Leta i den här bloggen

tisdag 31 juli 2018

Järnraketer!

Eftersom järn är något lättare per volymenhet (har lägre densitet) än bly så blir ett 40-grams järnsänke något större än ett blysänke med samma vikt. Men inte mycket.


Bly är tungt. Blytungt. Det är litet drygt elva gånger så tungt som vatten och därför sjunker det bra. Men det är också giftigt, både för människor och andra organismer. Järn är jämförelsevis lättare men ändå ungefär åtta gånger så tungt som vatten och sjunker alltså rätt bra det också. Tillräckligt bra för att man ska kunna göra bra sänken av det. Dessutom är järn inte giftigt. Tvärtom är det nyttigt, ja nödvändigt, för oss att vi får i oss järn.

Själv håller jag på att fasa ut mina blysänken. Ett sänke jag fattat tycke för är Wiggler Iron Rocket, det kantiga sänke som syns på bilden ovan. Det kastar lika bra som ett bombsänke i bly och den hexagonformade genomskärningen gör att det inte rullar lika mycket på botten som ett traditionellt bombsänke gör.

CAT. No 270









                                 
                                          D.A.M. Quick Super, modellnummer 270, är en lika 
epokgörande rulle som Daiwas 2500C även om den är ett kvartssekel äldre. Den är stamfadern till D.A.M:s efterföljande Quick-serier med snäckdrev och därmed, in direkt, till liknande rullar som ABU:s Cardinal mfl.


Enkel men ändå high-tech. Det kvartscirkelformade fönstret är längd- eller djupmätaren som mäter hur mycket lina som lämnat rullen. Dessvärre är den kalibrerad för 0,50 mm lina.
Jämför man med en modern haspelrulle är konstruktionen nästan löjligt enkel men denna enkelhet, kombinerad med material av högsta kvalitet och en omutlig precision i tillverkningen är rullens styrka.




Rullen är i princip outslitlig, åtminstone om den används för "normalt" fiske och får ett minimum av underhåll.



Tips vi glömt 4

"En sak att minnas för spöfiskare som fångar torsk i maj och september är, att torsken vid denna tid inte är lämplig för insaltning, eftersom kvaliteten inte är särskilt bra."

                           Ur Västkustfiske av Einar Hällås, ingående i Handbok för                                   haspelspinn, W&W, 1958

måndag 30 juli 2018

Rig Bin

Det svenska ordet för något att förvara sina tackel i utan att de trasslar in sig i varandra är... Rig Bin. Ni hittar det inte i akademiens ordlista, men vad vet de?




Hur som helst så insåg jag, när jag i helgen satt och knöt tackel, att jag behövde en sådan. En Rig Bin. Så jag gjorde en. Det här tipset är varken nytt eller mitt men det är bra. Man köper en flaska finwhisky (de tillräckligt dyra sorterna levereras med flaskan i en pappcylinder med botten och lock. Det är den vi vill åt.)




Ta sedan en bit rörisolering som passar i pappcylindern. Vira upp dina tackel runt isoleringsbiten, stoppa in den i cylindern och du har en Rig Bin. Och en flaska skaplig whisky. Själv kallar jag min Rig Bin för tackeltunna.

Tips vi glömt 3

"Gör aldrig misstaget att veva upp en  lina på haspelrullen direkt från fabriksspolen! Den blir då så våldsamt tvinnad, att den blir oanvändbar. Det finns många sätt att lägga upp en lina, men vill man ha den perfekt upplagd, och det måste man ha, finns det mig veterligt bara en metod, och den är rätt tråkig och tidsödande. Man tar loss spolen från haspelrullen och nystar på linan för hand, medan man vänder spolen med korta mellanrum.Det blir t.ex. tio varv medsols, så vänder man på spolen och får nysta tio varv motsols, vändeer tillbala o.s.v. Linan formar sig bättre efter spolen, om man lägger ner fabriksspolen med linan i 50-60 grader varmt vatten före uppläggningen."

                          Ur Haspelspinn - de stora möjligheternas fiske av Olle                                      Birkesten, ingående i Handbok i haspelspinn, W&W, 1958

Det fungerar säkert utmärkt, men jag skulle vilja se den som fyller en sk Big Pit-rulle på det viset. Själv gör jag så här, men Birkestens tips är säkert värt att prova för perfektionisten med sysselsättningsproblem.

söndag 29 juli 2018

Väderprognoser

Att det är svårt att förutsäga hur vädret ska bli förstår jag, men när det ösregnar (vilket det gör just nu) och yr.no påstår att det är soligt och uppehåll... Jag vet inte.

Obsolet?



För mig, som utan att blinka fiskar med rullar som är mer eller mindre jämnåriga med mig själv, är det tämligen ointressant, när jag köper en ny rulle, om den är av senaste modell. Det är bra, för rullar som är av förra årets modell brukar säljas för runt halva priset. Ibland hittar man en fabriksny men kanske ett decennium gammal rulle. Den kan man nästan få gratis. Som den Shimano Seido 4000FA jag sprang på i våras. Fem kullager och IAR, modern lintrissa, jämn och fin gång, stabil  bygel, mycket fin slirbroms, extraspole i kallsmidd aluminium. Tja, vad mer kan man begära? Duger fint åt mig i alla fall även om Shimano betraktar den som obsolet.

Tips vi glömt 2

"Någon tafs använder man aldrig vid haspelfiske. Det finns visserligen en teoretisk möjlighet att en gädda kan bita av en nylonlina men i praktiken händer det rätt sällan. Förf. har aldrig råkat ut för den malören."

                                             Ur Nils Färnström, Haspelfiske, Lindqvists 1958

Ja, vad ska man säga? Att Färnström måste ha haft en alldeles enastående tur. Det här tipset hoppas jag verkligen att alla som fiskar gädda har glömt. För deras egen och för gäddornas skull. En gång, när jag var utan riktiga tafsar, knöt jag en av 0,90 mm nylonlina. Den gick av i första hugget och när jag vevat in linan såg det ut som om den grova nylonlinan var kapad med ett rakblad. Det försöket räckte för att övertyga mig om att allt annat än wiretafs vid gäddfiske är en chansning. Åtminstone för oss som inte är lika förföljda av turen som förf. var...

I rättvisans namn ska sägas att Färnström, när de citerade raderna skrevs, inte var ensam om sin uppfattning. Däremot kan man ju inte låta bli att undra över det empiriska underlaget för sådana påståenden.

Tips vi glömt 1

"Man måste hålla lekanden ren från smuts - den minsta algtråd stoppar den - och någon gång ge den en droppe olja."

                                                                           Ur Fiskeboken, Tiden, 1961.

När smorde du ett lekande senast? Själv har jag aldrig gjort det. Annars ligger det mycket i att minsta lilla smuts hindrar ett lekande från att snurra (och de flesta lekanden som sitter på våra drag gör inte det - antingen därför att de är igensatta eller helt enkelt för att de är av undermålig konstruktion och/eller kvalitet - och fyller därmed ingen vettig funktion).

lördag 28 juli 2018

Så här gör jag 1

Bland de många saker inom sportfisket det finns diametralt motsatta, men lika tvärsäkra, uppfattningar om är hur man ska spola ny lina på en haspelrulle. Den ena skolan säger att man ska haspla linan av den spole den levereras på åt samma håll som den hasplas på spolen på rullen. Annars drabbas man av en tvinnad lina och trassel. Den andra skolan säger att man ska montera den nya linspolen på någon form av axel, dvs så att den snurrar, och sedan veva på den på rullen.

Eftersom båda skolorna företräds av talrika "experter" så vore det förmätet av mig att ge uttryck för en uppfattning om hur man "ska" göra, däremot kan jag naturligtvis avslöja hur jag själv gör (och gjort hundratals gånger genom åren). Efter att ha provat båda sätten utan att kunna se att linan blev mindre tvinnad med den första, något krångligare, metoden så har jag uteslutande - och utan problem - använt mig av den andra.

Skulle jag någon gång uppleva att linan är tvinnad (oavsett om den är nyss påspolad eller om tvinningen har uppkommit senare) så brukar jag montera rullen ifråga på något av mina mest långkastande spön, fösta ett lämpligt sänke (typ bomb- eller päronsänke) via ett antal sammankopplade kullagerlekanden. Sedan gör jag ett antal kast och därefter är problemet ur världen.

Caperlan Ballast Kit

Det är rätt fascinerande hur avancerade/komplicerade varianter det finns av en så enkel sak som sänket. I nästan alla fall, det må handla om bottenmete eller dropshotfiske, fungerar det alldeles utmärkt med i stort sett vad som helst som går att fästa i linänden och som sjunker tillräckligt bra. En bult, en mutter, ett gammalt tändstift är bara några exempel på föremål som med framgång använts (och används) som sänken.

Förr, dvs innan vi blev miljömedvetna (eller rättare sagt: medvetna om allt helvete vi ställer till med), var nästan alla sänken av bly. Ett billigt och tungt material som är lätt att bearbeta. Nu håller blyet på att fasas ut och de sänken jag köpt under senare år har nästan alltid varit "blyfria", dvs tillverkade av andra material - zink, volfram, järn - än bly.

Anledningen till att sänken görs mer komplicerade än en lagom tung metallbit är naturligtvis de olika krav vi ställer på våra sänken. De ska inte bara sjunka, de ska även gå att kasta så bra (långt) som möjligt, hålla botten men helst inte fastna för att bara nämna de viktigaste.

Inför sensommarens planerade kustmete behövde jag ladda upp med lämpliga sänken i vikter mellan 40 och 140 gram. Av en slump hittade jag kitet på bilden till vänster. Det är av märket Caperlan, dvs sportkedjan Decathlons "house brand" för fiskeutrustning. Normalt hade jag nog inte nappat, men nu reades kitet ut (och kostade 20 kr istället för 89).



Med det (faktiskt!) finurliga kitet kan man sätta ihop sänken från 60 till 145 gram. Man kan även bygga ihop det till en feeder (med valfri vikt). Eftersom man vanligen får ge något mer än 20 kr för ett 145 grams sänke tyckte jag mig inte ta någon större ekonomisk risk, så jag köpte på mig några kit.


Om vingmodulen påverkar sänkets aerodynamiska egenskaper är väl tveksamt men det bör hindra det från att rulla runt på botten.


Sänket verkar vara vettigt och rejält ihopkommet. Den ömtåligaste delen är det plastclip med vilket hela härligheten låses fast men två extra sådana följer med varje kit. Man kan ändra sänkets sammansättning utan att behöva tackla om. Naturligtvis är det blyfritt.


fredag 27 juli 2018

Bildavbrott

Ett gångjärn på min dator - en Lenovo laptop -  gick sönder i våras. Jag köpte då, i panik, en ny snarlik Lenovo med "hållbara gångjärn av zinklegering" (det verkade ju rimligt att Lenovo insett att den tidigare designen inte riktigt höll måttet). Men att byta dator är inte gjort i en handvändning. Det är mycket som ska föras över (och ännu mer som ska slängas, ungefär som när man flyttar) så jag lagade min gamla dator med gorillatejp. Det har funkat till idag. När jag skulle starta datorn i morse var skärmen obevekligen svart, hur jag än gjorde. Så nu blev jag tvungen att ta den nya, med de fina gångjärnen, i bruk. Det är en mycket fin dator MEN den saknar den inbyggda kortläsare min gamla hade, så tills jag löst det problemet blir bloggen utan bilder (eller, som i häckleinlägget, med återanvända gamla bilder).

Hårddisken på min gamla Lenovo är full med bilder. Hur jag ska komma åt dessa får bli ett senare problem. Nu är det för varmt för att jag ska orka bry mig...

edit. Jag vet att jag har en kortläsare någonstans... Nå, man kan inte ha samma ordning på allt som man har på sin fiskeutrustning. Tillsvidare får kameran i mobilen (som jag kan ansluta till datorn) bli lösningen.

Häckla, Sabiki Rig eller upphängare? Kanske minihäckla?

Häcklan förknippas i svenskt sportfiske med att "rycka strömming". Nu handlar det förvisso inte om ryckfiske, men ändå på något vis inte om riktigt sportfiske. Förmodligen därför att de fiskar man fångar är så små, men kanske kommer LRF att ge även strömmingen status som sportfisk? Den är ju i alla fall släkt med tarpoonen (precis som makrillen är en litet tonfisk).

Nå, en häckla består, typiskt sett, av 5-6 mindre beten (ofta enkla flugor, ibland bitar av ventilgummi och ibland bara blanka krokar) monterade på korta tafsar på huvudlinan. I linänden sätter man ett sänke. Häcklan kan användas för såväl vertikal- som kastfiske. Arter som traditionellt tas på häckla är, förutom strömming (sill), makrill och abborre.

Besläktad med häcklan är den sk upphängaren, dvs ett litet bete i en kort tafs knuten till huvudlinan strax framför draget. Bruket av upphängare praktiseras framförallt vid fiske efter havsöring och abborre.

Inget hindrar att man använder fler än en upphängare och då uppstår naturligtvis frågan när tacklet övergår till att vara en häckla? Är det vid två, tre eller flera upphängare? Och, spelar det någon roll?

Vissa som anser häcklan vara ett mindre sportsmässigt redskap hänger upp sig på antalet krokar, men samma fiskare använder ofta utan att tveka, wobblers med två eller tre trekrokar. Tre trekrokar är nio krokar och en häckla med så många har jag aldrig sett.

Internationellt, dvs på engelska, kallas häcklan för Sabiki Rig. Kunde man lansera det begreppet här i landet skulle häc... sabikiriggen säkert snabbt bli populär.


Triss i makrill tagen i ett kast med en liten plik och två upphängare. Eller minihäckla.


Själv gillar jag inte häcklor, i vart fall inte den klassiska varianten med ett halvdussin krokar. Det är för långa tackel för smidig hantering och många krokar att hålla reda på (särskilt när det sitter fisk på dem). Däremot är jag övertygad, för att inte säga överbevisad, om att upphängare är effektiva vid fiske efter abborre, havsöring och makrill. När havsöringen äter smågodis drar upphängaren fler hugg än draget och då kan man lika gärna montera av kroken på det senare för att låta det agera kastvikt och attraktor. Lika gärna kan man i sådana situationer ha två upphängare, inte för att satsa på en doublé utan för att skapa en illusion av ett litet stim.

Två upphängare är, enligt min uppfattning, nära nog idealiskt. Tacklet blir, åtminstone om man använder ett spö på nio fot eller längre, inte för långt för att hantera och kasta. Så just nu sitter jag och slaktar häcklor jag köpt billigt och knyter mina egna minihäcklor. Med två "flugor". Jag ska också knyta några med de mikrobeten jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Annars kan man, utan flugbindarvana eller verktyg, lätt själv förfärdiga "flugor" till sina upphängare. Här är en bra handledning som jag själv följt med (förvånansvärt) gott resultat. Flugorna blev både snygga och fångade fisk. Till mina använder jag vanligen 0,35 mm lina.

Material till ett gäng minihäcklor.


Mina minihäcklor använder jag oftast med en kustwobbler eller en pilk som kastvikt. Båda varianterna ger långa kast. Med wobblern kan jag fiska hem häcklan ytligt även i långsamt tempo. Vill jag ha en djupare eller snabbare hemtagning väljer jag pilken. Naturligtvis kan man "transponera" idén till ultralätt fiske såväl som till tyngre. För ultralätt kan man använda en minihäckla an tunnare lina och med några blyhagel som kastvikt. Behöver man kasta riktigt långt från stranden kan man knyta häcklan i 0,50 mm (eller grövre) och använda ett 120-grams sänke och tex ett 13 fots karpspö med testkurva på 3,5 lbs eller ett lättare surfcastingspö.

Det är för övrigt inga större problem att knyta upphängartafsar av nylon direkt till en flätlina. Jag brukar använda Four Turn Water Knot och gör man den med omsorg - fuktar och drar efter ordentligt - så håller den men som en extra försäkring brukar använda det gamla knepet att kapa den del av nylonlinan som blir över (tag end) med några millimeters marginal och sedan smälta den med lågan från en cigarettändare så att en liten nylonkula bildas (som omöjligt kan dras genom knuten).

Metallskrot eller knutar?

Många knyter, rutinmässigt, ett beteslås med lekande eller en ståltafs (med beteslås och lekande) på linan innan fisket börjar och låter sedan beteslåset sitta där tills linan går av. Visst, det är bekvämt med ett beteslås. Man spar flera sekunder, jämfört med att kapa linan och slå en ny knut, varje gång man byter bete. Och ett lekande kan ibland vara bra för att något minska risken för lintvinning. När det gäller ståltafsen, oftast 15-centimetersvarianten, så kan den ju vara bra om och i fall en gädda skulle hugga.

De som använder flätlina skarvar ofta på en kortare eller längre tafs av fluorocarbon (FC) närmast betet. För skarvningen används ofta(st) ett lekande.

Själv undviker jag allt metallskrot som inte är nödvändigt (vilket en ståltafs eller ett lekande ibland kan vara). De flesta beten jag använder tvinnar inte linan och dessa knyter jag (om det inte är gäddfiske det handlar om) direkt i linan. När jag fiskar gädda använder jag oftast tunna och knytbara tafsmaterial som jag skarvar direkt i linan och sedan knyter i betet.

Nu vet man ju aldrig säkert hur fisken uppfattar våra beten men själv ser jag en tydlig skillnad på en kustwobbler knuten direkt i en mer eller mindre genomskinlig FC- eller nylonlina jämfört med samma wobbler förenad med linan via några centimeter lekande och beteslås. Jag inbillar mig att fisken också kan se detta. Om fisken skyggar för metallskrotet vet jag inte men jag är, å andra sidan, hyfsat säker på att den inte lockas av det.

En bonuseffekt av att kapa och knyta om när man byter drag är att man alltid fiskar med en fräsch knut och att den mest nötta delen, dvs delen närmast draget, av linan kontinuerligt "förnyas". 

När det handlar om flätlina är det alltid en god idé att ha nylon- eller FC-lina närmast draget. Skarvar man med ett lekande kan man i praktiken, eftersom lekandet inte kan passera spöts toppögla, endast ha en några decimeter lång tafs. Själv föredrar jag att ha ungefär två spölängder nylonlina mellan flätlinan och betet och då går naturligtvis lekandet "fetbort".

I de flesta lägen gör en riktig knut ett lika bra eller bättre jobb än vad metallkomponenter gör och man får mer eleganta tackel. I vissa lägen behövs metallkomponenterna och då ska man naturligtvis använda dem. Däremot ska man inte använda dem för att man inte kan slå vissa knutar eller inte ids knyta om  när man byter drag. Till den kunskap som kännetecknar en skicklig fiskare hör att behärska de knutar han behöver.

torsdag 26 juli 2018

Mikrobeten




Ett bete behöver, för att fånga stor fisk, inte vara stort. Fråga vilken flugfiskare som helst. Eller metaren som tagit stora fiskar på majskorn eller fluglarver. För oss som är inriktade på spinnfiske efter rovfisk (eller predatorer som det heter på modern svenska) handlar betets storlek ofta om att det ska vara tillräckligt tungt för att kunna kastas tillräckligt långt. Det "problemet" går emellertid att komma runt på olika sätt. Ett är att använda en fluga eller något annat pyttelitet bete som upphängare framför ett drag, att använda ett sänke som kastvikt eller en bombarda eller annan kastdobb.

Testa att fresta med microbeten när fisken är trög och nobbar dina vanliga drag.

Det  mindre betet är ungefär två centimeter långt.

onsdag 25 juli 2018

En liten guldklimp



Min största haspelrulle är en Daiwa GS-9. Den rullen tillverkas fortfarande (och är legendarisk för sin tuffhet) men de mindre rullarna i samma serie har sedan länge gått ur produktion. Därför blev jag glad när jag hittade en liten GS-10X i hyfsat skick. Dessa små, gedigna, daiwarullar är väldigt trevliga fiskekamrater för det lättare fisket, gärna fyllda med 0,20-0,22 mm nylonlina. Årsmodellen är 1978 och då var den här rullen top-of-the-line. Den är fortfarande en bra rulle. Saltvattenbeständig, tre kullager, en bra backspärr (inte IAR men med korta "steg"), rejäla drev, manuellt fällbar bygel och en riktigt bra slirbroms.



På is

Eftersom jag är Old School så använder jag det gamla ordet värmebölja för det som på nusvenska kallas extremtemperaturer och klass 2-varning. Dessutom är en sak som utmärker en värmebölja att den har en viss varaktighet medan en extremtemperatur, strängt taget, kan vara högst tillfällig. Kanske är det dags att inte längre säga värmebölja utan tillgripa uttrycket en lång, het sommar?

Hur som helst så är det alldeles för varmt för i alla fall mig att ägna mig åt fysiska utomhusaktiviteter som fiske. Jag sitter hellre inne, i skuggan, med fläktförstärkt korsdrag och dricker iskyld limonad. Dessutom är ju vattnet vid det här laget så uppvärmt att det knappast är mödan värt att fiska. Gäddan, till exempel, har ju en trivseltemperatur på 12-14 grader och blir vattnet varmare än 22 grader så mer eller mindre upphör hon att fungera. Om möjligt uppsöker hon svalare, dvs djupare, vatten (och blir då mer eller mindre oåtkomlig för en landbunden fiskare).

Abborren sägs vara en värmeälskande fisk, men även den har väl sina gränser. Min egen erfarenhet är att man när det blivit riktigt varmt i vattnet visserligen kan få småabborrar men att de större håller sig borta (eller i vart fall vägrar att nappa).

Till obehaget av att utföra fysisk aktivitet under rådande temperaturförhållanden och fiskens inaktivitet kommer temperaturens inverkan på fångsten. Tänker man  tillreda och äta sin fångst bör man, när lufttemperaturen ligger på +30 grader eller högre, ha väldigt kort väg hem och helst möjlighet att genast den håvats lägga fisken på is. Tänker man släppa fisken åter bör man helst avstå från att ens dra upp den eftersom risken för att den ska ta skada är hög.

Så jag gör med mitt fiske som jag skulle göra med min tänkta fångst så här i värmeböljan. Jag lägger det på is.

måndag 23 juli 2018

Voffor?

Sportfiskarna har i den rådande extrema värmeböljan bland annat följande råd att ge:

Korta drillningar
Om du fiskar och tänker återutsätta din fångst, tänk på att förkorta tiden du drillar fisken. Använd därför kraftig utrustning, undvik ultralätta spön, så att du kan ta in fisken snabbt. Undvik att lyfta upp fisken ur vattnet utan kroka av den i vattnet och hantera den i övrigt så skonsamt som möjligt.

Själv ställer jag mig frågan: Varför? Varför inte helt enkelt låta fisken vara ifred om förhållandena är sådana att den inte kan fångas på ett sportsmässigt sätt? Det är rätt mycket inom det moderna "sportfisket" jag ställer mig frågande inför, men att med grova don wincha upp och sedan kasta i fiskar som lider av värmeslag är ju fullkomligt bisarrt. Hur kan någon kalla detta för sport eller sportfiske? Hur tänker (?) man på Sportfiskarna? Har man tappat den sportfiskeetiska kompassen i spat? Rekommendationen borde naturligtvis vara att idka sk C&R-fiske under rådande meteorologiska förhållanden.

söndag 22 juli 2018

Mitt bottenmetetackel

Jag gillar flöten. Det är något särskilt med att titta på ett flöte som guppar i ytan och, förhoppningsvis, plötsligt dyker eller på annat sätt indikerar napp. Ändå äär det bara att inse att bottenmete för det mesta är mer givande.I vissa situationer, särskilt när man behöver kunna kasta sitt tackel riktigt långt (som tex vid sk surf casting) är bottenmete det enda som gäller.

En annan sak jag gillar är att knyta tackel. 

Mitt "universaltackel" för bottenmete är ett pater noster. Jag knyter det i delar. Huvuddelen - stommen - är en lagom lång lagom grov bit nylonlina. Vad som är lagom beror på vilket fiske det är fråga om. Ska jag fiska från kusten och kasta ut sänken på 100 gram eller mer brukar 0,50 mm vara lagom. Ska jag meta abborre på kortdistans är 0,30 mm lagom. Vad längden beträffar beror vad som är lagom på om jag vill ha en eller två krokar och hur långt ifrån varandra (och sänket) jag vill ha dessa.


Så här ser stommen till mitt tackel ut.

Jag börjar med att knyta en ögla för att fästa sänket i. En lagom bit från denna knyter jag en ögla (dropper loop). Vill jag ha ett tackel med två krokar knyter jag en till likadan ögla en lagom bit ovanför den första. Sedan kapar jag linan en lagom bit ovanför den andra öglan och knyter en ögla för att (ev via ett lekande) kunna fästa tacklet i huvudlinan. Därefter väljer jag de krokar jag tror vara lagom för det fiske jag tänkt mig och knyter några lagom långa och lagom grova (bör vara klenare än stammen och huvudlinan) tafsar med krok i ena änden och en ögla, för att kunna fästa tafsen vid stommen, i den andra.


Tackel med en krok. Stommen i 0,50 mm nylon, tafsen 0,30 mm. nedre öglan fäst i ett 40 grams (blyfritt) sänke (Wiggler Rocket) och den övre i ett lekande (no name).


Konstruktionen gör det enkelt att under fiskepasset byta krok och tafs (tex till en tunnare eller längre eller en med pärlor och bjäfs om man är ute efter flundra) utan att man behöver hålla på och  knyta. Man kan också enkelt om det nappar bara på den övre eller undre kroken ta bort den andra för att få ett mer lätthanterligt tackel och mindre risk för trassel och bottennapp.


lördag 21 juli 2018

Assist hook



Ja, då var vi där igen, vad ska vi kalla den här företeelsen på Ärans och Hjältarnas språk? Tillsvidare kör jag med den utrikiska termen. Hur som helst, en assist hook är en enkelkrok som, typiskt sett, är fäst till draget via en kort tafs. Eftersom jag anser att enkelkrok strängt taget är den enda typ av krok som borde få användas vid sportfiske gillar jag idén. Det tycks även IGFA göra.

På bilden ovan syns en liten pilk på vilken jag tagit bort trekroken och ersatt den med an assist hook. Jag har anpassat tafsen så att kroken ska hamna nära ögat på pilken, detta enligt teorin att huggen oftast rikas mot ögat (vilket är skälet till att ha ett öga på betet). Hade jag velat ha kroken mer mitt på pilken så hade jag kunnat göra en kortare tafs eller helt enkelt ha fäst kroken med en fjäderring (split ring för er som inte förstår svenska) till lekandet.

Att byta ut trekroken (eller, i värsta fall, trekrokarna) mot en assist hook ger, förutom de vanliga fördelarna med enkelkrok (färre bottennapp, säkrare krokfäste, lättare att kroka av, mindre skador på fisk som ska återutsättas osv) samma fördel som man försöker uppnå när man på tex ett havsöringdrag kör med dubbla fjäderringar mellan krok och bete, dvs att det blir svårare för fisken att använda draget(s vikt) som en hävpunkt för att slå sig fri.

Till hösten blir ett projekt att experimentera med assist hooks på mina kustwobblers och havsöringdrag. Det ska bli intressant.

edit. Ser just att min assist hook inte uppfyller IGFA:s nya regler. Det får jag fundera på...

Regn!

Äntligen! Det regnade när jag vaknade vid sextiden och det strilar fortfarande. Hoppas att det håller i sig åtminstone hela förmiddagen. Sedan kan man leta mask och kanske ta vara på den (förhoppningsvis) ökade aktiviteten i vattnet efter syretillskottet. Och skulle det regna hela helgen så tänker jag inte klaga. Allvarligt talat så tar jag hellre regn än de extremtemparaturer som rått den senaste veckan.

edit. Och nu på kvällen regnar det igen. Som ett åskregn, men (hittills) utan åska. Slutar det innan jag gått och lagt mig blir det maskplockning.

fredag 20 juli 2018

Nylon eller flätlina?

Jag var förbi Dogger i eftermiddags för att köpa lina.När jag stod där kom en gentleman in för att få flätlinan på sin Ambassadeur utbytt mot nylon. Han hade upptäckt att kompisen, som använde nylon, fick bortåt tio gånger så mycket fisk (det var gös det handlade om) och insåg att linan kunde vara förklaringen.

Skarvfunderingar 3


Så här ser det ut när jag skarvat en chocktafs (av flätlina, den blå) till en huvudlina (flätlina, den gula) med en Slim Beauty Knot. Den knuten löper utan problem genom spöringarna och den håller. I tafsänden en ögla (Figure Eight Loop) i vilken ändtacklet kan fästas. Enkelt. Naturligtvis är tafsen längre när jag fiskar (typ två spölängder) men det hade blivit bökigt att fotografera.

edit.


Här har jag skarvat en tafs av 0,35 mm Svartzonker Berkley Fireline Braid på 0,10 mm Fladen Fishing Maxximus Braid. Den grova tafsen klarar utan vidare sänken på 125 gram och är hyfsat skonsam mot pekfingret. Den tunna huvudlinan, gärna på en teflonspole, ger enormt långa kast.












Chocktafs av 0,50 mm Sufix XL Strong skarvad med en Slim Beauty Knot till 0,20 mm Fladen Maxximus Braid.

torsdag 19 juli 2018

Väddöskräcken

Även om jag i mycket håller fast vid det gamla så är jag ingalunda främmande för att prova på nymodigheter. I helgen behövde jag några lekanden och tittade in på den lilla butiken som ligger i backen ovanför järnhandeln i Älmsta. Där föll mina ögon på några julgransprydnader som verkade litet malplacerade så här i sommarvärmen. Det visade sig vara beten som tillverkats av medlemmar (juniorer) i den nystartade (?) Väddö Sportfiskeklubb* (som organisatoriskt tydligen är en sektion i Väddö IF). Naturligtvis köpte jag några (för att testa och för att stötta).


150 kr/st kostade dessa välgjorda beten.


Jag gillade att de såldes utan förpackning. Däremot borde betet ha ett namn. Väddöskräcken? Hur som helst så borde det kunna locka en eller annan gädda till hugg. Vi får se i höst, när det blivit litet svalare. Just nu är det alldeles för varmt för att jag ska orka fiska och jag tror att gäddorna (åtminstone de stora och kloka) uppsökt svalare vatten än det jag når från land.

*Klubben lär ha en facebooksida, men själv befattar jag mig inte med fejan.

tisdag 17 juli 2018

Skarvfunderingar 2

Att en knut försvagar linan ligger det förvisso något i, men på det stora hela taget så är det en fördom  som upphöjts till sanning, en sanning som blivit ett alibi för att undvika knutar. Helt går det naturligtvis inte att smita från problemet eftersom man måste dels knyta linan runt spolaxeln och sedan knyta fast linan i betet/beteslåset/kroken. Men de flesta verkar bli osäkra när det handlar om att skarva ihop två bitar lina. Jag har till och med sett exempel på hur de som insett det kloka i att när man använder flätlina ha en bit fluorocarbon- eller nylonlina närmast betet använder ett lekande för att göra skarven. Sådant är patetiskt.

Själv använder jag så litet metallskrot -onödiga fjäderringar, beteslås och lekanden -som möjligt. När mitt fiske kräver en vajertafs använder jag mig oftast av knytbar vajer som går att skarva ihop med nylon-eller flätlinan med en lämplig knut. Och när jag använder flätlina skarvar jag nästan rutinmässigt på ca två spölängder nylon, FC (eller FC-överdragen nylon) mellan flätlinan och betet. Ofta när jag fiskar med nylonlina använder jag en tunn huvudlina och skarvar på en grövre slaglina (för att möjliggöra långa kast med tyngre beten än vad huvudlinan klarar). Vid kustmete (surf casting) använder jag ibland (vid fiske på rena bottnar) en tunn (0,20-0,26 mm) nylonlina som huvudlina och en taperad tafs (vars tunna ände är av samma diameter som huvudlinan och vars grova ände är 0,57 mm).

De knutar jag använder (ni får googla dem) är:

För att skarva nylon- eller FC-linor av samma diameter: blodknut

För att skarva en backinglina av nylon till en flätlina: UNI till UNI (eller Grinner till grinner, det är samma knut)
För att skarva en slaglina (chocktafs) till en tunnare (flät- eller nylonlina): Slim Beauty

Kan man slå dessa knutar och är man noggrann så håller de (och det är, när jag någon gång drabbas av linbrott) sällan knuten som ger upp. Tre andra, busenkla, knutar som är bra att kunna är four turn water knot, figure eight loop knot och dropper loop knot. Kan man dessa,de ovan och, naturligtvis, palomar -och betesknuten (improved clinch knot) så har man passerat nybörjarstadiet och kan ge sig på andra finurliga och användbara knutar som spade end knot, knotless knot, bimini twist mfl. Det finns hur mycket roligt som helst att sysselsätta sina fingrar med när det ändå bara är värdelös dynga på  TV:n...

Men man måste slå några hundra knutar för att lära sig. Jag vet att jag är litet nördig, men det är rätt ofta jag suttit framför TV:n (eller lyssnat på stereon) samtidigt som jag övat mig på att slå knutar med olika linor av olika dimensioner. Det kanske verkar dumt,men det är inte hälften så dumt som att missa en fin fisk för att man inte kan slå en riktig knut. För att inte tala om hur dumt det är att vara "a swivel guy"...

måndag 16 juli 2018

Skarvfundering

Som många andra skyller jag åtminstone delvis på skarven för det allt sämre fisket i de vatten där jag - och skarvarna - håller till. En vuxen skarv lär ju äta runt ett halvkilo fisk per dygn och flera tusen är de och blir ständigt fler,så det är ju inget mysterium att fisken tagit slut. Men vad äter de då? Hur kan dessa tiotusentals skarvar leva, frodas och bli allt fler om det inte finns tillräckligt med fisk?

UL (6)

Idag har jag hörsammat SMHI:s varning och arbetar från bostaden (där det råder korsdrag, en nyinköpt fläkt skänker ytterligare svalka och duschen finns tillgänglig. I kylskåpet står några flaskor kranvatten på kylning). Det är inte bara fisken som blir slö i värmen.

Varningen för vämeböljan riktade sig främst till sjuka och äldre och jag får väl börja räkna mig till de senare. Och det är, såvitt jag kan se, främst ungar som ids hålla på och överhuvudtaget vistas utomhus. De äldre och klokare vet att hushålla med sina krafter. Det gäller förmodligen även för fisken, vilket skulle vara förklaringen till att de abborrar jag lyckades lura i lördags samtliga var mindre än den masktjuvande mört som också hade oturen att fastna på kroken.





Så om jag skulle orka/våga mig ut och fiska den närmaste tiden verkar det rimligt att satsa på UL. Jag letade upp några jiggkrokar jag ordnade för ett antal år sedan eftersom jag inte kunde hitta vad jag ville ha i butikernas sortiment. Jag ville ha en lätt jigg med lång (men inte alltför stor) krok. Bland flugfiskegrejorna hittade jag en extralång streamerkrok som var perfekt.Det var bara att bocka till den, nypa fast ett lagom blyhagel och sedan måla dit ögon.

Den långa kroken ville jag ha för att kunna fiska med maskliknande mjukisbeten. Det slår mig att Wermz borde fungera förträffligt.

söndag 15 juli 2018

Stumt eller elastiskt?

Det första haspelspö jag kom i kontakt med var min pappas Arjon Super Six, ett vackert gult massivt glasfiberspö med sexkantig (såg precis ut som splitcane) klinga. Spöt var avsett för lättare beten, upp till ca 12 gram,och hade helaktion. På spöt satt en liten Mitchell fylld med nylonlina som kanske var 0,25 mm i diameter. De fanns en spole med tunnare lina också,men den använde jag inte.

Till fiske efter abborre var pappas spö väl avvägt men det var aningen klent när det var gädda eller torsk som fiskades. När jag fick råd att köpa ett eget spö blev det ett ABU 262 (?), ett massivt 6 1/2 fots glasfiberspö märkt Fiske 2, dvs avsett för beten upp till c 30 gram. Även detta spö hade helaktion och på den rulle jag köpte hamnade nylonlina, vanligen i dimensionen 0,30 mm.

Trots spöts långsamma aktion och den elastiska linan upplevde jag aldrig några problem med att känna när en fisk nosade på mitt drag.Däremot gick jag snart över till 0,35 mm lina för gäddfisket, inte för att 0,30-linan var för klen utan för att den grövre linan var något mindre elastisk och gjorde det lättare att sätta mothugget när det var en gädda som nappat.

Småningom skaffade jag mig längre spö och spön med rörbyggda klingor, men det var fortfarande glasfiber som gällde och samtliga spön hade helaktion och på mina rullar satt nylonlinor i dimensioner från 0,20 mm till 0,35 mm. Det gick alldeles utmärkt att fiska med dessa utrustningar.

Mot bakgrund av vad jag växte upp och lärde mig fiska med så ställer jag mig undrande till att det idag är nästan genomgående spön med toppaktion och flätlinor som anbefalls. Argumenten är att man med mer följsamma spön och mindre stum lina får så dålig kontakt med betet att det är mer eller mindre omöjligt att känna vad som händer.

Att man meden stum lina får en tydligare kontakt med betet än med en elstisk lina är naturligtvis riktigt. Detsamma gäller för ett styvare jämfört med ett mjukare spö. Detta sagt vet jag, av egen erfarenhet, att man med nylonlina och ett spö med långsam helaktion har tillräckligt god kontakt med betet för att kunna bedriva ett effektivt fiske. Det är mest en vanesak.

De fördelar en stum lina och ett styvt spö anses ge är begränsade till själva hugget. När det handlar om drillningen av den fisk som huggit är linans elasticitet och spöklingans djupare aktion avgjorda fördelar. Fisken tröttas mer effektivt mot en sådan utrustning och risken för att kroken ska ryckas loss eller fisken på annat sätt,tex genom att sk slaklina uppstår, är avgjort mycket mindre med den mer följsamma utrustningen.

Fake news

En riktig Mitchell 300
Ni såg väl, i mitt inlägg om den japanska mitchellkopian, att ett av dreven i japanrullen är av nylon? Visserligen ett drev som endast har med spolens oscillation att göra, men ändå. På originalet är samma drev precisionsskuret och av metall.


En "fake" Mitchell 300

lördag 14 juli 2018

Stollen i stolen i solen

Juli är generellt en tveksam fiskemånad och när den är så varm som i år kan man lika gärna ta semester från fisket.Men det går ju inte, så i början av en värmebölja (!) som föranlett varningar från SMHI gav jag mig ut med ett feederspö, en Mitchell 300 och en burk mask. Faktiskt okade tre små abborrar och en skaplig mört engagera sig tillräckligt för att fastna på kroken. Men dagens behållning var min nya stol. I går var jag nämligen i Uppsala och när jag åkte hem hade jag tre hopfällbara stolar i baksätet. En "riktig" metestol (köpt på Sportfiskepoolen) och två från Decathlon (som tillsammans kostade hälften av den "riktiga). Hur som helst, idag testade jag en av decathlonstolarna och i den satt jag i två timmar utan problem. Jag hade kunnat sitta i två timmar till om det inte varit för solen. 

Det här med stol är något nytt för mig, i vart fall att ha en stol med mig*. Inte så dumt, faktiskt. Det gäller bara att hitta ett riktigt bra ställe att ställa stolen på. Visst, det är en pryl till (och en rätt tung sådan) att kånka på, men åtminstone för vissa fiskepass räknar man avgjort hem den kalkylen. Och för mer rörliga pass är det ett avgjort plus att garanterat ha en bekväm sittplats när det är rast/vila och/eller dags för en munsbit av något slag.

Nu återstår att noga testa mina tre stolar för att se vilken av dem som ska få en permanent plats i bakluckan på fiskebilen.

*För några år sedan, när vi campade, köpte jag en snorbillig hopfällbar stol med alumuniumstomme som jag tänkte att jag sedan kunde ha när jag metade men den överlevde inte ens campingsemestern och hamnade i en dumper på Strömstads camping (tilsammans med ett lika värdelöst "pop-up"-tält.

Gamla favoriter 16: Råenskeija



Jag vet, det här norska draget är avsett för laxfiske i norska älvar, men jag använde det (med stor framgång, om jag får säga det själv) för att locka gotländska gäddor. Jag vill minnas att Husbergs sålde ut dem för en femma styck, något som tilltalade mig eftersom jag på den tiden (skarven mellan sjuttio- och åttiotalen) levde som fattig student, så jag köpte så många jag hade råd med. 26 kompakta gram gjorde att draget kastade betydligt bättre än de Utö som annars var vad jag mest använde. Den orangea färgen var en absolut huggmagnet i skymningen.

fredag 13 juli 2018

Årsmodell 1969


Model 81?



Den här rullen kunde jag bara inte motstå. Jag har redan fler Mitchell 300 än vad någon rimligen behöver, men när en i gott skick dyker upp så... Men stopp och belägg! Det här är ju ingen Mitchell?! Vad står det? Olympic? Model 81. Men såväl ut- som invändigt är den förvillande lik den franska rullen. Intressant. Är det ett exempel på oblyg (pirat)kopiering eller är rullen licenstillverkad i Japan?


torsdag 12 juli 2018

Spinnerbait



Det där med sportfiske och språk är ett kapitel för sig. Särskilt intressant är kollisionerna mellan svenskan och engelskan. Ta bara en sådan sak att det som på sportfiskeengelska heter spinning reel i Sverige benämns haspelrulle medan vi kallar multiplikatorrullen för spinnrulle. Ibland, allt oftare, bryr vi oss inte om att ens hitta på ett svenskt ord utan adopterar det engelska (oftast amerikanska) namnet. Så är fallet med den typ av drag som kallas spinnerbaits. Annars vore kölspinnare en klockren svensk benämning.

Betestypen härstammar från det nordamerikanska bassfisket. Det som gör den intressant är att man relativt obehindrat kan fiska med den i vass och annan liknade vegetation. Annars är det ju i princip en liten jigg med en fast monterad spinnare som extra attraktor och kan naturligtvis fiskas på samma sätt som en "vanlig" jigg.

Ordet jigg är, för övrigt, ett av de mer intressanta exemplen på sportfiskets språkförbistring, men det tar vi en annan gång. Lasse Dahlquist visste i alla fall vad en jigg är.

tisdag 10 juli 2018

Beten och luringar

Bait betyder på sportfiskeengelska bete och avser nästan alltid det vi kallar agn, dvs någonting (majs, deg, mask, räka, fiskbit etc) som sätts på kroken för att locka fisken till hugg. Ordet har, som så många engelska ord, nordiskt ursprung. När en engelsktalande fiskare använder ett lure så handlar det om någon form av konstbete, dvs vad vi kallar drag.

Ordet lure, menar de engelsktalande etymologerna, har franskt ursprung eller kommer av det tyska luder. Det är möjligt att de har rätt, men eftersom ett "lures" funktion är att lura fisken till hugg så har jag svårt att frigöra mig från misstanken att även det är något som vikingarna planterade. Dessutom är drag ett något märkligt ord. Varför inte säga luring? Vad fiskar du med? Bete eller luring?

Hur det nu må förhålla sig med ordens ursprung så har vi svenska sportfiskare generellt gått på tillverkarnas luringar. Stenhårt. Mete är närmast en marginalföreteelse. De flesta sportfiskebutiker har inte ens metspön (och då menar jag inte de teleskopiska 3-, 4- och 5-meters med toppknuten lina) i sitt sortiment. Varför (voffor...) det blivit på det viset är jag inte riktigt klar över men klart är att såväl på de brittiska öarna som på kontinenten är fisket med agn, relativt fisket med konstbeten, betydligt större än här.

Dessbättre duger vilken haspelutrustning som helst även för mete. Det är bara att se till att ha några sänken, kanske några flöten, ett sortiment lämpliga krokar och litet annat med sig i fiskeväskan. Sedan är det ju det där med att skaffa agn... Orkar/hinner man inte gräva eller leta mask (som oftast är det bästa) så kan man ju alltid ha en påse räkor (nästan lika bra) i frysen och gärna några strömmingar (som man kan skära lagoma bitar att sätta på kroken av).

Meta mera. Det tänker i alla fall jag göra.

Gamla favoriter 15: Wipp



Många håller på ABU:s Reflex, andra svär vid Mepps Aglia och åter andra håller Super Vibrax för att vara den allra giftigaste spinnaren när det handlar om att locka abborre. Jag säger inte att de har fel, men om jag själv måste välja så blir det en Wipp. 10 grammaren kastar bra och röd/svart kropp med kopparsked eller vit/gul kropp med guldsked, beroende på vattnet och ljusförhållandena (man behöver inte komplicera saken: Hugger de inte på den ena så hugger de på den andra!).

måndag 9 juli 2018

Voffor?

I likhet med Astrid Lindgrens rumpnissar ställer jag mig ofta frågan; Varför gör de på det här viset? Idag funderar jag specifikt över hur tillverkarna tänker när de monterar sina noga konstruerade wobblers. Varför sitter det nästan alltid en fjäderring i nosöglan? Och varför är krokarna alltid i samma storlek?

Två märkeswobblers (Storm och Rapala, som ju är samma sak...) monteraade som jag vill ha dem.


Vid lättare fiske med wobbler, där ståltafs inte behövs, knyter jag antingen fast wobblern med en sk rapalaknut eller fäster den med ett litet beteslås. Wobblern får då den rörelsefrihet den behöver. Använder jag ståltafs så har denna antingen ett beteslås eller, om jag gör tafsen själv, så fäster jag den med en ögla, låst av ett vajerlås, i wobblerns nosögla. Samma resultat. I inget av fallen behövs fjäderringen. Bort med den!

Ett gäng billiga biltemawobbler med (de värdelösa) originalkorkarna utbytta mot bättre i rätt storlekar. Fjäderringarna på wobblerna till höger i bild ska också bort.


En wobbler är nästan alltid spolformad och avsmalnande. Detta innebär att kroppen är betydligt grövre där den främre kroken är monterad än där den bakre kroken sitter. Allt annat lika ger en mindre krok bättre krokningsegenskaper, men för att inte wobblerkroppen ska "komma i vägen" för krokspetsarna behövs en relativt stor främre krok. Den bakre kroken kan (och ska) vara mindre. Men så ser aldrig en fabriksmonterad wobbler ut. De har alltid två krokar av samma storlek, dvs oftast en för liten främre eller en onödigt stor bakre krok.


söndag 8 juli 2018

Casting?

Satt och slökollade på TV-sändningarna från den sk SM-veckan då det plötsligt dök upp ett haspelspö. Det visade sig vara finalerna i grenen Haspel Arenberg. Såg kul ut och man blir ju genast inspirerad att rigga upp en bana för att se hur pass svårt det egentligen är. Man är ju en van och kompetent kastare... 

Fast väl enkelt är det ju att, stående på ett plant underlag och med fritt svängrum för spö och bete (kastplugg), kasta mot ett platt mål utan att behöva, som i verkligheten, ta hänsyn till överhängande grenar, förtöjningstampar, kraftledningar och annat som brukar göra tillvaron intressant för oss som använder våra spön till att fiska med.


Fakta (saxat från SVT Sport):

Haspel Arenberg: den gren man oftast demonstrerar när man visar casting. Man använder ett haspelspö och kastar mot ett flerringat mål med en svart mittpunkt som är gjord av plåt. Det är fem avstånd och från varje avstånd kastar man olika sorters kast, pendel-, höger-, vänster-, överhuvud-, och valfritt kast. Den tävlande har fem minuter på sig att genomföra en serie med tio kast. Varje kast kan ge maximalt tio poäng och maximala poäng är 100. Avståndsbrädorna ligger 10, 12, 18, 14 och 16 meter från mittpunkten på måltavlan (duken).


Tävlingsbestämmelerna (saxade från Internationella Castingförbundet) för den som verkligen vill nörda ner sig:


Event 3 Spinning Accuracy Arenberg Target Rod: Single handed minimum length 1.37 metres, maximum length 2.50 metres, at least 3 rod rings and a tip ring. Maximum diameters inside bottom ring 50 mm, tip ring 10 mm. Handle not to exceed 1/4 of rod length. Reel: Open-faced spinning reel, standard spool or corresponding type. Reels with changed gear are allowed. Line: Unrestricted, but the same diameters in the whole length. Minimum length 20 metres. Plug: 7.5 gram plastic approved by the ICSF, drop-shaped with an even surface. Length excluding eye 53.0 mm plus/minus 0.3 mm. Diameters of the head 18.5 mm plus/minus 0.3 mm. Diameters of the eye 5.0 mm plus/minus 1 mm. Weight of the plug 7.5 gram, plus/minus 0.15gr including eye. Colour white. (VII) Court: Arenberg target of green coloured ground-cloth or plastic, with 5 concentric rings marked white, maximum 2 cm., of diameters, res. 0.75 – 1.35 - 1.95 - 2.55 - 3.15 metres.. The centre is a flat disc of 0.75 metres diameters, maximum thickness 10mm. and black. It should not lay deeper than the cloth. 5 casting stations to be arranged round the target at 90 degrees. The first and last station are in a straight line from the centre of the target over the target corner. The other three stations are placed between the first and last station. The farthest is if possible with the wind from behind the caster. Each station marked with a starting board, 1.00 metre long and maximum10 cm height. Colour: white. Casting: From each station 2 casts. The Caster has to start from station 1 with the plug in his hand. Stations and casting-techniques: Distances must be measured from centre of target and station to be cast from left to right. (X 1, 2a,e,f,g,h,j 3, 4d,e) Station 1: Distance 10 metres Underhand pendulous cast. . Station 2: Distance 12 metres Right-hand side cast. . Station 3: Distance 18 metres Over-head cast. . Station 4: Distance 14 metres Left-hand cast. . Station 5: Distance 16 metres Optional style cast. Catapult-casts are not allowed. Under-hand pendulous cast: This is properly executed when the plug is under the rod by delivery. Minimum length of overhang is 50 cm to the eye of the plug. Any posture of the caster is allowed. Right-hand side cast: This is properly executed while delivering the cast the rod-tip travel at least 1 metre from the right side of the casting direction and the rod and the casting hand are to the right of the casting direction, which is the line between the centre of the caster and the target centre. The rod tip shall not travel higher than the horizontal plane when delivering the cast. Any posture of the caster is allowed, no matter if the rod is in front or behind the starting board. Dragging of the plug on the ground is prohibited and scores 0 points. Length of pendulum is unrestricted. 8 Over-head cast: This is properly executed when the rod tip before the delivery is over the head of the caster. The rod has to be propelled between the horizontal and the vertical plane. Any length of overhang. Any posture of the caster is allowed. Left-hand side cast: This is properly executed while delivering the cast the rod-tip travel at least 1 metre from the left side of the casting direction and the rod and the casting hand are to the left of the casting direction, which is the line between the centre of the caster and the target centre. The rod tip shall not travel higher than the horizontal plane when delivering the cast. Any posture of the caster is allowed, no matter if the rod is in front or behind the starting board. Dragging of the plug on the ground is prohibited and scores 0 points. Length of pendulum is unrestricted. Time: Time limit 5 minutes in all, moving between stations boards included. (X 1, 2a,e,f,g,h,j 3, 4d,e; XIII a, c; XXV c) Score: From centre 10 - 8 - 6 - 4 - 2 points. Maximum score 100 points. (XI 1)  

lördag 7 juli 2018

Gamla favoriter 14: OK-Doke

Den här lilla bananformade wobblern i sina neonfärger och med sin hårda, ettriga, gång var ett av mina hemliga vapen för slöa sommargäddor på grunt vatten. Om de trodde att den gick att äta eller om de helt enkelt blev så irriterade av att inte få stå och sola ifred är oklart, men fanns det en gädda i närheten så kom hugget. Omgående. Och alltid stenhårt, inget smånafsande här inte, så förmodligen var det irritationsfaktorn som var utlösaren.




Betet är amerikanskt och från 50- eller 60-talet. Jag köpte några stycken på Husbergs (R.I.P.) i Uppsala och i vart fall en har överlevt. Naturligtvis fanns OK-Doke även i andra färger än den fluorescerande gula med signalorange prickar men färgen på bilden är den enda jag använt. Eftersom betet inte på något annat vis påminner om en fisk ansåg jag det meningslöst att använda ett som var målat som en sådan. 

Förmodligen fungerar OK-Doke lika bra som abborrdrag, men det har jag faktiskt aldrig provat. För mig var den alltså ett gäddbete. Vi fiskade riktat efter gädda med beten i den här storleken (den är 75 mm lång och väger kanske 10 gram), men så använde vi också lätta enhandsspön. Och fisk fick vi och roligt var det. Men det skulle naturligtvis vara möjligt att tillverka en hundragramsversion av OK-Doke så att moderna gäddfiskare kan kasta den...

fredag 6 juli 2018

Bättre förr?

Det är nu länge sedan D.A.M., Penn, Mitchell, ABU mfl var vad de en gång var. Nu är de bara varumärken. Ofta görs oblyga försök att profitera på de gamla namnens magi, tex när de som äger namnet Mitchell satte inte bara det utan även modellbeteckningen 300 på en medioker asientillverkad rulle som inte hade något annat gemensamt med sin klassiska föregångare.


Mer seriöst var det försök ägarna till D.A.M. gjorde för snart ett decennium sedan återkoppla till de märkets legendariska, snäckdrevsförsedda,  haspelrullar som en gång tillverkades i Västberlin genom att uppdatera 1000-serien. Det ska ha varit ett ambitiöst projekt som tog närmare fyra år men resultatet blev... sådär.


Originalet och det samtida föröket att göra en lika fin rulle.

Trots att det står GERMANY på rullfoten och att det framhålls att rullarna är "DESIGNED AND ENGINEERED in GERMANY" är de inte tillverkade där utan det handlar om legotilverkade rullar från okänt asiatiskt land. Det behöver i och för sig inte vara dåligt men vad det nu beror på så lyckades man inte matcha originalet.

Visst, rullarna har snäckdrev och jämn och fin gång och är både snygga och hyfsat välgjorda. De har nio fler kullager än förebilden (som hade ett), IAR och modern lintrissa. Vidare har man kopierat den vevfällning som kom i generation 2 av 1000-serien (2001 mfl) men det borde man nog inte ha gjort. Den lösningen kräver hög precision vid tillverkningen och är ändå benägen att glappa. På min rulle glappar veven såväl i sidled som framåt/bakåt på ett sätt som inte är acceptabelt på en rulle i den här klassen. Det hade varit bättre om man valt en enklare lösning.

En annan designmiss är den stora gummitutan som sitter fram på spolen. Den är som gjord för att fånga upp en slinga av en tunn flätlina med trassel som följd.

Det finns en budgetvariant av den här rullen som kallas Quick Retro. Den har något färre kullager men en vev som inte glappar och saknar den idiotiska gummitutan. I övrigt  verkar den bestå av samma komponenter och är en bättre rulle att fiska med. Riktigt trevlig, faktiskt.


Överst: Quick Retro 200
Underst: Quick 2000

När den nya 1000-serien kom såldes den i påkostade pappboxar med metallförstärkta hörn och en stor metallbricka. Senare gick man över till exklusiva trälådor, antagligen för att hjälpa upp försäljningen. Vill man ha en sådan här rulle så säljer flera danska firmor ut dem till  en bråkdel av det ursprungliga priset. Till det priset är det en OK affär men bättre är att köpa den enklare Retro-modellen. Bäst är fortfarande originalet från slutet av sjuttiotalet. Om inte annat så bevisar det hela att man behärskade konsten att göra fina haspelrullar ganska väl på den tiden.