Morgonstund...

Att vara uppe med solen kan vara tufft och särskilt så här års när den går upp redan innan klockan slagit fyra. Men jag grejade det och satt medan den uppgäende solen jagade bort markdimman vid Närkån (som av oklar anledning kallas Närsån när man ska köpa fiskekort) och tacklade upp mitt matchspö.

Det var ett himla liv i ån. Braxen höll på att leka. Plaskade och plumsade gjorde de. Sådan fisk brukar inte vara intresserad av att äta men det var i alla fall en fin abborre som fick komma upp och hälsa innan den återbördades.

Bättre förr?

På fiskelandgotland.se finns en del vettig information och även, vilket jag uppskattar, en flik benämnd sportfiskekultur. Där står att läsa bland annat följande:

• Behåll gärna en matfisk men begränsa uttaget. Ha som utgångspunkt att inte behålla fler fiskar än vad ni avser att äta. Vid fångst av lekfärgad fisk bör de alltid återutsättas.

Citatet säger rätt mycket om vad det som kallas catch and release handlar om i prktiken, nämligen att det är fritt fram att dra upp mer fisk än vad man behöver s¨länge man sätter åter den fisk man inte avser att nyttiggöra. Det var alls ingen självklarhet när jag lärde mig fiska. Då gällde förvisso det där med att aldrig ta mer än vad man behöver men det där med att det skulle vara OK att fortsätta fisket när man tagit sitt fanns inte.

LuXor

Sigvalde träsk

I Sigvalde träsk i Etelhems socken lärde jag mig att simma. Jag minns att vi ungar i simskolan delade vattnet med inplanterad fisk, förmodligen regnbåge, men själv har jag aldrig fiskat där.

Nu skulle det kunna bli ändring på den saken, för sedan en dryg vecka kan man köpa fiskekort till träsket. Men det är tydligen inte att bara lösa kort och åka dit för träsket ingår i ett skyddsområde för flodkräfta. För att inte sprida den fruktade kräftpesten till vattnet måste man därför desinficera redskap som använts i sötvatten utanför skyddsområdet. Självklart! Men, hur gör man?

Jo, följande står att läsa på Fiskeland Gotlands hemsida:

Observera att båda vattnen omfattas av ett kräftskyddsområde. Detta innebär att det i träsken är förbjudet att, utan föregående desinfektering, använda fiskeredskap och sjösätta båtar eller andra flytetyg som har använts i sötvatten utanför skyddsområdet. Mer information om kräftskyddsområdet och desinfektering finns på skyltar vid träsken.

Vad är det för intelligensaristokrat som svarar för den informationen? Varför måste man fysiskt ta sig till Sigvalde träsk och leta rätt på en skylt bara för att få veta hur man ska desinficera sina redskap?! Vore det inte rimligare att lägga ut även den infon på nätet? OM man vill (1) att folk ska åka dit och fiska och (2) respektera reglerna till skydd för flodkräftan? Hade man gjort det så hade jag redan innan min gotlandsresa kunnat se till att mina grejor var i ordning.Mitt fiske i Sigvalde träsk får nog anstå...

Varför?

Att Östersjön inte är vad den har varit är som det är. För några decennier sedan var det torsk, strömming och lax som gällde för det tämligen omfattande yrkesfisket. Det storskaliga trålfisket i kombination med miljörelaterade faktorer har lett till att de få yrkesfiskare som finns kvar (och som inte jobbar på någon av de monstertrålare som håller på att förvandla resterna av strömmingsbeståndet till fiskmjöl) får rikta in sig på abborre, flundra och skarpsill.

Enligt en artikel på helagotland.se bromsar HAV övergången till ett småskaligt kustnära fiske genom att vägra licenser till mindre båtar. Varför?

Nära, men ingen sutare

I förrgår kväll skulle jag göra ett seriöst försök att bocka av sutare på min artlista. En lämplig plats var utsedd, mask och majs införskaffade. Jag tacklade upp för meteenligt liftmetoden. Det var litet meckigt att hitta rätt djup bland näckrosor och nate men när jag ordnat med detta nappade... årets hittills minsta abborre. Ungefär lika lång som masken.

Joel, som gjort mig sällskap, struntade i sutarmetet och fiskade med en grön/orange mjukplastjigg i hopp om att lura en gädda. Plötsligt hade han spöböj och något hyfsat starkt som drog i linan. Efter några minuter kunde jag håva... en fin sutare. Så platsen var i alla fall rätt.

Jag tog bort det tvågramshagel jag hade som bottensänke och gick över till vanligt wagglermete. Efter kanske en kvart var det mitt spö som böjde sig och jag som kände något tungt dra i min lina. Ytterligare någon minut senare kunde Joel hjlpa mig att håva... en stöddig braxen.

Dessvärre gick toppöglan på mitt spö av så fisket fick lov att avbrytas. Det där med att rikta sitt fiske efter en viss art har sina sidor. Nästa gång jag metar sutare kommer jag att ha ett jiggspö med mig.

Crack Relax

Nej, det handlar inte om avkopplat knarkande utan Crack Relax är namnet på en annorlunda fransk haspelrulle. Annorlunda såtillvida att bygeln, som är av klotyp, sitter på insidan av rotorkåpan och när man ska kasta tar man upp linan på pekfingret, vevar bakåt så att linan frigörs från klon och trycker sedan på den lilla hävarm som syns mitt i bilden ovan varvid klon trycks ut i det diagonala urtaget i kåpan för att inte bromsa linan under kastet. När man börjar veva återgår klon till sitt ursprungsläge och fångar upp linan. Voila, som fransmännen säger.

Lösningen är enkel och fungerar och resultatet är en halvinkapslad haspelrulle men med en annan teknisk lösning än den gängse med linförarkåpa med stift som hos ABU:s 500-serie eller Crack Contact. I likhet med dessa kommer Relax bäst till sin rätt vid mete.

Det är svårt att hitta information om den här modellen och jag är osäker på vilket år den introducerades*. Det var emellertid när det var Pezon & Michel som sålde Paul Mauborgnes rullar under namnet LuXor och hette den då LuXor Relax. Kan den egenartade bygelkonstruktionen hänga samman med att Hardy fram till 1954 hade patentet på den hela bygeln? Jag forskar vidare, men om någon vet så dela gärna med dig i kommentarsfältet.

edit

* Enligt Hans van der Pauw kom LuXor Relax året efter ABU:s succémodell 505, således 1963. 

Ätliga

Dessa beten, av märket Perch´ík, ska (enligt vad som står på förpackningen) vara ätliga. OK. Hmmm... För vem? Mig eller fisken? Och varför? Jag är ju inte ute för att mata fisken och skulle jag ha glömt matsäcken finns det väl andra lösningar på det problemet än att börja äta upp sin utrustning?

Motbjudande

Jag är ingen C&R-taliban. Jag störs mer av sk sportfiskares fixering vid siffror (vikt och längd) som mått på sina upplevelser och sin kompetens. Det är något så oerhört futtigt, fattigt och deprimerande över detta beteende; Att behöva väga och mäta (eller räkna) de fiskar man lyckats dra upp.

Möjligen var det ännu värre på den tiden då man regelmässigt slog ihjäl sin fångst innan vägning, mätning och fotografering tog vid men beteendet är fortfarande lika idiotiskt och motbjudande. Sluta!

Den här länken går till ett gammalt skräckkabinett men vad som idag läggs ut på Instagram och tuben är inte mindre motbjudande. Skämmes, ta mig fan!

Fiske 2 lever!

Nyligen var jag inne på Doggers hemsida (jag brukar annars kliva in i deras fysiska butik när jag har vägarna förbi) och blev fast där ett tag. När jag satt där och klickade mig runt hittade jag länken "Gäddset" och av ren nyfikenhet klickade jag på den. Till min förvåning - och glädje! - fann jag då att de flesta av de set som erbjöds var vad ABU när det begav sig skulle ha kallat Fiske 2, dvs spön avsedda för betesvikter 10-30 gram. 

Visst, det fanns grövre don, men inte så många och inte så grova som för bara några år sedan, dvs innan "downsizing" kom som en reaktion på den utveckling mot absurt tunga beten/grova utrustningar det svenska gäddfisket (eller i vart fall vissa exponenter av detsamma) tagit.

ABU visste naturligtvis vad de sysslade med och står du i begrepp att rusta dig inför semesterns duster med vad som kan tänkas nappa (gädda, gös, abborre, öring, makrill, torsk, bleka) så är en Fiske 2-utrustning, fortfarande, ett bra grundtips.

Arter jag ännu inte fångat - Karp

Karpen är, enligt Havs- och vattenmyndigheten - en främmande art som förekommer i Sverige. En invandrare, således. Men är den integrerad? Eller rör det sig om en sk illegal invandrare? HAV anger att det föreligger en mycket hög risk för att den blir invasiv i Sverige vilket väl innebär att den har goda förutsättningar att bilda självreproducerande bestånd i de vatten den sprids till. Samtidigt angesatt det endast är i sjöar i den södra delen av landet det är tillräckligt varmt för att karpens årsungar ska överleva vintern.

Nå, det finns i alla fall karp och även karpfiskare här i landet. Ännu har jag inte sällat mig till dem (dvs de senare). 

Tänk positivt!

I går förbisåg jag, när jag gav mig ut, att sommarlovet är här. När jag kom fram till brygan i Älmsta var det inte bara tämligen tät båttrafik i kanalen utan även fullt med ungar som tjoade och plumsade. Och körde elsparkcykel på bryggan... Dags att uppsöka andra vatten tills eländet är över.

Mitt fiskekort (årskort) för de hemmavatten (delar av Norrtäljeån, Lommaren, Limmaren, Malsta- och Frötuna kyrksjöar) jag alltför sällan fiskar i hade gått ut så i går kväll löste jag ett nytt. Det är onekligen smidigt numera att man kan göra det hemifrån och när som helst. Så jag passade på att samtidigt lösa årskort för Erken och Largen. Det senare Sportfiskarnas kort som gäller i ett 40-tal stockholmsvatten. De flesta av dessa belägna på fel sid om stan men karpvattnet Mörtsjön i Täby ligger ju rimligt nära (och karp har jag aldrig metat).

Nå,  min karpfiskedebut får vänta ett tag till men kanske drar jag senare idag till Largen med sittbox, termos, pipa, matchspö och maskburk. Sämre sätt att fördriva en sommardag än att sitta och titta på ett flöte kan jag tänka mig men varför skulle jag göra det?

Plastic Fantastic 10

Men vafalls?! Samma bete igen? Ja och nej. För mig är femtums och tretumsversionerna av Relax Kopyto två helt olika beten med skilda användningsområden. Dessutom handlar det här inlägget specifikt om tretumsmodellen i färgen Motor Oil. Monterad på en jiggskalle vägandes 5-15 gram är den ett av de bästa abborrbeten som finns. Den grönbruna viftstärten, den gula slingerbulten och några Mepps Aglia #3 är strängt taget de enda beten man behöver för ett framgångsrikt haspelfiske efter abborre.

Still going strong

Även om jag gillar gamla rullar så är det oftast de här två som jag fiskar med och jag måste erkänna att jag inte, ännu, har något att anmärka på vare sig Shimano Exage 4000 eller ABU Oceanfield 3000 trots att de hängt med under ett antal säsonger. Jag håller dem rena, sköljer noga av dem efter fiske i saltvatten och ser till att smörja vevknopp, bygel och lintrissa. Däremot har jag inte gett mig på att öppna dem och serva drev mm, något jag skulle ha gjort på äldre och mer servicevänliga rullar. Dock tycks fabrikssmorningen fortfarande göra sitt jobb. Vi får se hur länge den fröjden varar.

Exage köpte jag när Shimano lagt ned modellen (som då relativt nyligen lanserats som en uppgraderad uppföljare till den första generationen Exage som varit en av märkets absoluta toppsäljare) för runt halva det ordinarie priset. Oceanfield har aldrig funnits i Napp och Nytt men ska vara avsedd för japanmarknaden. Må därmed vara hur det vill. Min gissning är att marknadsavdelningen trampat i klaveret men till det pris - 699 kr - rullen såldes var den ett avgjort fynd.

Rullarna har av mig mest använts vid kustspinn efter havsöring vilket innebär många kast och mycket vevande och därför brukar avslöja drev, lager, bygelmekanismer och lintrissor som inte håller måttet. Hade de här modellerna funnits kvar i Shimanos respektive ABU:s sortiment hade jag gett en klar köprekommendation men nuförtiden behålls ju ingen modell såpass länge att den hinner bli beprövad utan varje nytt rullköp får bli något av en chansning. Detta är naturligtvis rent larv för inte har utvecklingen de senaste åren gått med sådana stormsteg att inte de här rullarna är fullt moderna. Däremot får man väl räkna med att det när den dagen kommer är hopplöst att få tag på reservdelar.

Under åren med de här rullarna har jag verkligen gett olika PE-linor chansen men som ni kan se på bilden är det nu monofil nylonlina som sitter på spolarna. Andra får tycka och fiska med vad de vill men den enda PE-lina jag använt som fungerar problemfritt på haspelrullar är Nanofil. Till just havsöringfisket (men också när det handlar om abborre) kommer nylonets elasticitet till sin rätt och vid temperaturer runt nollan blir problemet med is i spöringarna betydligt mer hanterligt med monofil nylon än med flätlina.

Plastic Fantastic 9

Att gäddan är en kannibal är väl känt. Att gäddor finns där gäddor finns är uppenbart. Kort sagt så är ett bete som liknar en liten gädda aldrig fel om det är en större gädda man är ute efter. Min gamla, slitna och lagade (!) Swim Whizz i gäddfärg är nog wobbler som de flesta av de furusundsgäddor jag fångat har tuggat på.

Mer likt en gädda än Savage Gears 3D Hybrid Pike är svårt att få ett konstbete. Den främre delen i vilken kroken är monterad är av hårdplast medan stjärtarna - man kan välja mellan viftstjärt och slingerbult - är mjuka. En värdefull finess är att kroken är att krokmontaget är ett slags releasetackel, dvs när man har fisk på så frigörs den pianotråd i vilken kroken sitter från wobblerkroppen. Detta minskar risken för att fisken bänder sig loss och ger en säker krokning.

Eftersom jag vill ha så få krokar som möjligt på mina beten gillar jag designen med ett relativt stort bete med endast en krok (även om det nu råkar vara en trekrok, men den kan man ju om man så önskar byta ut mot en dubbel- eller enkeldito). Jag använder den 17 cm låga 45-gramsversionen men det finns en större för er som tror att det är nödvändigt för att få stor fisk och som orkar dänga med beten på dryga hektot. Själv är jag för gammal och klok för sådana övningar.

Betet är långsamt sjunkande och fungerar att fiska med på grunt vatten och, med långsam hemtagning, ner till cirka två meters djup (dvs två meter är det djup man får ner betet till men vattendjupet kan naturligtvis vara större). Eftersom det är ett sjunkande bete kan man naturligtvis få ner det till i princip vilket djup som helst men runt två meter är gränsen för praktiskt fiske. Som alla plastbeten finns 3D Hybrid Pike i en mängd olika, mer eller mindre naturtrogna, färger.

Krångelikrok

Kärt barn har, heter det, många namn. Hur kär just den här typen av krok är vet jag inte, men många namn har den. Dock inget på svenska. Som så mycket annat vi erbjuds till vårt svenska sportfiske handlar det även här om en produkt framtagen för det amerikanska bassfisket. Ibland fungerar sådana grejor till fisket efter våra gäddor, gösar och abborrar. Ibland inte. Att den här typen av krok fungerar när en gädda slår igen sina käftar över ett gummibete är en sak, men vilken är krokningsprocenten vid abborrfiske?

Offset hook, worm hook, texan hook och texas hook är bara några. Eller vad sägs om Mikado Sensual Offset Worm Jig Hook? Eller Gamakatsu Offset Shank Worm EWG Fish Hook? 

Rörligt fiske

Ägodelar tynger. I vilken grad de är en belastning visar sig tydligt när man tvingas bära dem. Samtidigt är det omöjligt att fiska utan utrustning. Men när det kommer till kritan kanske inte riktigt alla de oumbärliga grejor man införskaffat är just oumbärliga?

Teleskopiska spön är suveräna om man vill ha en smidig packning och kunna röra sig obehindrat till, från och vid fiskevattnet. Att man kan bära dem upptacklade i sin ryggsäck är en avgjord fördel. Men i min ryggsäck den här dagen hade jag två fler spön än vad jag behövde. Man lär sig.

Ofta (så gott som alltid) när jag kommit hem efter en fisketur kan jag konstatera att jag använt mindre än hälften av det jag burit med mig. Väldigt sällan upplever jag ute vid vattnet att jag saknar något. Så gott som aldrig kan jag skylla ett dåligt fiske på att jag haft för litet grejor med mig.

Så även om jag är en definitiv samlare när det handlar om fiskeutrustning så är jag minimalist när det gäller att packa inför en tur. Åtminstone är det ditåt jag strävar.

Biltemas genomlöpare 2

 

Nu har jag provfiskat, eller åtminstone kastat i en dryg timme, med Billigtemas genomlöpsdrag och kan redovisa följande:

80 mm långt och vägandes 25 gram är det ett synnerligen långkastande drag. Gången ser fin ut. Dock sjunker det, av lätt insedda skäl, snabbt så att laborera med spinnstopp på grunt vatten straffar sig snabbt. Jag skulle vilja säga att det är ett drag lämpat för fiske i varmt (sommarfiske) och/eller (relativt) djupt vatten. (En tunnare, typ 18 gram i samma längd, version av samma drag skulle vara perfekt för den kallare delen av året.)

Under mitt provfiske såg jag till att draget flera gånger släpades över bottengruset och fick kontakt (under inspinningen) med stenar men kunde inte se att detta avsatt några skador i lackeringen som därmed får högsta betyg.

Plastic Fantastic 8

Ett av de mest revolutionerande beten jag upplevt under min tid som sportfiskare är den lilla gula mjukplastjiggkropp (är det ett ord?) son brukar kallas Twister eller Curly Tail eller något annat liknande. Den dök upp på svenska butikshyllor under sjuttiotalet ungefär samtidigt med de första jiggskallarna och snart hade svenska abborrfiskare ett nytt favoritbete.

Snabbt följde liknande beten i andra färger och storlekar, med två svansar och i andra former men det var den lilla (tre tum) gula som startade lavinen och den är lika bra idag som den var då och det inte bara till abborre. För min del är den ett definitivt måstebete. Vill man experimentera kan man använda olika färger - rött och svart är de mest populära - på jigskallen men den lilla gulingen fungerar oavsett och fångar bra även med en omålad skalle eller monterad som en enkelkrok utan huvud släpad efter en bombarda, som upphängare vid vertikalfiske, på en dropshot-, carolina- eller texasrigg. Kort sagt kan man i nästan alla lägen fånga fisk med den.

Biltemas genomlöpare

Biltemas nu ganska stora sortiment av fiskegrejor rymmer artiklar av högst varierande kvalitet. Det finns en del ruggiga bottennapp men även en del riktigt bra saker. Eftersom priserna genomgående är låga innebär det att man kan göra fynd.

Genomlöpsdrag har de senaste åren blivit populära bland oss som fiskar efter havsöring längs kusten och nu ingår sådana även i biltemautbudet. Det handlar om ett trepack genomlöpare i vikten 25 gram och i tre användbara färger. I paketet finns även såväl tre- som enkelkrokar (men inga plastpärlor). Priset är en hundralapp (99 kr och 90 öre... suck!) vilket ger ett styckpris om 33 kr vilket är billigt för den här typen av drag.

Dragen ser helt OK ut men eftersom jag ännu inte testat dem säger jag inte mer (än att färgen på betydligt dyrare genomlöpsdrag oundvikligen tar stryk vid detta ofta ganska tuffa fiske). 

De medföljande krokarna ser vettiga ut. I trekrokarna sitter fjäderringar men inga solida stålringar och själv knyter jag aldrig linan direkt i en fjäderring. På bilden nedan ses två drag riggade som jag vill ha dem med de medföljande enkelkrokarna. Det gröna med fjäderring och solid stålring enligt "praxis" medan jag på det gula ersatt ringarna med en Kryston loop knot. Billigare, enklare och förhoppningsvis minst lika bra. Det är, åtminstone i mina ögon, ett mer elegant montage.

Wooden Wonder 1

Trä var vad wobblers var gjorda av innan plasten slog igenom och vissa wobblers görs fortfarande i detta material. Ett (eller två) fina exempel är South Bends fina gäddwobblers Bass Oren och Babe Oreno. Av namnet på den första (större) modellen förstår man att det handlar om bassbeten men någon bass har vi ju inte här i landet.

Betena på bilderna är tillverkade sent femtio- eller tidigt sextiotal och hör till de få fiskeprylar i min samling jag inte nänns fiska med. Men att de är effektiva vet jag för som grabb köpte jag när Forum i Uppsala reade ut dem (-69?) två Babe Oreno i frogfärgen (den färg wobblern till vänster på bilden ovan har) för 2 kr 50 öre styck. På dem fångade jag åtskilliga gäddor innan de blev ohjälpligt sönderbitna.

Sönderbitandet gick, dessvärre, tämligen snabbt. Vilket träslag Babe och Bass Oreno är gjorda av vet jag inte, men det är inte motståndskraftigt mot gäddtänder. Av främst ekonomiska skäl men även får att få en wobbler mer lämpad till mitt fiske tillverkade jag ett antal egna wobblers av orenotyp. Eftersom utgångspunkten var ett kvastskaft köpt i järnhandeln vid Vaksala Torg vet jag inte närmare vilket träslag mina wobblers är gjorda av men det är någon slags lövträ som är tyngre och hållbarare än det i mina köpewobblers. Några av mina hemslöjdsalster lever fortfarande och de nänns jag fiska med.

Plastic Fantastic 7

En sextums (15 cm) Relax Kopyto väger ca 30 gram. Enklast är att rigga den på en vanlig jiggskalle men även offsetkrok (gärna förtyngd) och riggning med shallowskruv och stinger fungerar. Den finns i nästan onödigt många färger, fiskar bra och är billig. Här finns det mycket att tycka om. En eller några fem- eller tiopack i lämpliga färger (se bilderna) så är man väl rustad.

Uppförandekoden i praktiken 6 - Big Cash

Eftersom det förbud mot sportfiske i vinstsyfte som fanns i de gamla sportfiskeetiska reglerna inte har någon motsvarighet i den nyligen antagna uppförandekoden (och jag är övertygad om att just det var vad som fick Sportfiskarna att uppleva de etiska reglerna som "otidsenliga") så är det väl nu, antar jag, helt i sin ordning att Dogger återuppväckt sin Big Cash-tävling och helt i sin ordning att som sportfiskare rikta in sitt fiske på att vinna 100.000-kronorspriset. 

Skitfiske!

Sverige 2022

När jag växte upp fanns inga barnbilstolar. Folk, även ungar, cyklade utan hjälm. Det var fritt fram att fiska i hamnar och från pirar. Risker fanns men den princip som gällde var personligt ansvar. Ibland fanns det en skylt som förklarade att om man gjorde de ena eller andra så gjorde man det på egen risk. Det tycker jag fortfarande är rimliga principer. Att man tar ansvar för sitt eget handlande och får göra även inte helt ofarliga saker. På egen risk.

Dagens samhälle, som jag inte är helt bekväm i, upplever jag som schizofrent. Å ena sidan jublas det åt hundraåringar som hoppar fallskärm men samtidigt stängs fina och relativt säkra fiskeplatser av med hänvisning till någon risk. I Uddevalla såg jag i förra veckan två betongpirar från vilka ett tiotal ungdomar fiskade. De sket högaktningsfullt i de stora skyltar trygghetsfascisterna i kommunen satt upp och det applåderar jag. Hade jag varit litet vigare skulle jag själv klättrat förbi det larviga stängsel det slösats skattepengar på men fick istället, med avsevärt större risk än om jag kunnat stå på någon av pirarna, klättra i stenskravlet för att komma till. Läser nu någon av kommunens intelligensaristokrater min blogg antar jag att hela området är avspärrat nästa gång jag är där...

Plastic Fantastic 6

Ett annorlunda simbete gjort för att kunna fiskas ytligt över grunda och vegetationsrika bottnar är Sebile Magic Swimmer Snagless. 19 centimeter långt, 59,5 gram tungt och (nätt och jämnt) flytande samt försett med en dubbelkrok monterad så att spetsarna pekar uppåt ät det optimerat för att sakta sick-sackas över gäddornas ståndplatser utan att fastna. Vill man fastna även i annat än huggande gäddor så kan man ju alltid byta ut dubbelkroken mot en trippeldito och montera en likadan krok i den bakre öglan (men gör man det så har man missat själva poängen med det här betet).

Plastic Fantastic 5

Om jag skulle ut och fiska gädda och bara fick ha med mig ett drag så skulle jag ta en Rapala Minnow Spoon Weedless i storleken 10 cm, 32 g. Färgen fick bli beroende på var jag skulle fiska. Skälen för mitt val är att det är ett av de bästa gäddbeten som någonsin gjorts och att det går att fiska med på ställen där de flesta andra beten snabbt skulle sitta ohjälpligt fast i något annat än en gädda. Så chansen är god att jag skulle ha såväl gädda som drag med mig hem från min tur.

Minnow Spoon är samma typ av drag som Sebile Onduspoon, dvs någon slags varken skeddrag eller wobbler, men har en annorlunda gång. Draget finns i flera vikter och även i en version med (ej vasskyddad) trekrok samt en variant med rasselkulor. Åttacentimetersvarianten som väger 22 gram är ett bra allroundbete och populärt till kustspinn efter havsöring.

I vårt östra broderland - det räcker med att åka över till Åland - är Rapala Minnow Spoon otroligt populär. Jag gissar att det är Finlands överlägset mest köpta drag.