Leta i den här bloggen

söndag 26 maj 2019

Mete























Mete må anses vara den simplaste formen av sportfiske, men den är - eller kan i vart fall vara - betydligt mer komplicerad än vanligt spinnfiske. Det är mer pyssel med metet. Ett spinnspö hakar man bara på en lämplig krokförsedd plåt- eller plastbit och börjar kasta. Att sätta agn på kroken är mer kladdigt och tidskrävande. Sedan bör man, om man flötmetar, loda in djupet och justera flötet så att kroken hamnar på rätt djup. Kanske måste man även finbalansera tacklet genom att nypa dit eller plocka bort ett eller annat mikroskopiskt hagel. Ofta tar det några minuter innan man har ordning på prylarna och kan börja fiska.

Själva fisket kan vara enkelt men kräver betydligt mer finess än kastandet med konstbeten. Den som inbillar sig att mete är trasselfritt saknar uppenbarligen erfarenhet. Tacklen kan vara, eller åtminstone synas vara, enkla men är betydligt mer sofistikerade än ett drag i änden på en lina. Beroende på vad och var och hur man fiskar väljer man olika flöten, sänken och krokar och monterar dessa på olika sätt för att det ska fungera optimalt.

Nu har jag kommit i gång med mitt metande och det är otroligt fascinerande men även frustrerande. Men få saker är mer avkopplande än att se ett flöte på en vattenyta.

torsdag 23 maj 2019

Snart bara LRF

Att Östersjön är i det närmaste totalkvaddad visste vi och det är inte bättre med fiskbestånden längs vår västra kust. Häromdagen hörde jag EU-jobbkåta politiker som vädjade om förtroende bla för att sköta fiskepolitiken. Så som den skötts de senaste decennierna är politikerförakt och EU-skepsis de enda rimliga inställningarna.

Tenkara

När jag var en helt liten grabb, i kortbyxor och med skrubbade knän sommaren lång, fiskade jag löja. Det gjorde jag med ett kort spö, toppknuten lina och en fluga. En (1) fluga. Jag tror att den var en liten Black Gnat. I början hade den vingar och hackel. Småningom var den bara några varv svart tråd lindade på en krok. Men fiskade lika bra.

Nu, ett halvsekel senare, inser jag att jag hade upptäckt den japanska flugfiskeformen Tenkara. Nu har jag återupptäckt den. För de billiga metspön - Daisho - från Fladen Fishing jag nyss köpte är ju tenkaraspön. Fast riktiga tenkaraspön kostar typ tjugo gånger så mycket...

Nå, nu ska jag fullfölja konceptet och göra mina egna (också snorbilliga) tenkaralinor. Sedan kanske jag för första gången i mitt fiskarliv beger mig till ett P&T-vatten för att testa mina tenkaragrejor på regnbåge.

söndag 19 maj 2019

Ånger och luftslott

Två saker ska man aldrig göra. Oroa sig eller ångra sig. Att oroa sig är att må dåligt över något som ännu inte hänt. Skulle det man oroat sig över sedan inte hända så har man mått dåligt helt i onödan. Och skulle det hända så kan man ju må dåligt då om man är så disponerad. Att ångra sig är också värdelöst. Har man gjort något dumt så ska man naturligtvis lära sig av detta men eftersom det inte går att ändra på så är det ju rent slöseri med mental energi att ångra det. Där hade hon rätt, Edith "Je ne regrette rien" Piaf.

Vad bör man då göra? Jo, bygga luftslott såklart! Den galne (?) kung Ludwig av Bayern byggde lustslott och hade säkert också roligt, men luftslott är billigare (och förmodligen mer klimatsmarta). Ju större och mer magnifika dessa luftslott är desto bättre. Tar man ut glädjen i förskott så får man ju i alla fall vara glad, även om det man gläds åt sedan inte blir av. Och blir det av får man vara glad igen! I förskott uttagen glädje är, förhoppningsvis, dubbel glädje.

Just nu gläds jag åt en planerad norgeresa i sommar...

Eftertankens kranka blekhet


Tänka efter ska man göra. Helst före. I fredags fick jag för mig att undersöka vad det var som inte var som det borde vara med en rulle. Den föreföll vara alldeles oanvänd men när jag vevade var det något som tog emot. Så jag skruvade isär eländet.

Rullen i fråga är en raritet. Måste vara. Dels har jag aldrig hört talas om den och dels är det omöjligt att hitta en sprängskiss på nätet. Vilket jag skulle behöva. Eftersom jag inte tänkte efter. Före. Eller innan. Innan jag drog ur spolaxeln.

Att dra ur spolaxeln var, för övrigt, helt onödigt eftersom det som krånglade var den gummipackning som syns framtill på vevhuset och som inte satt som den skulle. Men jag drog alltså ut spolaxeln och när man gör det på en sådan här rulle så ramlade bromspaketet ut. Som ett brev på posten. Fast det hoppas jag inte, för där kommer ju grejor bort hela tiden och jag tror och hoppas att jag har alla de små delarna kvar. Men de ska på plats i gen. Och i rätt ordning.

Kvällen är räddad...

Jaha, vilken rulle det är? Jo, en Zebco Cardinal 557.

fredag 17 maj 2019

Jag - en metare?



Ingenting. Men flötet betedde sig litet konstigt några gånger och de frolicbitar jag agnat med försvann då och då, så kanske var det ändå sutare i farten? Hur som helst så kändes det som en seger bara att jag äntligen kom ut med mitt matchspö. Flötet lodades in enligt konstens alla regler så att det sista haglet låg på botten. Det är mycket pyssel med mete. En smula ovant. Förmodligen var det därför som majsen jag hade tänkt satsa på som mäsk och agn blev kvar i bilen. Och vad många och små ringar det är på ett 13 fots matchspö...

Nå, det är bara på´t igen! Övning ger färdighet! Trägen vinner! Snart är jag en metare.

torsdag 16 maj 2019

Lodsänke

Vid flötmete är det ofta viktigt att veta exakt hur djup det är eller, rättare sagt, var bottnen är. Man vill vanligen ha sitt agn antingen precis liggande på botten eller svävande några centimeter över densamma. Det åstadkommer man genom att loda upp djupet med ett sk lodsänke som fästs på kroken. Sedan kastar man ut sitt tackel några gånger och justerar det tills flötet syns precis under ytan varefter man byter ut lodsänket mot lämpligt agn.



Nu hade jag inget lodsänke när jag skulle ut och meta i går så jag gjorde ett. Det tog ungefär en minut. Jag använde ett vanligt litet bombsänke och på det limmade jag fast en självhäftande filtrondell. Håller säkert inte för evigt men jag har många filtrondeller...

Man trär kroken genom öglan på sänket och fäster sedan krokspetsen i filten. När man lodar ställer sig sänket på botten och drar ner flötet. Ligger flötet på sidan och flyter på ytan så sitter det för högt upp på linan och sjunker det så att man inte kan se det så sitter det för långt ned. Det där kan ni säkert lista ut...

onsdag 15 maj 2019

Daisho



I kväll har jag suttit vid åkanten och haft det bra. Mete stod på programmet. Jag hade förberett mig minutiöst. Mask, maggots och bröd hade jag med. Majsen jag trodde stod i skafferiet har jag tydligen ätit upp. Brödet var skivat vitt formbröd som jag stansat pellets ur med ett 8 mm håljärn. Det funkade bra, nästan alla fiskar jag fick tog på brödbitarna. Men till nästa gång så skivar jag brödet själv, hälften så tjocka skivor och använder ett finare håljärn för mina pellets var för stora för min krok (som jag tror var #14). Spöt var nytt för dagen, ett 450 cm Fladen Fishing Daisho som jag inhandlat på Dollar Store för 120 kr. Det som fick mig att nappa på det var att det väger ungefär hälften så mycket (110 gram) som mitt gamla fyrametersspö. Jag satt i två timmar och höll i spöt bara med en hand. Suveränt. Och det var skönt och tryggt att drilla med när en skaplig braxen blandade sig i mitt mört- och björknamete. Rekommenderas!

edit. Daisho är tydligen benämningen på ett matchande par samurajsvärd. Vad det nu har med mete att göra. Men ett väldigt bekvämt och behändigt fiskeredskap är det. Britterna använder termen whip-fishing (piskfiske) till en typ av mete med korta spön med toppknuten lina. Det här spöt är inte kort men benämningen whip (piska) är inte helt fel. Det finns i en kortare (3,6 meter) och en längre (5,4 meter) Den kortare varianten väger bara 87 gram enligt Fladen Fishing). 

tisdag 14 maj 2019

Fiska med skeddrag! 4

Nu har du ett drag du gillar och som du kan kontrollera. Nu gäller det att fånga fisk. Men var finns fisken? Säg att du står på en brygga.Framför dig ser du en jämn vattenyta. Inga vassruggar, stenar eller annat som sticker av finns inom syn- eller kasthåll. Det är kanske en tre-fyra meter djupt dit du kan kasta och kanske två meter intill bryggan. Vattnet är inte särskilt klart och du kan inte se bottnen där du står.

Eftersom det är mitt på dagen, eller i vart fall dagsljus, så är det ganska säkert att om det finns någon fisk i närheten så befinner den sig vid bottnen. Att kasta ut och spinna hem draget alldeles under ytan eller på en meters djup är därför bortkastad möda. Låt det sjunka till bottnen innan du börjar hemtagningen. Räkna gärna långsamt medan det sjunker. Hinner du räkna till åtta så kan du nästa kast börja inspinningen när du kommit till sju (så slipper du riskera ett bottennapp).

 Ta inte hem draget i jämn takt utan stoppa inspinningen då och då för att låta det sjunka mot bottnen (sk spinnstopp). Ett väl designat skeddrag sjunker inte som en sten utan wobblar eller fladdrar medan det sjunker och lockar då ofta hugg. Ge därför noga akt på linan och ge mothugg vid minsta indikation på att något påverkar draget, detta eftersom du med slaklina inte känner i spöt om en fisk när där och nafsar. Låt det gärna, emellanåt, sjunka ända till bottnen så att du vet att draget inte går för högt i vattnet.

Du kommer med den här metoden, särskilt när du fiskar på ett nytt ställe, oundvikligen att få en del bottennapp. Svär inte över detta utan koncentrera dig istället på var dessa bottennapp uppträder, för bottnen är sällan jämn som ett salsgolv utan har sin topografi. Efter ett tag (ett antal bottennapp) så har du en uppfattning om hur bottenlandskapet ser ut, var djuphålorna finns, var det är grundare, var det finns vegetation eller en risvase osv. Då kan du på allvar börja fiska.




Ser du aktivitet i ytan - småfisk som hoppar eller måsar som dyker - så kan det vara fråga om ytjagande rovfisk (troligen abborre) och i så fall är det även dagtid värt att testa ytlig hemtagning. Annars är det när det börjar skymma som ytan blir intressant. I det avtagande ljuset vågar rovfisken lämna sina gömslen vid botten och jagar de bytesfiskar som i siluett avtecknar sig mot den ljusa kvällshimlen. Nu kan du spinna in ditt bete alldeles under ytan och var inte rädd för att låta det bryta ytan och plaska litet ibland (precis som den skrämda bytesfisken gör när den känner gäddkäftarna nafsa den i stjärtfenan).

Vid ytlig hemtagning ska du förstås inte låta draget sjukna till bottnen, men gör gärna korta spinnstopp då och då. 

måndag 13 maj 2019

Citatet

"En lina rätt knuten håller för drillning och intagning av fisk vars vikt är minst 5 à 6 gånger större än linans styrka; m.a.o. hanterar man fiskeutrustningen rätt och ej försöker lyfta upp en stor fisk ur vattnet utan hjälp av håv eller huggkrok kan man använda lina 0,35 till fiskar om 15 kg och t.o.m. däröver."


Ur Spinnfiskarens ABC, AB Urfabriken Svängsta, 1954

Det (och linan) håller än idag. OBS att när ovanstående skrev hade en 0,35 nylonlina av god kvalitet har en brottstyrka på 5,5 kg. Fem gånger det är 27,5 kg. Idag finns nylonlinor som håller det dubbla. Fem gånger elva är femtiofem.

Strandfynd



Näst att fiska eller titta på fåglar så hör till mina favoritsysselsättningar på stränder att leta bland strandgruset. Man hittar alltid något. Mest skräp men ibland en liten skatt. Mitt senaste strandfynd är ett fint litet drag, gissningsvis runt 7 gram. Det hade ingen krok men jag har försett det med en sådan och en extra fjäderring. Blir säkert perfekt till abborre. Eller näbbgädda. Eller havsöring när den är intresserad av smågodis.

söndag 12 maj 2019

Fiska med skeddrag! 3

Hur ser då ett bra skeddrag ut? Vad skiljer mellan olika drag? Vilka är lämpliga till vad? Kort sagt: Hur ska jag välja? Den första frågan besvaras förmodligen bäst med att det, liksom skönhet, ligger i betraktarens öga. Gillar du draget så duger det. Att man tror på det drag man använder spelar faktiskt väl så stor roll som dragets mer objektiva egenskaper. Fisken är inte särskilt kräsen.  Ett drag som befinner sig i närheten av en fisk kan alltid dra hugg, ett drag som vevas hem där ingen fisk finns drar aldrig hugg. Det är den viktigaste sanningen inom sportfisket. Detta sagt så är naturligtvis drag olika stora, olika tunga, har olika form och färg.

Några ord om storleken. Det predikas ofta att stor fisk vill ha stora beten. Det kanske stämmer, i vart fall om man fiskar med beten som ska imitera naturlig bytesfisk, men när det handlar om skeddrag och spinnare så är min uppfattning att det förhåller sig annorlunda. Dessa typer av drag är sk attraktorbeten, dvs de lockar rovfisken till hugg inte genom att de är trogna imitationer av naturlig betesfisk utan genom att i vattnet sända ut vibrationer och ljusreflexer som får fisken att hugga. Även ett ganska litet skeddrag kan föra ett himla liv i vattnet. Så här gäller maximen att det inte är storleken som räknas utan hur man rör den. Eller det.

Dragets vikt bör främst anpassas till vad som passar det spö man använder så att man utan att anstränga sig får långa och säkra kast.Får man inte ut draget så kan man inte fiska hem det och det är, allt annat lika, bättre att kunna kasta det 30 meter än 20, särskilt om man fiskar från land.

Hur långt man kan kasta draget avgörs, förutom av hur dess vikt matchar det spö man använder, av dess aerodynamiska egenskaper, dvs vilket luftmotstånd det gör. Detta, i sin tur, beror av dragets form. Generellt så kastar långsmala drag i tjockare plåt längst och breda drag i tunn plåt kortast. De senare är också svåra att hantera när det blåser.

Men nu handlar fiske inte bara eller ens främst om att kasta så långt som möjligt. Även om långa kast skänker en viss tillfredsställelse så vill man ju gärna ha fisk också. Här kommer vi in på det där med hur draget rör sig. Eller hur man rör det. För det är förvisso så att ett skeddrag har en inbyggd gång - slingrande, vaggande eller roterande med större eller mindre utslag åt sidorna - men denna inbyggda gång är bara en liten del av hemligheten med hur man fångar fisk med draget. Den inbyggda gången fungerar bäst vid en given inspinningshastighet och många använder sina skeddrag på det viset. Hugger ingen fiske efter några kast byter man drag för att pröva om det för dagen fungerar bättre. Så kan man göra och ibland får man även fisk på det sättet, men vill man fullt ut tillgodogöra sig ett skeddrags potential så lär man sig att ta hem det oregelbundet. I kustfiske efter havsöring använder sig nästan alla av sk spinnstopp, dvs stoppar plötsligt hemtagningen varvid draget stannar och börjar singla ned mot bottnen. Ofta kommer hugget just då. Eller just när man börjar veva igen. En annan användbar teknik är att göra små knyckar med spöt under hemtagningen för att åstadkomma en oregelbunden gång hos draget. Detta kan naturligtvis kombineras med spinnstopp.

Det är bara ens fantasi och ens förtrogenhet med draget som sätter gränser för vad man kan göra med det. Sedan får erfarenheten utvisa vad som fungerar och när. Detta är en del av den kunskap som skiljer skickliga och erfarna fiskare från nybörjare och den kan inte läras ut utan man måste lära sig själv. Men sedan äger man den.


En samling gångbara gäddrag, från vänster: BETE Turku 33 g, Gibb´s Croc 28 g, Blue Fox Inkoo 26 g, Kuusamo Professor (Helmi) 26 g, Kuusamo P Räsänen (Helmi) 20 g, Blue Fox Lucius 20 g, Jaxon Karas 24 g, Utö 16 g, D.A.M. Eff-Zett 18 g. Turku är ett drag i normaltjock plåt med stor yta i förhållande till längden, vilket ger god bärighet i vattnet. Detta gör det lämpligt för fiske i relativt grunt vatten men eftersom det har fin gång även vid långsam hemtagning så fungerar det även där det är litet djupare. Kroc och Inkoo är mer långsmala och i tjockare plåt. De är även utformade så att de är baktunga. De här är de mest långkastande av dragen på bilden och användbara även vid tex kustfiske efter havsöring eller fiske i strömmande vatten. Vid fiske i stilla och grunt vatten kräver de en rask hemtagning för att man inte ska få bottennapp och de kommer alltså bäst till sin rätt antingen när snabb hemtagning är önskvärd eller vid fiske på litet större djup. Professor, Räsänen, Lucius och Utö är klassiska gäddskedar med egenskaper jämförbara med Turku. Karas och Eff-Zett är också traditionella drag men tillverkader i något tjockare gods vilket gör dem mer kompakta och lättkastade men den breda formen gör att bärigheten ändå är god.

Daiwa Sportline GS-1000, en studie i produktutveckling



När Daiwa revolutionerade haspelrullsmarknaden med sin Silver-serie så slog de sig inte till ro. Istället följde en mängd rullar som var en utveckling av konceptet.



De byggde inte helt nya rullar, de flesta delarna var desamma, och rullen hade fortfarande bara ett kullager, men gjorde små förändringar. 




På bilderna ses en Sportline GS-1000. Det är en modifierad 2500C. Kosmetiskt är färgschemat annorlunda. Tekniskt har rullen en mer avancerad vevfällning och en tätare stegad backspärr. Den känns mer förfinad än 2500C och har en mjukare gång. Om den är snyggare är en smakfråga. Jag gillar den. Både att titta på och att fiska med.



lördag 11 maj 2019

Hullinglöst

Krokar är ett elände. Fisket vore bra mycket enklare utan dessa otyg. Därför bör man använda så få krokar som möjligt.


Det är gratis att byta till hullinglösa krokar. allt man behöver är en lämplig tång att nypa in hullingen med.


Tillämpar man C&R borde det vara obligatoriskt, eller en självklarhet, att inte ha hulling på krokarna. Hullingens syfte är ju att förhindra att kroken lossnar och det syftet fyller den när fisken ska krokas av. Men inte bara då. Hullingen fungerar oavsett i vad kroken råkat fastna. I ärmen till den dyra Gore Tex-jackan, i håvgarnet eller i tummen.


Inga hullingar. Så mycket bättre!


Så långe man ser till att hålla linan sträckt* under hemtagningen av fisken är hullingen onödig. Den är alltså till för att hjälpa oskickliga fiskare. Vi som kan fiska klarar oss utan. Fel, vi klarar oss bättre utan.

*Att hålla linan sträckt är lättare om man använder monofil nylonlina. Då har man hjälp av linans elasticitet, den av flätlinefundamentalisterna så förkättrade gummibandseffekten. Med en stum lina uppstår slaklina mycket snabbare och lättare, så snart fisken vänder eller man lättar på pressen. Har man dessutom ett spö med sk snabb aktion (toppaktion) så förvärras problemet jämfört med om man använder ett spö vars hela klinga arbetar.

En typisk åttiotalare



Åttiotalet var ett märkligt decennium. Axelvaddar, dålig disco, sovjetiska ubåtar, kärnkraftsomröstningen och CD-skivan för att bara ta några exempel. På haspelrullsfronten kom grafiten på bred front, dvs vi fick rullar där det mesta var gjort av svart plast. Grafitinnehållet i plasten varierade. Kullagerhysterin hade ännu inte börjat och plastrullarna tillverkades, beroende på prisklass, i Japan eller Taiwan. Trots att grafiten hyllades som ett överlägset material så brukade litet bättre rullar ha en spole i metall. Logiken i det förstod jag aldrig. Inte heller varför den medföljande extraspolen alltid var av plast, förlåt, grafit.




Typiskt för åttiotalsrullarna är annars de olika finesser tillverkarna försåg dem med. En finess är, definitionsmässigt, något som egentligen inte behövs. Finesserna var med andra ord ungefär lika nödvändiga som de flesta kullager som sitter i dagens rullar, dvs de fyllde ingen vettig funktion men användes som försäljningsargument. Jag misstänker att det var under åttiotalet som räknenissarna och marknadsförarna tog över makten från ingenjörerna och designerna hos rulltillverkarna. En vanlig finess var sk fast cast-tangenter, en avtryckaranordning som gjorde det möjligt att med samma pekfingerrörelse fånga linan och öppna bygeln. Just den finessen finns fortfarande på en del rullar och är uppskattad av vissa matchmetare. För vanligt kastfiske är den bara trams och att lura på nybörjare sådant är illa gjort.




Bakbromsat var fortfarande populärt. Det kom en rad olika finesser relaterade till just slirbromsen. Den sk fightingbromsen var en av de bättre. Daiwas Accu-Set hör till de mer befängda. Den består i att spolen har ett fjäderbelastat vred med vars hjälp man ska kontrollera att bromsen är rätt inställd i förhållande till linans brottstyrka. För att kunna avgöra om så är fallety är spolen fördsedd med markeringar som man behöver fullt dagsljus och förstoringsglas för att kunna avläsa. Föga förvånande finns denna tekniska landvinning inte kvar på Daiwas rullar. 




Själva bromsen på Accu-Set rullen hör annars till dess förtjänster med, för en bakmonterad broms, ovanligt stora bromsskivor och Daiwas vanliga fjäderbelastning (Coil Spring Loaded Drag).

Hur är en sådan här rulle att fiska med? Jo tack, hur bra som helst.

Fiska med skeddrag! 2

För att kunna spinna hem ett drag måste man först kasta ut det. Det förutsätter jag att den som läser detta kan. Först när draget är ute kan man börja fiska. Det är nu det roliga börjar.
























Man kan  veva hem draget i jämn takt. Då kommer det att röra sig (om man innan man börjar veva låtit det sjunka ned till bottnen, vilken man oftast bör göra) att röra sig som den röda pilen på teckningen ovan visar. Det är mer eller mindre värdelöst, i vart fall om man vill att draget ska gå längs bottenprofilen eller i vart fall hålla ungefär samma djup under hemtagningen. Det vill man oftast eftersom fisken normalt inte är slumpmässigt spridd på olika djup utan finns koncentrerad i ett vattenskikt, dvs på ett djup. Oftast står fiske parkerad alldeles ovan för bottnen. Det är när man insett detta och lärt sig hur man ska få sitt drag att röra sig där så mycket som möjligt man börjar få fisk regelbundet.

Som nybörjare vill man ofta undvika bottennapp (som ju kan kosta förlorade drag). Om detta har jag endast det att säga, att det är ett stadium man måste gå igenom. Det är lärpengar.

Det man vill är att få draget att röra sig som de streckade linjerna A och B visar, dvs på ett konstant djup. Det är, åtminstone om man vill att draget ska gå djupt (följa bottnen), inte detsamma som att det ska tas hem i jämn hastighet utan i princip ska hemtagningen bli successivt långsammare.

Lättast är detta att åstadkomma om man tar hem draget intill bottnen eller alldeles under ytan. I det förra fallet så kan man kontrollera att man har bottenkontakt genom ett spinnstopp. Tar draget då i bottnen, vilket man märker genom att linan slackar vilket man oftast ser innan man kan känna det. I det senare fallet kanske men ser draget och om inte annat ser man när det bryter vattenytan. Först när man behärskar dessa båda hemtagningar kan man börja fundera på att ta hem draget på ett konstant djup någonstans mellan yta och botten.

Men börja med att lära dig att få ditt drag att gå alldeles ovanför bottnen för det är oftast där du hittar fisken. Att göra det är grunden för allt fiske. Det allra bästa drag fångar inte fisk där ingen fisk finns. Där det finns fisk kan det allra uslaste drag ge napp. 


fredag 10 maj 2019

Bang for the Buck 1 - bästa dealen just nu

Själv har jag mer grejor än vad jeg behöver och när jag köper mer så är det mest gammalt mög. Men jag vet att den nyblivne sportfiskarens vanligaste fråga är vilka grejor han/hon ska köpa. Skulle någon fråga mig om det just nu så skulle jag rekommendera

Shimano Exage 2500 FD och Savage Gear MPP 7'6'' Soft Lure



Det är en sk allround utrustning som passar till det mesta, dvs abborre, gös och gädda men även lättare kustfiske efter näbbgädda, makrill och havsöring. Det går även fint att meta med grejorna och då kommer förutom rovfiskarna arter som sutare, braxen mfl i fråga. Jag äger och använder både rullen och spöt själv och kan gå i god för att det är riktigt bra utrustning. Rullen levereras med två spolar. Jag skulle fylla den ena med 0,25-0,30 mm monofil nylonlina och den andra med PE-lina (flätlina) i dimension 0,12-0,15 mm.

Klicka på länkarna ovan så hittar ni de rekommenderade prylarna till bra pris från bra leverantörer. OBS att det är min  uppfattning och att jag inte får betalt för att säga så.

Fiska med skeddrag! 1

Det är uppenbarligen ingen ände på tillverkarnas fantasi när det gäller att hitta på nya konstbeten, eller drag som vi kallar dem, och den uppfinningsrikedomen överträffas endast av deras marknadsföringsavdelningars när det gäller att komma med namn på dragen. Vi har buzzbaits, crankbaits, stickbaits, swimbaits, jerkbaits, twitchbaits och en miljon andra baits som ingen kan hålla reda på. Många av dem fångar fisk. Vissa är riktigt bra. Mycket är pengar i sjön men mer sällan sprattel i håven.

Annat och enklare var det förr. Då behövde en spinnfiskare bara hålla reda på skeddrag, wobblers och spinnare och kunna använda de benämningarna korrekt för att framstå som om han visste vad han snackade om och hade ordning på prylarna. Och fisk fick man. Lika ofta, minst, som dagens fiskare. Kanske oftast på skeddrag. Det spelade ingen roll om det var abborre, gädda, öring, lax, torsk eller någon annan rovfisk det handlade om, många slutade sina dagar med ett skeddrag hängande ur mungipan.

En av min barndoms förebilder, en oerhört skicklig gäddfiskare, använde bara skeddrag. Bara ett skeddrag, för att vara exakt. Möjligen förlorade han någon gång ett drag (fast det är tveksamt) men gjorde han det så ersattes det av ett identiskt. Det drag han använde var perfekt avpassat för det fiske han bedrev och hans sätt att fiska var perfekt anpassat till dragets egenskaper. Just genom att använda ett och samma drag blev hans fiske inte mindre effektivt än vad det skulle ha varit om han ständigt bytt mellan olika drag. Tvärtom. Han visste exakt hur draget uppförde sig och var i vattnet det befann sig under varje sekund av inspinningen. Antagligen kunde han få det att göra en looping om han hade velat...

Ett bra skeddrag att börja med. Den här skeden tillverkas över hela världen. På bilden syns två Eff-Zett från tyska D.A.M., ett polskt Gnom Classic och ett KIt-a-Mat av Gibb´s tillverkning. Jag skulle ha kunnat leta fram ettsvenktillverkat Meteor och ytterligare några likadana drag av skilda ursprung och med olika namn. Anledningen till att det är så spritt är att det är ett förbaskat bra drag.


Just det, att "kunna" sitt drag är den kanske största hemligheten när det handlar om ett framgångsrikt fiske med skeddrag. Att man sedan inte behöver vara så extrem som den skicklige fiskare jag nyss nämnde är en annan sak. Man kan ju utan vidare använda samma drag i några olika färger. Inte heller är det något fel i att använda ett antal drag med olika egenskaper för att täcka upp skiftande förhållanden vad gäller vattendjup, ström och annat. Men det gäller fortfarande att "kunna" det drag man fiskar med.

Men skeddrag finns i alla möjliga former, storlekar och färger så var ska man börja? Ja, det beror på... Men min rekommendation är att börja med ett drag. Om vi, för enkelhets skull, tänker oss att fisket handlar om gädda i en svensk insjö, stillaflytande å eller älv eller i skärgården så är ett drag som väger någonstans mellan 18 och 30 gram en bra utgångspunkt, inte minst därför att detta är vikter som de flesta "allround" spön hanterar bra. Jag skulle vidare rekommendera ett relativt kompakt drag i inte alltför tunn plåt, detta för att det ska vara lättkastat. Formen bör vara bred så att draget får bärighet och inte genast sjunker till botten. Man vill oftast att draget ska komma ner till och kunna fiskas hem alldeles ovanför botten men inte att det ska ligga på eller fasta i samma botten. 

Samma drag som ovan men vänt så att formen ska synas bättre.


Hitta ett sådant drag du tycker ser bra ut och köp några stycken i samma storlek men i några olika färger. Finns draget med vasskyddad krok så kan det vara en god idé att ta med ett vassdrag i samlingen, men tre till fem drag räcker gott. Sedan kommer det du inte kan läsa dig till, nämligen att lära dig (att fiska med) draget. Det kommer att ta tid men eftersom att ägna dig åt fiske antagligen hör till det du helst gör med din tid är detta knappast någon nackdel. Dessutom är det väl använd tid och småningom, utan att du riktigt märkt att eller när det hände, så kan du ditt drag. Det är som en förlängning av dig själv och du "vet" exakt hur långt ovanför bottnen det befinner sig, hur det rör sig. Och förmodligen så har du också börjat att regelbundet få fisk på draget.Annars fiskar du på fel ställe

torsdag 9 maj 2019

Äntligen!

Idag var jag i hovrätten och på lunchen besökte jag, som jag brukar göra, Lundgrens. Det är något särskilt med att kliva in i en butik som legat på samma ställe i snart 120 år. Näthandel är nog gott och väl, men vi måste vårda de fysiska butikerna och om Lundgrens skulle klappa igen så skulle jag sörja det.

Den gädda som hängt över entrén har under de senaste åren lyst med sin frånvaro men nu hängde den där igen. Äntligen!  Jag har saknat den men nu känns det bra igen. Gäddan tillbaka funderade jag på att använda som rubrik för det här inlägget men bestämde mig för att spara den. För jag hoppas fortfarande på att gäddan ska återetablera sig längs den gotländska ostkusten - särskilt i Laus vik - och när så skett hoppas jag att jag fortfarande är med i matchen och kan åka ut och dra upp några stycken. Gärna i samma kaliber som skyltgäddan.

tisdag 7 maj 2019

Nedanstående har jag saxat från Borlänge centrala fiskevårdsområdes blogg. Jag instämmer (och applåderar!).




onsdag 10 april 2019


Fiska hos oss utan båtköp.(repris från 2014)

I svensk fiskepress pratar man bara om fiske från båt och att det behövs en grundinvestering på nästan 100 000 för att man ska få chansen till en skaplig fisk.
Vii Borlänge Centrala fiskevårdsområde tror att det finns möjligheter att fånga fisk utan den investeringen. I vår blogg har vi redovisat ett antal lättillgängliga platser för fiske från land. Texten skrevs in juni 2014 och vi skriver om 10 olika platser dit du kan ta dig med bil.

Det har jag ju sagt länge...

...att färjetrafiken genom skärgården som helt bygger på att folk ska kunna konsumera billig sprit är ett fullkomligt bisarrt miljöproblem och att det vore bättre med en skattebefriad spritklubb i frihamnen. Detta apropå https://www.aftonbladet.se/ledare/a/6jl2Xz/ostersjons-spritbatar-ar-varre-an-inrikesflyget

måndag 6 maj 2019

Vad är fiskevård? 1

Fiskevård är bra. Det är väl ingen som kan vara emot fiskevård? Sportfiskarna har fiskevård överst på agendan och i de etiska regler man för några år sedan gjorde sig av med betonades särskilt en sportfiskares skyldighet att medverka till fiskevård. Så att fiskevård är bra och att vi som sportfiskare ska medverka till sådan är solklart. Men... vad ÄR då fiskevård? Och, frågar vän av ordning, borde vi inte först reda ut det och sedan ta ställning för eller emot?
Som jurist letar jag när jag konfronteras med en sådan här fråga närmast reflexmässigt efter en legaldefinition, dvs undersöker om våra lagstiftare har meddelat någon regel av vilken man kan utläsa vad som menas med begreppet i fråga. Det enda jag hittat hittills är följande lilla mening i lagen om fiskevårdsområden: "Med fiskevård enligt första stycket avses åtgärder till skydd och stöd för fisk samt vattenlevande blöt- och kräftdjur." Eftersom jag, som sagt, är jurist ser jag då genast att definitionen egentligen endast säger något om vad som menas med fiskevård när uttrycket används i fiskevårdslagens första paragraf. Så svårgripbar som bestämmelsen är så är det nog lika så bra. Och hur löser men konflikter mellan olika arter eller rentav individer? Det som är till stöd för de kräftätande abborrarna i en sjö kanske är mer eller mindre förödande för skyddet av de i samma sjö levande kräftorna?

Nå, jag ska fördjupa mig i vad som menas med fiskevård i kommande inlägg men en språklig ledtråd är det lilla e som finns mellan fisk och vård. Det handlar, rent språkligt, inte om vård av fisk utan om vård av fiske. Fisken är nog i sammanhanget av intresse främst som objekt för fiske i dess olika former och vem som ska vårda sig om fisk och blöt- eller kräftdjur som det inte fiskas efter (vilket är den övervägande majoriteten av sådana organismer) kan man ju fundera över. Där handlar det nog om fältbiologer och andra miljömuppar snarare än om Sportfiskarna och olika sk fiskevårdsområden. Men jag ber att få återkomma till detta.

söndag 5 maj 2019

Luxor

Dessvärre är den här bilden inte den bästa jag tagit, annars skulle man kunna läsa att det är Pezon & Michel som tillverkat rullen.


Riktigt varför en fransk haspelrulle fick namnet Luxor (som är en gammal stad och ett guvernement i Egypten med tempel och andra fornminnen) vet jag inte. Antagligen förhåller det sig precis som med de radio- och TV-.apparater som skruvades ihop i Motala under samma varunamn. Man tyckte väl att det lät bra (och antagligen var det då anspelningen på lyx snarare än det gamla Egypten man fastnade för).


Jag vet inte hur det är med er, men själv blir jag glad över att se sådant här när jag öppnar en rulle. Ett huvuddrev och ett pinjongdrev, men vilka drev! Ingen gjuten zink eller aluminiumlegering här utan precisionsskuren mässing och rejäla anliggningsytor, En rulle för finsmakare. De som inte förstår bättre kan ju hållas med skräpdrev och ett gäng billiga kullager och glädjas åt hur lättvevad deras rulle är. Till en början...

Hursomhelst så var Luxor på femtiotalet en väl ansedd rulle. Den fanns i tre storlekar varav den minsta var den vanligast förekommande.


Vevens handtag är fällbart. Man lossar det med den räfflade ratten och viker det sedan inåt vid transport av rullen. Notera smörjnippeln på vevhuset.


Rullen på bilderna är av årsmodell (cirka) 1950. Den är designad enligt samma filosofi som C.A.P. (senare Mitchell 304/314) med ett cirkelrunt vevhus som precis rymmer mekaniken som är okomplicerad men rejält dimensionerad och av hög kvalitet. De här rullarna är bra mycket tuffare än vad de ser ut att vara.


Metallspolen (svarvad) med sina hål gör att rullens vikt stannar strax över 200 gram.


Som andra äldre rullar är Luxor synnerligen lätt att demontera för rengöring och smörjning, en faktor som är ägnad att öka livslängden på en rulle som ägs av någon som bryr sig. Moderna rullar har inte bara inbyggd livstidsbegränsning utan är även (ofta) konstruerade så att de är mer eller mindre omöjliga för en amatör att serva. 


Precis som på (de flesta) moderna haspelrullar kan bygeln fällas såäl manuellt som automatiskt.

Ny lina

Cardinal 66 tillverkades såpass länge att den finns i ett antal varianter. Förutom rent kosmetiska skillnader som hur plattan som det står "Cardinal 66" på ser ut och var den är fäst så är det spolarna och veven som skiljer sig åt. Det här är den konfiguration jag gillar bäst, metallspole och vev med T-handtag.. I övrigt är det bara att titta (på tex den kraftigt dimensionerade spolaxeln i svenskt rostfritt stål)och njuta. Visst är det litet vemodigt att sådana här rullar inge tillverkas längre men å andra sidan så lär de som gjordes hålla länge än och den som tröttnat på modernt kinasmäck kan fortfarande komma över en eller några strycken svenskbyggda kvalitetshasplar. Billigt. Löjligt biulligt med hänsyn trill vad man faktiskt får för pengarna.


Nu har Cardinal 66:an fått ny lina inför säsongen. Spolen tar 200 meter 0,35 mm monofil nylon och det är vad jag spolat på (Sufix XL Strong). I vanlig ordning har jag skarvat på dryga två spölängder grövre lina (HiSeas Grand Slam 0,45 mm). Det började jag med på den tiden jag fiskade torsk på skrovliga bottnar från Norra vågbrytaren i Visby hamn. Där stod man oftast så till att man var tvungen att lyfta fisken i linan. Fortfarande gör jag så nästan oavsett lindimension. Vid tex havsöringsfisket kanske huvudlinan är 0,22 mm med 0,30 mm slaglina. Då kan jag ladda kasten maximalt även med ett tyngre drag och får bra kastlängder. 

Det var Daiwa som slog ihjäl urcardinalen. När silverserien med sin fräcka design och utanpåliggande spole slog igenom blev det plötsligt mer eller mindre omöjligt att sälja traditionellt designade rullar. Inom bara några år hade alla de ledande tillverkarna (och de övriga tillverkarna också) kopierat Daiwas koncept och kvarvarande rullar mer rotorkåpa realiserades. Men faktum är att den designen fungerar lika bra och i många fiskesituationer är det snarast en fördel att ha en kåpa som skyddar spolen (och linan). 



Nu, ungefär fyra decennier efter paradigmskiftet, kan jag konstatera att mina gamla cardinaler hållit bättre än jämnåriga eller yngre daiwamodeller (och då är ändå Daiwa, särskilt när det handlar om rullar från den tiden, definitivt ett kvalitetsmärke).

Med en Cardinal 66 och en Cardinal 33, helst med några extra spolar, och bra nylonlinor är man väl rustad för i stort sett allt man kan få på sin krok vid spinnfiske eller mete i svenska vatten.

lördag 4 maj 2019

AI

Jag tror på AI (artificiell intelligens). Däremot har jag mer eller mindre gett upp om den naturliga intelligensen. Den kommer, på det stora hela, att dö ut med min generation. Sedan finns det bara smarta telefoner och appar i händerna på idioter.

Best ever

Man är, det är oundvikligt, ett barn av sin tid. Om man är ett förtjusande sådant är mer osäkert, men det får andra avgöra. Vid min ålder inser man att det var bättre förr. Det är bara att gå till sig själv.

Uppväxt under rekordåren, då Sverige var världens rikaste land, så har man naturligtvis en något annorlunda syn på saken än vad de som växer upp idag har. Det är inte märkligare än att min uppväxt och mina därav följande värderingar är annorlunda än min föräldragenerations.


Alan Hawk och andra må höja Suverän till skyarna, men den svenska tillverkningen av haspelrullar peakade när Cardinal 66 kom till.


Att av egen erfarenhet veta att man kan leva och ett civiliserat samhälle kan fungera utan mobiltelefoni, internet, sociala media, skräp-TV, made in China och an massa annat som idag är självklarheter är en styrka.

Visserligen var jag bara ett barn, men jag fattade att Kubakrisen var allvar, jag minns Kennedymorden, Pragvåren, Watergate och en massa annat som vuxna människor idag inte har en susning om. Så visst fanns det mycket elände då även om vi inte hade någon klimatkris. Kvicksilver, PCB, orenade avloppsutsläpp och så fick vi ju kärnkraften efter den mest schitzofrena och riggade folkomröstning som någonsin anordnats (och som man sedan - surprise! - inte följt så vad vi fått är litet el och ett evigt, ännu olöst, avfallshanteringsproblem).

Men ändå var mycket bra. Glassen var godare och så även chokladen. Lösgodis såldes inte kilovis utan i små påsar (och det var på många sätt bättre). Bilarna var kanske inte bättre än dagens, men SAAB var bäst. Och världens bästa fiskegrejor tillverkades i Sverige!


"Visa oss den gädda som klarar Cardinal 66"

I mitten av sextiotalet stod Sverige, relativt och internationellt sett, på topp och då kom även den bästa rullen. Cardinal 66. Så ursvenskt bra som någonting någonsin kan vara. Ta bara designen (som är gjord av en känd dansk industridesigner vars namn jag förträngt...). Men vaffan, jag är nordist och skandinavist och Danmark var också bättre då.

Nyss skruvade jag 66:an på bilden på ett modernt, RST Pikeline, niofotsspö och den satt som om den var avsedd att sitta just där. Så det ska den få göra. Jag ska bara spola på lämplig lina. Monofil nylon, förstås.

Funderingar

Snart är väl värmen över oss igen. Blir det som i fjol lär landfisket bli ännu knepigare än vanligt. Hur som helst så kan snart ännu en underbar men miserabel havsöringssäsong läggas till handlingarna och frågan är vad man ska ägna sommaren .- som för mitt vidkommande i vart fall fiskemässigt startar på Kristi Flygare eller, som det hette förr, första metardagen - åt. Eller så får det bara bli som det blir. Det brukar det ju bli. Annars så har jag två disparata huvudspår, nämligen UL och sk modernt gäddfiske. En bubblare är mete som ju, när man väl etablerat fiskeplatsen, är bekvämt för en fet och ledbruten gubbe. En variant på mete som lockar är att se om den mytiska (ni såg väl TV-programmet?) ålandstorsken kan fångas från land.

Mysko

Minns ni det här inlägget jag citerade från Sportfiskarnas forum? Det verkar inte ha utlöst någon diskussion. Faktum är att när jag idag var in där och kollade vilka reaktionerna blivit och om kanske förbundet självt hade nappat så kunde jag inte hitta det. Det kunde inte forumets sökmotor heller.