Leta i den här bloggen

torsdag 28 februari 2019

Downsizing, 6


Nå, på något vis verkar cirkeln vara på väg att slutas. Det som förr visserligen inte fanns (lätta grafitspön som klarar att kasta beten från ca 30 och upp till runt 100 gram) hade väl då kallats för tungspinnutrustning men kallas nu för downsize och dåtidens med ordinära utrustningar – Fiske 2 - de man kan kasta vanliga Hi-Lo, Atom och Mörrumspinnare med, benämns ”Finesse” (och anses alltså extremt lätta.

Sedan är det ju så att de allra flesta av oss gäddfiskare inte ägnar oss åt att under videoinspelning och tävlingshets på begränsad tid landa så många och långa gäddor som möjligt utan bedriver ett betydligt mer avspänt fiske. Ett fiske där vi vill njuta av varje fisk, även om den ”bara” råkar vara en trekilos, och då är lättare utrustning att föredra. De lätta grejorna är dessutom mer vilsamma att hantera under, förhoppningsvis, långa fiskedagar.

Men om vi bortser från tillbakablickar - oavsett om de är på det fiske från vilket man idag talar om downsizing eller på Fiske 2-tiden - så är det kanske mer fruktbart att ge sig på att definiera och klassificera redskapen för modernt, riktat, spinn/haspelfiske efter gädda?

onsdag 27 februari 2019

Varför täta rullar?

Företeelsen med tätade rullar är, det är i alla fall min uppfattning, ingenting som svenska sportfiskare behöver utan ännu en av alla dessa trender vi importerat. "Behovet" av dessa vattentäta rullar kommer från det amerikanska surffiske som bedrivs genom att man vadar ut i själva bränningarna med påföljd att såväl fiskare som utrustning ofta blir översköljda. Jag har aldrig sett detta fiske praktiseras längs våra kuster men ändå påstår tillverkarna att det är en fördel att rullen är tät och "förståsigpåarna" börjar då efterfråga täta rullar. Nu blev jag plötsligt sådär trött igen...

måndag 25 februari 2019

Sjuka rullar

Automatik är till för de som inte kan och/eller inte ids lära sig. Att ställa in en kamera, tex. Underhållsfrihet är till för de som inte kan och/eller inte ids. Ta hand om sin fiskerulle, tex. Dessa, dvs de som varken kan eller ids, förtjänar inte bättre än att bli lurade. Och det blir de. Det finns inget sådant som en underhållsfri fiskerulle, i vart fall inte om rullen överhuvudtaget används. Förvarar man den oanvänd i sin oöppnade originalförpackning och förvarar förpackningen torrt så händer inte mycket (annat än att fabriksfettet med tiden härdar så att man, eller ens arvingar, efter några decennier får för sig att använda rullen den ändå måste servas först.

Även rullar av tämligen enkel kvalitet håller rätt långe och bra om man sköter om dem. Håller dem rena och torra, sköljer av efter fisket låtar torka efter avsköjningen och tillför lämpliga smörjmedel regelbundet eller vid behov. Viss, det finns rullar som (enligt tillverkaren) är vattentäta, rostfria etc, men det är de inte. På senare tid har det blivit populärt med just vattentäta rullar, försedda med olika slags packningar och annat jox som ska förhindra vatten (och salt!) från att tränga in och orsaka korrosion. Det kan ju tyckas vara en god idé, men dessa packningar är ännu mer effektiva när det gäller att hindra fukt från att ta sig ut och eftersom ägaren inte öppnar rullen regelbundet märker han inte effekterna av detta förrän rullen kärvar ihop pga rost. Och då blir han förvånad och förbannad. 

Egentligen är det samma sak som hände efter första oljekrisen då man började bygga täta hus för att spara energi. Det  var då vi fick utbredda problem med mögel och sk sjuka hus. De gamla otäta kåkarna drog kanske litet mer i uppvärmning men luften i dem var bättre och de stod pall. 

Själv gillar jag att ta hand om mina grejor. Gör men det ordentligt så rostar de inte. Aldrig. Och jag tar mig friheten att citera en annan gubbe, gäddprofessorn Leif Engström, som säger: "Service, olja, fett och utslitna reservdelar utbytta samt att man är försiktig och inte misshandlar sina rullar är vad som krävs för att de ska hålla och fungera perfekt under massor av år .... "

söndag 24 februari 2019

BTW...

...så är jag åter medlem i Sportfiskarna. Tror jag i alla fall. Jag betalade nämligen in årsavgiften till den lokala sportfiskeklubben utan att orka tjafsa om att slippa kollektivanslutningen. Men jag är fortfarande lika kritisk till mycket av vad organisationen gör (och inte gör) och fortfarande bannad från deras diskussionsforum. Kanske blir jag utesluten? Vem vet?

Fusk?





Efter att ha strulat med diverse multirullar (Ambassadeurer) de senaste (bom)passen gjorde jag idag tillvaron enkel för mig. Visst,  monterade på ett bra spö och rätt hanterade, med i stort sett bortkopplade bromsar och med en känslig tumme går det att krama aktningsvärda kastlängder ur en Ambassadeur. Men med mitt 9'10'' Shimano Stradic Seatrout, en Shimano Aero 4000 Ci4 och Nanofil* så kunde jag, i stort sett halvsovande, kasta bra mycket längre.

Naturligtvis så kommer jag att fortsätta strula med multirullarna men det känns ju skönt att veta att jag har tillgång till långa och problemfria, kast om jag skulle behöva dem...


*Den mest lätt- och långkastande havsöringcombo jag hittills upplevt.



lördag 23 februari 2019

Dubbla bromssystem

På den svenska marknaden har de klassiska, runda, ambassadeurrullarna upplevt en ny vår i och med det "moderna" gäddfisket. Inget ont i det, men man kan ju använda multiplikatorrullar även till annat och det finns modeller som har andra kvaliteter än de som krävs för att hiva iväg stora jerk- och gummibeten för att sedan wincha in de gäddor som hugger.



Den här modellen - 5600C5 Mag - med tumtangent, extra kullager och såväl centrifugal- som magnetbroms - är jag nyfiken på hur den ska fungera vid mitt kustfiske som ju bedrivs i mycket varierande vindstyrkor och -riktningar. Där tror jag att de dubbla bromssystemen kan vara ett trumfkort (även om jag helst använder nästan ingen broms alls, för vem vill ha friktionsförluster när målet är att kasta långt?).



Den mörkgröna färgen är ett extra plus...

onsdag 20 februari 2019

Bilsemester?

Bilsemester, själva ordet klingar sextiotal... Nä, Road Trip heter det på modern svenska! Sak samma, det handlar om att med bilen som färdmedel ägna en vecka eller mer åt att luffa runt i vårt avlånga. Det har slagit mig att jag nästan aldrig fiskat i inlandet. En logisk utgångspunkt är de stora sjöar i vilket det råder fritt handredskapsfiske. Mälaren ligger ju nära mina trakter, Hjälmaren ett stenkast från Mälaren och sedan har vi Vättern och Vänern. Kanske någon dags fiske på västkusten innan man vänder hemåt (och tar sjöarna i omvänd ordning.

Bil har jag, så även tält och övrig campingutrustning (och dessutom finns det ju hotell...). En uppblåsbar kajak finns i källaren och vadare/vadarstövlar har jag också. Hmmm... detta tål att tänka på.

måndag 18 februari 2019

Goda råd, 2

I ett inlägg nyligen klagade jag (inte för första gången) på informationen från redskapstillverkarna om deras produkters egenskaper och hur de är tänkta att användas. Något spetsigt ställde jag frågan, om nivån på den information som lämnas beror på att de betraktar sina kunder som oförmögna att ta till sig relevant sådan. Då hade jag inte sett den här lilla godbiten från en av våra mest kända tillverkare. 




Nu när jag förstått att man åtminstone på ABU Garcia uppfattar att sportfiskare (oklart varför), om man inte upplyser dem om att det är olämpligt, kommer att klämma sina spön i bildörrar, trampa på dem etc så står ju saken i öppen dag. De betraktar oss som idioter. Själv skulle jag hellre se att man lämnade vettig information om annat än rena självklarheter. Duh!

söndag 17 februari 2019

Delalande Super Sandra

Det går fort nu. Nyss var det istid, snart är det vår och innan man vet ordet av är gäddleken över och det är dags att fånga de gröna. Alldeles innan och under leken bör man låta dem vara i fred. Tycker jag. Men kanske ska jag i vår unna mig att fånga en romstinn hona, för det var länge sedan jag njöt av gäddrom. Löjrom, rysk kaviar och Kalles i all ära, men rätt tillvaratagen gäddrom är nog min favorit i den branschen.

Den här färgen gillade gäddorna när jag fiskade med den mindre sandravarianten.


Så varför inte se över utrustningen? Ett av mina favoritbeten är franska Delalandes mjukis Sandra. Tolvcentimetersvarianten riggad på en tiograms jiggskalle har jag tagit båda gädda och abborre på men i år tänkte jag växla upp till - för gäddorna - den största modellen, Super Sandra. Den klumpen väger ca 80 gram origgad så jag tänker testa den utan annan förtyngning än det allra nödvändigaste metallskrotet: en shallowskruv, ett lekande, en bit 1,5 mm rostfri ståltråd, en fjäderring och en 1/0 VMC trekrok. Skulle jag vilja fiska djupare är det ju bara att sätta en fjäderring i nosöglan och hänga på ett litet sänke.

lördag 16 februari 2019

Isfritt



Istiden verkar vara över, för den här gången i alla fall, och den här lördagen behövde jag inte ge mig ut och pimpla utan kunde stå, på en relativt is- och snöfri strand och kasta efter den svåråtkomliga havsöringen.

En japanambassadeur

Svenska - svenskbyggda - rullar har fortfarande ett gott anseende utomlands. Särskilt de i fina prylar förtjusta japanerna gillar multiplikatorrullarna från Svängsta, så till den grad att det tillverkas modeller direkt avsedda för den japanska marknaden (modeller man inte hittar i Napp & Nytt).



En sådan rulle är Ambassadeur 5600C Gunnar. Det är en vanlig 5600C men litet finare (med några extra kullager bla) i en läcker grå (gun metal) finish. Min är hemkallad från utlandstjänsten - un ambassadeur à la retraite - och gör mig ibland sällskap när jag är ute med något av mina lättare spön och jagar havsöring. När jag också gått i pension hoppas jag att vi ska få mer tid till det.

Påk?

Inom det "moderna" svenska gäddfisket använder man helst engelska (amerikanska) ord och uttryck. Med ett undantag. De spön som används benämns oftast "påkar". En påk är en grov käpp eller stör, dvs ett relativt tungt och styvt föremål, dvs raka motsatsen till vad åtminstone jag vill hålla i när jag fiskar. Antagligen så tycker utövarna av gäddfisket att påk låter häftigt och liksom understryker hur stora, starka och farliga de bestar man fiskar efter är. Man behöver helt enkelt en påk för att ha en chans att tämja dessa krokodilmonster, men vad vet jag?

Spöt är handbyggt i Daiwas skotska spöfabrik, därav Union Jack.


Nå, nu har jag i alla fall köpt mig ett nytt spö för att kasta större wobblers, gummibeten och annat när jag fiskar gädda. Men det skulle aldrig falla mig in att kalla detta smäckra och lätta (180 gram) spö för en påk.

Antagligen för att understryka att det handlar om en begränsad upplaga som har ett serienummer - 023, riktnumret till Falun för oss som växte upp med fast telefoni - målats dit för hand.


Det handlar om ett Daiwa Tournament Limited Edition Shad Dancer (snacka om en munfull...), 8´6´´ i längd och avsett för betesvikter upp till 150 gram. Skulle man av någon anledning vilja ha ett spö som gör skäl för benämningen påk rekommenderar jag ett besök hos Lundgrens i Gamla Stan. Där kan man kolla in och klämma på deras LF/RST Hell Dawg. Lika långt som mitt nya spö, (under)klassat för beten upp till 180 gram och själv vägandes 400 gram. För man böj på det spöt så är det svenska rekordet i fara, eller så har man felkrokat en gråsäl...

torsdag 14 februari 2019

Goda råd

Förr var det som stod att läsa på ett spö hur långt det var och vilka betesvikter det var avsett att klara av. Vad det skulle användas till fick man lista ut själv (eller fråga expediten om). Nu är det annorlunda. Nu står det ofta (på engelska) namnet på en fiskart, en viss sorts bete eller något annat på spöt. Det kan stå "Pike" eller "Seatrout". Kanske står det "swimbait", "worm", "jig" eller något annat i samma stil. Det kan ju tyckas bra. Då behöver man, om man är ute efter ett spö att fiska efter gädda med, varken själv veta hur ett sådant spå bör vara beskaffat eller fråga butikspersonalen om råd. Kan tyckas bra, men hur är det i själva verket? Vad ligger bakom denna information?

För inte så länge sedan (och fortfarande) såldes lågprofilrullar avsedda för bassfiske, dvs lätt till medeltungt spinnfiske, som rullar för jerkfiske. Visst, de fungerade ett tag men rasade sedan (eftersom de varken var byggda eller dimensionerade för de påfrestningar jerkfiske efter gädda med beten runt 100 gram eller tyngre medför. Haspelutrustningar för lätt fiske, det som förr hette Fiske 1 markandsförs ofta (helt felaktigt) som UL (ultralätt). Haspelrullar för bottenmete på långdistans (sk surf casting eller karpmete) har jag ofta sett rekommenderas som "lämpliga för norgefisket", dvs havsfiske i Saltströmmen och på andra ställen (något dessa långkastande rullar med storlinkapacitet knappast är tänkta eller lämpliga för).

Och exakt vad är det som gör det fina spö jag står i butiken och fingrar på lämpligt för just "Pike"? DET skulle jag vilja veta. OM ens tillverkaren och hans marknadsföringsavdelning har en susning om saken. Men  trots all annonsering som sker och trots att det numera är både enkelt och billigt att lägga ut information på nätet så har i alla fall inte jag sett någon av de stora tillverkarna lägga ut information om vilka egenskaper hos ett spö som gör det lämpligt eller olämpligt till en viss sorts fiske. De kanske tror att vi konsumenter är om inte idioter så i vart fall oförmögna att eller ointresserade av att tillgodogöra oss sådan information. Eller så vet de inte. Eller föröker kanske helt enkelt luras bara för att sälja så många spön som möjligt. Eller så bryr de sig inte.

tisdag 12 februari 2019

K.P. Morrits Intrepid Surfcast




Kärleken är, sägs det, blind och följer ingen logik. Kanske är det därför som jag är hopplöst förälskad i haspelrullar av kaffekvarnsmodell, stora bestar avsedda för ett fiske jag inte utan att ge mig ut på resa kommer i kontakt med. Alltså har jag ett antal stora Daiwa, D.A.M., Mitchell mfl rullar som jag ibland tar fram och beundrar men i stort sett inte använder.




Nu äger jag också en K.P. Morrits Intrepid Surfcast, den största rullen på Morritts program och, som namnet antyder, avsedd för tyngre kustfiske. Den lär vara den rulle med vilken den största brittiska kustfångade torsken, en fisk på 44 lbs, bärgats. Sådana torskar simmar inte längre längs roslagskusten...





Men jag skulle ju kunna skruva fast rullen på ett 13-fots karpspö och ge mig ut och meta gädda eller fiska lax. Eller så kunde jag ju använda den till mina tunggummin. Eller bara titta på den och känna mig glad. Knäppt.

måndag 11 februari 2019

Tunggummi



Vissa skulle väl betrakta dessa 130-gramsklumpar som typiska downsizebeten men för mig kommer de, i sommar, att bli de tyngsta jag någonsin fiskat med, i  vart fall om man undantar de pilkar jag på sjuttiotalet använde med handlina när vi pilkade torsk. De är av sk bulldawgtyp. Jag antar att det kommer att gå bra att gunga ut dem med mitt spö som är klassat 60-120 gram.

söndag 10 februari 2019

Att trimma eller inte?


Multiplikatorrullar kastar tydligen inte som de ska. På annat sätt kan man ju knappast uppfatta den utbredda vurmen för att trimma - i betydelsen att byta ut olika delar i rullen för att få den att fungera bättre - sådana rullar. Ibland verkar det nästan som om de till synes fina, nya, rullar som säljs inte är fungerande fiskeredskap utan snarare någon slags halvfabrikat. Är det verkligen så illa?


Naturligtvis så fungerar de allra flesta rullar man kan köpa som de ska, dvs bättre i vissa händer än i andra och i de allra flesta fall så finns det nog mer att tjäna på att förbättra handhavandet än på att (för dyra pengar) bygga om rullen. Det främsta trimningsobjektet är olika modeller av den klassiska Ambassadeur som ansågs banbrytande när den kom (på femtiotalet) och som sedan dess kontinuerligt förbättras. Naturligtvis kan man i Svängsta bygga väl fungerande rullar.

Men trimning behöver inte innebära att man byter ut fullt fungerande delar. Att trimma betyder att justera en maskin så att den fungerar optimalt. Översatt till en fiskerulle så handlar det, som jag ser det, att slita in den (all mekanik behöver detta), att smörja den korrekt och att ställa in det som man ställas in så att rullen fungerar så bra som möjligt. Även valet av lina hör hit.


Isläget och dess betydelse för fisket

Nå, det kanske inte blir så mycket mer pimpelfiske för min del den här säsongen. Allt beror på isläget och då inte främst om det finns pimpelis utan om det är isfritt vid kusten där jag brukar fiska efter havsöring.


Ålands hav

I skyddade vikar 5-15 cm jämn eller fast is. Därutanför stråk med nyis eller issörja. Kommande dygnet viss avsmältning.

Ett utdöende släkte



Vi är, sa tävlingsledaren Thomas när han hälsade mig välkommen till gårdagens tävling, ett utdöende släkte. Jag antar att han menade "oss tävlingspimplare". Eller kanske medlemmar i fiskeklubben. Han har säkert rätt. Enligt klubbens på dess hemsida publicerade historik så bildades den 1976 för att organisera de fritidsfiskare i kommunen som var intresserade av tävlingsfiske. Tävlingsfiske 1976 var mete och pimpel och så ser klubbens inriktning fortfarande ut. De moderna trenderna med tävlingar i Street Fishing, lagfiske efter gädda eller abborre mm tycks har gått klubben förbi (och inget ont i det). Dessutom är det ju så, att de flesta som ägnar sig åt sportfiske överhuvudtaget inte tävlar. Frågan är om klubbens identitet är så hårt knuten till tävlingsfiske som det såg ut i mitten av sjuttiotalet att den mest är att se som någon slags levande museum eller om man är beredd att utvecklas. Vill man fortsätta att vara en klubb som organiserar de fritidsfiskare i kommunen som är intresserade av tävlingsmete- och pimpel (och inget ont i det) så har han nog rätt, Thomas.

Veteranklassen i gårdagens tävling var stor. Någon juniorklass tror jag inte fanns.

Jag, en tävlingspimplare?



I går gjorde jag något jag aldrig trott att jag skulle komma att göra. Jag deltog i en pimpeltävling. Satt i fyra timmar på isen med ryggen mot vinden. Eller inte riktigt, för ungefär halva den tiden halkade jag omkring på samma is för att borra nya hål. En intressant, ansträngande och inte oangenäm upplevelse. Och fisk fick jag också! 240 gram fördelat på fem fina abborrar. 




Men för att besvara rubrikens fråga: Nej, jag varken är eller kommer att bli någon tävlingspimplare, men säkert kommer att att ställa upp i fler pimpeltävlingar. Det var ju litet småtrevligt och kul på något mysko vis.