Drag eller agn?

Lördagens bompass vid kanalen var visserligen ett bompass i den bemärkelsen att jag inte fick någon fisk men jag gick ändå plus. En av sönerna till kastnätmannen gav mig nämligen spinnaren på bilden. Han frågade om den var min och jag svarade att jag inte tappat någon sådan så hade han hittat den så var den hans. Då log han och sa att han inte använde sådana. Så jag tackade och lade den i draglådan.

Jag funderar över det där leendet. Kanske var han bara glad och vänlig men med tanke på hur målmedvetet och effektivt hans far först fångade en hink med löjor till agn för att sedan meta upp en grann abborre (säkert följd av flera men då var jag redan på väg hemåt) så kanske det var ett roat och medlidsamt leende?

Visst är den fin, spinnaren, och säkert fångar den fisk. Precis som alla konstbeten. Men innerst inne vet jag ju, lika bra som grabben och hans pappa, att mete är mycket mer effektivt. Fast så minns jag mitt försök i somras att meta upp en sutare som visserligen gav både braxen och abborre men hur den enda sutare som kom upp hade nappat på Joels jigg...

Man blir nog aldrig klok på det här. Det är väl därför man håller på.