Favoriter i repris

 

Ledsen, kamrater, men denna fredagkväll blir det ingen film. Istället (om ni fortfarande är nyktra nog att läsa) tänkte jag undfägna er med två gamla inlägg i novellform (skrivna av mig och absolut hundraprocentigt sanna). Så, håll till godo!

S - en cool gubbe

Det fanns inga bloggare när jag var grabb. Inga team heller. Eller ens någon särskilt aggressiv marknadsföring av fiskegrejor utan det var i stort sett ”De tyngsta och längsta med grejor från Svängsta” det handlade om. Inga fiskeprogram på TV. Inga fisketidningar heller. Jag tror inte ens att Svenskt Fiske börjat komma ut (men där kan jag ha fel). På biblioteket kunde man läsa böcker av auktoriteter som Curt Lindhé (tex ”Hur man lurar gäddan” som utkom 1941). Så fanns förstås Napp&Nytt och de som inte själva var med på den tiden kan nog inte ens föreställa sig vilken genomslagskraft den publikationen då hade.

Dessbättre fanns det mer erfarna fiskare man kunde lära sig en del av. Men det var inte alltid helt okomplicerat. Särskilt inte om man själv var en grabb som knappt ens hunnit bli tonåring och hjälten var en tuff och fåordig gubbe (dvs en man som förmodligen var yngre än vad jag själv nu är). Vi kan kalla honom S. Egentligen vet jag väldigt litet om S annat än att om somrarna hölls i en liten fiskebod i samma gamla fiskeläge där min (eller pappas då) båt låg. Själv hade S en liten plasteka med låga fribord. Jag minns inte om han ens hade någon snurra på den men han rodde mest och sällan långt.

Hursomhelst så var det på bottnen av den båten jag första gången såg en riktigt grov gädda. En tiokilare. Den låg där i skuggan bredvid S:s gamla sexfotsspö, den röda Ambassadeuren med 0,45-lina, en tafs gjord av massiv koppartråd och ett gammalt Special skeddrag. Själv hade S knallat upp till boden för att ta sig en kopp kaffe. Han var, för övrigt, inte en sådan som gjorde något väsen av sig och sina fångster. De talade för sig själva och alla som fiskade talade om S.

Special var (för er som inte vet det) ett drag i tunn plåt som var format som en fisk. Det gick högt i vattnet och var (är, förresten) perfekt för fiske över grunda bottnar. Och det var över sådana bottnar S bedrev sitt fiske. Ofta inne bland stenarna och alltid tidigt på morgonen. Det var bara då, sa han, som de stora fiskarna jagade på grundvattnet. Förmodligen hade han rätt, för han fångade fler och större gäddor än någon annan i viken.

Själv fick jag bara bottennapp när jag försökte på de ställen där S tog sina krokodiler. Trots att jag inhandlat ett eget Special. Fast jag var förstås inte lika morgonpigg. Mera av en kvällsfiskare redan då. Med tiden hittade jag mina egna ställen i viken. Ställen som passade mig och mitt fiske bättre. Ställen där de stora gäddorna som jagade där S fiskade när han var där jagade när jag orkat upp. Kanske blev jag en lika skicklig gäddfiskare som S var även om våra metoder var olika. Jag vill gärna inbilla mig att vi hyste en ömsesidig respekt. I vart fall när jag blivit torr bakom öronen. Min respekt för honom var enorm. Jag snackade aldrig fiske med honom. De första åren glodde jag bara storögt på hans gäddor, kollade noga hur hans utrustning såg ut och försökte diskret tjuvlyssna när han snackade med någon av de andra gubbarna över en cigg, en pilsner eller en mugg kaffe och han tilltalade inte mig. Tolererade mig gjorde han och det var stort nog. När jag vuxit till mig, som person och fiskare, brukade vi nicka åt varandra. Då var det lika ofta jag som han som kom in med något stort och egentligen ingen annan av de som fiskade i viken som ens kom i närheten.

S var alltså min idol. Fast när jag ser tillbaka så lärde jag mig egentligen inget konkret av honom. Inget annat än att det fanns grov gädda i viken och att det gick att fånga dem. Det var antagligen av helt avgörande betydelse för att mitt fiskeintresse hölls vid liv de första åren då det bara, för min del, handlade om ströfångster och småfisk. Och så lärde jag mig att det där med att man fångar en eller annan stor gädda inte är något märkvärdigt och absolut ingenting att hojta och tjoa om. Vill man låta någon veta det så kan man ju liksom av en händelse låta fisken ligga kvar en stund i båten medan man går och tar sig en fika...

