Leta i den här bloggen

lördag 15 januari 2022

Kulor eller bussningar?

Det där med produktutveckling, har livet lärt mig, innebär inte nödvändigtvis att varje ny produktgeneration är bättre än de föregående. Alla nymodigheter är inte landvinningar och utvecklingen, i den mån det handlar om sådan och inte bara om marknadsföringen, tycks mig ofta (och i i bästa fall) gå i jenkatakt. 

En "hybridlagrad" TGC 6000C

Att ABU:s ambassadeurrulle när den kom på 1950-talet faktiskt var ett steg framåt i jämförelse med tidigare multirullar är, eller kan vi i alla fall som utgångspunkt för diskussionen ta som, ett faktum. De tidigaste modellerna var försedda med glidlager (eller bussningar) i sintrad oljebrons. Dessa lager fungerade (och fungerar) fantastiskt väl, var (är) mer eller mindre underhållsfria och outslitliga och faktum är att de tenderar att fungera allt bättre med åren. Småningom kom C-versionerna av Ambassadeur med spolaxeln lagrad i två rostfria kullager. Även om detta marknadsfördes som en smärre revolution som gjorde rullarna mer långtkastande finns det en skara skeptiker (till vilken jag räknar mig) som hävdar att rullarna med oljebronslager kastar minst lika bra, kräver mindre underhåll och håller bättre. Trots att de kostade mindre.



Nu är det länge sedan ABU sålde rullar med oljebronsbussningar. Sådana kan - för dyra med väl använda pengar - köpas separat med i de ambassadeurrullar som inte har kullager sitter sedan decennier bussningar av mässing. Även dessa fungerar men är inte lika förträffliga som de gamla lagren i oljebrons. Däremot är de billigare. Konspirationsteoretiker som jag är så tror jag att det här handlar om en sammansvärjning mellan räknenissarna, marknadsförarna och ingenjörerna på företaget. Det måste ju ha varit företagsekonomiskt ohållbart att sälja kullagrade rullar till högre pris än de överlägsna glidlagrade så man satte helt enkelt sämre glidlager i de senare. Ett tydligt exempel på modern "produktutveckling".





















Även om jag alltså är kritisk till att oljebronsbussningarna byttes ut mot mässingsditon så förstår jag alltså logiken bakom bytet. Vad jag däremot ännu inte lyckats lista ut är vad som ledde fram till vad jag kallar hybridrullarna. Om det inte är så enkelt att räknenissarna då fick löpa amok och att det handlade om att snåla in ören eller möjligen någon enstaka krona i produktionskostnaden per enhet. Hur som helst så försvann någon gång på åttiotalet ett av kullagren i C-modellerna. Detta var när man gått över från den långa och i rullgavlarna lagrade spolaxeln till det sk Ultra Cast-konceptet. Det i spolen intryckta kullagret ersattes av en mässingsbussning.

Nu fungerar i och för sig dessa hybridlagrade rullar helt OK. Glidlager är ju ingen dålig teknisk lösning. Däremot borde ju, rimligen, dessa rullar ha varit dödsstöten mot den marknadsföring som går ut på att kullager är bättre (och ju fler desto bättre) än de simpla glidlagren. Åtminstone har jag svårt att se hur man annars kan lagra samma spole i kul- och glidlager samtidigt. Vore kullagret bättre borde ju glidlagret negera effekten av detta och i så fall kunde man ju lika gärna ha bytt ut båda kullagren mot bussningar och sparat någon krona. Fast då hade man väl samtidigt sett sig tvungna att stryka C:t i modellbeteckningen? 

Som sagt, jag begriper det inte...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar