Om downsizing, 2

Ganska snart hade jag vant mig vid den mer otympliga utrustningen och vid fiske från land var det en avgjord fördel med det långa spöt med vars hjälp jag kunde kasta mer kompakta wobblers som (den billiga men ack så bra) Westins Big Pike aktningsvärda distanser. Vid fiske från båt använde jag ett 7´6´´ spö som ABU ett tag hade på sitt program, klassat för beten upp till 2 oz men oftast nöjde jag mig med ”Fiske 2”-utrustning. Nu hade jag köpt en bunt (Husbergs reade dem för 99:-/st) sexfots odelade basspön (för haspelrulle och betesvikter upp till 1 oz) i grafit och dessa små men tuffa spön brottade ned (eller upp) ett antal grova gotlands- och skärgårdsgäddor. Faktum var att dessa lätta och känsliga spön som hade såväl ryggrad som seg styrka var så gott som skräddarsydda för det båtfiske jag bedrev efter gädda med, främst, skeddrag i 25-gramsklassen som bete. I vart fall var de betydligt vassare än de glasfiberspön jag dittills använt. Det var lättare att känna när en gädda var framme och med 0,35 (nylon) på spolen dög ryggraden mer än väl för att driva in krokarna i hårda gäddkäftar. Det var så mycket roligare att fiska med de lätta grejorna att jag tog till tvåhandsspöt endast i ”nödfall”, främst när jag inte hade tillgång till båt. Att grövre don skulle behövas för att relativt snabbt och behändigt övermanna en gädda med tvåsiffrig vikt föresvävade mig aldrig.

En lustig iakttagelse. De tvåhandsspön jag ägde, båda i glasfiber och för betesvikter upp till 60 gram, hade jag köpt för att använda vid mitt kustfiske efter havsöring. För att få vettiga kastlängder i pålandsvinden krävdes drag och kustwobblers på 28 gram och dessa krävde, när man kastade med tvåhandsspö, 0,35 mm (nylon) lina (eller chockspets) men när kolfiberspöna kom kunde jag byta till lättare spön (och beten) och när jag skaffat ett niofots ABU Boron Classic (för beten upp till 20 gram) fick mitt kustfiske helt nya dimensioner. Jag hade fått i mig att man (vid sportfiske) skulle använda så lätt utrustning som omständigheterna medger och därför kom de gamla tvåhandsspön jag använt vid mitt gäddfiske att bytas mot lättare kolfiber och kompositspön på åtta till nio fot för beten upp till 40 gram. Dessa spön klarade galant av att kasta mina Swim Whizz (som var den största wobbler jag använde) och, naturligtvis, de klarade lika galant av att tämja de gäddor som behagade hugga.

Sedan följde några decennier då mitt fiske kom att bedrivas mer sporadiskt. Barn, familjeliv och golf tog tid och intresse i anspråk. Jag slutade att prenumerera på fisketidningar (det här var före internet) och när jag fiskade så var det på samma sätt och med samma grejor som vanligt. När jag så, för ungefär ett decennium sedan, åter började att fiska mer aktivt så upptäckte jag att utvecklingen av gäddfisket när jag vänt ryggen till gått i en helt oväntad riktning. Istället för ännu lättare och läckrare grejor så var det grövre utrustning än jag dittills (annat än utomlands på båtar rustade för djuphavsfiske) sett som exponerades i butikerna. Det handlade förstås om det sk jerkfisket som kommit att bli en stor grej här i lilla Sverige. I USA är det fortfarande en marginalföreteelse och då handlar det om muskelunge (musky) snarare än om vår nordiska gädda. För fiske efter sådan handlar det ”over there” fortfarande om ordinär ”Fiske 2”-utrustning (även om de inte kallar den för det). Här hade emellertid jerkfisket efter gädda snabbt kommit att utvecklas till vad som väl närmast får betecknas som en subkultur och gäddfiske verkade ha blivit mer eller mindre synonymt med denna.

Fortfarande gällde vad Engström lärt oss, att stora gäddor vill ha stora beten. Problemet var att ett sk jerkbete – som är massivt – väger ungefär 4 gånger så mycket som en lika stor wobbler så istället för spön som kunde kasta 60 eller 80 gram krävdes nu ”påkar” som klarade uppåt ett kvarts kilo. Och eftersom dessa beten är dyra behövdes linor som inte brister vid bottennapp eller backslag och här gällde de nya superlinorna (flätlinorna) i dimensioner upp emot 0,40 mm. Multiplikatorrullar var vad som gällde.

Möjligen är det mer adekvat att kalla det svenska jerkfisket för en kult snarare än en subkultur?

Fortsättning följer...