När duPont på fyrtiotalet revolutionerade sportfisket med sin monofila nylonlina var en av denna linas fantastiska egenskaper som särskilt framhölls dess elasticitet. Just elasticiteten hos nylonlinan har genomdecennierna möjliggjort otaliga fantastiska fångster. Fiskar vilkas storlek och styrka jämförda med linans brottstyrka gjort att de utan vidare borde ha kunnat slita sig loss har fått ge sig.
Så kom PE-linorna och en återgång till det som gällt fram till andra världskriget. Stumma, spunna, linor. Det främsta försäljningsargumentet var brottstyrkan som var betydligt högre än för en nylonlina i motsvarande diameter. Men med detta var det något lurt, för även om linorna i någon mening var tunnare så fick man inte rum med mera lina på rullen. En rulle vars spole rymde 150 meter 0,30 nylon rymde bara 75 meter PE-lina med samma uppgivna diameter. Ville man ha 150 meter PE-lina fick man välja 0,15 mm och då var plötsligt brottstyrkan ungefär densamma som för den grövre nylonlinan.
De mest påtagliga skillnaderna var priset och att PE-linan var stum. Nu blev stumheten plötsligt en fördel. Det gick så långt att en hel generation sportfiskare lät sig övertygas om att det var mer eller mindre omöjligt att känna ett napp med nylonlina. Samtidigt gällde fysikens lagar på samma sätt som de gjort när nylonlinan gjorde sitt segertåg och de innebär bland annat att en stum lina smäller av direkt när den utsätts för en dragkraft som överstiger dess brottstyrka. Det går på en millisekund. En elastisk lina reagerar i samma situation med att ge efter. Även om den bara håller för fem kilo så kan man alltså belasta den med tio utan att den brister, för det gör den först när den nått gränsen för sin elasticitet (som brukar vara 15-30 %).
Många av oss som fiskar efter havsöring har svårt att avvara nylonlinans elasticitet. Öringen är en explosiv fisk och gör den ett ryck när man har den på kort lina så vill man inte att linan är stum, för då är det lätt hänt att något går sönder. Bland annat därför är det mer eller mindre praxis, om man fiskar med PE-lina, att skarva på en sk slaglina av nylon eller FC. Slaglinan brukar vara ca två spölängder lång. Detta medför även andra fördelar, bla att den dyra flätlinan utsätts för mindre slitage (mot stenar och annat).
Så, plötsligt, läser jag på Doggers hemsida under nyhetsfliken och vad finner jag? Jo, en superelastisk FC-lina. Superdyr är den också... 229 spänn för 50 meter gör den bra mycket dyrare än alla PE-linor jag känner till.
"Asso Fluorocarbon High Stretch är ett flexibelt fluorocarbon, som kan sträcka sig upp till 30-40% mer än en normal fluorocarbon lina. Denna högre förlängning möjliggör en optimal presentation av ditt bete. Detta är en lina som ska användas som tafs för fiske med flätlina."
Man har tydligen lyckats ta fram en FC-lina med ungefär samma elasticitet som en normal monofil nylonlina. Lysande! Själv har jag fortfarande några kilometer 0,28 mm nylonlina kvar på min bulkspole som jag köpte i vintras för ungefär vad 50 meter av den nya mirakellinan kostar. Den får duga åt mig. Och åt öringarna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar