Leta i den här bloggen

söndag 28 januari 2018

Det mytiska mothugget

Vad snackar de om, junisarna?  Läste just en diskussion om spön för abborrfiske och där dryftades, som jag uppfattade det,på fullt allvar de  olika spönas förmåga att "sätta mothugget"? Vilket j*mrans mothugg? Vi talar om abborre, en fisk som suger i sig betet och har mjuka mundelar. En vass och inte för stor krok fastnar om dess spets kommer i kontakt med någon av dessa mundelar. Annars inte. Ett "mothugg" har ingen som helt effekt annat än att det, möjligen, avlägsnar betet snabbare ur abborrens mun än vad fisken själv hinner spotta ut det. Det räcker man att hålla linan sträckt. Då känner man (även med en elastisk, tunn, nylonlina) om man har fast fiske eller inte. Har man av någon anledning fått slaklina så stramar man naturligtvis upp den,men något "hugg" är det inte fråga om.

Vad det beror på vet jag inte,men jag gissar att det "moderna" gäddfisket med dess överdrivet stora och tunga beten armerade med löjligt stora och grova krokar, är "boven" i dramat. För att sätta en sådan krok i den beniga gäddkäften krävs ett kraftigt och vältajmat mothugg. Med mindre och finare krokar krävs mindre våld. Vad det har med fiske efter abborre att göra begriper jag dock inte. Möjligen är det så enkelt att de som dänger vedträstora beten efter gädda med spön dimensionerade för tonfisk blir så desensibiliserade att allt deras fiske kommer att handla om ryck och slit? Jag vet inte. Men abborren behöver man inte rycka och slita i. Den fastnar oftast på kroken av egen kraft (och annars inte) och rycker och sliter gör den ganska bra själv (och har man tillräckligt lätta grejor och mjukt handlag så kan man faktiskt känna det).

Att kasta plast i havet

OK, jag vet, man ska inte kasta plast i havet. Snart lär det finnas mer plast än fisk, mätt i vikt, där och det inte bara ser illa ut med en massa skräp som flyter omkring eller samlas längs stränderna. Det är inte heller nyttigt för fisken som får i sig en massa plast, bland annat i form av småbitar de misstar för plankton eller annat som går att äta och plast är inte nyttigt att stoppa i sig, vare sig för människor eller djur.

Fast just det där att fisken gärna misstar plast för sådant som går att äta gör ju att vi sportfiskare ändå gör just det man inte ska göra. Alltså kastar plast i vattnet. Det är, åtminstone för de av oss som bryr sig, något av ett dilemma. Jag gör det själv men jag är noga med att försöka att inte lämna den plast jag kastar i kvar i vattnet och jag tar noga reda på trasiga mjukplastbeten (för det är sådana jag talar om) och slänger dem varken i vattnet eller i naturen. Ändå känner jag mig litet kluven när jag knyter på ett plastbete, ungefär som jag gör när jag kör bil eller diskar under rinnande vatten eller begår andra, liknade, vardagssynder.

De är litet motsägelsefullt att plast som ju är själva sinnebilden för engångs och slit-och släng är ett sällsynt beständigt ämne. Det lär ta åtskilliga hundra år för plast att brytas ned. Det vore onekligen bra om det kunde komma något alternativ till just mjukbeten. Berkleys Gulp! är, sägs det, inte gjorda av plast utan något annat som ska vara nedbrytbart och det verkar stämma. De av oss som glömt ett Gulp!-bete på en krok (och alltså inte lagt det åter i den illaluktande vätska som sägs vara så lockande för fisk)  har ju själva kunnat konstatera att det snabbt torkar ihop till en liten hård klump och så brukar inte plast uppföra sig.Om nu Gulp! är effektivare än andra mjukbeten vet jag inte (och det finns det säkert olika uppfattningar om) men de fungerar i alla fall minst lika bra, så jag använder dem gärna när jag fiskar med mjukbeten men rätt ofta blir det (dessvärre!) vanlig plast som hamnar på kroken.

Låt oss inte bara hoppas att alla plastbeten inom kort ersatts av ur miljösynpunkt (dvs nedbrytbarhet och innehåll av giftiga ämnen) bättre alternativ. Kräv det! Att åtminstone vissa producenter förstått att miljövänlighet kan vara ett försäljningsargument framgår av att man kan hitta texter som "environmentally friendly", "biodegradeable" och annat liknande (men till intet förpliktande) på vissa förpackningar. En regel när det gäller kosmetik och annat är att man inte ska smeta sådant på huden som man inte kan tänka sig att stoppa i munnen. På förpackningar med mjukisbeten står istället rätt ofta varningstexter av typen "not for human consumption". Handen på hjärtat; känns det OK att kasta giftiga grejor i våra fiskevatten? Kanske är det skönare att inte veta vad jiggarna innehåller, att göra som de heliga aporna?




Visst, den plast som sportfisket kastar i havet är bara en droppe och den just jag (eller du) bidrar inte ens det. Men ändå. Det spelar faktiskt roll vad var och en av oss gör eller inte gör för tillsammans utgör vi den samlade mänskligheten och dess "fotavtryck" i miljön är gigantiskt. Fast det är förstås frivilligt att bry sig.

Förr i tiden, när alla handlade sina fiskegrejor i en riktig butik, så hade man ju kunnat uppmana bloggens läsare att bli "besvärliga kunder", dvs sådana där som frågar vad det är de köper och efterlyser bättre alternativ. Det funkar ju fortfarande när det gäller livsmedel (som de flesta av oss  fortfarande köper i fysiska butiker) där utbudet av ekologiska, miljö- och rättvisemärkta och på andra fina sätt "certifierade" produkter växt lavinartat under det senaste decenniet men fiskegrejor köper numera många "på nätet" vilket ofta innebär ur miljösynpunkt (och i stort sett alla andra synpunkter) suspekta grejor direkt från Kina. Detta gäller även många som annars värnar om miljön och om att fisken i våra vatten ska må bra, men det är ingen som sagt att det är lätt att vara människa. Vissa av oss minns väl fortfarande före detta miljöpartispråkrörets giftimpregnerade och dieseluppvärmda nöjesbåt? Jag vill gärna hoppas att vi som älskar att fiska försöker att leva som om vi verkligen bryr oss (och kastar så litet fulplast som möjligt i våra hav och andra vatten)

Dessbättre så finns det redan nu beten att tillgå som är såväl biologiskt nedbrytbara som giftfria och dessutom ofta gratis. Naturliga beten, även kallade agn. En riktig mask är dessutom mer effektiv på tex dropshotriggen än vad de allra finaste konstgjorda alternativen är. En riktig löja lockar hugg minst lika bra som en plastfisk. Den gamla stimlappen* (helst skuren ur det vita bukskinnet på en fisk men det går med vilken skinnbit om helst) fungerar lika bra nu som den gjorde förr. Eller bättre, eftersom vi nu har tillgång till kastspön. Stimlappen kan fiskas såväl på en jiggskalle som med texas-eller carolinarigg. Dessa beten gör de stora tillverkarna inte reklam för (och de syns mera sällan i de videoklipp - utlagda av tillverkarna eller av sponsrade "sportfiskare" - på nätet som utgör en stor del av marknadsföringen. När jag för något år sedan deltog i en (av Sportfiskarna anordnad) sk streetfishingtävling var endast artificiella beten tillåtna. Undrar just hur de tänkte där? I bästa fall hade de kommit fram till att sådana beten är så effektiva att det vore osportsligt att använda dem, men det är ju i så fall inget argument för att inte använda dem när man är ute och fiskar på egen hand. Tvärtom,snarare.

Vill man prompt använda konstgjorda beten men helst undvika plast så finns det ju jiggar klädda med maraboufjäder eller hår (bucktail) som fångar fisk lika bra som mjukplastvarianter. 

Så,hur tänker jag göra själv? Tja, jag kommer att fortsätta att använda de mjukplastbeten jag har men hoppas kunna "fasa ut" dem allteftersom mindre miljöfarliga alternativ blir tillgängliga. Och så ska jag skaffa mig en ny spade (den gamla sålde jag med villan) och leta rätt på något bra ställa att gräva mask (eller passa på när det regnar och bara är att plocka) i vår.

I ett kommande inlägg ska jag ta upp frågan om det är rätt att använda levande mask som bete. Min flickvän tycker inte det (men hon gillar att meta abborre).


*Agnet till denna sorts mete kallas stimlapp. Till denna sökes en liten abborre, som afskäres tvärt under buken,litet ofvan nafveln (analöppningen), och klyfves, så att något af stjärtfenan finnes kvarsittande vid lappens ända. Kroken trädes genom den i lappens bredare ända varande nafveln. Detta fiske bedrifves från båt, som ros ej för fort, hvarvid refven släpas efter båten.

Ur Oraklet, eller Fråga du så svarar jag! av A Carlström, Sthlm 1911

onsdag 24 januari 2018

UL (4)

Spön för UL


De första spöna för ultralätt fiske var tillverkade av splitcane. När UL under sjuttiotalet kom till Sverige på allvar så härskade glasfibern. I dag dominerar kolfiber helt. På det stora hela är dagens spön bättre än gårdagens men när det gäller UL-fiske finns det anledning att fundera över om den snabba aktion som verkar vara nästan allenarådande på marknaden är den optimala. Själv fördrar jag en något långsammare, mer glasfiberlik om man så vill, aktion. Med ett sådant spö kan man, med en smula talang och litet träning, göra sådana här kast. Ett ytterligare skäl att välja en klinga med mjukare aktion är att man med de tunna linor som används vid UL-fiske behöver den "stötdämpning" en sådan ger och det gäller särskilt om man fiskar med flätlina eller annan lina som saknar elasticitet.

Ett typiskt UL-spö. Fem fot långt och klassat för betesvikter 2-8 gram.


I den de facto-definition av UL jag nämnde i min första post i den här serien skrev jag "ett lätt spö" på upp till sex fot avsett att kasta drag/beten vägande max 10 gram. Med lätt menar jag såväl spöts vikt som dess aktion. Aktion och kastvikt är nämligen inte samma sak. Det är fullt möjligt att konstruera att spö med kraftig aktion som kastar lätta beten. Vad gäller spöts vikt verkar tillverkarna rätt ointresserade och det är fortfarande, kolfibern till trots, mer eller mindre omöjligt att hitta spön som väger in på de  70 gram eller lättare som stipuleras i den klassiska amerikanska definitionen. 

Men vad har då längden med saken att göra? Jo, med en längre spöklinga, säg nio fot, så får man just ett mycket kraftigare spö som kan kasta lätta beten. En mjuk topp för att kasta benen 2-10 gram sitter på en nedre del som har ryggrad och muskler som man hittar i ett sexfotsspö byggt för att kasta beten upp till kanske 60 gram. Naturligtvis finns det långa spön som har mjukare klingor men även dessa är betydligt effektivare när det handlar om att trötta ut en fisk än vad en femfotsklinga för samma betesvikter är. Bryr man sig inte så mycket om huruvida utrustningen är "riktig" UL (enligt någon definition) utan nöjer sig med att ha QUL så är det naturligtvis fritt fram att välja det lättaste spö i valfri längd man känner sig bekväm med.

Att fiska




Jag älskar att fiska. Jag kan ägna hur mycket tid som helst åt det. Åt att planera fisketurer, att ordna med utrustningen, att diskutera fisket med likasinnade och - naturligtvis och framför allt - att vara ute vid eller på något fiskevatten med spö i hand. Eller med en kaffemugg i handen. Eller en macka,en pipa,en kamera, en kikare eller att tomhänt bara stå eller sitta där och njuta av tillvaron. I sol eller ösregn, stiltje eller hård bris.


Om jag får fisk? Jo, det händer,men faktum är att det för mig är av underordnad betydelse. Det viktiga är att jag får fiska, inte att jag får fisk.



tisdag 23 januari 2018

Brusa högre lilla å

Den, såvitt jag kan minnas, första fisk jag fångade var en mört. Den tog på deg (eller om det var hopkramat innanmäte från ett franskbröd) nedströms Islandsfallet i min barndomstad Uppsala. Det var alltså Fyrisån som, en solig sommardag i slutet av sextiotalet, var skådeplatsen för min debut. Visst blev det litet fiske i ån även därefter men annars kom mitt fiske huvudsakligen att bedrivas vid östersjökusten, närmare bestämt Gotlands ostkust. 

I vuxen ålder bodde jag en tid i Skellefteå och då blev det en del fiske efter öring (vid Lejonströmsbron men annars har jag ingen egentlig erfarenhet av fiske i strömmande vatten. De senaste dryga trettio åren har jag bott i Norrtälje och mitt kontor ligger alldeles intill den å, Norrtäljeån, som förbinder sjön Lommaren med Norrtäljeviken. Jag ser alltså ån mer eller mindre varje dag och bor några få minuters promenad ifrån densamma, men bortsett från att jag någon gång (för länge sedan) metat lake där så har jag när det varit dags att fiska begett mig ut till kusten och antingen stått på någon strand och kastat efter havsöring eller kajkat runt i innerskärgården, ute efter gädda, gös och abborre.




I morse promenerade jag längs ån (sträckan från lasarettet till mitt kontor som ligger vid Stora Brogatan. Där finns många intressanta platser som är mer eller mindre lätt åtkomliga för en fiskare. Mellan lasarettet och Lommaren finns det ännu fler. Sträckan mellan Elverksbron och Societetsbron är endast för flugfiske men hamnen är ett populärt ställe (och där har jag faktuskt metat abborre). I flera år har jag haft det fiskekort som krävs. I år ska det bli av. Min lilla å ska få brusa högre.

söndag 21 januari 2018

Skarvproblem och lösningar

När Thore Skogman besjöng storfiskar´n påstod han att denne skarvade som han ville när han berättade om sina fångster,men det är inte eventuella problem men sportfiskares sanningsenlighet jag tänkte ta upp.


Inte heller är det, den här gången, skarvinvasionen längs våra kuster som är ämnet. Nej, nu handlar det om de skarvar (även kallade holkar) som gör det möjligt för oss att montera isär och sätta ihop våra ibland långa spön så att vi slipper transportera och förvara dem odelade. Spöskarvar, helt enkelt.

När jag började fiska var holkarna alltid av metall. Mitt första spö med delning "glass to glass" var det niofots Daiwa Store Baelt jag köpte i mitten av sjuttiotalet och som var min trogna följeslagare under många kustfiskeräder tills det några decennier senare efterträddes av ett modernare spö av kolfiber. Delningen var förstås "grahite to graphite", så som det är på så gott som alla moderna spön.


Skarvningen på daiwaspöt var perfekt och jag hade aldrig några problem med den. Men ibland krånglar skarvar på olika sätt. De två vanligaste är att de glappar och att de kärvar. Med att en skarv glappar menar jag inte att det inte går att sätta ihop spöt men att man, när man gjort så, kan höra (eller känna) att det klapprar om spöt. Med att en skarv kärvar menar jag förstås att man måste använda milt våld för att sätta ihop eller ta isär spöt. I värsta fall uppträder båda dessa problem samtidigt. I en och samma skarv.

Dessbättre är båda problemen vanligen tämligen enkla att åtgärda. Glappande skarvar brukar jag fixa med litet gängtejp (köps i närmaste järnhandel eller byggvaruhus). Kärvande skarvar brukar jag behandla med grafit (som är ett suveränt smörjmedel). Enklast är att använda en vanlig, hederlig gammaldags blyertspenna (vars stift består av just grafit). 

Skarven på bilderna hade just dessa båda problem men de har åtgärdats så som jag nyss beskrivit och delningen fungerar nu som den ska.

Ett öppet brev

Catch and release kan ifrågasättas ur etisk synpunkt. Argumentet är då att det inte är försvarbart att orsaka levande varelser smärta bra för sitt eget nöjes skull. Att göra så är mer eller mindre definitionen av grymhet.

Bland de som engagerat sig mot C&R-fisket är djurrättsorganisationen PETA som uppenbarligen anser inte bara att fiskar kan känna smärta utan även har ett utvecklat känsloliv och att fiske med krok är att jämställa med tortyr. Ni kan läsa själva.


The Cruelty of Catch-and-Release Fishing


Written by PETA April 21, 2015

Själv är jag, utan att dela PETA:s uppfattning, inte helt bekväm med C&R. Naturligtvis släpper jag åter fisk som fastnat på min krok men som jag av någon anledning inte vill eller får behålla. Dock är syftet så gott som alltid att jag ska lyckas fånga en fisk som sedan ska tas om hand och hamna på matbordet. PETA anser förmodligen att jag inte bara är en samvetslös sadist utan till på köpet en skoningslös mördare. Det kan jag leva med. Jag är helt enkelt uppfostrad på det viset och vid det här laget för gammal och för trygg i mina grundläggande värderingar för att ändra på mig. Däremot har jag inga problem med att andra ägnar sig åt C&R,åtminstone inte så länge de behandlar fisken maximalt skonsamt och inte driver det hela för långt. Dessvärre finns skräckexempel på det motsatta och dessa är minst lika förkastliga som att slå ihjäl fisk för att sedan slänga den.

Till skillnad från många andra tycker jag att det är viktigt och intressant att fundera över sådana här frågor. Därför läste jag,med stor behållning, den här repliken på PETA:s ovan citerade inlägg i debatten.

An Open Letter To PETA On Catch & Release Fishing.

Published by Joseph Simonds under 
Last updated on: July 23, 2017
/

Dagens text

Den här söndagen började med att jag, när jag gick in på Sportfiskarnas diskussionsforum fiskesnack.com, möttes av följande meddelande:

Du har blivit avstängd på grund av följande skäl:
Nu räcker det
Datum som avstängningen avslutas: Aldrig
Det lutar åt att jag och Sportfiskarna nu kommer att gå skilda vägar. Men de sportfiskeetiska regler organisationen inte längre vill förknippas med kommer jag fortsätta att följa. För de är bra och det har jag också tyckt att Sportfiskarna är. De etiska reglerna får utgöra dagens text. Ingen predikan följer.


lördag 20 januari 2018

Mysteriet Nanofil - En studie i förvirring

När de sk flätlinorna kom så uppfattades de som, jämfört med monofil nylon, enormt starka i förhållande till sin diameter. Men något var (och är fortfarande) skumt för när man skulle fylla sin rulle med flätlina så rymdes den inte. Stod det på rullen att den rymde 200 meter 0,20 så fick man vara glad om man fick plats med hälften så mycket flätlina i den dimensionen. Men 200 meter nylon fick plats. Man skulle därför kunna misstänka att flätlinan var bra mycket grövre än vad som angavs på förpackningen men så ska det, efter vad jag har förstått, inte förhålla sig. Åtminstone på andra sätt håller den ungefär den dimension som uppges. Utan anspråk på vetenskaplig exakthet kan saken uttryckas så, att den är tunn i vissa avseenden men tjock i andra...



En annan egenhet med flätlinorna var (och är dessvärre fortfarande) att man sällan kan lita på uppgifterna om hur starka de är. De kan hålla halva den på förpackningen angivna brottstyrkan. Eller tåla dubbelt så mycket. 

Ungefär samtidigt med flätlinorna kom Fireline som inte var (eller är) flätad utan består av sammansmälta fibrer (av samma material som de flesta flätlinorna). Fireline har styrkan och stumheten gemensamma med flätlinorna men delvis annorlunda egenskaper. Bland annat är den i princip platt, dvs har formen av ett långt och smalt band, snarare än rund.

En sak de nya linorna har gemensamt är att många av de knutar som fungerar bra för monofil nylon inte är tillförlitliga för flätlinor, så många fick lära om. Hur som helst, när sportfiskarna vant sig vid de nya linorna och deras egenheter så släppte Berkley en lina som varken är en flätlina eller en ihopsmält (fused) lina utan består av molekylärt (fråga mig inte hur) sammanfogade dyneemafibrer. Det var ingen hejd på hur tunn, stark och långkastande den linan - Nanofil - var enligt reklamen.



Få linor har fått ett så blandat mottagande som Nanofil. Det beror nog mycket på hur den marknadsfördes och att många därför köpte den med felaktiga förväntningar. Det Berkley borde haft vett och förstånd att göra är att marknadsföra den som en speciallina (en nischprodukt, om man så vill) för lätt haspelfiske. Till det är den nämligen suverän och, enligt min uppfattning, jämte monofil nylonlina det bästa alternativet. Lyckligtvis är det, lätt haspelfiske, vad jag till övervägande delen ägnar mig åt.

Vad var det då som gick fel vid lanseringen av denna, för sitt ändamål, alldeles förträffliga lina? Utöver att man inte gjorde klar vad den var lämpad för utan, med meningslösa slogans som "The Next Generation In Fishing Line" och påståenden om att den var oerhört tunn och stark samt kastade bättre än andra linor, försökte sälja den som i största allmänhet bättre i alla avseenden än existerande linor (vilket den inte var) så lyckades man heller inte förklara hur känslig linan är för hur man gör knutar med den eller vilken dess brottstyrka egentligen var. I det senare avseendet lyckades man genom att släppa (på förpackningar, sin hemsida och i reklam) skiftande, motsägelsefulla och svårbegripliga uppgifter. Det hela var som en veritabel desinformationskampanj och förvirringen blev också total.

Låt mig ta ett exempel. Nanofil i dimensionen 0,134 mm. Det första som är märkligt är att det är en diameter som inte verkar finnas,åtminstone existerar den inte på Berkleys hemsida. Där hittar man det jänkarna kallar 6 lbs/2,7 kg break strength med en angiven diameter om 0.005in/0,12 mm och 8 lbs/3,6 kg i dimensionen 0.006in/0,15 mm. Den mystiska dimensionen 0,134 mm (hur mäter man så exakt?) har ingen angiven brottstyrka men på spolen står "3,132 kg (alltså åter en absurt exakt uppgift) med,i finstilt text under "Avg. Knot Strength" (Är Det Någon Som Begriper Hur Amerikaner Använder Versaler?), dvs genomsnittlig knutstyrka.

Eftersom man alltid har åtminstone någon knut när man använder en lina för att fiska med så är det naturligtvis en i högsta grad relevant uppgift vad linan tål i knutet skick. Men vad betyder, i sammanhanget, genomsnittlig? Har man gjort knutar, allt från sådana som utförts enligt konstens alla regler och största noggrannhet till riktigt usla och slarviga för att sedan räkna fram ett genomsnitt? Eller har man bara mätt en typ av knut? Vilken i så fall? Och vilken är linans brottstyrka utan knut? Den uppgiften är ju intressant för att man ska få en uppfattning om hur knutsäker linan är. Skulle det vara så att styrkan minskar till hälften när man gör en knut så är det, i vart fall som jag ser det, något allvarligt fel med själva linan. Eller knuten.

Den kände (och erfarne) fiskaren Henry Gilbey testade (den då nya) Nanofil - i just dimensionen 0,134 mm - 2012 och har redovisat sina intryck i sin blogg. Men han skriver ingenting om 3,132 kg Avg. Knot Strength utan "the spool of NanoFil that I was given is the 6.9kg - essentially 15lb breaking strain to you and I". Det är en rimlig angivelse och jag uppfattar att linan, som ju fallet oftast är, håller för något mer än så. Men kan det vara så att brottstyrkan,angiven på konventionellt sätt, är 6,9 kg men linans knutegenskaper är så genomusla att den genomsnittliga knutstyrkan bara är 3,1 kg? Har Berkley verkligen släppt en så misslyckad produkt?

Det är inte min uppfattning. Precis som med andra "hala" och tunna linor måste man vara väldigt noggrann när man gör knutarna, blöta linan (med saliv) och dra åt dem varsamt. Men gör man så är det inga problem. Jag använder dubbel Uni (för att skarva ihop nanofilen med nylonbackingen), Slim Beauty (för att skarva ihop nanofilen med nylon- eller FC-tafsen) och dubbel Palomar (när jag fäster nanofilen direkt i tex ett lekande) och de knutarna kan jag lita på. Gilbey relaterar inte heller några problem med linans knutegenskaper. Tvärtom skriver han, i början av sin recension "first off, I have had no problems at all with knotting this Berkley NanoFil".


Nu tycks Berkley ha gett upp om den lina som för bara några år sedan var "nästa generation". Det är synd. Även om man lyckades göra en sanslös röra av lanseringen så är det en väldigt trevlig lina att fiska med (när man inte använder nylon). Den är känslig, trasslar inte och kastar bra. Dessutom är den tyst, dvs väsnas inte mot spöringar eller linförare. Det är en egenskap jag uppskattar eftersom mitt fiske ofta mest är en förevändning för att få vara ute i och njuta av naturen. Så jag har bunkrat upp med några bulkspolar (á 1.800 meter) i de dimensioner jag behöver.

torsdag 18 januari 2018

Fylla? Hur mycket?


Nej, det handlar inte om överdriven alkoholkonsumtion utan om haspelrullar och hur mycket lina man ska ha på spolen. Härom dagen skrev jag en post om den förträfflliga D.A.M. Quick 3000 och inför fotosessionen spolade jag på ny lina. Den spole med 50 lbs Power Strike jag hade höll 100 yards, dvs ca 90 meter, och eftersom rullen spole rymmer mer än så grundade jag med 0,35 mm nylon.

Förvirringen när det gäller diametrar mm för flätlinor (och andra sk superlinor) är, som bekant, monumental så istället för att försöka räkna använda jag mitt (synnerligen goda) ögonmått. Resultatet blev som på bilden ovan. Så, dvs mer eller mindre jäms med spolkanten, brukar jag spola på monofil nylonlina, Fireline och Nanofil. Men med flätlinor brukar det ge upphov till vad som felaktigt kallas vindknutar att lägga på så mycket lina.Med flätlina behöver man "underfylla" någon eller några millimeter. Hur mycket beror på hur spolens kant är utformad och linans egenskaper.

Hur som helst, efter det att jag postat inlägget så rev jag av linan, minskade på backingen och spolade på flätlinan igen. Resultatet syns nedan. Det tror jag blir lagom. Den här rullen med den här linan kommer att användas till främst gäddfiske med relativt tunga beten, dvs ett fiske då  det inte är intressant att krama ut de sista metrarna i kastlängd utan snarare säkerhet eftersträvas.



onsdag 17 januari 2018

Don´t sport your braid!

När jag ser bilderna på min Quick 3000 så dras ögonen obevekligen till den nästan självlysande gula flätlinan. Skulle jag vilja "be sporting my braid" så skulle jag absolut välja den rullen.

Du som är obekant med fenomenet braid sporting kan klicka på den här, den här, den här eller den här länken.

Don´t sport your braid!



From Longman Dictionary of Contemporary Englishbe sporting somethingto be wearing something or have something on your body and show it to people in a proud way.

tisdag 16 januari 2018

Ikoniska haspelrullar 5: D.A.M. Quick 3000; den tuffaste av dem alla


Ett halvt decennium efter det att Daiwa släppte sin silverserie med utanpåliggande spole kom ärevärdiga Deutsche Angelgeräte Manufaktur (D.A.M.) med sitt svar. Man byggde vidare på sitt beprövade koncept med en urstark snäckväxel, försåg rullen med en utanpåliggande spole i aluminium och en slirbroms med asbestbelägg. Quick 1000-serien är brutala rullar. Quick 3000 är mellanmodellen. 




1977 fanns fortfarande både järnridån och Berlinmuren kvar och det var på den västra sidan om den senare som D.A.M. tillverkade sina rullar. Mitt exemplar (det ena av dem)  inspekterades av herr Schlenke innan den lämnade fabriken. 




Ofta sägs det att en rulle är "byggd som en stridsvagn". Det är nästan alltid en överdrift, men i det här fallet stämmer det. De enda delar på rullen som inte är av högvärdig metall är, förutom den nyss nämnda etiketten, den del av bygeln linföraren är fäst i, vevhandtaget och vredet till slirbromsen. Och så, förstås, bromsskivorna av asbest...


Legit braid, not braid braid.


Rullen på bilderna är, för att vara redo för tuffa tag, fylld med Power Strike 50 lbs flätlina. Sedan gäller det bara att ha ett spö som håller (som det niofots Sportex Carbon Fibre Turbo Pike den här rullen oftast sitter under). För rullen gör det. Varken spolaxeln i höghållfast stål, de precisonsskurna dreven i fosforbrons och stål, den urstarka backspärren, linföraren av wolframkarbid, stativet i aluminium eller någon annan del i den här rullen ger upp. Inte någonsin. 

måndag 15 januari 2018

Museiföremål

De är rejäla pjäser, dessa gamla wobblers. Som referens kan ni ta den 200-grams torskpilk som hnger i mitten eller vykortet (på högkant) längst till vänster i bild.

I Ljugarn på Gotlands östra sida finns en liten fiskehamn. Eller kanske är den numera en fd fiskehamn. När jag växte upp (på sjuttiotalet) och fiskade i Lauviken alldeles söder om Ljugarn bedrevs det fortfarande yrkesfiske från hamnen i Ljugarn och där röktes även fisk, framförallt de berömda gotlandsflundrorna.

Flundror intresserade mig föga (även om jag åt dem med förtjusning). Nej, det var huvudsakligen gädda jag var ute efter och på den tiden fanns det gädda i viken. Mycket gädda. Och grov.

Själv har jag aldrig bekänt mig till den skola som säger att man bör ha stora drag om man är ute efter stor fisk. De allra flesta av mina gäddor har jag tagit på skeddrag som varit mellan 50 och 75 mm långa och den allra största tog jag på just ett fem centimeter långt Kaleva. I Ljugarn...

Men när jag för några år sedan tittade in i det lilla anspråkslösa muséum som inrättats i en av bodarna i hamnen och fick syn på de gamla spruckna, de flesta uppenbart hemsnidade, träwobblers som hängde på en vägg var det inte utan att jag började undra om gäddfisket i viken varit ännu hetare några decennier innan jag själv härjade där. Jag menar, de där betena var ju knappast avsedda för snipor...

söndag 14 januari 2018

Snusmumrikfiske

UL-spöt med rulle, riggat och klart, väger in runt två och ett halvt hekto. Resten av utrustningen ryms i ledigt i ena bröstfickan på min fiskejacka.
All bloggande om UL och QUL gjorde mig sugen på att komma ut. Trots gråväder och en ond tå (gubben lider av gikt) drog jag på mig vadarstövlarna och körde ut mot Kapellskär. På väg dit såg jag folk åka långfärdsskridskor på blank nyis så det fanns uppenbarligen en viss risk för landis och den kalla snålblåst som mötte mig när jag parkerat bilen gav inte anledning till någon större optimism. Men jag hade tur (och svallet från färjetrafiken brukar ganska effektivt hindra isläggningen just här).

Under den några hundra meter långa promenaden från parkeringen, förbi småbåtshamnen och genom skogen ut mot Skärholmen slog mig en av UL-fiskets stora fördelar. Även packningen blir ultralätt. Spöt med rulle, som är lätt, var det enda jag bar med mig. Resten av min utrustning - två små askar med olika drag, en plastpåse med tacklade tobisimitationer,en påse stinkande sandmaskimitationer, en påse beteslås, kniv och peang låg i höger bröstficka på min fiskejacka. Eftersom det bara handlade om en snabb avstickare hade jag inte brytt mig om någon matsäck men ett smörgåspaket hade rymts i den andra bröstfickan och en liten kaffetermos hade jag kunnat trycka ned i någon av benfickorna på mina fiskebyxor.

Klädd i grönt och med pipan i mungipan och lätt packning kände jag mig nästan som min idol Snusmumriken. När det blir litet varmare ska jag se till att ta med en munharmonika....


Rullen var fylld med ny lina. Kan en 0,18 mm tunn nylonlina verkligen hålla för 5,4 kilo? Det verkar nästan science fiction. Men tre gånger drog jag loss mitt drag ur tången och inget drag blev kvar så hyfsat stark är den uppenbarligen. 

Någon fisk blev det inte. Inte ens att nafs. Men vad gör det? Jag fick ju komma ut och fiska. Det är vad det handlar om för mig. Att fiska, inte nödvändigtvis att fånga fisk.

UL (3)

Linor för UL


Håller linan?


Jag tar upp de vanligaste frågorna först. Hur stark lina behöver man? Håller verkligen en 0,16 mm nylonlina med brottstyrka runt två kilo om man skulle råka kroka en riktigt stor abborre eller om en gädda skulle få för sig att nafsa åt sig ens spinnare?

Mitt svar är att jag aldrig förlorat en fisk på grund av att linan dragits av. När jag sett det ske har det alltid varit fiskaren som använt mer våld än vad hans utrustning varit dimensionerad för. Med ett mjukt och böjligt spö, litet is i magen och en varsam hand klarar man även stora fiskar med sina UL-grejor. Använder man spöt och rullens slirbroms på ett förnuftigt sätt är den enda möjligheten för fisken att dra av linan att först tömma spolen. Det har jag heller aldrig råkat ut för.

En gammal tumregel (från nyloneran) är att man inte ska ställa in slirbromsen på ett högre motstånd än motsvarande 1/4 av linans brottstyrka. Detta låter kanske löjligt litet. Med den 0,16 mm lina jag nämnde skulle bromsen alltså vara inställd på ca ett halvt kilos dragkraft. Men testa själv. Rigga ditt UL-spö och be en kompis hålla i en fjädervåg (eller en sådan där modern eletronisk mackapär om du inte är Old School) i vilken du fäster linan. Låtsas sedan att kompisen är en (ful) fisk och sätt så hård press du vågar med ditt spö. Förmodligen fegar du ur innan vågen nått halvkilosstrecket. Ändå har du en säkerhetsmarginal eller reserv motsvarande 75% av linans brottstyrka. Det räcker.



Nylon- eller flätlina?


När UL-fisket slog igenom i Sverige (dvs på sjuttiotalet) var i praktiken monofil nylon den enda sorts lina som fanns att tillgå. Nu är situationen en helt annan med alla olika sorters "superlinor" som finns. Själv föredrar jag fortfarande nylonlinan. Eftersom den är elastisk så håller en nylonlina med en brottstyrka på 3 kilo i praktiken för mycket mer än vad en stum lina med samma brottstyrka (nu talar jag om faktisk brottstyrka och inte de mer eller mindre vederhäftiga uppgifter som står tryckta på förpackningen) gör. En stum lina brister omedelbart när den utsätts för en dragkraft som överstiger brottstyrkan. En nylonlina reagerar på samma påfrestning genom att först töjas. Elasticiteten ligger typiskt sett någonstans mellan 15 och 30%. Det innebär att om linans elasticitet är 20% och man har 20 meter lina ute så kan den töjas ut ca 4 meter utan att brista. Detta är en, vid fiske med tunna och klena linor, helt avgörande fördel.


Den lina jag vanligen använder (inte bara till UL) är Sufix XL Strong. Det är en kvalitetslina som har de egenskaper jag behöver men som ändå inte tillhör de dyrare. Den är smidig, knutsäker. lagom elastisk och tillräckligt stark. På bilden ses dimensionerna 0,16 och 0,18 mm, dvs de dimensioner jag oftast använder vid mitt UL(eller QUL)-fiske. Överst en spole med en lina jag köpt nyligen (och inte hunnit fiska med). Det är Kali Kunnan Typhoon i dimensionen 0,14 mm med en angiven brottstyrka om 3,750 kg (!). Håller den vad Kali Kunnan lovar skulle den alltså vara avsevärt mycket starkare än Sufix XL Strong 0,18 mm (som av Sufix deklareras ha en brottstyrka om 2,8 kg). Faktum är att den skulle vara starkare än XL Strong i dimensionen 0,20 mm som har en uppgiven brottstyrka om 3,3 kg. Det ska bli intressant att teta typhoonlinan.

Vill man av någon anledning, tex därför att man uppskattar den "direktkontakt" som många anser vara dessa linors stora fördel, använda superlina för UL-fiske så måste man antingen ta det betydligt mer försiktigt (för att inte riskera att ett ryck ska leda till att linan momentant utsätts för påfrestning övertigande dess brottstyrka eller använda en lina med betydligt högre brottstyrka än nylonlinan. Väljer man det senare alternativet måste man beakta att den övriga utrustningen - spö och rulle - är relativt bräckliga. Som alltid finns det en svagaste länk och med en stum och dessutom stark lina över naturligtvis påfrestningarna på spö och rulle. Dessutom, det är i alla fall min åsikt, försvinner mycket av charmen med UL-fisket om man använder en alltför stark lina.

Av de superlinor jag provat är den jag tycker fungerar bäst till UL-fiske Berkleys Nanofil. Den är inte en flätlina utan en sk unifilament, dvs precis som en monofil nylonlina "entrådig". Den är styv, ungefär som en monofil nylonlina, vilket reducerar risken för vindknutar och att linan snor sig runt spöringar som annars är vanliga problem vid användandet av mjuka flätlinor i klena dimensioner. Problemet med Nanofil är att den har en glatt yta som gör den mindre knutsäker. Man måste välja rätt knutar och utföra dessa med omsorg. Den glatta ytan och linans avsaknad av minne gör att det är den mest lågkastande lina jag använt. Den är lika stum som (eller stummare än) andra "flätlinor" men har inte lika hög brottstyrka relativt diametern. Den klenaste dimensionen jag ansett det tillrådligt att fiska med är, det är i alla fall vad som står på förpackningen, 0,111 mm.



FC?

Flourocarbon- eller FC-linor  har jag, när det gäller UL-fiske, för liten erfarenhet av för att göra några säkra uttalanden. Jag har 0,17 mm Sufix FC-lina på en av mina UL-rullar och kan inte säga att jag märker någon egentlig skillnad jämfört med monofil nylonlina i samma dimension.



Köp lina på bulkspole



Enligt "min" definition av vad som är UL (eller QUL) ska linan, om vi talar om nylon, inte vara grövre än 0,20 mm. Själv använder jag numera inte tunnare lina än 0,14 mm och oftast 0,16 eller 0,18 mm. När det handlar om såpass tunna linor är kvaliteten avgörande. Dessbättre behöver högkvalitativa linor inte vara särskilt dyra, särskilt inte om man köper dem på sk bulkspole. Detta bör man, för övrigt, göra även av det skälet att man vid UL-fiske bör byta till fräsch lina ofta, detta då det med den redan mycket tunna linan inte finns några marginaler för småskador och slitage.





Test


Vad är "test"? Det där som uttrycks i lbs (pounds) och som står både på linspolar och på rullarnas spolar, i det senare fallet kompletterat av en angivelse i yds (yards)? I teorin handlar det om linans brottstyrka, dvs en 2 lbs lina ska hålla för två pound, dvs knappt ett kilo. Men så är det inte, i vart fall sällan. Det inser man om man vet att en lina med en given brottsyrka kan ha väldigt olika diameter. För att angivelsen 4 lbs test/140 yds på en rulle ska bli begriplig  måste man förstå testangivelsen som en uppgift om linas diameter. I praktiken är det (oftast) så att 2 lbs motsvarar 0,15 mm, 4 lbs 0,20 mm och 6 lbs 0,25 mm. Däremot kan man var hysat säker på att linans brottstyrka inte understiger dess "test". Ofta nog håller linan dubbelt så mycket. Detta sammanhänger med att testangivelserna hängt med sedan den monofila linans barndom (då en 0,15 lina höll runt ett kilo). 



Den viktigaste detaljen


Till sist: Ingen lina är starkare än vad din knut är. Det är meningslöst att köpa en dyr rulle med fin och mjuk slirbroms, ett bra spö och en högkvalitativ lina för att sedan göra en undermålig knut. Var noggrann med knutarna - kan du inte knyta så är dig, det är inte kärnfysik - och kontrollera ofta de yttersta metrarna av din lina. Gör du det så kommer den att hålla.

lördag 13 januari 2018

Uncle Steve

Uncle Steve annonserade för snart två år sedan att han tog time-out. Detta besked har utlöst reaktioner som den här, den här och den här. Det finns fler. Vi är många som saknar Uncle Steve. Fiske behöver inte vara så märkvärdigt.

UL (2)

Beten för UL

När jag, efter att någon gång i början på sjuttiotalet läst Jan Olssons epokgörande artikel i FiskeJournalen började med UL-fiske var utbudet av lämpliga drag mycket begänsat. Huvudsakligen utgjordes det av små spinnare (Aglia, Gliet, Droppen mfl) och skeddrag. ABU hade på den tiden flera fina små skeddrag i vikterna 4 och 10 gram och finishen på dessa drag var,jämfört med de stansade kinesiska plåtbitar som numera bär företagets namn, närmast av juvelerarklass. Förtyngda flugor (streamers) var ju lätt att ordna och när jag under försommaren jagade näbbgädda från en hamnpir på den gotländska ostkusten var mitt bete ett litet pimpelblänke med en pytteliten trekrok (även den tänkt för pimpelfiske) fäst i blänket med en kort tafs av nylonlina. Det fungerade alldeles lysande.




Samma beten finns fortfarande att köpa även om, som sagt, vi nog aldrig åter får se så fina skeddrag från ABU som då. Dessutom finns ett bedövande utbud av mjukplastbeten som lämpar sig väl för UL. Man riggar och använder dem på samma sätt som vid tyngre fiske- på jigghuvud, texas- eller carolinarigg, med ett blyhagel en bit upp på linan, på ett dropshottackel osv - men med UL-utrustning kan man dessutom kasta även små mjukisbeten tillräckligt långt utan något annat sänke än kroken.




Streamers nämnde jag. Dessa kräver sänke (eller en liten plastkula/bombarda som kastvikt). Texas- och carolinarigg fungerar eller så klämmer man fast ett eller några blyhagel några decimeter framför flugan. Var bara försiktig så att den tunna linan inte skadas. Bäst är, där man fortfarande får använda bly, de mjuka (brittiska) hagel som kan klämmas fast med fingrarna. Numera finns även (eller börjar i alla fall komma) blyfria alternativ. Visst ska vi vara försiktiga med bly i naturen men här handlar det om något eller några enstaka gram.




Ett av mina favoritbeten vid UL-fiske efter abborre är små maraboujggar. Dessa både kastar och fiskar suveränt bra. Hemtagna med små knyckar pulserar maraboun på ett sätt som verkar oerhört lockande på fisken. Tar man hem snabbare ligger all fibrerna slickade bakåt och ger en perfekt illusion av ett flyende gli. Det finns även varianter med en liten spinnarsked som ska öka attraktionskraften. Dessa tar jag till om de vanliga jiggarna inte skulle producera, dvs ytterst sällan.




Miniatyrwobblers (när jag började hette det wobbler, nu talar man om poppers, crankbaits och en massa annat men jag säger fortfarande wobbler) anses av många vara mycket effektiva. Själv använder jag dem mer sällan, främst när jag vill ha ett flytande bete som kan tas hem i eller alldeles under vattenytan när jag fiskar i grunt vatten med besvärlig bottenvegetation.

Själv fiskar jag mest från kusten och där har man ofta vind som kan göra det vanskligt att kasta UL-beten. Ett oförtyngt mjukplastbete eller en tregrams wobbler kommer inte många meter i motvind. Dessbättre finns det nu ett stort utbud av små kastpilkar som gör att jag inte längre behöver konvertera pimpelblänken. Det finns även små genomlöpsdrag i för UL-fiske lämpliga vikter. Med dessa beten får man i nästan alla väder i vilka man överhuvudtaget kan och vill fiska tillräckligt långa kast.


Med rätt "ammunition" - tex  kastpilkar, genomlöpsdrag eller kompakta skeddrag - kan man få förvånansvärt god räckvidd även med ett UL-spö. 


Oavsett vilket bete man väljer så finns det en detalj som är viktig vid allt fisk men som vid UL-fiske är helt avgörande, nämligen kroken. Den måste, ovillkorligen, vara så liten som möjligt, av tunn tråd och absolut sylvass. Själv föredrar jag enkelkrok. Mitt resonemang är att, allt annat lika, så är det lättare att få penetration (krokning) med en spets än med två eller tre. Dessutom är ju bottennapp vid UL-fiske ofta lika med ett förlorat bete och trekrokar är, det är i alla fall min erfarenhet, väldigt effektiva när det handlar om att fastna i annat än fiskmunnar. Har de drag du vill fiska med onödigt stora eller grova krokar så byt ut dessa! De ratade krokarna kan användas vid annat fiske.
Slutligen vill jag slå ett slag för naturliga beten. En löv- eller daggmask på kroken är det kanske mest effektiva bete som finns. Har man ingen mask så kan man sätta en liten bit räka på kroken. Nu är vi "farligt" nära mete men det ser jag inte som något problem. Tvärtom. Det går alldeles utmärkt att meta med UL-grejorna. Med ett litet glidflöte eller en sk waggler, med bottenmete eller på frilina. Och bytesfiskarna måste ju inte vara rovfiskar. Bland de sk vitfiskarna finns många fina sport- och matfiskar som spinnfiskaren alltför ofta förbiser. Och i våra kustvatten finns olika intressanta "småfiskar" som tånglake, svartmunnad smörbult och andra som sällan fångas vid vanligt spinnfiske. En flundra på UL kan ge en uppfattning om hur det måste kännas att ha en kveite på kroken.

fredag 12 januari 2018

QUL?

