Under gårdagens fiskepass råkade jag förlägga min kniv (den återfanns innan vi åkte hem) vilket gjorde att jag inte kunde byta jigg. Den tafs jag använder biter nämligen varken jag eller fisken av. Eftersom den jiggskalle jag knutit på var för lätt för det djupa och något strömmande vatten vi fiskade i var detta inte optimalt. Jag kände, kort sagt, inte jiggen i spöt utan fick helt förlita mig på att titta på linan. Huggen och nafsen i jiggen kändes dock i det lätta spöt.
Konsekvensen blev att jag fiskade väldigt koncentrerat. Och ytterst långsamt. Jag föreställde mig att min lilla motor oil-färgade Kopyto mer eller mindre svävade fram alldeles över bottnen åtskilliga meter under mina fötter. Det hela fungerade hur som helst alldeles utmärkt och jag är långt ifrån säker på att jag skulle haft ett bättre (eller ens lika bra) fiske om jag kunnat byta till en tyngre jigg.
Med en tyngre skalle så hade jag inte behövt vänta i en evighet innan mitt bete nådde botten. Säkert så hade jag ocksåkänt jiggen bättre i spöt då och kunnat studsa den i botten på känt manér, men jag hade inte bråttom denna söndageftermiddag och det där med att känna allt i spöt är kanske överreklamerat? Ibland är så lätt och så långsamt som möjligt receptet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar