UL

Min sida om ultralätt haspelfiske

Uppdaterad 2024.04-02

Den häftigaste sportfiskeupplevelse jag haft de senaste åren inträffade under den sista dagen av min och Håkans norgeresa 2019 då jag under kanske fem minuter hade en riktigt stor makrill i den bortre änden av min 0,14 mm nylonlina. I handen höll jag ett Kinetic Godspeed UL-spö med en Daiwa SS Tournament 700 rulle. Fisken hade visat sig några gånger mellan rusningar som fick rullen att yla men ännu varken visat några tecken på trötthet eller varit inom räckhåll för håven när kroken lossnade. Jag iddes inte kasta något mer utan satt bara där, mycket längre än vad fighten varat, och var lycklig över att en underbar fiskeresa fått ett så perfekt slut. Sedan gick jag upp till vår hyrda fjordhytte och började packa bilen inför hemresan.

 

Inför resan - min första någonsin till en norsk fjord - hade jag investerat i bland annat en Ambassadeur 7000 och ett stöddigt 8´6´´ spö (med namnet Norway Expedition) men de grejorna är fortfarande oanvända. UL-utrustningen, däremot, användes varje dag. Tidigare under veckan hade jag för enda gången i mitt sportfiskarliv erfarit besvikelse över att få en havsöring på kroken. När jag kände tyngden omedelbart efter hugget signalerade nervsystemet rekordmakrill men så var det "bara" en blank öring på runt två kilo. men visst bjöd även den på en god kamp med UL-grejorna. Lika roligt var det att matcha gyltor och snultror på utrustning som gjorde dem rättvisa som sportfiskar och när vi åkte upp mot fjällen för att fiska öring och röding hade allt annat än UL känts som övervåld.

Resten av stugorna hyrdes av tyskar. De hade stora frigolitboxar som uppenbarligen skulle fyllas med fryst fisk och fiskade gjorde de med utrustningar i stil med min felinvestering eller grövre. De glodde misstroget på mig och Håkan när vi kom med våra små och klena spön, men jag tror att vi hade ett roligare fiske än vad de hade.

Stor sport med liten fisk är en sliten UL-klyscha, men den stämmer. Ändå är den bara en del av sanningen, för i rätta händer duger grejorna till att landa större fiskar än vad de flesta skulle tro är möjligt. Men vad, exakt, är då UL? Det korta svaret är att det är oklart. Vill man fördjupa sig i ämnet kan man läsa de artiklar jag länkat till nedan. Eller så läser man min sammanfattning ur ett äldre blogginlägg:

Vad är UL?

Vad som är ultralätt - UL - i svenska sportfiskesammanhang råder det delade meningar, eller kanske rentav förvirring, om. Gör man en internationell utblick blir förvirringen ännu större och anlägger man ett historiskt perspektiv så finner man att uppfattningen om vad som är "riktigt" UL-fiske varierat över tiden.

En av mina favoritutrustningar för UL-fiske: Ett 5`6`` Kinetic Godspeed med underbart mjuk aktion (trots att det är byggt på en kolfiberklinga), en Daiwa SS Tournament 700, med en av de jämnast och mjukast verkande slirbromsar som någonsin gjorts, fylld med 0,14 mm nylonlina. Den här utrustningen hade nog även Jan Olsson godkänt.

Det finns en relativ definition av vad som är ultralätt. Den har formulerats på följande sätt av Hans van der Pauw: "Ultra-light fishing is the fine art of using tackle that is very light for the size and power of the fish you are after" (Ultralätt fiske är konsten att använda utrustning som är mycket lätt i förhållande till storleken och styrkan hos den fisk du är ute efter). Sedan finns det en rad mer exakta definitioner enligt vilka redskapens vikt, spöts längd, linans dimension och/eller styrka är avgörande. Jan Olsson återger den enligt hans mening korrekta definitionen så här: "...när UL-fisket slog igenom i USA på 50-talet, då definierades som UL-utrustning i sötvatten, spön (4,5 fot – 5,5 fot) med en maxvikt om 70 g, som pallade för att svinga beten på 4 g. Rullvikten skulle vara under 200 g. Superlinor fanns inte på den tiden, varför monolina var enda tänkbara.  I diameterdimension låg de mellan 0,07 mm och 0,14 mm. I UL-saltvattensfisket med haspelutrustning accepterades spön om 6 fot, rullvikt max 200 g och beten upp till 7 g." Slutligen så finns det (hävdar jag) en de facto-definition som är vad vi (och tillverkarna) allmänt menar när vi talar om UL. I stora drag ser den definitionen, för närvarande, ut ungefär så här:

UL är fiske med drag/beten vägande max 10 gram, ett lätt spö på upp till sex fot avsett att kasta sådana beten, en (haspel-)rulle i storlek upp till 2500 (vägande max 250 gram) och nylonlina med dimension 0,20 mm eller tunnare alternativt "flätlina" med dimension 0,10 mm eller tunnare.

Den här utrustningen räknas idag, enligt den i texten berörda de facto-definitionen, som UL. Spöt är ett 5´6`ABU Garcia Devil UL, rullen en Revo Neos 20 och linan en 0,08 mm PE-lina. Själv kallar jag sådana här UL-utrustningar, som inte möter den klassiska definitionen, för QUL - Quasi UL - eftersom de är kul att fiska med.

Som sagt, det är en ungefärlig definition och någon absolut sanning eller något rätt eller fel finns inte. Jan Olsson i sin himmel må förlåta mig... Vill någon hålla sig med en annorlunda definition så må han göra det. Nu vet ni i alla fall vad jag menar. Vi går vidare.

"UL-fiske på riktigt!" av Jan Olsson

"Rätt ska vara rätt även i ultralätta sammanhang" av Jan Olsson'

"K(ul) fiske med lätta don" av Björn Blomqvist

 Hans van der Pauws utmärkta artikel "The origins of ultra-light spinning"

"ABU goes ultra¨light" av Hans van der Pauw

"Ultralight Finesse" av John Merwin

Beten för UL

När jag, efter att någon gång i början på sjuttiotalet läst Jan Olssons epokgörande artikel i FiskeJournalen började med UL-fiske var utbudet av lämpliga drag mycket begänsat. Huvudsakligen utgjordes det av små spinnare (Aglia, Gliet, Droppen mfl) och skeddrag. ABU hade på den tiden flera fina små skeddrag i vikterna 4, 7 och 10 gram och finishen på dessa drag var, jämfört med de stansade kinesiska plåtbitar som numera bär företagets namn, närmast av juvelerarklass. Förtyngda flugor (streamers) var ju lätt att ordna och när jag under försommaren jagade näbbgädda från en hamnpir på den gotländska ostkusten var mitt bete ett litet pimpelblänke med en pytteliten trekrok (även den tänkt för pimpelfiske) fäst i blänket med en kort tafs av nylonlina. Det fungerade alldeles lysande.

Samma beten finns fortfarande att köpa även om, som sagt, vi nog aldrig åter får se så fina skeddrag från ABU som då. Dessutom finns ett bedövande utbud av mjukplastbeten som lämpar sig väl för UL. Man riggar och använder dem på samma sätt som vid tyngre fiske- på jigghuvud, texas- eller carolinarigg, med ett blyhagel en bit upp på linan, på ett dropshottackel osv - men med UL-utrustning kan man dessutom kasta även små mjukisbeten tillräckligt långt utan något annat sänke än kroken. Sedan jag på allvar börjat ägna mig åt flugfiske hat jag även upptäckt sk jiggflugor och andra förtyngda flugor som kan kastas och fiskas med UL-utrustning. 

Streamers nämnde jag. Dessa kräver sänke (eller en liten plastkula/bombarda som kastvikt). Texas- och carolinarigg fungerar eller så klämmer man fast ett eller några blyhagel några decimeter framför flugan. Var bara försiktig så att den tunna linan inte skadas. Bäst är, där man fortfarande får använda bly, de mjuka (brittiska) hagel som kan klämmas fast med fingrarna. Numera finns även (eller börjar i alla fall komma) blyfria alternativ. Visst ska vi vara försiktiga med bly i naturen men här handlar det om något eller några enstaka gram.Med ett litet link head/cheburaska är det gjort i en handvändning att förvandla en streamer till en jigg för UL-fiske.

Ett av mina favoritbeten vid UL-fiske efter abborre är små maraboujggar. Dessa både kastar och fiskar suveränt bra. Hemtagna med små knyckar pulserar maraboun på ett sätt som verkar oerhört lockande på fisken. Tar man hem snabbare ligger all fibrerna slickade bakåt och ger en perfekt illusion av ett flyende gli. Det finns även varianter med en liten spinnarsked som ska öka attraktionskraften. Dessa tar jag till om de vanliga jiggarna inte skulle producera, dvs ytterst sällan.

Miniatyrwobblers (när jag började hette det wobbler, nu talar man om poppers, crankbaits och en massa annat men jag säger fortfarande wobbler) anses av många vara mycket effektiva. Själv använder jag dem mer sällan, främst när jag vill ha ett flytande bete som kan tas hem i eller alldeles under vattenytan när jag fiskar i grunt vatten med besvärlig bottenvegetation.

Själv fiskar jag mest från kusten och där har man ofta vind som kan göra det vanskligt att kasta UL-beten. Ett oförtyngt mjukplastbete eller en tregrams wobbler kommer inte många meter i motvind. Dessbättre finns det nu ett stort utbud av små kastpilkar som gör att jag inte längre behöver konvertera pimpelblänken. Det finns även små genomlöpsdrag i för UL-fiske lämpliga vikter. Med dessa beten får man i nästan alla väder i vilka man överhuvudtaget kan och vill fiska tillräckligt långa kast.

Med rätt "ammunition" - tex  kastpilkar, genomlöpsdrag eller kompakta skeddrag - kan man få förvånansvärt god räckvidd även med ett UL-spö. 

Oavsett vilket bete man väljer så finns det en detalj som är viktig vid allt fisk men som vid UL-fiske är helt avgörande, nämligen kroken. Den måste, ovillkorligen, vara så liten som möjligt, av tunn tråd och absolut sylvass. Själv föredrar jag enkelkrok. Mitt resonemang är att, allt annat lika, så är det lättare att få penetration (krokning) med en spets än med två eller tre. Dessutom är ju bottennapp vid UL-fiske ofta lika med ett förlorat bete och trekrokar är, det är i alla fall min erfarenhet, väldigt effektiva när det handlar om att fastna i annat än fiskmunnar. Har de drag du vill fiska med onödigt stora eller grova krokar så byt ut dessa! De ratade krokarna kan användas vid annat fiske.

Slutligen vill jag slå ett slag för naturliga beten. En löv- eller daggmask på kroken är det kanske mest effektiva bete som finns. Har man ingen mask så kan man sätta en liten bit räka på kroken. Nu är vi "farligt" nära mete men det ser jag inte som något problem. Tvärtom. Det går alldeles utmärkt att meta med UL-grejorna. Med ett litet glidflöte eller en sk waggler, med bottenmete eller på frilina. Och bytesfiskarna måste ju inte vara rovfiskar. Bland de sk vitfiskarna finns många fina sport- och matfiskar som spinnfiskaren alltför ofta förbiser. Och i våra kustvatten finns olika intressanta "småfiskar" som tånglake, svartmunnad smörbult och andra som sällan fångas vid vanligt spinnfiske. En flundra på UL kan ge en uppfattning om hur det måste kännas att ha en kveite på kroken.

Några klassiska UL-rullar

En Alcedo Micron skulle jag vilja ha, men det har jag inte så någon bild eller närmare presentation av denna italienska kultrulle kan jag inte bjuda på. Men det vore ändå fel att i ett inlägg med rubriken "Klassiska UL-rullar" förbigå den med tystnad.

Mitchell 408

Mitchell 308 Prince och den snarlika 408 hör till de bästa rullar som någonsin gjorts för det lättaste haspelfisket. Väger in precis under 200 gram och byggda med den kvalitet och precision i drev och övrig mekanik som gjorde deras större syskon Mitchell 300 till den genom tiderna mest sålda rullen. Skillnaden mellan 308 och 408 är utväxlingen. 408:an är high speed-modellen. Båda rullarna är relativt vanliga och kan köpas till humana priser.

D.A.M. Quick Microlite

Tyska D.A.M. lanserade i början av sextiotalet Quick Microlite, en oerhört fin liten rulle med snäckdrevsmekanism i brons och stål. Många tror att Microlite och Qiuck 110 är olika benämningar på samma rulle men så är inte fallet. 110:an är också en fin UL-rulle men något större och tyngre än Microlite. Förvirringen uppkom när 110:an kom 1967 eftersom den då kallades Quick 110 Microlite. När N-serien kom 1974 kallade man 110-modellen för just Quick Finessa 110N. Microlite är såpass ovanlig att det är svårt att säga något om prisbilden men fina exemplar brukar man få ge dryga tusenlappen för.

ABU Cardinal 33

Svenska AB Urfabriken (ABU) väntade ända till 1975 innan UL-versionen av Cardinal lanserades. Modellbeteckningen blev Cardinal 33. När tillverkningen lades ned tvangs man återlansera rullen någon gång på åttiotalet och numera tillverkas Cardinal 33:or fortfarande i Japan och USA. En synnerligen eftertraktad rulle och exemplar i gott skick betingar regelmässigt priser med fyra siffror.

Daiwa 1000D

Daiwa blev ett stort namn sedan man lanserat sin silverserie med utanpåliggande spolar och bland märkets modeller för UL förtjänar 1000D, den guldfärgade Mini-Mite och grisnosrullen SS Tournament 700 att framhållas.

Daiwa Mini-mite

Daiwa SS Tournament 700

Daiwa SS Tournament 700 är en rulle som utmärker sig för såväl fina kastegenskaper som en extremt mjuk och jämn slirbroms. Trots att den har flera decennier på nacken tillverkas den fortfarande och har en stor skara anhängare. Den har också bärgat flera världsrekord inom det salta fisket.

ABU:s första "riktiga" UL-rulle kom 1989 och är den japantillverkade Dragmaster UL. Förvisso inte lika gedigen som 33:an men betydligt lättare. Den lilla Dragmaster UL är annars en förbaskat fin liten rulle tillverkad med högsta japanska precision och försedd med en av de bästa slirbromsar jag sett på en UL-rulle (bara Daiwa SS Tournament 700 slår den på fingrarna).

Designmässigt står den ut och jag vet fortfarande inte (efter dryga tre decennier om den är snygg eller inte). En egenhet den delar med den genom tiderna mest sålda haspelrullen (Mitchell 300) är att bygeln roterar åt "fel" håll, men det fungerar.

UL-spön

På motsvarande sätt som PE-linorna har förändrat förutsättningarna för det ultralätta fisket har de moderna kolfiberspöna gjort det. Det är idag möjligt att bygga ett mycket tuffare lätt spö än vad glasfibern medger och även att bygga längre lätta spön. Sedan kan man ju diskutera vad som fortfarande är UL. Personligen föredrar jag glasfiberspön till det ultralätta fisket eller i vart fall, om klingan är av kolfiber, spön med glasfiberliknande aktion, dvs en inte alltför snabb parabolisk aktion. Med så korta spöklingor som det här är fråga om är det en fördel, för att inte säga nödvändigt, att hela klingan och inte bara toppen arbetar vid kast och drillning.

Ett bra UL-spö (på dagens marknad) är Daiwa Laguna 562ULFS, ett 5´6´´ tvådelat spö klassat 3-10 gram. Det är dessutom, för runt 300 kr, prisvärt. Ett annat trevligt spö är ABU Devil 562UL i samma längd och klassning som daiwaspöt men prissatt någon hundring högre. Vill man fiska riktigt ultralätt är Fladen Vantage Carbon 150 (cm), klassat 1-5 gram, ett bra (och billigt) alternativ. För den som inte vill bli sedd fiskandes med lågprisutrustning finns ett rikt utbud av spön med fyra siffror på prislappen.

Riktig UL - en rekommendation

Riktig UL, eller i vart fall så nära man kan komma, i ett väl balanserat set för under tusenlappen. Inget dumt alternativ för den som står i begrepp att börja med detta eleganta och spännande fiske. 899 kr är Fladen Fishings listpris för sitt Furvux UL-set bestående av rullen Furvux-8 UL fylld med 0,10 mm PE-lina och ett femfots Furvux UL-spö för beten 1-5 gram.

Listpris för enbart rullen är 399 kr och spöt är i mina ögon misstänkt likt det Carbon Vantage som är listat till samma pris vilket alltså innebär att man betalar 101 kr för linan. Eller så köper man spö och rulle för 798 kr och fyller rullen med 0,14 mm nylonlina och har en riktigt riktig UL-utrustning. Varför Fladen inte ger rabatt på denna "bundlade" utrustning (eller åtminstone bjussar på linan) begriper jag inte. Den PE-lina som följer med har en angiven draghållfasthet på 20 lbs, dvs 9 kilo, vilket är, i UL-sammanhang, löjligt mycket. Dock är den tunn och följsam och fungerar bra vid kast med UL-beten. Själv skarvar jag på några meter tunn - 0,12-0,20 mm - nylonlina och får då en för fisken mindre synlig lina närmast betet och en smula, vid UL-fiske nödvändig, elasticitet.

Själv köpte jag setet i butik - varuhuset Rotan i Rotviksbro - för 699 kr och investerade en av de hundralappar jag därigenom sparade (eller 99 kr för att vara noga) i ett intressant set 3-grams skeddrag av samma märke. Hur som helst så är det en mycket bra och även till listpriset mer än prisvärd utrustning.

Fortsättning följer...