”En god vän,
som varje år semesterfiskar i ett skärgårdsvatten, berättade, att
han en gång på hemvägen över en stor fjärd lät spinnlinan ligga
ute med en mycket liten spinnare för att se, om han kunde komma i
vägen för någon abborre. Det blev hugg, och en gädda på omkring
tio kilo. Efter någon tid gjorde han om försöket, och nu blev det
flera storgäddor. Han satte metoden i system, och det gjorde
gäddorna också, ty hade han en ordinär spinnare så blev det som
regel ingenting. Hade han en miniatyrspinnare så blev det fisk. Och
hade han en va vardera slaget, så högg fisken på den lilla.
Exemplen kan
mångfaldigas. Visst får man stora gäddor på stora drag. Men man
får inte färre sådana på smådrag utan snarast tvärtom.”
Nu kan man
naturligtvis invända, att Lindhés bevisföring är anekdotisk, att
hans slutsats inte grundas på någon mera vetenskapligt utförd
undersökning. Det är en riktig invändning, men den kan riktas mot
i stort sett alla efterenhetsgrundade påståenden om olika
sportfiskemetoders eller betens effektivitet. Visst kan tex Team,
Saidas omfattande framgångar med fiske med stora wobblers te sig som
övertygande bevisning om den metodens förträfflighet och visst
visar den att metoden fungerar. Däremot säger den rätt litet om
hur effektiva dessa beten är jämförda med andra beten (som man
inte använt). Man får nämligen bara fisk på de beten man använder
och använder man bara en typ av bete så får man alla sina gäddor
på just den sortens bete och det gäller oavsett om betet är en
liten spinnare, en 18 grams Hi-Lo, ett jerkbete eller ett stort
gummibete.
När jag nu talar om
downsizing så handlar det om en nedtrappning från de grova
utrustningar som under något decennium varit norm inom gäddfisket
med jerk- och gummibeten och först då blir det begripligt när man
talar om att ”downsiza” till tex ett spö för betesvikter upp
till 100 gram (vilket för en traditionell gäddfiskare ter sig som
übergrovt).
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar