståndet i Östersjön som får en att förtvivla och tycka att mycket var bättre förr.




De runda rullarna från Svängsta känns emellertid fortfarande trygga och bekanta. Det står en doft av O´boy och hushållsost på skogaholmslimpa - folkhem om man så vill - över en röd ambassadeurrulle.  Men ibland dyker det upp en eller annan som så att säga skruvats ihop vid sidan om. Rullen på bilderna saknar modellbeteckning. Den är i 5000-storlek och har et tumtangent vilket borde göra den till en 5600 någonting, men vad? 5600 X?




Här i landet har vi personnummer. Utan ett sådant nummer existerar man inte. Ambassadeurer har sitt instansat under rullfoten. Rullen på bilderna saknar rullfotsnummer. Förmodligen finns den inte eller är i vart fall en modell som officiellt inte existerar.




edit. Fortsatta efterforskningar har gett vid handen att det faktiskt funnits en modell 5600 (dvs en 5000 med tumtangent och utan kullager) så det här är väl en sådan? Dock är avsaknaden av rullfotsnummer mystisk. Jag håller nu på att rota i när den kupade vänstergaveln kom (och det är bättre reda på historiken när det gäller riktigt gamla ambassadeurrullar så här finns ett forskningsfält för den hugade). Spontant skulle jag datera min rulle till tidigt 1980-tal (och utan rullfotsnummer lär det ju aldrig gå att få en exakt datering).


Pappas haspelspö

Ett av mina första blogginlägg handlar om min pappas med mig jämnåriga Mitchell 304 C.A.P. med vilken jag lärde mig fiska. Till rullen hör naturligtvis ett spö, närmare bestämt ett Arjon Super Six. Det har hängt på en spik i ett uthus de senaste fyrtio eller så åren. Oanvänt och i sitt rödbruna original fodral. Det senare är dessvärre av tyg och har sugit åt sig fukt som fått spöringarna att korrodera bortom all räddning. Länge har jag tänkt återställa spöt i gott skick och återförena det med rullen men det är svårt numera att hitta spöringar av den gamla typen (och att montera moderna ringar på det fina gamla spöt känns fel). Nu har jag emellertid fått tag på ett set lämpliga ringar så...


Fortsättning följer...

fredag 4 januari 2019

Svajde



Firade nyår på Gotland och hann med ett besök (utan spö) i Svajde, ett litet fiskeläge i Lauviken på ostkanten. Nu är det decennier sedan jag hade båt där och hur fisket är där nuförtiden vet jag inte. På sjuttio- och åttiotalen var det fantastiskt. Det vimlade av kiloabborrar, stora idar, grov gädda, torsk och ibland näbbgädda.  För mig var det då mest gäddfisket som gällde. 




Kustfisket i Östersjön har ju dessvärre blivit mycket sämre. Orsakerna till det är många men oavsett vad det beror på så är det inte bara min båt som inte längre läggs i vattnet. Den är visserligen inte min längre men de senaste somrarna har den när jag varit förbi legat på land med kölen i vädret och så är fallet med nästan alla de båtar som förr användes för fiske. Det har liksom inte varit mödan värt att lägga dem i sjön. Men någon gång ska jag väl ge mig ut i viken igen för hoppet är det sista som överger sportfiskaren.