*     *     *

PASSAGERAREN 

Han stod längst ut på piren och kastade med sitt haspelspö när jag lastade fiskegrejorna i båten. Där hade jag själv stått och kastat innan vi blev med båt men aldrig fått något. Viken var alldeles för långgrund och vattnet härinne vid det lilla fiskeläget alldeles för ljummet så här mitt i sommaren för att det skulle finnas ens en avlägsen möjlighet att någon gädda skulle hugga på hans wobbler. Så när jag var i jämnhöjd med honom ströp jag motorn och ropade: "Hoppa i!". Det gjorde han.

Knattret från den fyrahästars aktersnurran dränkte alla försök till samtal på vägen ut från hamnen men knappt hade jag tryckt in dödarknappen förrän min passagerare började babbla. Vissa människor har förmågan att tala såväl på in- som utandning. Det är inte ens en sekunds uppehåll i ordströmmen. Den här var en av dem. Tydligen förväntade han sig ingen verbal respons och det fanns inte heller någon sportslig möjlighet att få ens en aldrig så vass syl i vädret. Efter en kvart hade jag fått mig till livs hela min passagerares historia. Ytterligare femton minuter senare svor jag, dyrt och heligt, för mig själv att aldrig mer ge efter för min inneboende hygglighet och ta upp någon okänd fiskebroder i båten. Samtidigt noterade jag, skadeglatt, att han inte hade någon som helst koll på hur man skulle komma till tals med gäddorna i viken. 

Vi låg och drev långsamt över en tångbotten på ungefär fem meters djup och på mitt silver/guldfärgade Utö hade jag tagit två fina trekilosgäddor och började känna mig nöjd med fisket och definitivt utled på sällskapet. Min pratglade passagerare fiskade med en liten grön Rapala, ett bete han mångordigt lovprisade i alla tonarter. Om han någonsin fått någon fisk på draget framgick inte och det såg påfallande nytt ut. Att den lilla wobblern inte dök ned djupare än en halvmeter under ytan och att det knappast simmade några hungriga gäddor i ytvattnet verkade han vara lyckligt obekymrad, eller troligare totalt omedveten, om. 

Jag tacklade av mitt spö och började förbereda återfärden. Vad som sedan hände kan jag inte riktigt förklara. Kanske var det min hygglighet som bröt igenom min irritation eller så kunde jag helt enkelt inte med att se hur bakvänt min passagerare betedde sig utan att göra något åt saken. Hur som helst så bad jag honom att ta loss den fåniga lilla finska balsabiten från tafsen och räckte honom mitt Utö, förklarade för honom hur han skulle låta det sjunka ända ned till botten innan han började veva in och att han sedan skulle ta hem det långsamt, litet ryckigt och med pauser i invevningen. Så långt kom han aldrig. När han låtit betet sjunka och lyfte spöet hade han en fisk på. Han svor över sitt bottennapp medan jag röt åt honom att göra mothugg och det gjorde han. Även i övrigt följde han mina instruktioner och efter en tuff strid kunde jag lyfta in fisken i båten åt honom.

Återfärden blev alltså bortåt en halvtimme försenad men den skedde med en välsignat obabblande passagerare som med ett lyckligt leende på sina läppar satt och fånstirrade på den magnifika gädda som låg vid hans fötter. Någon våg hade jag inte med men vägde den fisken under tio kilo så var det inte med ens ett hekto, det sätter jag min fiskarheder i pant för. Ord var, för övrigt, överflödiga. Att det var den största fisk han någonsin dragit upp, om han nu överhuvudtaget lyckats fånga något tidigare, var uppenbart. Att han var överlycklig var lika uppenbart och att nu verkade ha förlorat talförmågan var underbart.

Nå, jag lämnade honom vid bryggan och riktigt hur han löste sitt och fiskens transportproblem - han skulle några kilometer åt ett helt annat håll än min väg och dessutom cyklade jag själv - vet jag inte men förmodligen gick han, längs stranden eller genom skogen, med gäddan slängd över axeln. Själv trampade jag hemåt i den gotländska sommarnatten med blandade känslor. Visst hade jag gärna tagit den där gäddan själv men å andra sidan så täppte den effektivt till truten på min babblande passagerare...