Leta i den här bloggen

söndag 30 september 2018

Om tafsar

Från Håkan har jag fått följande fråga:

Jo du Herman, jag funderar på det här med tafsar, egentillverkade och färdiga. I bland så ser jag att ni skriver att ni skarvar på en nylonlina eller längre tafs på linan som sitter på spolen och det är inte konstigt i sig. Det jag tänker på är att dessa tafsar skarvas på antingen med egen knut eller lekande men sedan går det väl inte att veva in linan med tafs/nylon fullt in utan tafsen/nylon blir hängande från sista öglan på spöt och ut? Och även om det går att veva in linan fullt in så blir väl kastet dåligt för att knutar alternativt lekande tar i ringarna. Jag har aldrig fiskat med tafs utan bara knutit fast mina drag eller ibland använt beteslås. Om du då har skarvat på en längre tafs/nylon så blir det ju hängande efter sista öglan. Jag skriver detta på mail för det är lite genant att fråga om detta och jag skäms lite över min okunnighet kring detta ämne. Det räcker att du får dig ett gott skratt än att hela forumet viker sig. Det eventuella skrattet bjuder jag på haha..

Låt mig börja med att klargöra vad en tafs är. Vi kan börja med att se vad den nu så förkättrade akademien skriver i sin ordbok, nämligen 

lina; särsk. (fisk.) för fästande av krok l. drag l. bete vid rev: kort o. stark lina av annat material l. annan dimension än revens

Det rör sig således om en lina medelst vilken man fäster kroken eller draget vid reven. Reven är vad vi kallar huvudlinan. Ibland fiskar man utan tafs, dvs fäster betet eller kroken direkt i huvudlinan. När man använder tafs kan det vara av en rad olika skäl.

För de flesta sportfiskare är en tafs detsamma som en ståltafs avsedd för gäddfiske. Dessa tafsar (eng: wire trace) är vanligen gjorda av plastöverdragen wire och har ett lekande (i vilket huvudlinan knytes) i ena änden och ett beteslås i den andra. Många har alltid en (kort) sådan tafs vare sig de fiskar gädda eller något annat, detta för säkerhets och bekvämlighets (beteslåset) skull.

Metare har regelmässigt en kortare tafs mellan krok och huvudlina (eng: hook length). Oftast är denna tafs klenare än huvulinan, detta dels för att göra den så diskret som möjligt och dels för att man vid linbrott endast ska förlora kroken.

Flugfiskare använder alltid en tafs (eng:leader) av (taperad) nylonlina mellan fluglinan och flugan.

Vid bottenmete med tunga sänken och där maximalt långa kast eftersträvas (tex sk surf casting och karpmete på distans) används oftast en tunn huvudlina och en grov tafs (eng: shock leader) av nylonlina. Denna tafs är vanligen ca två spölängder lång.

De populära flätlinorna är, till skillnad från nylon- och flourocarbonlinorna, inte transparenta. De är dessutom ofta känsliga för nötning. Många använder därför en tafs (av nylon eller fluorocarbon) mellan huvudlinan och betet. Här förekommer såväl korta tafsar som tafsar av samma typ som de ovan nämnda sk shock leader.

En shock leader (sv: slaglina) måste, uppenbarligen, knytas direkt i huvudlinan på ett sätt som gör att den problemfritt löper genom spöringarna vid kast. För detta finns en rad specialknutar. Själv använder jag en knut som heter Slim Beauty. Det finns säkert andra knutar som är lika bra, men den här har jag lärt mig att knyta så att jag kan lita på den. För så är det med knutar, de är aldrig bättre än den som slagit dem.

onsdag 26 september 2018

Tänk om...

...Sportfiskarna kunde uppmana sina medlemmar att inte fiska gädda under lekperioden. Att romfiskar inte ska godkännas för registrering eller som rekord är väl en självklarhet, eller? För inte kan det väl betraktas som en sportslig prestation att brotta ner en havande moder? 

En strimma av hopp

Stridbara östersjöabborrar runt kilot var en inte helt ovanlig fångst under  in ungdoms fiskafängen på den gotländska ostkusten men nu är det decennier sedan jag ens brydde mig om att försöka. Kanske blir det ännu en chans innan det är dags att checka ut och uppsöka de sälla fiskevattnen?

tisdag 25 september 2018

Hur grova grejor behöver man?

Med ett ultralätt spö och en 0,15 mm nylonlina som håller kanske 2,5 kilo kan man inte sätta särskilt hård press på fisken. Vrider man åt slirbromsen allt vad man vågar så kanske den, om man skulle mäta, börjar släppa ut lina när dragkraften överstiger ett halvt kilo. Och då känns det som om det smäckra spöt ska brista.

Då spelar det ingen roll om gäddan som huggit väger ett eller tio kilo. Den kan ändå inte dra hårdare innan bromsen träder i funktion. Så om inte linan på spolen tar slut eller man gör något överilat så är det ingen fara på taket. Grejorna håller och fisken kommer upp. Det tar bara litet längre tid med den större fisken.

Med en grövre utrustning kan man pressa fisken hårdare men man kan fortfarande, om inte utrustningen är absurt överdimensionerad, om man fått på en stor fisk göra något dumt så att något går sönder. Att man kan dra hårdare gör att fisken känns större än vad den gör på det klena spöt. Kan linan utsättas för fem kilos dragkraft innan slirbromsen släpper ut lina så känns samma tiokilosgädda tio gånger större än vad den gör med UL-grejorna.

F*n vet om det inte är lättare att landa en stor fisk med lätt utrustning...

söndag 23 september 2018

Söndagsfiske

Fiskebryggan?


Ett fiskekort för Bodasjön, Prässebo, inhandlades via nätet (smidigt!) men när jag kom dit var den sk fiskebryggan (om det nu var den som är fiskebryggan för någon skylt som utvisade förhållandet fanns inte) var inte åtkomlig. I vart fall inte utan ett risktagande jag inte var benägen att utsätta mig för. Kanske är det Knud man ska skylla på eller så är det något/någon annan/annat. Det blåste för övrigt rätt bra där och någon annan åtkomlig fiskeplats kunde jag inte se så jag letade rätt på en liten vik vid sjöns utlopp som passligt nog låg på läsidan.




Det var inte mycket man kom åt från land där heller och trångt och grunt var det också. Som gjort för UL, med andra ord. Jag knöt en bit tafsmaterial (Sandertress) på min 0,18-lina och hängde på en Savage Gear Micro Spoon (2a med enkelkrok) i koppar. Det lilla draget, som väger knappt två gram, kastade tillräckligt långt i mitt lilla fiskevatten och att det går ytligt var en avgjord fördel.




En fin gädda på dryga kilot knäppte mitt lilla drag och bjöd på en intressant fight innan jag kunde håva, kroka av och släppa den åter.


Allt man behöver, strängt taget.


Om jag bara fick ha en utrustning så blev det nog ett UL-spö med rulle. Med en sådan kan kan alltid, överallt, hitta något roligt fiske och en halvmetersgädda blir plötsligt inte bara en slips, slemgurka , snipa eller vad de "moderna" gäddfiskarna nu använder för nedsättande epitet på de fiskar som inte förmår böja deras -200gspön, utan en värdig motståndare.

fredag 21 september 2018

I väntan på Knud

Det slumpade sig så, att jag har två dagars jobb i Vänersborg. Den första dagen var i förrgår och den andra är på tisdag. Så jag beslöt mig för att stanna här under mellantiden. Tanken var att kanske fiska litet. Ta UL-spöt och dra till kusten för att se om man kan hitta någon makrill. Eller fiska i Vänern. Men igår blåste det småspik när jag tog en sväng västerut och nu väntar jag på stormen. Vi får se hur det blir. På söndag, kanske?

onsdag 19 september 2018

300A



Mitchell höll ut till -77 med sin gamla trotjänare 300 men sedan tvangs man följa med strömmen eller kanske i kölvattnet efter Daiwas silverserie. Så Mitchell släppte en rulle baserad på den gamla 300 men med utanpåliggande spole (900) och gav 300 en ansiktslyftning och lade ett A till modellbeteckningen. 300A, således.




Rullhuset fick en röd packning som skulle göra det vattentätt. Nu hade väl i och för sig ingen haft några egentliga problem med att vatten trängde in men det var ju för all del ett försäljningsargument och fungerar säkert så länge packningen är hel. 




Rullarna med utanpåliggande spole hade ju information om linkapacitet mm på spolens fläns. För att efterlikna detta (?) försåg Mitchell rotorkåpan på 300A med en röd dekal som såg fin ut när rullen låg i kartong men på alla rullar som använts lossnar och ser allmänt trasig och billig ut. Tar man bort den finns ett spår i vilket den ska sitta. Synd på en i övrigt fin rulle. Det märks att vi nu kommit in i den tid då marknadsföringsavdelningen har mer att säga till om än ingenjörerna...

tisdag 18 september 2018

Tack, tack!

Den lilla skruven som ramlat loss från min UL-rulle är nu ersatt. Tack Electrokit för snabb leverans och tack den kunnige mannen på Roslagsjärn med Färg som hjälpte mig att ta reda på vad det var för skruv jag behövde!

Självuppfyllande profetior

Havsöringen kommer in mot kusten först när vattentemperaturen gått ned till x grader. Man ska söka havsöringen över y-bottnar. Den är mest aktiv vid z-tiden på dagen och helst ska det blåsa pålandsvind.


För varmt i vattnet, fel vind, fel sorts botten och fel tid på dygnet. Joel fick ingen fisk. Det hasde han säkert inte fått heller om han gjort något annat än att fiska denna fantastiskt fina dag, men nu hade han i alla fall chansen. Tar man chansen tillräckligt ofta så får man till sist fisk, även om förhålladena är fel. Sitter man hemma får man inget även om förhållandena är perfekta. Svårare än så är det inte. Den som har en krok i vattnet har alltid störst chans.


Följer man de ovan angivna sanningarna så kommer man alltid att fånga sina kustöringar i vatten som är x grader eller kallare, över y-bottnar, vid z-tiden på dagen och i pålandsvind. Med den erfarenheten i ryggen kan man sedan med auktoritet lära andra aspirerande havsöringfiskare att de ska vänta tills vattentemperaturen nått x-strecket, fiska över y-bottnar och helst vid z-tiden på dagen och i pålandsvind.

Och visst, man kan fånga en eller annan havsöring på det viset också.

måndag 17 september 2018

Storleken och dess betydelse

Den större rullen väger 211 gram och den mindre 216 gram...

En modern rulle jag gillar är ABU Garcias felsatsning Revo Neos 20, en mycket påkostad premiumrulle tänkt att konkurrera med Shimanos och Daiwas finare modeller men som redan samma säsong den släpptes reades ut. Visserligen kostade den då en försvarlig peng men mindre än halva nypriset. Hur som helst så äger jag en (nåja, några...) sådana rullar och bland annat använder jag den som UL-rulle. Visst, den är en 2000-rulle och alltså på tok för stor. Men den väger bara 211 gram, dvs mindre än många 1000-rullar och inte mycket mer än vissa UL(500)rullar. Inte heller är den påfallande stor eller klumpig. Kort sagt så balanserar den ett typiskt UL-spö alldeles förträffligt samtidigt som den är rejäl och allmänt användarvänlig (dvs inte för lite och fnulig).

Att Neosen är tillräcklig även för kustfiske efter havsöring gör inte saken sämre. Mitt resekit består därför av en eller två Neos och tre Fladen Travel fyrdelade spön.

Höstvisa

Att dagarna blir allt kortare har väl ingen undgått att märka men på något viss kommer det, åtminstone för mig, varje år som något av en överraskning. Och att det går så snabbt! På söndag, den 23, infaller höstdagjämningen och sedan är vi inne i den tid då det är mörkt längre än vad det är ljust.

Skynda att fiska, dagarna mörkna minut för minut! En sommar går förbi, den är alltid lika kort. Och tro mig, de blir bara kortare och kortare. Och färre.

söndag 16 september 2018

Generationsöverskridande



Bland det roligaste med fisket är när jag utövar det med mina grabbar - båda två eller någon av dem - och därför gladde det mig att i skymningen igår kunna lämna plats på bryggan åt ett far/sonpar och sitta och se på när de fiskade medan jag vilade min trötta kropp.

Sportfisket är verkligen en generationsöverskridande hobby. Förklaringen är nog att vi alla, hur gamla vi än är, blir pojkar på nytt när vi får ett spö i näven.

Vad man får för hundra spänn 2



99 kr kostar ett jiggset från Berkley. Berkley är ett mer ansett märke än tex Fladen Fishing och därför får man ungefär hälften så mycket för pengarna. Det man får är bra och prisvärda grejor men de är definitivt inte dubbelt så bra som den billigare varianten. Jag sticker ut min skäggprydda haka och säger att det inte är någon skillnad. Den som fiskar med berkleyjiggarna får inte dubbelt så mycket fisk, snarare hälften så mycket eftersom hans jiggar tar slut fortare (och att skicka med endast två, inte särskilt märkvärdiga, jigghuvuden är snålt!).

The French Connection 4



Nu har jag hunnit fiska några pass med Sandertress och landat några gäddor som inte kunnat låta bli mina abborrjiggar. Tafsarna har hållit och jag har inte kunnat notera att gäddtänderna åstadkommit några skador på dem.

Ordningen återställd

Igår bestämde vi oss för att höstsäsongen för kustöring har börjat. Vi inledde med ett gediget bompass. Nu känns det bra.





lördag 15 september 2018

Fernandito



Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Om det alltid stämmer vet jag inte, men på bilden ovan syns, liggande i förgrunden min fiskekamrat Fernadito Han heter så eftersom han är portugis (jag köpte honom i Lissabon för några år sedan) och eftersom jag som barn läste Sand i sandalerna av Lennart Hellsing.


"Fernandito, portugisen, brände fingarna på spisen."

Nå, Fernandito är en käpp och som sådan ett stöd som jag ibland behöver numera, särskilt när jag ska ta mig fram i oländig terräng, på steniga stränder, klippor och annat liknande. Utan honom hade jag idag inte kunnat ta mig till det fina fiskeställe där bilden är tagen så han var en minst lika viktig del av min utrustning som spö och rulle. Att jag inte fick någon havsöring är inte Fernanditos fel.

fredag 14 september 2018

En lös skruv

Att man som sportfiskare har en eller annan skruv lös ids jag inte ens bestrida, men nu har dessvärre en av dessa mina lösa skruvar ramlat ur och kommit bort. Skruven ifråga satt i en av mina favoritrullar för UL-fiske, en Quantum Xtralite. 




Vad gör man om man behöver en skruv? Jo, man går till järnhandeln. Där kunde man konstatera att gängen till den saknade skruven heter M2, men den kortaste sådana skruv man hade var ungefär tio gånger så lång som den jag saknar. Man rekommenderade mig att prova hos en urmakare. Det gjorde jag också men utan resultat. På Dogger gick man i alla fall någonstans och tittade men fann ingen liten skruv och på Jula fann jag inga skruvar klenare än 4 mm.

Nu har jag på nätet hittat en skruv jag tror ska passa. Med frakt kostar den ca 30 kr. Hoppas att den ska passa. Jag hoppas också att rullen ska hålla ihop tills den nya skruven kommer (för den fungerar och jag tänker fiska med den).

torsdag 13 september 2018

Vad man får för hundra spänn

Man kan lägga i stort sett hur mycket pengar som helst på en hobby som fiske men man kan också komma väldigt billigt undan. Om hundra spänn för fyra fina skeddrag är dyrt, billigt eller någonstans mittemellan kan man diskutera men jag kunde inte hålla fingrarna borta från dem där de låg i en fyndkorg alldeles vid disken hos Berras på Valhallavägen.



De här dragen ser så rätt ut! Och med 24 kompakta gram bör de vara lättkastade. Jaxon (från Polen) är märket. Jag gillar precis allt med dessa drag. Formen, godstjockleken (vikten) och mönstringen på utsidan (den konvexa). Bra krokar i rätt storlek. Inget onödigt lekande att ta bort i den främre fjäderringen. Gäddorna kommer förhoppningsvis att bli lika förtjusta.

onsdag 12 september 2018

Jigghuvuden och sänken

När jiggarna kom till Sverige så betydde jigg ett bete med en förtyngd enkelkrok, dvs vad vi idag kallar jiggkrok, jigghuvud eller jiggskalle, och klädd med hår (bucktail) eller fjäder (marabou). Sedan kom mjukplastkropparna och hår- och fjäderjiggarna kom att bli en marginalföreteelse (men de är fortfarande ruggigt effektiva).


Maraboujigg


Nu har ordet jigg kommit att användas som beteckning på mjukplastbeten vilket leder till märkligheter som att man talar om carolinariggade jiggar... Hur som helst, det här är inte programmet Språket. Vad jag nu vill diskutera är jiggskallar, men för att kunna göra det utan att det blir alltför förvirrat så vill jag klargöra att jag med jigg menar det kompletta betet, dvs krok/skalle med klädsel eller kropp (hår-, fjäder eller ett mjukisbete).




Att välja rätt jiggskalle är minst lika viktigt som att välja rätt kropp. Det handlar såväl om skallens vikt och utformning som om krokens storlek, utformning och kvalitet. En sjugrams jiggskalle är inte bara en sjugrams jiggskalle utan kan vara väldigt olika saker.

Den absolut vanligaste jiggskallen är den runda med öglan att fästa linan i placerad mitt ovanpå huvudet, i 90 graders vinkel mot krokskaftet. Den typen av skalle är väldigt allround och bara man hittar rätt vikt och storlek på kroken så fungerar den till i princip allt jiggfiske, så vill man göra tillvaron enkel för sig så skaffar man sig ett sortiment sådana i vikter och krokstorlekar som passar det fiske man bedriver och de jiggkroppar man tänker använda. Sedan finns naturligtvis dessa runda jigghuvuden i bly, zink (det brukar vara zink om det står blyfritt och volfram (tungsten) liksom de finns målade, försedda med ögon och i vasskyddade varianter.
























Det runda jigghuvudet har den nackdelen att om man låter jiggen sjunka till botten och stå där så gör det inte det utan lägger sig på sidan. Det problemet har gett upphov till en rad olika designer. Det enklaste sättet att få huvudet att stå på rätt köl är att platta till det på undersidan. Vidare kan man göra huvudet bredare (och då får man ett sk football head eftersom fotbollarna i det stora landet i väster inte är runda utan ovala). Det finns även olika mer eller mindre pyramidformade huvuden och huvudet till Vibrotail (en av de första jiggarna med mjukplastkropp som dök upp på den svenska marknaden) är en ganska avancerad design som är utformad bland annat för att jiggen ska kunna stå på bottnen.

