Östersjöeländet

Min mormor gick alltid i kyrkan på söndagen. När jag var liten grabb och på besök hos henne eller när hon var hos oss så hängde jag med. Annars minns jag henne inte som uttalat religiös. Men oavsett om eller vad man nu tror på så är tanken att ägna en dag, eller i vart fall en del av en dag, åt reflektion över allvarliga ting god.

Själv sitter jag gärna, är vädret så tillåter, på en strand vid ett fiskevatten och låter tankarna vandra. Oftast, men inte denna februarisöndag, sitter jag och blickar ut över den döende Östersjön. Onekligen en beklämmande syn som stämmer till dyster eftertanke.

Ungefär vid samma tid som jag gick i kyrkan med mormor blossade miljödebatten upp. Carsons bok "Tyst vår" kom ut, Björn Gillberg tvättade en skjorta i gräddersättning och vi blev av med DDT, kvicksilver och Hormoslyr. Reningsverk byggdes. Örnar och sälar räddades. Jag blev fältbiolog. Under åttiotalet kunde man i princip ösa upp strömming när den gick till och torskbeståndet i Östersjön formligen exploderade. Även fisket efter abborre och gädda var gott och så även havsöringfisket. Kort sagt så hade vi - genom våra politiker - en förmögenhet att förvalta. Men istället för förvaltning blev det förskingring. Nu är läget minst lika illa som det var på sextiotalet.

Om hur illa det är ställt och några av orsakerna till det eländiga tillståndet kan man läsa här. Gör det. Hur kunde allt gå så fel? Hur kunde vi och våra valda representanter låta det ske? Hur kan det få fortgå?