Mitt fiske har, rent ekonomiskt, varit en livslång förlustaffär. år efter år efter år har jag spenderat tusenlapp efter tusenlapp och de måltider som blivit det materiella utbytet är det dyraste jag någonsin ätit. Oxfilé är i jämförelse nästan gratis och krogbesök ett smart budgettrick. Å andra sidan så har jag en garderob och två källarförråd mer eller mindre fyllda med fiskeprylar.
Att man slutar med någonting behöver inte vara negativt eller ett tecken på svag karaktär. Att sluta röka (eller kröka) brukar, för att ta ett exempel, betraktas som positivt och tydande på stark karaktär. Men man behöver inte belasta allt här i världen med beskäftiga värderingar. Det är något man borde sluta med, men de beskäftiga lär aldrig tappa sugen. Förmodligen står det någonstans i Bergspredikan att de skola besitta världen. Själva är de förmodligen övertygade om den saken.
Nå, varför skriver jag om detta? Jo, därför att i morgon är vi inne i oktober 2026 och i oktober 2016, närmare bestämt den 16:e, postade jag de två första inläggen i Old School Sport Fishing. Så om litet drygt två veckor "firar" bloggen tio år. Om jag inte tappar sugen innan dess...
I och med ovanstående så har jag uttömt ämnet searchbaits. Det handlar (bortsett från att själva begreppet är en idiotisk marknadsföringsploj påhittad av reklammakare som kanske inte ens själva fiskat) inte om beten som letar upp fisk. Däremot är, kan man förmoda, vissa beten lättare än andra för rovfisken att uppfatta liksom vissa beten har högre attraktionskraft. Men så har det ju alltid varit och det är ju anledningen till att (många) gäddfiskare i alla (sportfiskets) tider svurit vid ett stort och blankt skeddrag Special, ett välputsat Utö eller en stor spinnare. Sådana beten hittar fisken. Detsamma gäller slingerbulten ovan.
* ägandet av Rapala
Märkligt nog så står det ingenstans på förpackningen att det är ett crankbait...
Syncro kom till på den tid (förr...) då sportfiske innebar att drilla (trötta ut) en stor fisk på lätta redskap så att den kunde landas. Det moderna "sportfisket" går, som jag förstått saken, ut på att så snabbt och brutalt som möjligt wincha in fisken innan den krokas av, vägs, fotas, läggs ut på instagram och släpps åter. O tempora, o mores!
Men mittåt! Syncro. Syncro var (är) samma fina slirbroms som på andra ambassadeurrullar med den finessen att den (med stjärnhjulet) inställda bromsverkan kan, steglöst reduceras genom att föra veven bakåt. Detta låter en bångstyrig fisk rusa tills den tröttnar. En stor gädda kan efter sådan drillning även på lätta don snabbt och relativt enkelt tröttas ut så att den ligger på sidan i vattnet och kan håvas (eller landas med nack- eller gälgrepp). Det var, förr - då man ännu åt gädda - helt i sin ordning. Nu, då "sportfisket" går ut på att helt i onödan dra upp och släppa åter helt duglig matfisk, är det anatema. Möjligen är det därför syncro inte längre är en grej? Själv äter jag gädda men syncrokulten är nog på utdöende...
Få saker är på en och samma gång så fullkomligt rogivande och intensivt spännande som att sitta och stirra på ett flöte. Jag inbillar mig att det är en sysselsättning som är mycket välgörande för ens själsliga hälsa och välbefinnande. Som fiskemetod är flötmetet inte alltid den mest effektiva men ofta nog så är den även det.
Flötena ger jag godkänt och det är, för ett sådant här set, ett ovanligt vettigt sortiment. Linan är också bra så länge man metar mört och abborre eller annat liknande och är rimligt lätt på handen. Skulle man ge sig på mer krävande arter så är det ju lätt gjort att flytta flötet till en starkare lina. Även kroken ger jag godkänt. Storlek 8 är användbar till det mesta.
Med "färdiga" syftar jag på att man (rimligen för att spara kostnader) inte försett revarna med sänken anpassade efter flötenas bärighet. I det avseendet är revarna att betrakta som halvfabrikat. Ett sortiment kluvna hagel, en lämplig tång och några minuter av sin tid får man alltså sätta av för att de ska duga att fiska med.
Revarna är väl tänkta att användas till metspön för toppknuten lina och ett sådant på 3, 4 eller fem meter får man för runt hundralappen (och uppåt). Reven bör dock inte bara knytas fast i spöets ögla utan samtidigt kapas till hanterlig längd (vilket, som utgångspunkt, är 2-3 dm kortare än spöets längd. Det går även alldeles utmärkt att, med till exempel en dubbel UNI/Grinner-knut skarva linan till den man har på sin haspelrulle. Rullen bör helst sitta på ett spö avsett för mete, idealiskt ett sk matchspö, men även andra spön funkar. De bör dock vara hyfsat långa (vill man meta med ett kortare haspelspö är sk glidflöte att rekommendera) och inte alltför kraftiga med hänsyn till att det ät en tunn lina det handla om.
Helle vann, ohotad, junior-, dam-, barn-, barnbarn- och meteklasserna.
Mina tjockisar gav ingenting men gick fint i vattnet. Annars verkade det vara oroväckande tomt i kanalen. Jag såg flera andra fiskare men inget spöböj. Inte ens gäddan var på plats när jag testade att släpa några annars pålitliga jiggar över bottnen på normalt givande ställen. Möjligen är den 13:e inget optimalt datum om man hoppas på en smula fiskelycka?
Den på vedeldat fältkök stekta korven var god och så även det kaffe och de bullar som intogs som eftermiddagsfika.
För min del var den största behållningen att vi var tre generationer av samma familj som fiskade tillsammans. Sådant är stort och något man får vara tacksam att få uppleva. Abborrar har jag ju under det senaste dryga halvseklet dragit upp hur många som helst och blankdagar kan jag leva med, särskilt när sällskapet och kaffet är gott
9 gram väger den i alla fall, tjockisen, och vid normal hemtagning dyker den, så står det åtminstone på asken, ner till 1,2 meters djup. Mitt exemplar minns jag varken var eller när jag köpte men jag gissar på för cirka tio till femton år sedan på Dogger. Då Dogger var Dogger och inte bara ett namn... 39 kr betalade jag tydligen, för på askens undersida sitter en etikett på vilken det står READRAG och just 39 kr. Så förmodligen låg den lilla tjockisen i jollen där det då - förr, när det var bättre - låg allsköns drag och annat till nedsatta priser. Den jollen är nog den dyraste båt jag någonsin varit i kontakt med..
Nå, hur som helst, tycker jag att det nu börjar bli dags att ge tjockisrapalan en chans att visa vad den går för. i det avseendet är jag optimistisk för den har ju samma form som en av tidernas bästa vobblare, Shakespeare S. Om originalrapalan med sin slanka form och sin rörelse imiterade en löja tillräckligt bra för att locka öring och annan rovfisk till hugg, vilket den både gjorde och gör, så fungerar tjockisen på ett annat sätt men minst lika bra. Exakt vad, om något, den imiterar är jag inte klar över och det vet jag heller inte om rovfiskarna är eller funderar över. Om nu fiskar funderar vilket jag inte tror att de gör. Men hugger, på tjockisar, gör de. I alla fall på Shakespeares original och de kopior av det jag fiskat med och jag kan inte se att rapalatjockisen skulle vara sämre.
Finessen med tjockisformen är, inbillar jag mig, att den flyttar mycket vatten (i alla fall mycket mer vatten än en simmande löja eller vad den slanka originalrapalan gör) när man vevar in den. Detta ger upphov till kraftigare tryck/ljudvågor och det gör att rovfisken lättare och på länge håll uppmärksammar vobblaren. Om och varför den sedan hugger är andra frågor. Men det gör den.
Vidare, enligt mina teoretiska funderingar, borde rovfisken (utifrån de nyss nämnda tryck/ljudvågorna) uppfatta en relativt liten tjockis som ett större byte än en lika lång löja (eller en originalrapala). Så om jag på söndag inviger min gamla Rapala DT-4 blir det nog med en tafs (av 0,45 FC) trots att det är abborre jag är ute efter. För det är gott om gädda i kanalen.
* * *
När jag skrivit texten ovan besökte jag den lokala fiskebutiken, Doggers efterträdare, för att köpa en burk metmask. Fyndjollen finns inte längre kvar men är ersatt av en fyrkantig låda med reaprylar.
I den hittade jag fler tjockisar. Det blev dyr mask...
Att jag (och Helle) kommer att få napp på masken är jag säker på. Att fiska med dyra konstbeten är mer ovisst och det ligger ju någon form av spänning i det. Dessutom är vobblarna roligare att titta på än vad maskarna är och man kan ha dem kvar längre.
Rovfisk är, för er som inte vet, ett gammalt svenskt ord för predator. Med det menas en fisk som äter andra fiskar och djur. Motsatsen kallas inte vegetarian utan fridfisk. I vart fall hette det fridfisk förr, men det kan säkert ha bytts ut mot någon modernare och mindre svenskklingande benämning. Själv har jag aldrig riktigt köpt den där strikta indelningen utan hävdat att fiskar är opportunister, dvs mer eller mndre äter det de får tag på. Som karpen på videon.
Alkohol och fiske hör inte ihop. Särskilt inte när fisket, som oftast är fallet för min del, är förknippat med bilkörning men inte heller vid fiskevattnet har alkoholen någon plats. Den sk fiskesupen är bara larv eller en dålig förevändning för att supa under fisket.
Väl hemma är det en annan sak och känner man då att man vill fira en god fångst eller något annat genom att ta sig en whisky eller vad man nu föredrar att dricka så har jag inga synpunkter på det. Själv dricker jag både det ena och det andra.
Och jag inte bara dricker, jag äter också. Gärna fisk och allra helst fisk jag själv dragit upp. En måltid består av både mat och dryck. Till fiskrätter av mer rustik typ, husmanskost, som stekt abborrfilé med färskpotatis och stuvad spenat, pepparrotsgädda, stekta eller rökta flundror och annat liknande är ett lagom svalt ljust lageröl ett förträffligt komplement.
Ölet på bilden vänder sig, uppenbarligen, till oss fiskare. Nu är jag ingen ölsommelier (om det nu finns sådana?) men enligt min gom är det ett gott lageröl av internationell typ. Lättdrucket och törstläckande. Kanske inget för humleesoteriker, hipsters eller ölsnobbar men för oss vanliga, törstiga, fiskare är det helt OK. Även om vi inte skulle ha någon fisk att äta...
På söndag är planen abborrfiske i kanalen. Under det moderna UL.spöt i kolfiber kommer antagligen en ABU Cardinal 33, fylld med 0,16 mm monofil nylonlina, att hänga. En rulle från 1975. Lika bra nu som den var då och bättre än det mesta som har tillverkats senare.
Fortfarande tillverkas, men inte av ABU (som ju inte lägre finns annat än som ett varumärke) denna fina rulle. Rullen i videosnutten är ju en Cardinal 33, låt vara moderniserad. Själv föredrar jag originalet som kanske inte är bättre men mycket snyggare.
När jag, för ett drygt halvsekel sedan, började min karriär som kust- och havsöringfskare vägde de flesta av mina beten 28 gram. 28 gram motsvarar ett ounce. Den andra anledningen var att mitt niofots Daiwaspö var klassat för vikter 20-60 gram och, helt enkelt, krävde runt 28 gram för att jag skulle kunna ladda klingan för optimala kastlängder.
På spösidan äger jag en halv garderob med UL-spön och jag har även några niofotare som kastar upp till 12 gram. Med dessa spön har jag inga problem att få ut ett femgrams drag tillräckligt långt så det får bli standardvikten under den kommande säsongen (jag räknar havsöringsäsongen från höst till vår).
Att grejorna duger till att landa även skapligt stora öringar vet jag av egen erfarenhet. Den största UL-öringen tog jag för några år sedan i Norge (och då blev jag mest besviken när jag insåg att det var en havsöring på några kilo och inte en rekordmakrill jag lyckats kroka...).
I helgen (eller kanske jag firar från jobbet på fredag?) blir det premiär och skulle jag inte hiita någon havsöring så finns det ju alltid abborre.
Vad är det här för idioti? Det är naturligtvis inte människor som står för det drastiskt ökande "intresset" för min blogg utan trafik genererad av sk botar. All denna trafik drar energi och har andra miljökonsekvenser. Jag har börjat inse att (det numera genomkommersialiserade) internet är en miljö- och klimatbov av oanade mått. Jag utgår från att den Automatiska Idiotin - AI - spelar en betydande roll i galenskapen.
edit.
https://www.svt.se/kultur/internet-en-stor-miljobov
https://www.gp.se/debatt/internet-ar-storre-klimatbov-an-flyget-kravs-nytt-synsatt.bf4e8f1c-2804-422a-a59e-d6d2ed347edc
https://www.di.se/nyheter/ai-riskerar-att-bli-en-miljobov/
Hunden på bilden är av Fladens (dessvärre, vad gäller just det här betet, upphörda) tillverkning och väger i sammanhanget måttliga 45 gram. Jag har hundar som väger tio gånger så mycket, men de orkar jag inte kasta (annat än bort, vilket jag nog borde göra...). Och skulle man låta den simma inom räckhåll för en gädda så smäller det.
Nu har jag i boxen tio olika jiggskallar/krokar i vikter 1-3,5 gram. Om man sedan behöver tio olika färger av mjukisar kan diskuteras men jag skulle tro att samtliga fångar fisk...
Drag - blänken/skeddrag/pilkar - av metall finns i oändligt många former och storlekar. Vad gäller storlekarna så håller jag mig här till de mindre, dvs de som kan sorteras in under begreppet UL. För att inte återupprepa denna eviga diskussion så sätter jag en övre gräns vid 7 grams vikt.
 |
| De är dragen är 3 cm långa och väger 3,9 gram. |
 |
| De här skedarna är 4,5 cm långa och väger 3,6 gram. |
Kastmässigt kan blänken av tunn plåt vara känsliga för vind. Vill man ha ett mer lättkastat drag som man kan ta hem snabbare och/eller djupare får man välja ett av tjockare gods.
 |
| Kompakta blänken i litet tjockare plåt, 2,8 cm och 3,5 gram. |
Nästa steg blir ett blänke som inte är gjort av plåt utan gjutet och sedan är gränsen mellan skeddrag och kastpilkar (som båda kan kallas blänken, definitionen i SAOB är ju "glänsande metallbit använd till agn") flytande. Ska man hårddra språkbruket så bör ordet skeddrag reserveras för drag tillverkade (pressade) av plåt och som - liksom en sked - har en uttalat konvex och en uttalat konkav sida. Vad gäller ordet blänke uppkommer (i min hjärna) problem med målade drag som ju inte är "glänsande metallbitar". Därav rubriken (som förmodligen även den är felaktig då de flesta av betena antagligen är gjorda av olika legeringar snarare än metall, men börjar man fundera för mycket så kan man snart inte ens hålla balansen...).
 |
| 23 mm/3 gram och 29 mm/5 gram är specifikationerna för dessa, gjutna, blänken med två konvexa ytor. Otroligt lätt/långkastande. Perfekta när man vill bedriva UL-fiske från land där långa kast ibland är nödvändiga. |
Färgen Tiger Stripe är också mystisk men man kan , med litet god vilja, få det till att den liknar en abborre. Hur som helst så fungerar även den i alla gäddvatten.
Blå/silver ser onekligen ut som strömming, men färgen fungerar lika bra i insjöar.
Att gäddan är en kannibal vet vi och det kanske är förklaringen till att gröna vobblare alltid är säkra kort vid gäddfisket.
För ett givande sportfiske behöver man mycket mindre än man tror (och enormt mycket mindre än vad de som säljer fiskeprylar vill inbilla oss är nödvändigt). Ett fyrameters metspö med toppknuten lina, till exempel, är fullt tillräckligt, men vill man komplicera sin tillvaro så är min rekommendation en (haspel) UL-utrustning.
Med en sådan utrustning kan man fiska i princip överallt. I alla vatten finns det fiskar som låter sig fångas på UL. En ultralätt utrusning är också ultralätt att transportera. Den väger litet och ett fyrdelat UL-spö som mäter 140 cm monterat kan man visserligen inte få ned i byxfickan men väl i ryggsäcken, portföljen eller i stort sett vad som helst.
Små mjukisbeten tacklade på jiggkrok är bland de mest effektiva och mångsidigt användbara betena för UL-fiske. Till min "utryckningsväska" hittade jag (på aliexpress) den här lilla boxen innehållande 100 små slingerbultar (single tail) och 135 jiggskallar. De största av dessa är för stora för mjukisarna. För 280 kr ett prisvärt betessortiment och inte minst själva boxen med sina 20 individuella, lockförsedda, fack tilltalar mig. Själv kommer jag att ta ur de för stora krokarna och fylla de tomma facken med annat, tex beteslås, små metkrokar, sänken eller annat som kan komma till pass.
* * *
 |
* * *
Även om små jiggar är bra så finns det situationer då små - de på bilden väger 3,5 gram - blänken fungerar bättre så några sådana får hamna i lådan. Kanske några pyttesmå spinnare får sitt egna fack. Hur som helst så kommer den lilla boxen att innehålla allt - förutom spö och rulle -jag behöver för mitt UL-fiske...
...och ett fyrameters teleskopiskt metspö med toppknuten lina ligger alltid i FiskeSkodans baklucka.
Gäddor i den storlek som visas i den här videon är inte bara de man oftast får på kroken utan även den perfekta storleken för oss som äter gädda. Små gäddor smakar bäst och i den här storleken är de lätta att filéa.
Verktygen såldes av ABU när de lagt ned tillverkningen (och i ärlighetens namn så vet jag inte om de nu finns i USA eller i Japan) och nya upplagor av rullen släpps då och då. Originalet håller dock forfarande måtten
Sommaren har, av olika skäl, kommit att bli den tid då jag fiskar minst. Ett av dessa skäl är den relativa trängsel som under sommarlovet råder i och intill de vatten där jag vanligen fiskar. Det är stojande ungjävlar, badisar SUPare, kajakpaddlare, vattenskotrar, segel- och motorbåtar i vattnet och på land samma badisar och stojande ungj...r plus hundägare och glassätare. En annan orsak är klimatförändringen med dess stigande temperaturer. Höga lufttemperaturer är odrägliga för mig och höga vattentemperaturer påverkar fisken. Det känns inte bra att släppa åter gäddor i vatten varmare än tjugo grader och får man fisk man vill ta hem är kylväska ett måste. Och då är ju våra somrar, fortfarande, mer drägliga än vad de är längre söderut i Europa. Förhoppningsvis hinner jag, snart 68 fyllda, lämna jämmerdalen innan det blir lika jävligt här eller Golfströmmen kollapsar och vi får en ny istid. För det är inte längre fråga om OM utan om NÄR och vilket som händer först. Nej, det var bättre förr...
Apropå de allt varmare somrarna, här som på kontinenten, läste jag att en bidragande orsak till att skogsbränderna i Bordeaux blivit å våldsamma är att det inte är naturskog som brinner utan industriella trädodlingar, precis sådana som vi har här i landet. En sådan monokultur av barrträd brinner 24 gånger så bra som naturlig blandskog gör. Kanske borde skogsbolagen stå för en större del av notan för brandförsvaret?
Somrarna var i alla fall bättre förr, särskilt vad fisket beträffar.
Själv gillar jag och fiskar gärna med skeddrag. Däremot kallar jag dem hellre blänken än skeddrag. För just solljusreflexen - blänket - av en mörts sida i åns vatten är en alltid lika förtrollande syn och man kan lätt föreställa sig hur just ett sådant blänk ovillkorligen utlöser ett hugg från den gädda som befinner sig inom räckhåll. Detta blänk snarare än agnets form är det i sammanhanget viktiga. Så jag säger därför gärna blänke och bidrar därmed kanske till att hålla detta, enligt SAOB, föga brukade ord vid liv. Ännu en tid...
BLÄNKE (föga br.) glänsande metallbit använd till agn; jfr BLÄNK 3. Lyttkens o. Wulff Utt. (1889)