Vissa jiggskallar har öglan att fästa linan i placerad annorlunda än mitt ovanpå. Skälet till detta är att man vill åstadkomma annorlunda rörelsemönster. Sitter öglan fram på huvudet så vänder jiggen blixtsnabbt i riktning mot spötoppen när man drar i linan. Att ha linfästet längre bak, närmare betets tyngdpunkt, kan vara en fördel vid vertikalfiske. 

Olika typer av avlånga jigghuvuden är avsedda för jiggar som tas hem som en wobbler snarare än studsas mot botten. Det finns även huvuden som har en "sked" för att dra ned betet och/eller framkalla rörelse (precis som skeden på en wobbler).

För den som inte vill behöva släpa med sig flera hekto jiggskallar finns numera varianten link head (eller cheburaska) som är ett kulformat sänke med en smart anordning för att snabbt kunna koppla det till en lämplig krok. I och med att kroken inte är fastgjuten i själva huvudet utan ledat till detsamma får en jig tacklad på detta sätt ett något livligare rörelsemönster. Med någgra link heads i lämpliga vikter och krokar i olika storlekar är man väl rustad för det mesta man kan ställas inför. 




Slutligen bör det sänke som är utformat som en pistolkula snarare än en muskötkula nämnas. Detta "bullet"-sänke används för att rigga ett mjukisbete antingen med sänket alldeles intill kroken (texas rig) eller med en tafs mellan sänke och krok (carolina rig). Kör man med cheburaska så kan man ju lika så gärna ta med några sådana sänken också.

Karmann No. 41



Den snyggaste Volkswagen som någonsin byggts är Karmann Ghia. Jag antar att det är samma Karmann som ligger bakom den här (tidiga sextiotalks?) haspelrullen? Läckert designad är den, hursomhelst.



På rullfoten står det made in Japan och jag anar att det här är en av Daiwas - innan man började tillverka fiskeutrustning under sitt eget namn - tidiga produkter. Tysk design och japansk tillverkning har i alla fall resulterat i en trevlig rulle. Min är i gott skick, jag fick den utan lina och det är möjligt att den aldrig använts. Imponerande är att den gamla bygelfjädern slår igen bygeln med en redig smäll.


måndag 10 september 2018

Lätt och långsamt

Under gårdagens fiskepass råkade jag förlägga min kniv (den återfanns innan vi åkte hem) vilket gjorde att jag inte kunde byta jigg. Den tafs jag använder biter nämligen varken jag eller fisken av. Eftersom den jiggskalle jag knutit på var för lätt för det djupa och något strömmande vatten vi fiskade i var detta inte optimalt. Jag kände, kort sagt, inte jiggen i spöt utan fick helt förlita mig på att titta på linan. Huggen och nafsen i jiggen kändes dock i det lätta spöt.

Konsekvensen blev att jag fiskade väldigt koncentrerat. Och ytterst långsamt. Jag föreställde mig att min lilla motor oil-färgade Kopyto mer eller mindre svävade fram alldeles över bottnen åtskilliga meter under mina fötter. Det hela fungerade hur som helst alldeles utmärkt och jag är långt ifrån säker på att jag skulle haft ett bättre (eller ens lika bra) fiske om jag kunnat byta till en tyngre jigg.

Med en tyngre skalle så hade jag inte behövt vänta i en evighet innan mitt bete nådde botten. Säkert så hade jag ocksåkänt jiggen bättre i spöt då och kunnat studsa den i botten på känt manér, men jag hade inte bråttom denna söndageftermiddag och det där med att känna allt i spöt är kanske överreklamerat? Ibland är så lätt och så långsamt som möjligt receptet.

Sparsamhet

Joel hade det jobbigt igår såtillvida att hans jiggar envisades med att fastna i annat än fisk. De flesta fick han loss men krokarna gick inte att rädda på alla. När jag påpekade att han nu (om han nöp av krokskaftet, hade fina sänken med öglor att knyta linan i (tex till dropshot) såg jag att detta var något han aldrig tänkt på. 

Själv har jag råd att köpa all utrustning jag vill ha men sparsamhet är en dygd. Härom dagen kapade jag huvudena på några jiggkroppar för att de skulle passa perfekt på de skallar jag ville montera dem på. På de kapade huvudena sitter fins ögon fastlimmade. Dessa kommer att hamna på andra drag eller jiggskallar och de små illröda mjukplastbitarna får bli huggmarkörer på några drag. Inget ska förfaras.

lördag 8 september 2018

Nedbrytbart

De ihoptorkade resterna av en Gulp! Swimming Mullet


Att man inte ska skräpa ned uti naturen och absolut inte slänga plast i havet är självklarheter. Ändå gör vi sportfiskare ofta just det senare, låt vara att plasten sitter på en jiggkrok eller annat tackel. Och handen på hjärtat, en del blir kvar där på botten... Därför är det bra att det finns alternativ, biologiskt nedbrytbara sådana. Berkley´s Gulp! sägs vara just ett sådant och att döma av hur ett gulpbete jag hittade bland resterna av semesterpackningen ser ut så stämmer det.

Men den positiva miljöeffekten blev ändå tveksam i just det här fallet eftersom jiggkroken inte mått bra av övningen och måste kasseras. Så använd gärna Gulp! men ta bort den från kroken och släng den i soporna efter turen.

En ny kropp

Nya kroppar till gamla huvuden


En ny kropp vore ju bra om det gick att ordna men för min del är det nog, dessvärre, bara att bita ihop och gilla läget. Men jag har i alla fall hittat en ersättare till Vibrotail, min gamla favoritjigg. Jag har ett stort antal huvuden som bara legat och väntat och nu har jag hittat Savage Gear LB Minnow 10 cm. Det är bara att kapa av den främre centimetern och så sitter det som en smäck (även om en droppe superlim hjälper till) på vibrotailhuvudet.

Originalet
Förresten så funkar det lika bra med 8,5 centimetersvarianten. Den skulle man även kunna montera på de mindre vibrotalhuvudena. Om man hade, eller snarare hittade, några sådana.






fredag 7 september 2018

Hedersomnämnande 2

FK Alcedo i Nynäshamn har en av de mer informativa hemsidor jag hittills hittat. Handfasta och vettiga råd om det mesta man behöver veta som sportfiskare. Kepsen av!

torsdag 6 september 2018

The French Connection 3

Gäddor, även stora gäddor, tar gärna små beten. Små beten fungerar ofta dåligt om man belastar dem med en tung och stel ståltafs. När man fiskar tex abborre i vatten där det även finns gädda (dvs i princip alla vatten där det finns abborre) vill man därför gärna ha någon form av tafs men helst slippa stålditon. Man kan använda fluorocarbon, men eftersom man då måste gå upp i diameter till ca 0,40 mm för att ha en hyfsad chans att klara ett gäddhugg och en såpass grov och stel lina påverkar presentationen av en liten jigg (eller wobbler eller annat drag) negativt så är det ingen optimal lösning.




Fransmännen förstår finess och är experter på lätt fiske. Ett exempel på det är detta tafsmaterial. Klen diameter, diskret, smidigt och knytbart. Jag skarvar det direkt till huvudlinan (typiskt sett 0,20-0,25 mm nylon) och knyter det helst direkt i betet. Mer diskret än så blir det knappast.

Hedersomnämnande



min sida om landfiske i Roslagen klagar jag över hur ogästvänlig denna landsända är för fiskare eller andra som vill komma ned till vattnet. Därför blir man extra glad när man ser sådant här. Trästa fiskeplats står det på en skylt som kommunen satt upp.




En samfällighet är också inblandad och på en annan skylt kan man läsa att man får använda deras sjösättningsramp (för trailer) om man  swishar en hundralapp.




Trästa ligger, sedan bron byggdes, litet vid sidan om allfarvägen men för fiskaren kan den avstickaren vara mödan värd. En bit (ca 150 meter) norr om fiskeplatsen ligger det gamla föärjeläget och där kan man också fiska. Dessutom stannar bussen just där.

onsdag 5 september 2018

Fladen Soft Baits - billigt men bra



Fladen Fishing. Inte ett namn som får svenska sportfiskewannabees att göra vågen. Billiga grejor. Säljs på ställen som Ö&B, Dollar Store och liknande. Lågpris. Inga grejor man skryter med. Smyger med, snarare. Så att man inte behöver skämmas.





Fladen deltog inte i Perch Fight 2018. Har en annan, lägre, profil. Och, som sagt, ett lägre pris. Själv gillar jag inte företeelser som Perch Fight. Lågt pris gillar jag. Och mycket av det Fladen säljer är helt OK.

Nyligen köpte jag (på Dollar Store, där man tog 40 kr per set mot ordinarie, i och för sig överkomliga, 59 kr)) två set med Fladen Fishing shadjiggar (viftstjärtar) och en plastask med fem fack. För en hundring, och då vill jag minnas att jag köpte en dricka vid kassan också...



Jiggkropparna, sammanlagt åtta stycken, i längderna 80 och 100 mm är hur fina som helst. De ser bra ut och känns bra. Detsamma gäller jigghuvudena. Bra design (sk football, dvs litet bredare så att de står stadigt på botten) och riktigt vassa kvalitetskrokar.



Plus för att man på förpackningen lämnar en bruksanvisning. Så att den som inte har koll men ändå vill fiska får veta hur man gör. Och att jigghuvudena är blyfria.

Fladen Fishing har liknande kit med vad man kallar Single Tails (twisters eller slingerbultar), kit för dropshotfiske och en carolina rig med några beten, även dessa med bruksanvisning. Billiga men bra grejor (även om jag hellre knyter mina tackel själv). Man måste ju börja någonstans.


Själv var jag så nöjd med mitt inköp att jag köpte på mig även slingerbultarna, dropshot- och carolina rig kiten. Och två till plastaskar (som är no-name men för tio spänn...). Kort sagt, för runt 250 spänn har jag ett tämligen komplett betessortiment för fiske efter abborre med mjukbeten. Eller soft lures, som det heter på korrekt modern svenska.

För att fullborda köporgien köpte jag även en 20 liters ryggsäck, kamouflagemönstrad, för 190 kr att ha mina fiskegrejor - de jag släpar med mig - i. Den är jag särskilt nöjd med.



tisdag 4 september 2018

Valspecial 8

Några av de partier jag skrev till har inte brytt sig om att svara. Det är lugnt. Jag bryr mig inte om dem.

Rörelse

Fiskar är otroligt effektiva simmare. När en människa simmar - även om det är en världsmästare som Sarah Sjöström -  så är det väldigt mycket som rör sig väldigt mycket och det plaskar och stänker en hel del utan att det för den skulle går särskilt fort. Även om hon simmar ifrån det övriga fältet skulle hon stå sig slätt mot havets snabbsimmare och blev hon jagad av en haj så skulle det sluta illa.

Men även om fiskar kan simma snabbt så rör de sig oftast långsamt, helst inte alls. Extremexemplet är gäddan, som tillbringar det mesta av sin tid med att stå på lur (eller kanske ta sig en) för att plötsligt göra 0-100 på 0,1 sekunder när något ätbart råkat simma för nära. Men även andra fiskar står för det mesta stilla eller glider lojt genom vattnet. Det är i princip bara när de ska äta >(eller riskerar att ätas) de sätter fart.

De flesta av våra drag (konstbeten) är designade för att röra sig i vattnet och nästan alla som fiskar tar hem sina beten i ett tempo som en fusk bara skulle hålla om det verkligen var skarpt läge. Trenden går mot allt snabbare hemtagning, den som inte tror mig kan ju jämföra vad som var normal utväxling på en rulle för några decennier sedan jämfört med idag.



Med stigande ålder har jag börjat ta hem mina beten allt långsammare. Detta förutsätter naturligtvis att man använder beten som inte då genast sjunker till botten och fastnar. Dessutom använder jag beten som mer eller mindre saknar det inbyggda rörelsemönster som tillverkarna hävdar ska locka fisken till hugg. Sk stickbaits i mjukplast, som är i princip viktlösa i vattnet men kan förses med sänken efter behov, utgör en betydande del av min nya arsenal. Större sådana kan kastas med ett lätt spö medan jag för mindre beten använder ett bombarda kastflöte. Det är främst kustfiske efter havsöring, över grunda bottnar, det handlar om och jag ser fram emot den kommande säsongen med tillförsikt. Mewn det har jag, å andra sidan, alltid gjort...


Tips vi glömt 6

"...jag har reducerat mina förluster av stor fisk med  hela 75% genom att helt enkelt ge dem slak lina, när kroken satt sig ordentligt fast. Tvärtemot vad folk tror skakas inte kroken loss. Den lossnar först när fisken kan spänna linan, så att kroken slits ut, eller det slits upp ett så stort hål att hullingen inte längre håller taget"
                                                                - Eugene Burns -

Om detta kan påpekas (a) att det uppenbarligen inte fungerar om man använder hullinglös krok och (b) att Burns talar om fiske med tunn, elastisk, nylonlina. Med en stum lina (flätlina) ökar risken för att kroken ska slitas loss jämfört med om man använder en töjbar lina. Det är det främsta skälet till att många erfarna havsöring-, abborr- och gösfiskare använder nylon.

Själv har jag aldrig satt tipset i system. Däremot har jag några gånger (då jag av olika skäl måst släppa spöt under drillningen av en stor fisk) provat att ge slaklina genom att helt sonika öppna bygeln och vid samtliga dessa tillfällen har fisken suttit kvar när jag åter stramat upp linan så även om tipset låter litet märkligt så vill jag inte helt avfärda det.

Många gånger har jag tröttat ut en stor fisk som huggit när jag fiskat med lätta grejor helt enkelt genom att inte försöka sätta press på den utan bara se till den den hållit sig i rörelse, dvs så fort den stannat dragit litet i linan för att få igång den. När den simmat runt har linan varit nästan slak. 

söndag 2 september 2018

The French Connection 2

Visst ser de läckra ut dessa Skeleton jiggkroppar monterade på 7 grams TP Pro Flex huvuden?


Jag minns inte om filmen fick någon uppföljare. Kanske började den företeelsen med Hajen? Hur som helst så vill jag återigen uppmärksamma det franska företaget Delalandes jiggar. Märkligt svåra att hitta i svenska butiker. Jag ska ta ett snack med grabbarna på Dogger som ju vet vad som är vad...


Sandra, Delalandes mest kända bete.

Hur mycket tål linan?

Hur mycket tål linan? Hur stor fisk kan jag fånga med en lina som har en angiven brottstyrka på 4 kilo? Det här är frågor som många sportfiskare, särskilt de som är nya inom sporten, ställer sig. En vanlig missuppfattning är att om man ska kunna landa en tiokilos gädda så behöver man en lina som "tål" 10 kg eller mer.


"Med undantag för stören kan all sötvattensfisk fångas på en 8 lbs lina med gott om 
backlina och ett spö på 115 g,  dvs ett spö som inte väger mer än en smörklump."
- Eugene Burns, Haspelspinn i söt- och saltvatten, Bonniers 1957 -

Låt mig dela upp problemet i mindre delar.

En fisk har bra precis samma densitet som det vatten den simmar i, dvs den "väger" ingenting så länge den befinner sig i vattnet. Så länge man inte får för sig att lyfta upp fisken ur vattnet med linan (vilket generellt är en dålig idé, åtminstone om det handlar om större fisk än tex abborre på några få hekto) så är fiskens vikt mer eller mindre ointressant i sammanhanget.


Istället för att ange 

linans brottstyrka

har man här angett
hur stora fiskar den
"tål".
Linans angivna brottstyrka, dvs de siffror, ofta med decimaler, som står på spolens etikett kan man också med fördel bortse från. De är ett försäljningsargument snarare än en relevant upplysning och det finns ingen standard för hur detta värde ska mätas. Dessutom är det så att man för att kunna använda linan för fiske måste använda en eller flera knutar och gör man dessa på fel sätt så går de upp långt innan man nått linans brottstyrka.

Vidare så använder man ett spö och dettas egenskaper har stor betydelse för vilka påfrestningar linan utsätts för när en stor fisk drillas. En lång spöklinga tar upp  mycket energi och fungerar som en effektiv stötdämpare när fisken gör korta rusningar eller försöker slå sig loss. Ingen slirbroms reagerar lika snabbt eller effektivt som en rätt använd spöklinga i sådana lägen. Använder man dessutom en elastisk lina (monofil nylon) så har man mycket användbar elasticitet mot vilken fisken kan arbeta sig trött utan att man behöver riskera att linan ska brista. Den av flätlinefundamentalisterna så förkättrade gummibandseffekten kan, när en rekordfisk ska landas, visa sig vara ens bäste vän...

Här vill jag kort beröra en viktig skillnad mellan flät- och nylonlinor. De förra är nästan helt stumma, dvs töjer sig inte alls vid påfrestning medan de senare är elastiska och töjer sig 15-30 % innan de brister. Detta innebär att om linan momentant (ögonblickligt) utsätts för en kraft som överstiger dess brottstyrka så brister flätlinan omedelbart medan nylonlinan först tänjs ut innan den brister. Är linans elasticitet 20 % och man har 30 meter lina ute så måste fisken alltså, under hårt och stigande motstånd, simma 6 meter innan den kan dra av linan. Detta ger fiskaren gott om tid att parera (tex genom att höja spöt och lätta på slirbromsen).

Den allra viktigaste faktorn är emellertid den som håller i spöt. Det är nästan alltid fiskaren - inte fisken - som drar av linan. 
Actioni contrariam semper et æqualem esse reactionem
– Isaac Newton, Philosophiæ Naturalis Principia Mathematicat
En van och skicklig fiskare har normalt inga större problem att landa en stor fisk på lätt utrustning/klen lina medan en mindre rutinerad fiskare som, när den stora fisken hugger, drabbas av sportfiskets motsvarighet till björnfrossa utan vidare kan "lyckas" såväl knäcka spöt som dra av linan. När jag själv landade min första gädda över tio kilo så resulterade det i att jag fick lov att skicka rullen på lagning eftersom jag "lyckas" förstöra ett drev. Senare har jag utan egentliga problem landat gäddor i samma storlek som huggit när jag fiskat abborre med lätt utrustning. Här handlar det om erfarenhet, känsla för grejorna och att hålla huvudet kallt. Inget av detta kan man köpa eller lära sig genom att läsa eller titta på youtubeklipp. 

Den gamla tumregeln (från nyloneran) är att man normalt kan landa fiskar med en vikt som överstiger linans brottstyrka med en faktor tre, fyra eller - om man är riktigt duktig, fem. Den regeln håller fortfarande rätt bra men med en stum lina skulle åtminstone jag vilja ha en större marginal. Att det sedan hänt att en marlin på 573 lbs landats av en fiskare som använde en lina som höll 3,55 lbs är visserligen sant men att använda så klen lina i förhållande till storleken på den fisk man hoppas på att fånga är inget jag vill rekommendera.