Leta i den här bloggen

Fiska med skeddrag!


FISKA MED SKEDDRAG!



Det är uppenbarligen ingen ände på tillverkarnas fantasi när det gäller att hitta på nya konstbeten, eller drag som vi kallar dem, och den uppfinningsrikedomen överträffas endast av deras marknadsföringsavdelningars när det gäller att komma med namn på dragen. Vi har buzzbaits, crankbaits, stickbaits, swimbaits, jerkbaits, twitchbaits och en miljon andra baits som ingen kan hålla reda på. Många av dem fångar fisk. Vissa är riktigt bra. Mycket är pengar i sjön men mer sällan sprattel i håven.

Annat och enklare var det förr. Då behövde en spinnfiskare bara hålla reda på skeddrag, wobblers och spinnare och kunna använda de benämningarna korrekt för att framstå som om han visste vad han snackade om och hade ordning på prylarna. Och fisk fick man. Lika ofta, minst, som dagens fiskare. Kanske oftast på skeddrag. Det spelade ingen roll om det var abborre, gädda, öring, lax, torsk eller någon annan rovfisk det handlade om, många slutade sina dagar med ett skeddrag hängande ur mungipan.

En av min barndoms förebilder, en oerhört skicklig gäddfiskare, använde bara skeddrag. Bara ett skeddrag, för att vara exakt. Möjligen förlorade han någon gång ett drag (fast det är tveksamt) men gjorde han det så ersattes det av ett identiskt. Det drag han använde var perfekt avpassat för det fiske han bedrev och hans sätt att fiska var perfekt anpassat till dragets egenskaper. Just genom att använda ett och samma drag blev hans fiske inte mindre effektivt än vad det skulle ha varit om han ständigt bytt mellan olika drag. Tvärtom. Han visste exakt hur draget uppförde sig och var i vattnet det befann sig under varje sekund av inspinningen. Antagligen kunde han få det att göra en looping om han hade velat...

Ett bra skeddrag att börja med. Den här skeden tillverkas över hela världen. På bilden syns två Eff-Zett från tyska D.A.M., ett polskt Gnom Classic och ett KIt-a-Mat av Gibb´s tillverkning. Jag skulle ha kunnat leta fram ettsvenktillverkat Meteor och ytterligare några likadana drag av skilda ursprung och med olika namn. Anledningen till att det är så spritt är att det är ett förbaskat bra drag.


Just det, att "kunna" sitt drag är den kanske största hemligheten när det handlar om ett framgångsrikt fiske med skeddrag. Att man sedan inte behöver vara så extrem som den skicklige fiskare jag nyss nämnde är en annan sak. Man kan ju utan vidare använda samma drag i några olika färger. Inte heller är det något fel i att använda ett antal drag med olika egenskaper för att täcka upp skiftande förhållanden vad gäller vattendjup, ström och annat. Men det gäller fortfarande att "kunna" det drag man fiskar med.

Men skeddrag finns i alla möjliga former, storlekar och färger så var ska man börja? Ja, det beror på... Men min rekommendation är att börja med ett drag. Om vi, för enkelhets skull, tänker oss att fisket handlar om gädda i en svensk insjö, stillaflytande å eller älv eller i skärgården så är ett drag som väger någonstans mellan 18 och 30 gram en bra utgångspunkt, inte minst därför att detta är vikter som de flesta "allround" spön hanterar bra. Jag skulle vidare rekommendera ett relativt kompakt drag i inte alltför tunn plåt, detta för att det ska vara lättkastat. Formen bör vara bred så att draget får bärighet och inte genast sjunker till botten. Man vill oftast att draget ska komma ner till och kunna fiskas hem alldeles ovanför botten men inte att det ska ligga på eller fasta i samma botten. 

Samma drag som ovan men vänt så att formen ska synas bättre.


Hitta ett sådant drag du tycker ser bra ut och köp några stycken i samma storlek men i några olika färger. Finns draget med vasskyddad krok så kan det vara en god idé att ta med ett vassdrag i samlingen, men tre till fem drag räcker gott. Sedan kommer det du inte kan läsa dig till, nämligen att lära dig (att fiska med) draget. Det kommer att ta tid men eftersom att ägna dig åt fiske antagligen hör till det du helst gör med din tid är detta knappast någon nackdel. Dessutom är det väl använd tid och småningom, utan att du riktigt märkt att eller när det hände, så kan du ditt drag. Det är som en förlängning av dig själv och du "vet" exakt hur långt ovanför bottnen det befinner sig, hur det rör sig. Och förmodligen så har du också börjat att regelbundet få fisk på draget.Annars fiskar du på fel ställe.



För att kunna spinna hem ett drag måste man först kasta ut det. Det förutsätter jag att den som läser detta kan. Först när draget är ute kan man börja fiska. Det är nu det roliga börjar.
























Man kan  veva hem draget i jämn takt. Då kommer det att röra sig (om man innan man börjar veva låtit det sjunka ned till bottnen, vilken man oftast bör göra) att röra sig som den röda pilen på teckningen ovan visar. Det är mer eller mindre värdelöst, i vart fall om man vill att draget ska gå längs bottenprofilen eller i vart fall hålla ungefär samma djup under hemtagningen. Det vill man oftast eftersom fisken normalt inte är slumpmässigt spridd på olika djup utan finns koncentrerad i ett vattenskikt, dvs på ett djup. Oftast står fiske parkerad alldeles ovan för bottnen. Det är när man insett detta och lärt sig hur man ska få sitt drag att röra sig där så mycket som möjligt man börjar få fisk regelbundet.

Som nybörjare vill man ofta undvika bottennapp (som ju kan kosta förlorade drag). Om detta har jag endast det att säga, att det är ett stadium man måste gå igenom. Det är lärpengar.

Det man vill är att få draget att röra sig som de streckade linjerna A och B visar, dvs på ett konstant djup. Det är, åtminstone om man vill att draget ska gå djupt (följa bottnen), inte detsamma som att det ska tas hem i jämn hastighet utan i princip ska hemtagningen bli successivt långsammare.

Lättast är detta att åstadkomma om man tar hem draget intill bottnen eller alldeles under ytan. I det förra fallet så kan man kontrollera att man har bottenkontakt genom ett spinnstopp. Tar draget då i bottnen, vilket man märker genom att linan slackar vilket man oftast ser innan man kan känna det. I det senare fallet kanske men ser draget och om inte annat ser man när det bryter vattenytan. Först när man behärskar dessa båda hemtagningar kan man börja fundera på att ta hem draget på ett konstant djup någonstans mellan yta och botten.

Men börja med att lära dig att få ditt drag att gå alldeles ovanför bottnen för det är oftast där du hittar fisken. Att göra det är grunden för allt fiske. Det allra bästa drag fångar inte fisk där ingen fisk finns. Där det finns fisk kan det allra uslaste drag ge napp. 




Hur ser då ett bra skeddrag ut? Vad skiljer mellan olika drag? Vilka är lämpliga till vad? Kort sagt: Hur ska jag välja? Den första frågan besvaras förmodligen bäst med att det, liksom skönhet, ligger i betraktarens öga. Gillar du draget så duger det. Att man tror på det drag man använder spelar faktiskt väl så stor roll som dragets mer objektiva egenskaper. Fisken är inte särskilt kräsen.  Ett drag som befinner sig i närheten av en fisk kan alltid dra hugg, ett drag som vevas hem där ingen fisk finns drar aldrig hugg. Det är den viktigaste sanningen inom sportfisket. Detta sagt så är naturligtvis drag olika stora, olika tunga, har olika form och färg.

Några ord om storleken. Det predikas ofta att stor fisk vill ha stora beten. Det kanske stämmer, i vart fall om man fiskar med beten som ska imitera naturlig bytesfisk, men när det handlar om skeddrag och spinnare så är min uppfattning att det förhåller sig annorlunda. Dessa typer av drag är sk attraktorbeten, dvs de lockar rovfisken till hugg inte genom att de är trogna imitationer av naturlig betesfisk utan genom att i vattnet sända ut vibrationer och ljusreflexer som får fisken att hugga. Även ett ganska litet skeddrag kan föra ett himla liv i vattnet. Så här gäller maximen att det inte är storleken som räknas utan hur man rör den. Eller det.

Dragets vikt bör främst anpassas till vad som passar det spö man använder så att man utan att anstränga sig får långa och säkra kast.Får man inte ut draget så kan man inte fiska hem det och det är, allt annat lika, bättre att kunna kasta det 30 meter än 20, särskilt om man fiskar från land.

Hur långt man kan kasta draget avgörs, förutom av hur dess vikt matchar det spö man använder, av dess aerodynamiska egenskaper, dvs vilket luftmotstånd det gör. Detta, i sin tur, beror av dragets form. Generellt så kastar långsmala drag i tjockare plåt längst och breda drag i tunn plåt kortast. De senare är också svåra att hantera när det blåser.

Men nu handlar fiske inte bara eller ens främst om att kasta så långt som möjligt. Även om långa kast skänker en viss tillfredsställelse så vill man ju gärna ha fisk också. Här kommer vi in på det där med hur draget rör sig. Eller hur man rör det. För det är förvisso så att ett skeddrag har en inbyggd gång - slingrande, vaggande eller roterande med större eller mindre utslag åt sidorna - men denna inbyggda gång är bara en liten del av hemligheten med hur man fångar fisk med draget. Den inbyggda gången fungerar bäst vid en given inspinningshastighet och många använder sina skeddrag på det viset. Hugger ingen fiske efter några kast byter man drag för att pröva om det för dagen fungerar bättre. Så kan man göra och ibland får man även fisk på det sättet, men vill man fullt ut tillgodogöra sig ett skeddrags potential så lär man sig att ta hem det oregelbundet. I kustfiske efter havsöring använder sig nästan alla av sk spinnstopp, dvs stoppar plötsligt hemtagningen varvid draget stannar och börjar singla ned mot bottnen. Ofta kommer hugget just då. Eller just när man börjar veva igen. En annan användbar teknik är att göra små knyckar med spöt under hemtagningen för att åstadkomma en oregelbunden gång hos draget. Detta kan naturligtvis kombineras med spinnstopp.

Det är bara ens fantasi och ens förtrogenhet med draget som sätter gränser för vad man kan göra med det. Sedan får erfarenheten utvisa vad som fungerar och när. Detta är en del av den kunskap som skiljer skickliga och erfarna fiskare från nybörjare och den kan inte läras ut utan man måste lära sig själv. Men sedan äger man den.


En samling gångbara gäddrag, från vänster: BETE Turku 33 g, Gibb´s Croc 28 g, Blue Fox Inkoo 26 g, Kuusamo Professor (Helmi) 26 g, Kuusamo P Räsänen (Helmi) 20 g, Blue Fox Lucius 20 g, Jaxon Karas 24 g, Utö 16 g, D.A.M. Eff-Zett 18 g. Turku är ett drag i normaltjock plåt med stor yta i förhållande till längden, vilket ger god bärighet i vattnet. Detta gör det lämpligt för fiske i relativt grunt vatten men eftersom det har fin gång även vid långsam hemtagning så fungerar det även där det är litet djupare. Kroc och Inkoo är mer långsmala och i tjockare plåt. De är även utformade så att de är baktunga. De här är de mest långkastande av dragen på bilden och användbara även vid tex kustfiske efter havsöring eller fiske i strömmande vatten. Vid fiske i stilla och grunt vatten kräver de en rask hemtagning för att man inte ska få bottennapp och de kommer alltså bäst till sin rätt antingen när snabb hemtagning är önskvärd eller vid fiske på litet större djup. Professor, Räsänen, Lucius och Utö är klassiska gäddskedar med egenskaper jämförbara med Turku. Karas och Eff-Zett är också traditionella drag men tillverkader i något tjockare gods vilket gör dem mer kompakta och lättkastade men den breda formen gör att bärigheten ändå är god.



Nu har du ett drag du gillar och som du kan kontrollera. Nu gäller det att fånga fisk. Men var finns fisken? Säg att du står på en brygga.Framför dig ser du en jämn vattenyta. Inga vassruggar, stenar eller annat som sticker av finns inom syn- eller kasthåll. Det är kanske en tre-fyra meter djupt dit du kan kasta och kanske två meter intill bryggan. Vattnet är inte särskilt klart och du kan inte se bottnen där du står.

Eftersom det är mitt på dagen, eller i vart fall dagsljus, så är det ganska säkert att om det finns någon fisk i närheten så befinner den sig vid bottnen. Att kasta ut och spinna hem draget alldeles under ytan eller på en meters djup är därför bortkastad möda. Låt det sjunka till bottnen innan du börjar hemtagningen. Räkna gärna långsamt medan det sjunker. Hinner du räkna till åtta så kan du nästa kast börja inspinningen när du kommit till sju (så slipper du riskera ett bottennapp).

 Ta inte hem draget i jämn takt utan stoppa inspinningen då och då för att låta det sjunka mot bottnen (sk spinnstopp). Ett väl designat skeddrag sjunker inte som en sten utan wobblar eller fladdrar medan det sjunker och lockar då ofta hugg. Ge därför noga akt på linan och ge mothugg vid minsta indikation på att något påverkar draget, detta eftersom du med slaklina inte känner i spöt om en fisk när där och nafsar. Låt det gärna, emellanåt, sjunka ända till bottnen så att du vet att draget inte går för högt i vattnet.

Du kommer med den här metoden, särskilt när du fiskar på ett nytt ställe, oundvikligen att få en del bottennapp. Svär inte över detta utan koncentrera dig istället på var dessa bottennapp uppträder, för bottnen är sällan jämn som ett salsgolv utan har sin topografi. Efter ett tag (ett antal bottennapp) så har du en uppfattning om hur bottenlandskapet ser ut, var djuphålorna finns, var det är grundare, var det finns vegetation eller en risvase osv. Då kan du på allvar börja fiska.




Ser du aktivitet i ytan - småfisk som hoppar eller måsar som dyker - så kan det vara fråga om ytjagande rovfisk (troligen abborre) och i så fall är det även dagtid värt att testa ytlig hemtagning. Annars är det när det börjar skymma som ytan blir intressant. I det avtagande ljuset vågar rovfisken lämna sina gömslen vid botten och jagar de bytesfiskar som i siluett avtecknar sig mot den ljusa kvällshimlen. Nu kan du spinna in ditt bete alldeles under ytan och var inte rädd för att låta det bryta ytan och plaska litet ibland (precis som den skrämda bytesfisken gör när den känner gäddkäftarna nafsa den i stjärtfenan).

Vid ytlig hemtagning ska du förstås inte låta draget sjukna till bottnen, men gör gärna korta spinnstopp då och då. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar