Sjödränkt ek (även kallad svartek) är benämningen på ekvirke som legat i havet i kanske sekler. Eller millennier. För ekvirke är hållbart. Den som undrar varför den sjödräkta eken även kallas svartek har antagligen inte sett regalskeppet Vasa. Hursomhelst så är den sjödränkta eken såväl sällsynt som eftertraktad = dyr. Så när jag, som tioårig grabb, hittade en alldeles svart och väldigt tung stock begravd i sandbottnen utanför badstranden i Ljugarn och mina föräldrar ansåg att det nog var just sjödränkt ek var det ingen diskussion om saken. Den skulle bärgas.
Bärgningen tog större delen av dagen och kostade blod, svett och tårar men upp kom den. När den kommit ur vattnet var den alltför tung för en tioåring så min pappa måste ha ryckt in och att han släpade upp det tunga eländet till vår SAAB herrgårdsvagn (en beige djungeltrumma) tar jag till intäkt för hans ärliga uppsåt. För hade han insett att det var en ruttnande sliper jag hitta så hade han nog låtit den ligga. Ligga fick den göra på tomten i flera decennier men någon sjödräkt ek var det alltså inte fråga om.
I förfjol blåste en av ekarna på tomten sönder och en bonde med traktor och motorsåg anlitades för att ta hand om stormfället. Veden levererades i somras och travades av mig. Det är högt energiinnehåll i ek så det är perfekt att ladda med en ekklabbe i kaminen. Den brinner länge och avger mycket värme. Men nu hade ju mamma innan vi blev med ekved beställt ett lass björkved så vedboden var redan tämligen välfylld och jag fick trava ekveden i det sk skjulet.
Så slog det mig att virket i vedtraven är som gjort för att tälja wobblers och andra beten av och senast jag var nere på ön tog jag med mig två klabbar hem. I vinter, kanske redan i jul, ska snidas beten. Kustwobblers, jerkbeten och vanliga hederliga wobblers. Kanske sk tailbeten. Så åtminstone en del av den sönderblåsta eken kommer att bli sjödränkt. Åtminstone då och då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar