Brukskonst

Att de konstbeten vi sportfiskare använder ofta är onödigt påkostade och detta snarare för att de ska locka fiskare än fisk är en gammal sanning. Det kanske bästa exemplet är de klassiska laxflugorna. Vårt svenska gäddfiske är förvisso mindre exklusivt än de övningar de brittiska lorderna ägnade sig åt vid norska och skotska älvar men vissa av de beten vi använder kan väl mäta sig med en fulldressad Jock Scott, Green Highlander eller Durham Ranger i vad gäller den omsorg och konstfärdighet som lagts ned på dem.

Formen på den numera klassiska svenska wobblern Zalt tilltalar inte bara gäddornas utan även mitt öga. Allra mest den sjunkande 14-centimetersvarianten men det är en nyansskillnad. Samma karakteristiska grundform går igen i alla zaltwobblers. Vore det inte fråga om renodlade bruksföremål så skulle dessa tredimensionella elliptiska objekt inte skämmas för sig i en konsthall.

De beten som lämnar zaltfabriken är snyggt lackade men inte lika fantastiskt fina som de wobblers som målats av den danske sportfiskare som döljer sig bakom namnet AP Lures. (Håll utkik på tradera!) Det är något visst med att fresta en gädda med en wobbler som bara finns i ett, signerat, exemplar. Nästan så att man inte nänns. Som att slänga ut ett konstverk... Jag betraktar dessa wobblers som brukskonst (och fiskar ytterst försiktigt med dem). På sätt och vis känns det alldeles rätt att göra så, för fisket är - åtminstone för mig - ren njutning och skönhetsupplevelser.

Så oavsett om gäddorna uppskattar de lika formsköna som läckert målade wobblers jag fiskar med så förhöjer de (wobblerna) min fiskeupplevelse. Och det även om jag inte får någon fisk.