Jag har stor respekt för Jan Olsson jag sympatiserar med hans ansträngningar att upprätthålla någon slags reda vd gäller vad som är och vad som inte är UL. Jag minns hur jag satte morgonteet i halsen när jag såg en (väl ansedd) fiskebutik annonsera ut en UL-utrustning i vilken ingick en flätlina i dimensionen 0,18 mm. Någonstans måste man sätta en gräns.Någon måste rida spärr. Samtidigt blir det hela, hur man än gör, en smula godtyckligt och ohistoriskt. Åtminstone såvida man inte ska klamra sig fast vid det franska ultra legére med 3 gram som över gräns för betesvikten. För varför ska man köpa just den amerikanska femtiotalsdefinitionen?

Därför lanserar jag nu begreppet QUL(Quasi Ultra Light, dvs nästan ultralätt). På svenska blir det ännu roligare för då skulle det stavas KUL (kvasi ultralätt) och det är ju, när allt kommer omkring, precis vad det handlar om. Att ha kul när man fiskar.

QUL tillåter att linan är någon hundradels millimeter för grov, att rullen väger några gram över idealvikten eller att man använder ett några tum för långt spö. Det kommer mer an på inställningen, dvs att man utmanar fisken med en så lätt utrustning som är möjligt (och lämpligt).

Så jag får göra avbön eller åtminstone ta ett steg tillbaka. Jag hävdar därför inte att den de facto-definition av vad som är UL jag nämnde i mitt förra inlägg är en definition av vad som är UL. Den är en definition av vad som är QUL (och fortfarande litet lagom ungefärlig).

torsdag 11 januari 2018

UL (1)

Vad är UL?



Vad som är ultralätt - UL - i svenska sportfiskesammanhang råder det delade meningar, eller kanske rentav förvirring, om. Gör man en internationell utblick blir förvirringen ännu större och anlägger man ett historiskt perspektiv så finner man att uppfattningen om vad som är "riktigt" UL-fiske varierat över tiden.



En Cardinal Dragmaster från åttiotalet sitter fortfarande bra på ett modernt UL-spö, i detta fall ett Kinetic Godspeed 5´6´´ för beten -10 g. På spolen sitter monofil 0,14 mm nylonlina (co-polymer).

Det finns en relativ definition av vad som är ultralätt. Den har formulerats på följande sätt av Hans van der Pauw: "Ultra-light fishing is the fine art of using tackle that is very light for the size and power of the fish you are after" (Ultralätt fiske är konsten att använda utrustning som är mycket lätt i förhållande till storleken och styrkan hos den fisk du är ute efter). Sedan finns det en rad mer exakta definitioner enligt vilka redskapens vikt, spöts längd, linans dimension och/eller styrka är avgörande. Jan Olsson återger den enligt hans mening korrekta definitionen så här: "...när UL-fisket slog igenom i USA på 50-talet, då definierades som UL-utrustning i sötvatten, spön (4,5 fot – 5,5 fot) med en maxvikt om 70 g, som pallade för att svinga beten på 4 g. Rullvikten skulle vara under 200 g. Superlinor fanns inte på den tiden, varför monolina var enda tänkbara.  I diameterdimension låg de mellan 0,07 mm och 0,14 mm. I UL-saltvattensfisket med haspelutrustning accepterades spön om 6 fot, rullvikt max 200 g och beten upp till 7 g." Slutligen så finns det (hävdar jag) en de facto-definition som är vad vi (och tillverkarna) allmänt menar när vi talar om UL. I stora drag ser den definitionen, för närvarande, ut ungefär så här:


UL är fiske med drag/beten vägande max 10 gram, ett lätt spö på upp till sex fot avsett att kasta sådana beten, en (haspel-)rulle i storlek upp till 2500 (vägande max 250 gram) och nylonlina med dimension 0,20 mm eller tunnare alternativt "flätlina" med dimension 0,10 mm eller tunnare.

Som sagt, det är en ungefärlig definition och någon absolut sanning eller något rätt eller fel finns inte. Jan Olsson må förlåta mig... Vill någon hålla sig med en annorlunda definition så må han göra det. Nu vet ni i alla fall vad jag menar. Vi går vidare.




Varför UL?


Stor eller liten?
Så, varför använda klena och bräckliga grejor när man enklare, snabbare och säkrare kan landa sin fångst med en kraftigare utrustning? För att besvara den frågan tvingas vi göra en existensiell självrannsakan. Varför fiskar vi? Vad är meningen med det hela? Sådana frågor har inga givna eller allmänt giltiga svar. Vi är alla olika, uppfattar och värderar saker olika. UL-fiske är inte för alla och bara du kan avgöra om det är något för dig.

För mig handlar det om utmaningen i att fånga en fisk med så lätta grejor som möjligt, om att göra min fiskartillvaro litet mer spännande, om man så vill. Stor sport med liten fisk är ett annat, något slitet, sätt att uttrycka saken. Det handlar också om att inte behöva släpa på en massa tung utrustning när jag är ute och fiskar. Ett upptacklat UL-spö med rulle väger runt tre hekto eller ännu mindre. En tämligen omfattande uppsättning UL-beten behöver inte väga mer än ett stort jerkbait eller stort sk gummibete och ryms i jack- eller byxfickan.


Handen på hjärtat, visst är de flesta fiskar du får ganska små? Men mot en UL-utrustning får även en sådan här sprallig liten öring chansen att ge prov på sina fighteregenskaper. Du väljer själv vad du vill ha för grejor i händerna nästa gång det sprallar till...

En av UL-fiskets fördelar är att det kan bedrivas i stort sett överallt. Alla vatten håller inte stor fisk men överallt simmar fiskar som är lämpliga byten för UL-fiskaren. Det så populära LRF (Light Rock Fishing) är ju, strängt taget, inget annat än en variant av det gamla UL-fisket.

Ofta framhålls UL-fiskets effektivitet. Och visst är det ibland så att de små beten lockar mer och större fisk än vad större beten förmår göra. Andra gånger verkar det vara tvärtom. För mig är effektivitetsargumentet ganska ointressant. Jag fiskar, så att säga, inte för att få fisk utan för att det är roligt att försöka. Och när något hugger så är det oftast roligare med UL-grejor.