Gott slut!

...och ska det drickas bubbel till nyårstorsken, eller bara för att, i morgon så rekommenderar jag en cava som heter El Mar Organic Brut som kostar hyfsade 89 spänn flaskan på bolaget. Jag är förvisso ingen kännare när det gäller champagne och andra bubbelviner men har druckit tillräckligt under min levnad för att veta vad jag gillar (och även vad som anses "fint") och den här cavan uppfyller alla rimliga krav. Hyfsat torr och krispig men inte sur och en fin smak. Nu har jag inte druckit mig igenom hela sortimentet men det skulle förvåna mig om inte den här är bland de bästa i prisklassen "för vanligt, hederligt, folk". Ni som bjuder på skumpa för att impa läser, förhoppningsvis, inte den här bloggen.
 

Gott slut!

Salt torsk, Gott Nytt År...

 

• Uppblåst nota för nyårstorsken

  20.23

  TT
  

  Torsk är en nyårstradition i Danmark. Men i år kan priset dämpa feststämningen. Arkivbild Foto: Jessica Gow/TT

  Torsk är den traditionella fiskrätten till nyår i Danmark men i år gör vädret att den kan bli dubbelt så dyr som vanligt.

  Hårda vindar har gjort att fångsterna av torsk har blivit mindre än vanligt inför nyår, berättar Flemming Kvejborg vid Hanstholm fiskauktion, den största i Danmark.

  – Snittpriset på den torsk vi har sålt inför nyår har legat på runt 70 (danska) kronor kilot i auktionshallarna, Det är det dubbla mot årsgenomsnittet, säger han.

  Inför nyår brukar mellan 130 och 140 ton färsk torsk auktioneras ut i Hanstholm. I år har bara 87 ton gått under klubban, berättar Kvejborg.

  Han säger att det är gott om torsk både i Skagerrak och på Nordsjön men på grund av blåst och stormar under hela december har det varit svårt för mindre båtar att fiska.

  Den danska nyårstorsken serveras traditionellt kokt med senapssås, hackade rödbetor och lite finhackat, knaperstekt fläsk ovanpå.



Ovanstående är saxat ur Aftonbladet (dess hemsida) och anledningen är dels att jag vill uppmärksamma en trevlig  och dels mitt intresse för torskfisket. Generellt (globalt) och i Östersjön. I Östersjön är torskfisket totalkvaddat (och jag vet vilka som är ansvariga och som jag aldrig kommer att rösta på) och utsikterna för att det ska, under min livstid, återhämta sig obefintligt. Men hoppet är, sägs det (av obotliga optimister), det sista som överger människan. Vad som är det sista som överger torsken har man inte hittat på något ordstäv om... Men nu har tydligen, för första gången på et decennium, en större mängd saltvatten tryckts in genom Öresund och kommer, förhoppningsvis, att nå de syrefria (DÖDA) bottnarna i Gotlandsdjupet. Sker detta, kommer det mer saltvatten och kan de odugliga (och av annat än att tjuvfiska utritningshotade arter och att svartbygga bryggor i sammanhanget totalt ointresserade) makthavarna, mot all rimlig förmodan, förmå sig att besluta om ur förvaltningssynpunkt adekvata åtgärder så funnes det kanske hopp? Men det gör det förstås inte.

130 år

"In 1895, Swedish Nobel prize winner Svante Arrhenius had suggested that – over hundreds of years – the build-up of carbon dioxide released when humans burn oil, coal and gas might trap so much heat as to melt the tundra and make freezing winters a thing of the past."

Kunskapen om sambandet mellan den sk växthuseffekten och vårt eldande av fossila bränslen har, som framgår av ovanstående citat, funnits i cirka 130 år. Mot den bakgrunden blir man (åtminstone jag) milt förtvivlad när politiker och andra försöker sälja det som ett stort framsteg att samma samband uttryckligen nämns i slutdokumentet från det nyligen avslutade COP28-mötet i Dubai. 

Under samma 130 år har utsläppen från fossila bränslen ökat och gör så alltjämt, även efter Parisavtalet och eftersom COP28 inte utmynnade i några bindande beslut om konkreta åtgärder, kineserna eldar på med sina kolkraftverk allt vad de orkar, USA borrar och frackar allt vad tygen håller medan ryssarna skiter i allt och alla samtidigt som övriga politiska makthavare bara larvar sig - på ett sätt som får de operaaktörer jag nämnde i mitt förra inlägg att framst som under av handlinskraft - så är min prognos för de kommande 130 åren dyster.

Opera

Opera är en märklig form av teater. För att markera hur bråttom det är kan en trio stå och sjunga i flera minuter om hur de måste skynda sig, verkligen måste, måste, måste skynda sig! Ge sig genast iväg! Skynda, skynda, skynda! Bråttom, bråttom, bråttom! Här är ingen tid att förlora, nej vi måste skynda! etc etc.

I operasalongen (eller hemma i favoritfåtöljen med lurarna på) kan man i lugn och ro njuta av skönsången, för det är ju ingen överhängande fara utan allt är bara skådespel. I verkligheten skulle naturligtvis ingen agera på ett så uppenbart löjligt sätt om fara hotade. Eller? Är inte hanteringen av klimatfrågan påfallande lik opera? Och förmodligen ungefär lika effektiv...

Saxat ur dagens AB:

"Mitt i allt detta finns nu en överenskommelse, presenterad av mötets ordförande, oljeshejken Sultan al-Jaber. Enligt denna uppmanas länderna världens länder för första gången till en övergång bort från fossila bränslen. Det blir alltså inget beslut om utfasning eller tydliga stoppdatum, vilket en del hade hoppats på före mötet. Det finns inga absolut krav kopplade till målen."

Wagners operacykel Niebelungens ring slutar med Ragnarök. Det lär bli så även med den nu pågående produktionen.

Fingret

Är det något ställe i världen som närmast övertydligt demonstrerar hur makthavarna högaktningsfullt skiter i klimat, miljö och fattigare människors väl och ve så är det Dubai. Som om det inte, efter att vi sett hur världens I-länder uppfyller sina åtaganden enligt det sk Parisavtalet, redan är tillräckligt tydligt att det råder värdegemenskap och att den dubaiska inställningen på det stora hela taget delas av de makthavare som skulle kunna göra något har det senaste stora klimatmötet lagts i... Dubai.

Snacka om att ge världen fingret!

Vem i hela världen man kan lita på

Det är skönt med folk man var var man har. Sådana man kan lita på. Ulf Kristerssons förra statssekreterare gjorde sig skyldig till "dumheten" att tjuvfiska ål. Eller, om man så vill, begick artbrott och trots Kristerssons försök att bagatellisera saken tvangs han gå.

Jag vet inte vilka krav som ställs på den som ska beklä en sådan post men skulle kunna tänka mig att det om inte är en direkt merit så i vart fall inte ligger sökanden i fatet att han visar förakt för miljömuppiga och vänsterpjunkiga påfund som art- och strandskydd. Hur som helst så tycks Kristerssons nya statssekreterare vara rätt man på rätt plats och på ett förtroendeingivande sätt fylla sin företrädares kostym. Man vet i alla fall var man har dem, Kristersson och moderaterna. 

edit.  Nu ifrågasätts om Kristersson haft otur med sina rekryteringar av statssekreterare. Själv vidhåller jag min uppfattning att de är kongeniala.

Matematik och fångstkvoter

Om falsk matematik sjöng salig Peps på sjuttiotalet och det räknesättet tillämpas än idag. Av, bland andra, våra politiska makthavare, till exempel när fiskekvoter ska fastställas. Och visst, ett tag kan man hålla på att trixa och fuska men inte hur länge som helst. För noll och noll ÄR noll. ocn nol, noll, noll, noll, noll!

Om hur det gick till när EU nyligen beslutade att industritrålarna ska få fortsätta sitt utrotningsfiske i Östersjön kan du läsa här. Gör det. Titta gärna också på den här videon om hur illa beställt det är med östersjöbestånden av sill och strömming.

Orsaken till att politikerna fuskar med matematiken? Precis som Peps så är jag övertygad om att det i grunden handlar om pengar. Eller om ekonomi, som man säger för att det ska låta finare. Ordet ekonomi stammar från den gamla grekiskan och betyder hushållning, dvs raka motsatsen till den man håller på med. Men, som Orwell konstaterade, det går bra att fuska med språket också...

Så illa är det

Mekanismerna bakom den först nu så uppmärksammade klimatkrisen - uppmärksammad i bemärkelsen att politiker snackar om den, inte att de faktiskt gör något verksamt och relevant för att avvärja eller åtminstone lindra den - var väl kända när jag föddes i slutet av femtiotalet. Miljögifterna uppmärksammades av Rachel Carson i hennes "Tyst vår" som kom ut i början av sextiotalet. När jag i slutet av samma årtionde gick i mellanstadiet minns jag att vi besökte en utställning på Upplandsmuséet om den skenande befolkningsutvecklingen och de förödande konsekvenser den förutspåddes få. Vi var då närmare fyra miljarder, dvs hälften så många som nu, människor på planeten.

Vissa miljögifter, de som hade de mest uppenbara och akuta effekterna, har man minskat men i övrigt och på det stora hela har inte mycket hänt utan vi glider allt närmare kanten av det sluttande plan mänskligheten befinner sig på. De som bestämmer ser mera till börskurser och valresultat än till de större realiteterna. Därför är det så illa som beskrivs i den här filmen. Och värre lär det bli.

13 Fishing Inception SZ

Tycker du att bilden till vänster ser bekant ut så beror det på att jag postade den redan i fredags. Ett av skälen (om man nu behöver sådana) till att jag gett mig ut var just att testa den här giftgröna rullen från 13 Fishing, Inception SZ, som är en av de (alltför) många små baitcasters jag tagit mig för att testa.

Den här centrifugalbromsade rullen är, om man gillar färgen, riktigt trevlig och kastar alldeles förträffligt. Även slirbromsen verkar fungera bra men är ännu inte testad i skarpt läge. Av oklar anledning lägger den upp linan något ojämt, dvs det är marginellt mer lina till höger på spolen men det tycks inte påverka vare sig kastegenskaperna eller funktionen i övrigt (men irriterar naturligtvis perfektionisten inom en). Plus för de rejäla och greppvänliga handtagen i någon slags hårdgummimaterial.

Den uppmärksamme ser att det sitter monofil nylon på rullen och det beror på att jag inte ids fiska med flätlina när temperaturen ligger runt eller under nollan. Livet är bängligt nog utan att man ska behöva jäklas med isbildning i spöringar och linspridare...
 

Äntligen!

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Själv hade jag tänkt mig att fiska en hel del under hösten men så blev det inte. Idag var första gången på över en månad (!) jag blötte en krok. Förresten så blötte jag en hel del mer än så eftersom regn tvang mig att avbryta övningen.

Det är bara att inse att det är höst och att klä sig därefter och hade jag bara tagit på mig den vackert orangea Grundénsjackan i stället för att låta den ligga i baksätet så hade passet blivit både längre och mer angenämt.

På´n igen, jag tror den andas

Eftersom strömmingen inte är helt utrotad ännu beslöt våra politiska makthavare (EU) att fisket ska få fortsätta. Vad ska man säga? Att det spelar mindre roll eftersom det ändå kommer att gå åt helvete med klimatet (som de inte heller lyckas göra något åt)?

Downsize

Ska de större havsöringbetena (26 resp 27 gram) få ge plats för de mindre (12 gram)?

Downsize är ett ord som hörts ofta under det senaste decenniet och då från gäddfiskare som som (antagligen bokstavligen) tröttnat på att dänga beten vilkas vikt räknas i hekton snarare än gram. Det handlar alltså om en reaktion på de överdrivet grova utrustningar som plötsligt kom i ropet mot slutet av det förra årtusendet. 

Lättast möjliga utrustning var förr och är fortfarande för mig en av de saker som definierar sportfiske.

Själv ägnar jag mig mest åt att jaga efter havsöring längs kusten men även där kan man säga att en downsizing ägt rum. Under glasfibererans sjuttiotal var ett tvåhandsspö nästan definitionsmässig ett "Fiske 3-spö", dvs klassat för betesvikter upp till runt 60 gram. Nu har vi tillgång till lätta och välkastande tvåhandsspön som kastar betydligt lättare beten och dessutom är det ju så, att man inte nödvändigt måste använda tvåhandsspön. Ett modernt, välbyggt, sjufotsspö räcker för det allra mesta och vadar man så når man ju dit man behöver kasta även med ett femfots UL-spö (och åtminstone jag kastar längre med ett sådant än vad jag gör med mina flugspön...).

Så det kanske är dags att gallra i betesaskarna och spögarderoben? I höst ska jag i alla fall ge de lättare grejorna chansen.

Bra om C&R

Länsstyrelsen Gotland ska nu få litet beröm för vad de på sin (något svårnavigerade) hemsida skriver om C&R:

"Att släppa tillbaka den fisk man fångar har blivit alltmer vanligt inom sportfisket.

Det kan finnas flera anledningar till att en fiskare släpper tillbaka fångad fisk. Ibland är det ett personligt val med syfte att minska negativ påverkan på fiskbestånd, ibland görs det enligt lag eftersom vissa arter har ett minsta tillåtna längdmått (minimimått) som måste följas eller för att fiskarten man fångat är fredad under en viss tid på året. Oavsett om du väljer att släppa tillbaka din fångst eller om du är tvungen till det så finns det några enkla råd att följa som minskar påverkan på fisken.

• Om du vet att du kommer att släppa tillbaka fisken ska du försöka att minimera tiden mellan hugg och håvning. Detta är särskilt viktigt om det är varmt i vattnet.
• Havsöring som har lekt är extra känslig eftersom den har förbrukat mycket av sina näringsreserver under leken.*
• Använd enkelkrok eftersom det minskar skador, är enklare och går snabbare att kroka loss fisken och att du då kan undvika att ta upp fisken ur vattnet.
• Använd håv och då en håv med nät av gummi eftersom det skonar fiskens slemskikt.
• Undvik om möjligt att ta i fisken. Ha alltid med dig en tång så att du kan kroka av fisken direkt i vattnet eller i håven.
• Lyft helst inte fisken över vattenytan. Vill du mäta fisken så gör det i håven medan den befinner sig i vattnet. Ta inte upp fisken på land.
• Om du vill ha ett minne i form av ett foto så se till att det går så snabbt som möjligt och ta helst ett foto av fisken i håven eller i vattnet. Om du lyfter fisken ovan vattenytan så se till att fiskens totala tid i luften är så kort som möjligt. Helst under 10 sekunder!"

Kanske kunde man, när man nu ändå måste ordna med nya skyltar vid stränderna, få med dessa väl formulerade råd? Kunde vi sedan få folk att sluta upp med att mäta, väga och fota sina fångster och att nypa in hullingen på sina enkelkrokar så funnes det inte mycket att tillägga.

*Det här är ju, strängt taget, inget råd utan en upplysning. Ska den omsättas i ett råd (handlingsdirektiv) så skulle det väl närmast vara att undvika fiske i fredningsområdena och i dessas närhet även en tid efter fredningstiden (när man kan förvänta sig att fisk som överlevt leken och åter vandrat ut i havet är frekvent förekommande).

SKÄRPNING!!!

Fotot taget vid 14-tiden idag.

Jag vill inte racka ner på de som försöker, förmodligen efter ringa förmåga, skydda den sviktande gotländska havsöringstammen men som jurist (advokat), sportfiskare och engagerad medborgare (skattebetalare) kan jag inte låta bli att reagera på att skyltar med de gamla bestämmelserna sitter kvar när tillresta sportfiskare kommer ner till stränderna. Hur ska de då kunna förstå att de inte får fiska idag när det klart och tydligt anges att fredningsperioden börjar den 1 oktober? Detsamma gäller de ändringar av skyddsområdenas utsträckning vilka inte heller framgår av de gamla skyltarna. SKÄRPNING!!!

Skärpning!

 

När det gäller Östersjön och östersjöfisket går det mesta från illa till värre. Ett av de få glädjeämnena har varit den gotländska havsöringstammen men även den har tagit stryk av det sviktande strömmingsbeståndet, sälens och skarvens predation och de senaste torrsomrarna. Från och med i höst gäller därför skärpta bestämmelser med avseende på fredningstid och -områden.

Fredningsområden och fredningstid (1/9 - 31/1) (OBS! nya bestämmelser fr o m  september 2023).

På Gotland kan du fiska havsöring året om men under hösten, från den 1 september till och med den 31 januari är havsöringen fredad inom 25 olika fredningsområden i anslutning till ett antal åmynningar runt Gotland. Antal fredningsområden har successivt utökats från 1990-talets 10 st till dagens 25. Inom dessa områden är allt fiske förbjudet under ovan angiven tid. Observera att du alltså inte får fiska över huvud taget inom fredningsområdena under hösten. 

Även reglerna om hur mycket fisk som får tas upp har skärpts.

Fångstbegränsning (ny bestämmelse fr o m september 2023)
Från och med september 2023 gäller en fångsbegränsning på en (1) icke fenklippt havsöring per dag och fiskare vid fiske med handredskap eller ryssja.

edit.

Det är inte helt lätt att på nätet hitta de olika skyddsområdena men här är en länk till länsstyrelsens hemsida. Sedan får man klicka sig fram via "Fredade områden på Gotland" och sedan på aktuellt vattendrag (vilket förutsätter lokalkännedom och/eller kartstudier) och får då fram en karta som den nedan. Det borde kunna lösas på ett mer användarvänligt sätt...

Mitt dropshottackel

Så här ser, efter några års dropshotfiske, det tackel jag använder ut. Linan (som är svår att se såväl på bilden som för fisken) är fluorocarbon och vad gäller dimension är 0,30 mm en bra utgångspunkt. Naturligtvis kan man även använda motsvarande monofila nylonlina. I den övre änden knyter jag ett litet lekande och 10-15 cm under det en krok.

Vilken krok jag använder varierar men har du en krok som ser ut som den på bilden så fungerar den (och det oavsett vad den heter, det behöver alltså inte stå dropshop hook på förpackningen). När jag började med dropshotfiske använde jag palomarknuten. Den fungerar fortfarande men den här är bättre.

På kroken sätter jag oftast ett mjukisbete av endera av de två modeller (ett sk spike tail och en liten gummimask)som syns på bilden.

Under kroken lämnar jag, beroende på var och hur jag tänker fiska, 30-90 cm lina och någonstans på densamma fäster jag ett dropshotsänke i lämplig vikt. Med dropshotsänke menar jag den typ av sänke som har en clip som låser om linan men har man inte något sådant så fungerar ett litet bombsänke (päronbly), kluvna blyhagel, en lagom stor mutter eller vilken sorts sänke som helst.

Istället för ett vanligt sänke kan man naturligtvis använda en jigg (dvs en jiggskalle klädd med fjädrar eller mjukisbete) men eftersom jag ser dropshot som en slags UL-fiske vill jag inte ha fler än en krok på mitt tackel.

Det finns alltid roliga saker att minnas, göra och se fram emot

Tiden går, sägs det, fort när man har roligt och det är väl därför min och Håkans västkustvecka redan är ett minne och jag i morgon är åter i vardagen. Men det finns, dessbättre, annat än makrill som är roligt och nästa höjdare i mitt kalendarium är när de litet grövre abborrarna letar sig in från ytterskärgården och, förhoppningsvis, låter sig fångas från land. 

Sedan kan man ju fråga sig varför de ger sig utåt under sommaren, nu när strömmingen och skarpsillen tryter. Här inomskärs skulle de ju kunna äta sig feta på de mängder av storspigg som dominerar faunan (och mer eller mindre utrotar abborr- och gäddynglen). Har fiskarna ingen känsla för biologi? Känner de inget eget ansvar? Man kan undra.

Nå, när nu abborrklunsarna kommer inom räckhåll är en av mina favoritmetoder dropshot och till det använder jag helst mitt gamla Kunnan Winkle Picker. Spöt såldes när jag någon gång på åttiotalet köpte det som ett jiggspö och visst funkar det även till det, men det är till dropshot det verkligen kommer till sin rätt, På spöt skruvar jag gärna fast en med det jämngammal ABU Cardinal Drag Master UL.

Om det är spöt eller rullen som är stjärnan i den här kombinationen är omöjligt att avgöra men helt klart är att de harmonierar perfekt. Som Simon och Garfunkel eller Helan och Halvan. Spöt, som tillverkades för Berras, har en 7 fot lång klinga med en extremt känslig, massiv, topp och ett långt korkgrepp på vilket rullen placeras där man helst vill ha den med glidande aluminiumringar. Någon betesvikt är inte angiven vare sig på spöt eller dess fodral men upp till 10 gram är väl vad det känns bekvämt med.

Rullen är japanbyggd med ett robust grafitstativ och precisionsbyggd mekanik. Den här rullen liksom de likaledes japanbyggda Cardinal C3, C4 och C5 är bland de bästa haspelrullar ABU satt sitt namn på. Japanerna är världsmästare på mjuka och jämna slirbromsar (med oljeimpregnerad japansk filt som den viktigaste ingrediensen) och det är just slirbromsen - den viktigaste delen hos en UL-rulle - som man ville poängtera när man gav rullen namnet Drag Master.

Men det allra viktigaste är naturligtvis varken spöt, rullen eller ens linan utan den del av utrustningen man presenterar för fisken, dvs själva dropshottacklet och det förtjänar ett eget inlägg.

 

Västkusten

Västkustfisket kom jag, som så mycket annat, först i kontakt med via Napp och Nytt. Eftersom vi inte bodde på västkusten, eller ens väster om en tänk vertikal mittlinje genom riket och då mina föräldrar 1965 köpte ett sommarställe på Gotland, till yttermera visso på sagda ös ostkust, kom det att dröja tills jag själv blötte en krok i det salta vattnet.

Premiären kom att begås först relativt nyligen, för knappt ett decennium sedan och även om fisket då (liksom nu) var bara en blek skugga av vad det en gång var så gav det mersmak. Särskilt smakfull, såväl som sportfisk som på tallriken, är makrillen. Därför gör jag numera, så snart jag har möjlighet, avstickare mot Lysekil.

Höstmakrill

 

Tre män på en pir

Augusti, märkligt nog inte oktober, är den åttonde månaden och definitivt en av de bästa. Men nu, om några timmar, är den slut. För den här gången.

Vi - Håkan, Rickard och jag - avslutade fiskemånaden augusti 2023 på en pir, närmare bestämt piren vid färjeläget i Kolhätta. Där ägnade vi, tre vuxna män, några timmar åt att lura upp tre små, så små att de obevekligen måste slängas i igen, torskar. Tre män  x två och en halv timme + en smärre förmögenhet i utrustning + resekostnader = oerhört dyr fisk, särskilt som den inte fick behållas.

Ändå går kalkylen inte bara ihop utan med vinst, för vi är alla tre amatörer. Amatörfiskare. Vi fiskar uteslutande för kärleks skull, kärleken till just fisket och (åtminstone så långt våra respektive plånböcker medger och ibland en bra bit därutöver) utan ekonomiska sidoblickar.

Den här sena eftermiddagen på en pir saknar alltså, åtminstone för oss, ekonomiskt värde. Den är, ur ett räknenisseperspektiv, en katastrofaffär men för oss var den ovärderlig. Förstår man det här så kanske man är, eller kan bli, sportfiskare.

Tack, grabbar! Och i morgon ska jag och Håkan fortsätta våra vanvettsaffärer...

Mera lätt från Fladen

 

Väldigt förtjust är jag i mitt Furvux UL-set! Spöklingan har en perfekt aktion (och jag vill reservera mig för mitt måhända förhastade antagande att spöt är detsamma som Vantage Carbon). Det enda orostecknet på min UL-himmel är att backspärren på rullen förefaller något lynnig och några gånger när jag slagit på den så har inte spärren slagit på, om ni fattar hur jag menar. Fortsätter det blir jag väl tvungen att skruva isär rullen och se efter var man misslyckats med smörjningen...

1-5 gram kan tyckas vara ett väl snävt register men man kan, som jag gjort, komplettera setet med ett Vantage Gracilis 5´6´´ 2-12 gram (passar bra med samma rulle) så har man en komplett uppsättning för det lätta fisket.

Glöm ansjovisen!

Den frysta ansjovis jag köpte för att se om den fungerade  som substitut för stagg är oduglig. Den är så lös i köttet att den är omöjlig att fästa på en krok.

Riktig UL

Riktig UL, eller i vart fall så nära man kan komma, i ett väl balanserat set för under tusenlappen. Inget dumt alternativ för den som står i begrepp att börja med detta eleganta och spännande fiske. 899 kr är Fladen Fishings listpris för sitt Furvux UL-ser bestående av rullen Furvux-8 UL fylld med 0,10 mm PE-lina och ett femfots Furvux UL-spö ör beten 1-5 gram.

Listpris för enbart rullen är 399 kr och spöt är i mina ögon misstänkt likt det Carbon Vantage som är listat till samma pris vilket alltså innebär att man betalar 101 kr för linan. Eller så köper man spö och rulle för 798 kr och fyller rullen med 0,14 mm nylonlina och har en riktigt riktig UL-utrustning. Varför Fladen inte ger rabatt på denna "bundlade" utrustning (eller åtminstone bjussar på linan) begriper jag inte.

Själv köpte jag setet i butik - varuhuset Rotan i Rotviksbro - för 699 kr och investerade en av de hundralappar jag därigenom sparade (eller 99 kr för att vara noga) i ett intressant set 3-grams skeddrag av samma märke.

Återstår att se om grejorna (fast då kommer jag att använda små kastpilkar) under veckan får bekänna färg mot en pigg höstmakrill.

Sardiner?!

"

"Är staggen slut på ICA eller i bensinmacken kan man söka upp närmaste orientlivs. Här finns det ofta djupfrysta sardiner som funkar utmärkt som substitut för stagg. Sardinerna brukar inte kosta mer än några tior och på köpet får man ett agn som sitter mycket bättre på kroken än den porösa staggen."

Citatet ovan är från den artikel i FiskeJournalen jag länkade till i mitt förra inlägg. Jag var skeptisk redan när jag läste det. Sardiner? Knappast.

Annars var det ju rätt. I frysdisken på Lysekil Market hittade jag fryst ansjovis (3-5 cm) av märket Asian Pearl. Så i morgon blir det makríllmete.

Givetvis följer jag upp med en recension av fryst ansjovis som alternativ til stagg.

edit.

Den frysta ansjovisen är fullkomligt värdelös som agn. Så lös i konsistensen att den är praktiskt taget oanvändbar.

Finns det någon makrill?

I går, på väg mot Skalhamn, tittade jag som vanligt in på J E Lindboms skeppshandel i Lysekil för att köpa stagg. "SLUT", stod det på en lapp tejpad på betesfrysen och lappen såg ut att ha suttit där ett tag. Något var fel.

När jag frågade damen i kassan berättade hon att det inte fanns och inte sedan i våras funnits någon stagg att tillgå. Det finns ingen sill, vi vet inte vad som hänt. De makrillar man fått upp hade heller ingen sill i magen.

Så inför dagens fiske är frågan: Finns det någon makrill?

edit.

https://www.fiskejournalen.se/fiskenyheter/brist-pa-stagg-vi-har-losningen

Benämningen sportfiskare är ett hedersnamn

Jag är inte fisketillsynsman. Sådana är sällsynta och jag kan nog räkna på ena handens fingrar de gånger jag stött på eller ens sett en sådan. Däremot är jag sportfiskare och, numera, en knarrig gubbe med käpp. Två gånger den senaste veckan har jag sett yngre förmågor fiska med haspelspö nedströms Kvarnbron i Norrtäljeån, dvs på en sträcka där endast flugfiske är tillåtet. Fiskekort krävs, för övrigt, i hela ån. Jag har båda dessa gånger, som jag brukar göra i liknande situationer, gått fram till dem och vänligt förklarat vad som gäller och i båda fallen tackade de för informationen och gav sig iväg. Trots att jag inte hade något förordnande eller något märke. Men jag tycker att det är en självklarhet att vi sportfiskare agerar när vi ser någon fiska på ett otillåtet eller oetiskt sätt och detta särskilt om det är ungdomar som gör så. För andras tjuvfiske eller andra svinerier kan, genom att de av allmänheten förknippas med sportfiske, indirekt drabba även oss som följer reglerna.

Jag citerar punkten 10 i den gamla Sportfiskebalken: "Benämningen sportfiskare är ett hedersnamn - må ingen av oss bringa det i vanrykte." Låter det gammalmodigt? Tja, kanske, men åtskilligt var faktiskt bättre förr. Nu har vi, delvis på grund av att Sportfiskarna tappat bollen och först tog ned sina med Sportfiskebalken i princip likalydande etiska regler och först efter flera år ersatte dessa med den urvattnade uppförandekoden enligt vilket även yrkesfiske, dvs fiske för ekonomisk vinnings skull, kan inrymmas under benämningen sportfiske, tappat riktningen. Sportfiskarnas agerande förklaras antagligen av att organisationen vill ha draghjälp av allsköns "sportfiske" i olika former som exponeras på sociala medier. Problemet, vilket jag i flera år tjatat om, är att den moraliska kompass som de etiska reglerna utgör, eller snarare utgjorde, behövs mer än någonsin i dessa tider när den nya generationen sportfiskare får sin "fostran" via youtube, facebook etc. Så det är inte utan att det krävs knarriga gubbar med käpp som gör klart för dem vad som gäller. Och nog vore det bra om förbundet gjorde rättning mittåt och återgick till och stod upp för att sportfiske är för amatörer och att de som fiskar professionellt, per definition, är yrkesfiskare.

En nygammal combo

 

1975 släppte ABU vad som kom att bli en verklig kultrulle med, framförallt, anhängare på de stora asien- och USA-marknaderna. Faktum är att det fortfarande tillverkas Cardinal 33 i limiterade upplagor (men det är ingenting man får se i Napp och Nytt, som ju inte finns längre men ni fattar vad jag menar) och gedigna och dyra kvalitetsrullar av en flera decennier gammal modell är ingenting som moderna svenska sportfiskare vill ha (eller i vart fall inte vill betala för).

Desto bättre då att det finns fullt fungerande rullar kvar av såväl den ursprungliga serien som senare tillverkade att tillgå. Rullen på bilden har ett rullfotsnummer som börjar med 74 och tillhör alltså originalupplagan. 33:an marknadsfördes som en UL-rulle men i åtminstone mina ögon är den - med sin vikt på 220 gram och en linkapacitet på 200 meter 0.20 mm nylonlina - aningen för stöddig för att kallas för en sådan. Däremot är den en förbaskat trevlig rulle till det lättare fisket.

Inte heller ABU:s Devil 5´6´´ UL är, i mina ögon, ett riktigt UL-spö. Men ett bra spö är det, dessutom med sina rejäla korkgrepp och sin progressiva aktion tillräckligt Old School för att falla mig på läppen och det är en perfekt match till Cardinal 33 trots att det skiljer fyra decennier i ålder. Combon är perfekt till allt haspelfiske med betesvikter upp till de 10 gram som är angivet som spöts maxvikt (men med känsliga handleder och en smula omdöme kan man utan vidare lägga på några gram om situationen så skulle kräva). En perfekt utrustning, således, till fiske på arter som abborre, makrill och öring men även till spännande smygfiske efter normalstora gäddor.

Visst fungerar det lika bra med en modern haspelrulle på spöt men - och det är min poäng - inte bättre. Däremot skulle jag inte rekommendera en omvänd combo, dvs att skruva en ABU Zenon på ett ABU Suecia 300 Zoom (det i och för sig, för sin tid, förträffliga glasfiberspö som lanserades som ett lämpligt komplement till Cardinal 33).

Inte riktigt hundra

Spöt på bilderna - ett Caperlan SenseaTip Telesco 270 - är vad jag senast jag fiskade på västkusten använde ungefär 95 % av tiden. Vad jag använde för rulle minns jag inte men det spelar också mindre roll. 95 är inte riktigt 100, det är ett matematiskt faktum. Men om jag nu inte skulle ta med något annat spö så tror jag att jag skulle komma att använda det här spöt till 100 % av mitt fiske och - förmodligen - inte sakna de andra spön jag inte tog med.

Caperlan är franska sportjätten Decathlons "house brand" för fiskegrejor och eftersom de ligger i en mycket rimlig prisklass verkar de av svenska sportfiskare ha fått lågprisstatus. Men det mesta jag testat va deras sortiment är riktigt bra grejor. Det här spöt är av god kvalitet och har fina komponenter.

Spöt på bilderna finns (eller fanns får jag väl säga) även i en 350 cm lång version och jag har båda. Det som utmärker spöna är att de har utbytbara toppar, precis som ett quiver tip-feederspö. Den ena toppen (den som följde med spöt) är klassad 40-80 gram och den topp jag köpte till är klassad 70-130 gram, dvs något styvare. Den klassningen är diskutabel och använder man spöna till spinnfiske väljer åtminstone jag betydligt lättare vikter. Niofotaren fungerar utmärkt med 25-grams kastpilkar men det är främst tänkt för (botten)mete.

Den enda anmärkningen jag hade mot spöt ät att greppet om den smala och glatta klingan var dåligt men det åtgärdades efter ett besök i en sportbutik i Lysekil och litet knep och knåp med en skaftlinda avsedd för innebandyklubbor.

..och en gubbe på en annan brygga

Jag fick exakt lika mycket fisk som min dotterson fick för exakt en vecka sedan och jag hade minst lika roligt när jag i går frestade lyckan från Flottsunds brygga. Med mig hade jag ett minimum av utrustning och tanken var  att jag skulle testa ett nytt dropshottackel men en wackyriggad plastmask. Medan jag satt där och pysslade med grejorna såga jag hur något jagade löjor så att de upprepade gånger sprätte i ytan och då kändes ju en mask på bottnen som ett suboptimalt sätt att tackla situationen...

Så jag letade i min gröna smärtingväska och fann en liten rödaktig jigg som var möjlig att spinna hem i ytan och som, bortsett från färgen, liknade en löja. Två hugg registrerade jag men ingenting som ville fästa så efter en stund återgick jag till plan A och min dropshotrigg.

Tanken med den är att om en vecka, på en annan brygga, testa på gylta. De rackarna är suveräna agntjuvar och de räkor jag brukar meta med snor de hur enkelt som helst, men ett segt gulp!-bete på en liten, vass, krok på dropshottackel borde kunna funka.

En grabb på en brygga...

...en svensk, litet mulen  sommardag, med ett fiskespö. Under bryggan en åmynning i vars vatten det alldeles säkert gömmer sig fisk. Enklare kan det inte vara. Inte heller roligare eller mer spännande. Och märkvärdigare varken behöver eller bör det vara. För, som det står skrivet, den som inte tar emot Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig ditin. Vad som nu är Guds rike och om det finns kan man diskutera i det oändliga men det tänker jag inte göra utan jag nöjer mig med den himlajord, för att tala med Taube, som bevisligen finns och bara man öppnar sitt sinne, som ett barn, så är man välkommen att kliva in. Som pojke på nytt blir i alla fall jag när jag får ett fiskespö i näven och då finns himlen alldeles runt hörnet. Även om den bara är en gisten brygga över en åmynning vid en campingplats en mulen sommardag. 

 

En maskburk av den gamla skolan

Det är rätt länge sedan jag grävde mask. Bor man i lägenhet och har en kropp som sett sina bästa dagar så är det så mycket enklare att köpa mask. Men trots att jag gjort så i rätt många år nu så känns det inte riktigt rätt.

Riktigt rätt känns inte heller de burkar - i papp eller plast - köpemasken ligger i. En maskburk ska vara av plåt och gärna både bucklig och rostig. Dessbättre så har jag ett antal sådana burkar (som det ursprungligen låg linspolar i). Dessa burkar är perfekta för ändamålet. Låga och breda, dvs i princip omöjliga att välta och inte heller blåser de av bryggan (vilket de lätta plast/pappburkarna kan göra. Dessutom rymmer de rejält med mask (två-tre köpeburkar). Det enda som behövs för att konvertera dem till perfekta maskburkar är att picka några lufthål i locket med spetsen på en morakniv.

Favorit i repris - Shimano Alivio RC

Det här är, helt enkelt, en bra rulle! Inte märkvärdig, inte dyr, bara ett (1) rostfritt kullager och i övrigt inga finesser men allt man behöver, rejält hopkommen och av hög kvalitet. Som man gjorde rullar förr.

Där igen

Så är jag där, igen. Ja, alltså inte där, i Skalhamn, ännu, men på väg. Eller snarare i begrepp att anträda resan dit. Det "där" jag åsyftar är packningen, eller snarare besluten om vad jag ska ta med mig i utrustningsväg.

Efter det förra skalhamnsbesöket konstaterade jag att jag använt samma spö (och rulle) till 95% av mitt fiske. Den logiska slutsatsen av det nyktra konstaterandet är att jag rimligen klarar mig bra med denna spö/rulle-combo och inte behöver släpa med mig fler spön och rullar. Men...

...för en veckas fiske kan det ju vara rimligt att ha med åtminstone ett spö i reserv. För spön går ju ibland av. Mig har detta hänt åtminstone tre gånger (under 55 års fiske) och ungefär dubbelt så många gånger, på ett ungefär, har en toppögla lossnat. Och en gång, på sjuttiotalet, havererade en rulle. Så åtminstone två uppsättningar packar jag med mig. Kanske tre... MEN INTE TIO!

(Det ska bli kul att se vad Håkan tar med sig.😎)

edit.

Det får bli mitt reseset + ett teleskopiskt metspö (det spö jag sist använde till 95% av mitt fiske). Mer än vad jag behöver men mindre än vad jag brukar ta med mig.

Longius, citius eller hur snabb är en öring, egentligen?

När jag (på sjuttiotalet) började att fiska efter havsöring från kusten var det två sanningar som gällde:

1. Havsöringfisket kräver långa kast.

2. Det gäller att veva hem draget snabbt.

Punkten 1 ovan ledde till inköp av (till att börja med) ett niofots (det här var på den tiden då spöna var av glasfiber) tvåhandsspö. När det gällde punkten 2 så köpte jag faktiskt en Cardinal 66X - x:et stod för express, dvs extra snabb hemtagning - men den kom jag inte att använda särskilt ofta eftersom den var tungvevad. Det var faktiskt lättare veva snabbare på den vanliga 66:an...

Nu, decennier senare, kan jag konstatera att de flesta havsöringar jag fångat har huggit på ganska nära håll. Visst kan det ibland och på vissa ställen krävas långa kast, men på det stora hela så är punkten 1 ovan mera lögn än sanning.

Hur förhåller det sig då med punkten 2? Tja, enligt min mening på ungefär samma sätt. Visst lockas öringen, särskilt när det är varmt i vattnet, ibland av ett snabbt flyende bete men de flesta öringar jag fått på kroken har huggit på ett bete som tagits hem i måttligt eller långsamt tempo. Med spinnstopp...

Om de ovan vederlagda sanningarna var inspirerade av den olympiska devisen vet jag inte men min teori är att de hängde samman med att den typ av drag som användes till kustfiske på den tiden oftast var kastpilkar som sölvsilda eller tunga varianter av drag som Toby. Med sådana kastar man långt och gör man det över grunda bottnar, dvs där man oftast fiskar efter havsöring, vill det till att man vevar för allt vad tygen håller om man inte vill fastna i tångruskor eller annat otyg. Dagens spinnfiske efter havsöring bedrivs oftast med kustwobblers eller sk havsöringdrag i epoxy eller liknande material som inte sjunker lika snabbt som de gamla metallbeten. 

Men hur snabbt simmar då öringen? I en rapport om vandringshinder i vattendrag i Stockholms län fann jag följande:

1. Burst speed: Maximal simhastighet. Används vid korta rusningar under 20 sek till exempel vid jakt, flykt, hopp eller passager genom starkt strömmande vatten. Denna hastighet för adult öring ligger på 3,8 m/s. 

2. Prolonged speed: Halvintensiv simning som varar mellan 20 sek och 200 sek, till exempel vid uppströmssimning i moderat strömmande vatten eller passage genom kulvertar utan möjlighet till vila. Denna hastighet för adult öring ligger på 1,9 m/s. 

3. Sustained speed: Långsam och lugn simning som varar längre än 200 sek. Denna hastighet för adult öring är 0,7 m/s. 

Så nog kan havsöringen utan större bekymmer simma ifatt ett bete som tas hem snabbare än vad någon av oss kan veva in det, men varför skulle den göra det? Som jag ser det verkar det rimligare att ta hem sitt drag i ungefär det tempo som de fiskar rovfisken jagar rör sig. Någon tabell över hur snabbt tobis eller strömming simmar har jag inte lyckats hitta men utifrån mina egna iakttagelser så simmar de inte fortare än vad de måste, dvs rör sig oftast i tämligen makligt tempo. Därför vevar jag oftast hem mina drag så.