PE-linor

PE- polyeten (eng polythylene) är den plast av vilken så gott som alla super/flät/fused/fusion-linor är gjorda av. Dyneema och Spectra är två olika varumärken för PE-fibrer. Kanske är det dags att börja kalla linor av polyetenfiber för just PE-linor? Vi kallar ju linor av nylon för nylonlinor.

En PE-lina består av ett stort antal mycket tunna PE-fibrer. Dessa kan sammanfogas till en lina i önskad diameter på ett antal olika sätt. Det vanligaste är att de flätas ihop, därav namnet flätlina. Det som flätas ihop är inte enskilda fibrer utan trådar spunna av ett (stort) antal fibrer. Dessa trådar kallas för kardeler. 

Den första generationen PE-linor var flätade av fyra kardeler. Nu är det vanligt med åtta kardeler. Vilket, frågar sig sportfiskaren genast, är bäst? Svaret är, som så ofta, att det beror på. Det är dyrare att tillverka en åttakardelers lina än vad det är att tillverka en med fyra, så naturligtvis finns det fördelar med den åttatrådiga linan. Men även nackdelar, den mest uppenbara det högre priset. Den åttatrådiga linan är också känsligare mot nötning så om man ägnar sig åt bottenmete eller om man fiskar i vegetationsrika vatten är en fyrakardelers lina att föredra.

Fördelarna med åttakardelerslinan är att den är rundare, jämnare i ytan och något tunnare i diameter än en motsvarande lina med fyra kardeler. Översatt till praktiskt fiske innebär detta att den kastar något bättre och är något tystare i spöringarna.

Eftersom siffror säljer finns det redan linor med ännu fler än åtta kardeler och oavsett om det är någon fördel att ha fler kardeler så är det oundvikligt - enligt den enkla logiken fler är bättre - att vi kommer att få se linor med, säg, 16 kardeler och att man kommer att lägga ner mer pengar på att försöka övertyga oss om fördelarna med sådana linor än på produktutveckling och kvalitetskontroll.

En lina med ett givet antal kardeler kan vara mer eller mindre tät, dvs mer eller mindre hårt flätad. En lösare flätning ger en mjukare lina, en tätare flätning gör att linan håller sig mera rund. Sedan finns det naturligtvis skillnader i kvalitet och kvalitetskontroll. Här kan man välja mellan att köpa dyra märkeslinor och bli negativt överraskad när de inte håller vad de lovar eller att köpa billiga no-namelinor och bli positivt överraskad när de visar sig vara helt OK. Oavsett om man köper dyrt eller billigt så ska man varken stirra sig blind på eller ens lita på de sifferuppgifter om diameter, brottstyrka etc som står på spolen. De är i bästa fall närmevärden men ofta saknar de på det stora hela verklighetsförankring. Varför det är så med just fiskelinor är en smula oklart. Förmodligen har det med tradition att göra. Men vet  man att siffrorna saknar betydelse och kan man bortse från dem så blir det hela åtminstone en smula enklare. Själv har jag alltid litat mer på mina sinnen och mitt omdöme än på numeriska värden men för alla sifferfetischister måste det vara ett litet helvete...

Utöver flätlinor så finns det PE-linor där fibrerna sammanfogats på annat sätt. Exempel på sådana linor är Fireline och Nanofil. 

Utöver hur de är flätade (eller på annat sätt sammanfogande) skiljer sig olika PE-linor åt främst i fråga om ytbehandlingen. Nästan alla flätlinor är försedda men åtminstone någon slags färgskikt ochg ofta någon slags teflonliknande ytbehandling som ska göra dem glattare och öka kastlängderna (samtidigt som det blir svårare att slå pålitliga knutar med dem).