Leta i den här bloggen

tisdag 30 april 2019

Old School

Jag gillar Fladen Fishing. OK, det är inget prestigemärke. Inga grejor man stolt poserar med på instagram eller tuben. Mycket är lågpris men prisvärt sådant och många av deras grejor är i klass med eller bättre än vad som säljs under de finare varumärkena.

En stor del av Fladens försäljning sker via lågpriskedjan Ö&B. Det är en strategi som roat mig men tydligen tror man på den, för nu har det dykt upp en katalog (och bara det är ju Old School så att man blir alldeles knottrig) som visar Fladens Ö o B Sortiment 2019. Precis som gamla Napp&Nytt innehåller katalogen en del anvisningar om vettiga knutar och praktiska fisketips men det som mest värmde mitt hjärta var de två sidorna avsedda för fångstanteckningar.


söndag 28 april 2019

Myteri

Här planeras antagligen myteriet...


Årets havsöringfiske på Gotland med sönerna blev ännu ett underbart fiasko. Efter tre pass som förutom solbränna renderat en tappad öring (ca 60 cm enligt tapparen) och en id deklarerade grabbarna i går kväll att de gör myteri. Söndagen ska tydligen ägnas åt sovmorgon, långsamt avnjutande av hotellfrukosten och sedan en slö promenad och litet shopping i Visby.



Själv har jag sovit klart och ska när dessa rader är nedknackade äta frukost och checka ut. Sedan gör jag naturligtvis ett försök till. Kanske vid Lickershamn? Med nyinköpta Dizzy Tobis genomlöpsdrag från Fladen kanske jag lyckas?

fredag 26 april 2019

Fiskeförbud eller landningsförbud?

Fiske efter havsöring


Lagstiftning är svårt. Att på ett begripligt sätt kommuncera de regler som gäller är också svårt. Såg i går ett lika förvirrat som förvirrande inslag i Rapport (eller om det var Östnytt) om gädd- och abborrfiskeförbudet på Gotland (längs dess kust). Man intevjuade tillsynspersonal och klippte in bilder av vad som uppenbarligen var havsöringfiskare.

Själv brukar jag göra skillnad mellan att fiska och att fånga fisk. Vad gäller de rådande förbuden antar jag att det handlar om landningsförbud, dvs skulle man råka få en gädda på kroken måste man släppa den åter. Men varför inte ett förbud mot fiske riktat mot gädda/abborre? Båttrafik och C&R-fiske stör också leken.

fredag 19 april 2019

Mera samma

Gårdagens ämne är så angeläget och ligger mig så varmt om hjärtat att jag även denna långa fredag fortsätter i samma spår. På östra Gotland anlades för ett antal år sedan några fiskeplatser anpassade för fiskare med olika rörelsehinder. Skyltar sattes upp och sedan fisk naturen ha sin gång. Alla som haft eller varit involverade i skötseln av en brygga vet vad som hände sedan. Det som alltid händer om man inte är beredd att laga eller till och med bygga om på våren. Antingen kom detta som en fullkomlig överraskning för dem som anlagt bryggorna eller så hade man  inte tänkt sig att det skulle vara en uthållig satsning. Som på bilden ovan såg resterna av en av plattformarna ut senast jag besökte den (och däcket låg då inte på sin ursprungliga plats.

torsdag 18 april 2019

Alla ska få vara med! Eller?

Tips på handikappanpassade fiskeplatser

Var i stockholmstrakten (helst) kan man som rörelsehindrad spinnfiska från land?

På grund av cancer har jag har jag inte kunnat fiska det senaste året. Stark smärta i ena benet orsakad av prostatacancer spridd till skelettet sätter stopp för det. Jag är inte rullstolsburen – ännu – men jag kan bara ta mig fram korta sträckor på plan mark – inte i kuperad terräng. Jag vet att man kan fiska från Stockholms kajer, men det vore trevligare att fiska på mer naturlika platser.

En annan sak som jag undrar över är om det finns någon fiskeklubb för handikappade/rörelsehindrade.

Sportfiske är i stort sett mitt enda fritidsintresse, så livet har nu blivit dödstrist eftersom jag inte har lyckats ta mig ut.

PS. Till sist en uppmaning till alla män över 45 år som ännu inte har tagit ett PSA-prov – Gör det, så slipper ni hamna i min situation.


Bilden är från mitt sista (senaste?) fiskepass i höstas. Tack vare en hopfällbar jaktpall kunde jag sitta och ta några kast i Vindelälven.
Gråt inte...
båten ligger i vassen still
full med gäddor och braxar
full med ålar och laxar
(Alice Tegnér
Eftersom jag är bannad (på livstid) från Sportfiskarnas forum men anser ämnet vara viktigt så tar jag mig friheten att, helt fräckt, kapa detta inlägg. Den som misstycker får väl skjuta eller stämma mig (men om TS skulle ha synpunkter så viker jag genast ner mig).
Landfiske är den minst miljöstörande formen av fiske, den kräver inga båttransporter eller bensinslukande båtmotorer. Den som står (eller sitter) på land och kastar ut sin krok är den mest miljövänliga fiskare som tänkas kan). Att främja möjligheterna till landfiske borde ligga överst på Sportfiskarnas agenda och detta gäller särskilt för de av oss som av någon anledning har svårt att ta sig fram.
Förr, när mycket var bättre, kunde man nästan alltid fiska från hamnpirar men nu, när vi är med i EU, är hamnarna regelmässigt avspärrade för allmänheten. Strandexploateringen gör att det även för de inte handikappade blivit allt svårare att "komma till". För trettio år sedan fabnns det gott om ställen på vägen mellan Penningby och Furusund där man kunde parkera sin bil och efter en kort promenad stå vid strandkanten. Nu har så gott som alla sådana möjligheter försvunnit och lika illa är det öv erllat annars här i Roslagen. Till råga på eländet har stockholmarna nu på allbvar börjat kolonisera Gotland så snart är väl rörligheten längs den öns kuster ett minne blott. Ibland känns det bra att man inte har så långt kvar att leva men ändå är det ju alldeles för jävligt att det ska få vara på det viset!
Den här fina bryggan i Älmsta, är ett fint exempel på en tillgänglig fiskeplats.
Så, Sportfiskarna, kan ni inte med samma energi som i engagererat er i till fisketävlingar maskerade reklamkampanjer för fiskebåtar mm verka för att våra kommuner ska ställa i ordning fiskeplatser, gärna i form av bryggor, som är tillgängliga (även) för rörelsehindrade och icke bilburna sportfiskare?
För alla ska väl få vara med? Inte bara de som är rörliga och friska? inte bara de som har sjötomter eller råd att äga bilar och fina båtar? Eller?

Och Gösserman, ring mig så tar jag dig gärna ut på landfiske i mina hemtrakter (runt Norrtälje) om du tar dig hit. Hör av dig via kommentarsfältet så lämnar jag ut mitt mobilnummer.

tisdag 16 april 2019

Torsk på hopp

Såg just Peter Löfgrens film "Torsken, havets hopp" men hopplösheten blev bara djupare. I filmen sades bla att en tredjedel av den torsk som fiskades i världen under åttiotalet drogs upp ur Östersjön. Tydligare kan det knappast illustreras hur marknadskrafter och politiker samverkat för att köra den resursen i botten och i det avseendet har jag inte noterat att någonting förbättrats. Snarare tvärtom. Det är kört. Ledsen, men så är det. När vinstintressen kolliderar med miljöhänsyn så vinner alltid de förra. Så kan förekomsten av den sk ålandstorsken bekräftas så kan den snart läggas till listan över resurser som utplundras. Så är det bara.  Och tror ni att våra politiker ska lyckas klara klimatet så tror ni säkert också på tomten...

Att vara bakom flötet är inte så dumt

Ditt kastspö (säger man så fortfarande?) duger, särskilt om det är ett haspelspö, alldeles utmärkt att meta med. Flöt- eller bottenmete går lika bra. Eller ytmete (med tex bröd som agn), men då bör spöt vara lätt. Förr, när spöna oftast var enhandsditon och ofta så korta som fem fot, fungerade de att kastmeta med och dagens spön, som generellt är både längre och lättare är alldeles förträffliga metspön. Visst är de kortare än de 12-14 fot långa spön man ofta ser metare hantera men i många lägen är runt 9 fot en mer hanterlig spölängd.



Så se till att ha några flöten, sänken och metkrokar i packningen när du ger dig ut. Det varken väger särskilt mycket eller tar stor plats. Billiga grejor är det också om man jämför med vad olika drag kostar. Och mete är ofta den mest effektiva metoden att få fisk på kroken. Det egentligen enda bekymret är att man måste ha sådan framförhållning att man har agn att sätta på kroken.

måndag 15 april 2019

Quality never goes out of style, eller?

Jag vet att grafit är både starkare och styvare än stål, men jag vet också att de stativ till rullar som påstås vara gjorda i "graphite" är vekare och svajigare än motsvarande Old School metallstativ. Vill man ha en riktigt tuff liten rulle som ska klara hårda tag så är det grafit- (eller plast, om man ska tala klarspråk) stativet som går bort. Ett gjutet stativ i aluminium väger förvisso mer men man får också någon för de extra grammen, nämligen stabilitet. Drivlinan trivs helt enkelt, särskilt när rullen utsätts för påfrestning, när den får operera i ett stabilt stativ snarare än ett som flexar och böjer sig. Det är här och inte i spöt man vill ha maximal styvhet...

De rullserier med vilka Daiwa följde upp sin epokgörande silverserie hör till mina absoluta favoriter. Stabila, pålitliga och slitstarka rullar som ändå har en bra fiskekänsla. Trygga fiskekamrater , kort sagt. På bilden en Black Gold 10 och en Gold Series 10-X. De har samma stativ, drivlina och spole men några kosmetiska skillnader.


Kullager var förr dyra, men så handlade det också om kvalitetsprodukter. De kullager som monterades i rullar från de erkända tillverkarna var tänkta att hålla. Fler än tre ansågs inte behövas. Nu är kullager, särskilt sådana av tveksam kvalitet och ursprung, billiga. Så mycket billigare än tillverkning med låga toleranser att de används för att maskera ett fuskjobb. Gödslar man med kullager så kan man få vilken skitrulle som helst att kännas lättvevad i butiken och det kostar heller just ingenting.

Finesser, eller gimmickar om man så vill, är billigare och pålitligare försäljningsargument än slitstyrka. Därför är moderna rullar fulla av oumbärliga sådana. Gamla rullar var bara fungerande fiskeredskap. Säsong efter säsong efter säsong. Själv funderar jag på om jag ska överlåta min fars gamla Mitchell 304 (precis som jag själv tillverkad någon gång på femtiotalet), som jag en gång lärde mig att kasta med, till någon av mina söner eller om jag ska hoppa över en generation och invänta att jag får ett tillräckligt gammalt och fiskeintresserat barnbarn. Sådant behöver knappast den som köper en modern rulle fundera över.

När katastrofen är ett faktum




De gamla massiva glasfiberspöna gick aldrig av. Man kunde trampa på dem, vilket gjorde dem till idealiska fiskeredskap för barn och andra som helt tappade koncepterna när det började sprattla i linan. Även rörbyggda glasfiberspön var jämförelsevis tuffa. Men kolfiberspön... De går ju av för ingenting! Det här UL-spöt var helt när jag i höstas lade det i fodralet men när jag i helgen tog fram det igen var toppen i två delar. 




Så jag fick ta fram nål och trå... superlim.




Sedan leta rätt på en lagom grov nål som jag limmade fast i underdelen.




Och när limningen härdat limmade jag på överdelen. När även den limningen fått härda några minuter var spöt användbart igen.

söndag 14 april 2019

Fiskelycka



Sikmete i vårsolen. Några feederspön på stativ. En bekväm stol. Litet snack med äldsta grabben i väntan på napp. Ungefär så såg planen ut. Verkligheten var att nordan blåste iskall på den ångbåtsbrygga vi valt som fiskeplats, så efter enochenhalv timme gav vi upp och omgrupperade. I relativ lä och extremt lågvatten -det måste ha sjunkit en halvmeter de senaste två veckorna - ägnade vi ungefär lika mycket tid åt resultatlöst kastande efter havsöring. Allt som allt en lyckad dag.


lördag 13 april 2019

Deklaration och verklighet

"Innan vi går vidare måste vi klara upp en punkt om linornas styrka. Amerikanska linor är vanligen något starkare än den deklarerade draghållfastheten.Europeiska linordäremot är vanligen lika starka som de uppges vara. När européerna säger att en lina är en 3 lbs lina, så har den också en draghållfasthet på 3 lbs. Vissa europeiska linor har, trots att deras diameter är mindre, fallit i vanrykte därför att deras angivna 3 lbs draghållfasthet inte kan mäta sig med de tjockare amerikanska 3 lbs linorna, som egentligen skulle ha kallats 4 lbs linor."


Eugene Burns, Haspelspinn i söt- och saltvatten, Bonniers 1957




Det ovanstående citatet, som härrör från den tid då linor tillverkades i USA respektive i Europa, är relevant även idag när de flesta linor tillverkas i Kina. Det handlar nämligen om att amerikanarna använt och fortfarande använder "X lbs test" istället för att ange linans dimension. En 6 lbs lina är såeldes, enligt denna något besynnerliga logik, vad vi i Europa skulle kalla en 0,25 mm nylonlina (eftersom den hare just den diametern). Att man i USA kallar samma lina för 6 lbs betyder inte att den har en draghållfasthet på just 6 lbs utan att den tål minst denna belastning. I själva verket kanske den tål dubbelt så mycket. Det är alltså precis som här, dvs att olika linor med samma diameter kan vara olika starka. Medveten om detta lät jag mig inte avskräckas av att linan på bilden har en angivcen dragstyrka om 6 lbs, översatt till 2,7 kg, utan insåg att det endast var dimensionen som deklarerats på såväl amerikanska som europeiska. Och den är skitstark... En av de mest prisvärda linor jag köpt.


fredag 12 april 2019

Kroka av

För att fånga en fisk behöver man bara en krok. Det är bara den krok som sitter fast i fiskens mun man har någon glädje av. Krokar som befinner sig någon annanstans skapar mest problem eller är i värsta fall farliga. Ska man landa en gädda som har en wobbler i gapet så är det ofta en eller två trekrokar som hänger utanför och ofelbart fastnar i håvgarnet. Använder man inte håv utan försöker ta gäddan med nack- eller gälgrepp är risken påtaglig för att någon av dessa krokar, om gäddan knycker till, hamnar i ens hand eller jackärm.

När jag var grabb så hade så gott som alla skeddrag som var avsedda för gäddfiske och var längre än fem centimeter två trekrokar och redan då hade jag kommit fram till att den extra kroken mest var i vägen (så jag monterade bort den). Nu är det sällsynt med dubbla trekrokar på skeddrag.

Två gamla favoriter - min mest slitna Swim Whizz och en Cisco Kid - med "modern" bestyckning.


På motsvarande vis så hade så gott som alla större (över tio cm långa) gäddwobblers inte bara två utan tre trekrokar, men nu är det vanligare med två. Har du en wobbler med tre krokar så pröva att ta bort mittkroken. Oftast fungerar det bra. Om gången påverkas blir den livligare (vilket sällan är en nackdel) och om balansen påverkas negativt kan detta oftast avhälpas genom att man monterar större (dvs tyngre) krokar.

Med två istället för tre krokar blir krokningen bättre. Jag lovar. Risken för att fastna i håvgarn eller att få en krok i handens minskar också och det blir enklare att kroka av fisk som ska sättas åter. 

Idealet för en sportfiskare är naturligtvis enkelkrok utan hulling. Nu är det inte praktikabelt i alla lägen men man kan ofta minska antalet krokar. Och hullingar går att klämma åt med en bra tång. Sedan är ju ursäkten att ett visst bete kräver trekrok eller flera trekrokar något tunn. Man kan ju välja att fiska med andra beten. Själv använder jag numera mest jigg, med enkelkrok och utan stinger, när jag fiskar efter gädda. Dessutom använder jag oftast vad moderna gäddfiskare uppfattar som löjligt små beten. De allra flesta av mina grova gäddor har jag, för övrigt, tagit på beten som vägt mindre än 30 gram (och den största på ett 15 grams skeddrag). Det är möjligt att stora och tunga beten är mer effektiva om man är ute efter grov gädda men ingen ska försöka inbilla mig att de är nödvändiga, dvs att man bara får snipor om man kör med lättare don, utan det är ett val man gör.  


Sådana här beten fångar stor fisk, kräver inte tunga spön eller grova linor och klarar sig med en enkelkrok. Man kan välja att fiska med sådana och det finns goda skäl att göra så.


Jakten på storfisk är oupplösligt förenad med företeelsen sportfiske men dagens C&R-fiske har, det är i alla fall min bestämda uppfattning, lett till vad som närmast måste betraktas som en urartning. På den tiden då gäddfiskare normalt tog hem och lagade till sin fångst var en gammelgädda förvisso kittlande men oftast ville man ha fina fiskar i två- till trekilosklassen då dessa är betydligt bättre matfisk. På den tidens typiska utrustning gav också dessa fiskar - som av dagens "moderna gäddfiskare" hånfullt benämns snipor - god sport. Förmodligen var det också god beståndsvård (eller i v art fall inte skadligt för bestånden) att fisket var inriktat på fisk i den storleken. Den restriktion som gäller för gäddfiske i Östersjön, att endast fisk mellan 40 och 75 cm är lovlig att ta hem bygger, såvitt jag förstår, på den insikten. Eftersom jag själv gillar att äta (väl tillagad) gädda och upplever att en viktig del av poängen med mitt sportfiske är är just tillfredsställelsen i att ta reda på, laga till och äta (kanske bjuda) på fisk jag själv fångat så är mitt gäddfiske inriktat på fisk som ligger inom det tillåtna längdintervallet (fast helst åtminstone 60 cm...).

Förr hade Vicke en dubbelkrok (se den blå wobblern i mitten). Mycket bättre än den trekrok som idag är standard men eftersom färre wobblers fastnade i botten drabbade det väl försäljningen. Själv gör jag en sk retro fit med enkelkrok.


Nu fiskar jag oftast efter havsöring och på så gott som alla mina havsöringbeten sitter en enkelkrok. Ett favoritbete är kustwobblern Vicke och den riggar jag med en enkelkrok (Owner Siwash) fastnypt i öglan så att spetsen pekar uppåt. Wobblern blir då i princip säker mot bottennapp. Jag brukar säga att jag kan låta den kravla på mage över tångruskorna utan att den fastnar. Fastnar gör däremot fisken, även de gäddor jag ibland får som bifångst, och nästan alla fiskar är krokade i överkäken precis i mungipan (vilket gör att jag klarar gäddorna trots att jag inte har någon wiretafs eftersom linan är helt utanför tandgarnityret). Och vill jag inte ha fisken så är det enkelt att kroka av utan att ens behöva lyfta upp den ur vattnet (vilket är det skonsammaste om man vill tillämpa C&R).

Vi skulle ha ett roligare och mer hållbart gäddfiske om vi kunde återgå till de lättare redskapen och rikta in oss på normalstora snarare än metergäddor. Och om vi tvingade alla gäddfiskare att ta rätt på och äta upp sina fångster skulle trycket på bestånden minska dramatiskt. Men detta är antagligen utopier.  Många verkar ju fiska mest får att få en ursäkt att posera på youtube och andra sociala medier. Däremot kanske någon som läser detta kan få inspiration till att plocka bort en eller annan helt onödig krok?

En kättersk åsikt

Cecil Graham: What is a cynic?
Lord Darlington: A man who knows the price of everything, and the value of nothing.
Cecil Graham: And a sentimentalist, my dear Darlington, is a man who sees an absurd value in everything and doesn’t know the market price of any single thing.

                                                                                        Oscar Wilde, ur lady Windermere´s Fan

I det samhälle vi lever i mäts alltings värde i pengar, dvs prissätts. Kan något inte åsättas ett ekonomiskt värde som kan kvantifieras i penningtermer blir det betydelselöst. Den ekonomiska "vetenskapen" försöker därför hitta formler för att åsätta sådant som sk ekotjänster värden som kan mätas i kronor (eller dollar). Det är naturligtvis fullkomligt befängt och vittnar bara om brist på insikt. Brist på insikt om att det finns saker som, bokstavligen, är ovärderliga. Att sedan det argumentet ofelbart kommer när man yppar en sådan åsikt, att marknaden kan sätta pris på allt, bekräftar bara att kapitalismen är galenskap.

Att presentera kalkyler över hur mycket sportfisket är "värt" i penningtermer är en populär övning som särskilt de som vill tjäna en hacka på samma fiske gärna ägnar sig åt. Naturligtvis är den "ideella" organisationen Sportfiskarna en av dessa.

När man talar om det ekonomiska (i penningtermer) värdet av en sportfiskefångad fisk brukar man ta in alla utgifter fiskaren haft som kan relateras till sagda fångst. Han har säkert köpt någon form av utrustning (ka-ching!) och en massa drag eller likande (ka-ching!). Sannolikheten för att han åkt bil till fiskeplatsen (ka-ching!) är överväldigande. I bästa fall har han använt en båt  (ka-ching!) som han skaffat för sitt fiske. Båten har säkert en motor (ka-ching!) som drar en massa bensin (ka-ching!). Fiskar han långt hemifrån drar han kanske båten på en trailer (ka-ching!) och övernattar någon annanstans än hemma (ka-ching!). Och så håller det på. Ju mer konsumtion man kan koppla till fångsten av denna symboliska fisk desto större blir dess - och alltså sportfiskets - värde.

När jag studerade nationalekonomi förklarade vår lärare att en trafikolycka höjer BNP. Så är det, och detta enligt samma logik som används när man vill framhålla sportfiskets ekonomiska värde. Men varken trafikolyckor eller överdriven konsumtion är önskvärda företeelser.

Kan man frigöra sig från pengafixeringen så inser man förhoppningsvis att sportfisket är ovärderligt eller i vart fall att dess egentliga värde ligger på ett plan där pengar saknar betydelse. Men ett påstå något sådant, att pengar kan sakna betydelse, är väl så nära kätteri man kan komma i dagens samhälle. Nej, pengar är det viktigaste och sportfiskets existensberättigande kopplas i argumentationen till dess förmåga att generera konsumtion, som i sin tur kan mätas i just pengar, och som kronan på verket tävlas det numera utan att någon protesterar om just penningpriser i olika sportfisketävlingar. 

Torsktorsk

Östersjöns torsk är ett minne blott. Följande kan läsas i Aftonbladet:

Torskbeståndet i Östersjön är på väg mot kollaps. För ungefär 40 år sedan fiskade man årligen upp 400 000 ton torsk ur i Östersjön. I dag är den årliga fångsten mindre än 20 000 ton.


Vad som menas med "på väg mot" har jag svårt att förstå. I min värld har beståndet kollapsat för länge sedan. Att det finns spridda rester kvar förändrar inte den saken. Att en viktig orsak till kollapsen är att det fiskats åt helsike för mycket råder det inga tvivel om. Det hade nog varit bättre ställt om man fiskat 20.000 ton torsk per år redan för 40 år sedan. Eller kanske till och med 40.000 ton. Då hade man antagligen kunnat fiska samma mängd även idag. Det är vad som kallas för ett hållbart fiske. Varför vi ids avlöna en hord med politiker och byråkrater för att administrera vad som i praktiken, hur men än vänder på det, ändå är ett ohämmat rovfiske övergår mitt förstånd. Men nu spelar det ingen roll längre. Inte för torsken.I AB-artikeln liknas de kvarvarande, magra och maskätna, torskarna vid zombier. Den benämningen passar bättre för dem som administrerat vägen fram till kollapsen.

torsdag 11 april 2019

1 timme, 18 minuter och 43 sekunder

Långa telefonsamtal är ett otyg. De består oftast till mer än 90 procent av meningslöst pladder. Så jag undviker dem. Men idag gjorde jag ett undantag när jag blev uppringd - helt överraskande - av en (mer ) namnkunnig (än jag) "kollega" och fiskebroder som ville uttrycka sin uppskattning över min blogg. Vi känner inte varandra, men sådant går ju att ändra på.

Tomt och innehållslöst var samtalet långt ifrån, tvärtom, och jag ser fram emot en fortsatt kontakt. Att samtalet var längre än de fem minuter jag annars brukar hålla mig inom hade jag klart för mig, men jag blev ändå förvånad när displayen på min telefon visade att det pågått i en timme,arton minuter och fyrtiotre sekunder. Väl använd tid. Tack för samtalet, Björn!

Nytänk



De traditionella betena för skandinaviskt kustfiske efter havsöring är långsmala skeddrag, kastpilkar och kustwobblers. På senare tid har genomlöpsdrag och mjukplastbeten blivit vanliga. Rutinerade havsöringfiskare har alltid vetat att en liten, gärna svart, spinnare kan vara dödligt effektiv när inget annat verkar fungera. Men det finns många beten som fortfarande är tämligen oprövade. Själv tänker jag framöver testa betena på bilden ovan, ett Rapala (X-rap) ytbete av walk-the-dog typ och en kompakt wobbler med tvärställd haksked av Salmos fabrikat (Thrill 9). Beten som dessa är vanliga vid det kustfiske med drag som bedrivs i Nordamerika och jag ser ingen anledning att de inte skulle kunna fånga fisk även här.

onsdag 10 april 2019

AB Urfabriken Record 1700



Record 1700 är en mer avancerad rulle med samma linkapacitet som budgetmodellen 1550. Var i tillverkning 1940-51.

tisdag 9 april 2019

Flamingo Giller



I ABU:s Måste-beten för gädda ingick Flamingo Giller (och i den färdiga förpackningen just i färgen BGL som på bilden här). Giller var/är en sinnrik men tämligen misslyckad vasskyddsanordning. Trekroken skjuts upp mot dragets insida fär den säkras med en fjädermekanism (av rostfri pianotråd) för att sedan, när en fisk fastnat, dras bakåt till sitt "vanliga" läge. Oftast fastnade inte den gädda som högg och kroken satt alltså kvar, men vassäkert var draget. Flamingo (utan giller) var annars ett alldeles förträffligt drag.


måndag 8 april 2019

AB Urfabriken Record 1550



Den här Record 1550 är av äldre datum än den i förra inlägget och bör vara tillverkad någon gång under andra hälften av fyrtiotalet. Även den här rullen är i gott skick även om den krävde en del rengöring innan detta framgick. Spolen var fylld med nylonlina som hade fiskats i saltvatten och lättmetallen var ytligt angripen men inte så att det var någon fara. Först vanlig diskning, sedan Svinto och slutligen WD-40 på en trasa. Mekaniken var i gott skick men behövde några droppar smörjmedel. Det enmda problemet är att en av vevknopparna inte roterar...


söndag 7 april 2019

En svensk klassiker

Från och med 1941 och fram till mitten av sextiotalet tillverkade AB Urfabriken i Svängsta "Den svenska spinnrullen" Record 1550 i ett antal olika modeller (A, B och C). Den på bilderna här är en 1550 Modell C av relativt sen årgång (och i perfekt skick).


Det krävs ingen större verktygsuppsättning för att demontera en Record


Det här är rullar utan finesser som frikopplingsbar spole, centrifugalbroms och slirbroms. Vid utkast snurrar veven (liksom alla kugghjul i rulllen bakåt) och en känslig tumme är nödvändig för att utan trassel får användbara kastlängder. Tummen kommer också till användning som slirbroms  när en fisk väl huggit och ska landas.

Här är Record 1550:an monterat på ett massivt glasfiberspö från mitten av sextiotalet



Men visst går det fint att fiska med de här jämförelsevis primitiva rullarna och det är faktiskt riktigt roligt att göra det. Inte minst att kasta med dem är en utmaning. Och att kalla dem för primitiva är inte alldeles rättvist för konstruktionen är genial i sin enkelhet och kvalitetsmässigt slår dessa rullar det mesta av dagens produktion med hästlängder.

lördag 6 april 2019

UL?



Idag hann jag bara med ett kortare pass med ett UL-spö. På rullen hade jag 0,08 mm Nanofil (den klenaste Nanofil jag lyckats få tag på). Men när jag fick ett rejält bottennapp så räckte den linan för att räta ut kroken på min jigg. Hmmm... Så var det inte när man hade 0,14 mm nylon på UL-rullen. Är det verkligen UL när man använder så stark lina?

torsdag 4 april 2019

Ryggrad

Ett bra spö bör ha vad som brukar kallas ryggrad. Jag skriver "brukar kallas" eftersom spön inte har någon ryggrad utan man använder ordet i överförd bemärkelse. Så frågan är vad man menar då man talar om ett spös ryggrad.

Ofta menar man att det inte böjer sig under belastning eller i vart fall inte böjer sig märkbart. Detta leder ofta till missuppfattningen att ett spö med ryggrad är detsamma som ett styvt spö. Eller så tycker man att ett spö med utpräglad toppaktion, sk snabb aktion, har ryggrad eftersom större delen av spöt knappt böjer sig alls. Dessa missuppfattningar leder i sin tur till (miss)uppfattningen att ett spö med helaktion (parabolisk eller långsam aktion) saknar ryggrad. Så är det inte. En välbyggd klinga med parabolisk aktion har lika mycket ryggrad som en klinga med toppaktion avsedd för samma kastvikter. Skillnaden är att en större del av klingan hos spöt med parabolisk aktion böjer sig (arbetar) mer än vad klingan hos spöt med toppaktion gör innan ryggraden visar sig (och klingan slutar att böja sig).

onsdag 3 april 2019

Grundligt

Säga vad man vill om tyskarna, men grundliga är de. Grundlig är den här genomgången av lämpliga gäddfiskeutrustningar. Ni som inte lärt er tyska får skylla er själva (eller använda google translate).

tisdag 2 april 2019

Modern fiskevård

Jag kan inte hjälpas det, men jag kan inte få in i mitt huvud att den organisation som kallar sig Sportfiskarna är involverade i företeelser som Swedish Game Fair Pike Open. Företeelsen i fråga är en tävling i det slags gäddfiske som kräver stora och dyra bensindrivna (och trailerdragna) båtar och som hålls i skärgårdsvatten som omfattas av det fria handredskapsfisket och under tid då gäddan normalt leker och borde vara fredad. Jippot är genomkommersiellt enligt sämsta amerikanska förebild och naturligtvis tävlar man om ett rejält kontantpris.

Varför "Sportfiskarna" valde att riva sina etiska regler - enligt vilka en sportfiskare bland annat inte fiskade i (ekonomiskt) vinstsyfte - framstår som alltmer uppenbart. Med sådana företrädare är sportfisket illa ute. Själv blir jag förbannad (och inte så litet illamående) över att en organisation som agerar så gör anspråk på att företräda mig och den sysselsättning jag älskar. Dagens Sportfiskarna framstår för mig snarare som en del av sportfiskeindustrins marknadsorganisation än något annat.