När jag (på sjuttiotalet) började att fiska efter havsöring från kusten var det två sanningar som gällde:1. Havsöringfisket kräver långa kast.
2. Det gäller att veva hem draget snabbt.
Punkten 1 ovan ledde till inköp av (till att börja med) ett niofots (det här var på den tiden då spöna var av glasfiber) tvåhandsspö. När det gällde punkten 2 så köpte jag faktiskt en Cardinal 66X - x:et stod för express, dvs extra snabb hemtagning - men den kom jag inte att använda särskilt ofta eftersom den var tungvevad. Det var faktiskt lättare veva snabbare på den vanliga 66:an...
Nu, decennier senare, kan jag konstatera att de flesta havsöringar jag fångat har huggit på ganska nära håll. Visst kan det ibland och på vissa ställen krävas långa kast, men på det stora hela så är punkten 1 ovan mera lögn än sanning.
Hur förhåller det sig då med punkten 2? Tja, enligt min mening på ungefär samma sätt. Visst lockas öringen, särskilt när det är varmt i vattnet, ibland av ett snabbt flyende bete men de flesta öringar jag fått på kroken har huggit på ett bete som tagits hem i måttligt eller långsamt tempo. Med spinnstopp...
Om de ovan vederlagda sanningarna var inspirerade av den olympiska devisen vet jag inte men min teori är att de hängde samman med att den typ av drag som användes till kustfiske på den tiden oftast var kastpilkar som sölvsilda eller tunga varianter av drag som Toby. Med sådana kastar man långt och gör man det över grunda bottnar, dvs där man oftast fiskar efter havsöring, vill det till att man vevar för allt vad tygen håller om man inte vill fastna i tångruskor eller annat otyg. Dagens spinnfiske efter havsöring bedrivs oftast med kustwobblers eller sk havsöringdrag i epoxy eller liknande material som inte sjunker lika snabbt som de gamla metallbeten.
Men hur snabbt simmar då öringen? I en rapport om vandringshinder i vattendrag i Stockholms län fann jag följande:
1. Burst speed: Maximal simhastighet. Används vid korta rusningar under
20 sek till exempel vid jakt, flykt, hopp eller passager genom starkt
strömmande vatten. Denna hastighet för adult öring ligger på 3,8 m/s.
2. Prolonged speed: Halvintensiv simning som varar mellan 20 sek och
200 sek, till exempel vid uppströmssimning i moderat strömmande
vatten eller passage genom kulvertar utan möjlighet till vila. Denna
hastighet för adult öring ligger på 1,9 m/s.
3. Sustained speed: Långsam och lugn simning som varar längre än
200 sek. Denna hastighet för adult öring är 0,7 m/s.
Så nog kan havsöringen utan större bekymmer simma ifatt ett bete som tas hem snabbare än vad någon av oss kan veva in det, men varför skulle den göra det? Som jag ser det verkar det rimligare att ta hem sitt drag i ungefär det tempo som de fiskar rovfisken jagar rör sig. Någon tabell över hur snabbt tobis eller strömming simmar har jag inte lyckats hitta men utifrån mina egna iakttagelser så simmar de inte fortare än vad de måste, dvs rör sig oftast i tämligen makligt tempo. Därför vevar jag oftast hem mina drag så.