Visst händer det att man som kustfiskare har sand eller gräs under fötterna och ibland trä eller betong. Oftast står man dock på sten.
Visst händer det att man som kustfiskare har sand eller gräs under fötterna och ibland trä eller betong. Oftast står man dock på sten.
Ofta, allför ofta, har jag anledning att gnälla över hur tillgängligheten för oss icke båtburna fiskare försvåras. Därför är jag glad över att idag få berätta om ett lysande undantag.
Gåsviks bryggförening, en vad jag förstår ideell organisation, har satt den gamla ångbåtsbryggan i skick och gjort området intill den attraktivt med bland annat möbler och öppningar i vassen genom vilka en sportfiskare kan kasta ut sitt bete.
Huvudnumret är förstås själva bryggan från vilken man kan kasta såväl längsmed vassarna på ömse sidor som ut mot djupare vatten. Flottskär ligger vid Bagghusfjärden, strax söder om Väddö kanals mynning, på fastlandssidan. På bryggan finns en skön bänk.
Nyttjar man bryggan kan man om man så vill (eller ser det som en hederssak...) bidra med en slant till föreningens swish eller bankgiro. Själv ska jag sätta mig och betala månadens räkningar i kväll och självklart (trots att det inte nappade) blir det en hundring till bryggföreningen.
Det verkar som det inte bara är mina barn och barnbarn som kommer att få uppleva de effekter av vår vanskötsel av planeten forskarna siar om. Chansen att jag själv ska få göra det tycks öka med varje ny rapport, dvs ju mer vi lär oss och ju fler data som kommer in. Och snart, förmodligen snarare än vi tror, har vi alltså facit.
Den här rullen (men inte det här exemplaret) har jag skrivit om förut men just den här (det här exemplaret) är så fin att jag kände för en fotosession. Titta och njut!
Uppifrån och ned: Swim Whizz, Cisco Kid och The Believer |
Det är bara att inse att när man fiskat tillräckligt länge så är det som var i ropet när man var ung plötsligt Old School. Som till exempel att fiska efter gädda med niofotare och wobblers som Swim Whizz och Cisco Kid. För det var ju vad vi som
drog våra gäddor på Atom och Utödrag på sjuttiotalet fick lära oss av "gäddprofessorn" Leif Engström (vars bok "Gäddfiskarens specialknep kom ut -72).Swim Whizz var en av den legendariske muskyfiskaren Homer Leblancs skapelser. Leblanc hade, i mindre skala, tillverkat wobblers av trä vilka lär ha varit så eftertraktade att han kunde hyra ut dem (!) för två dollar per dag när han, någon gång i andra hälften av femtiotalet, bestämde sig för att låta masstillverka en wobbler i plast. Plastwobblern - Swim Whizz - blev en succé men det bar sig inte bättre än att en klåfingrig person vid det företag som svarade för tillverkningen stal några formar för att börja tillverka och sälja den närmast identiska wobblern The Believer. Detta tilltag lär ha renderat honom några år i fängelse men tillverkningen av The Believer fortsatte.
Cisco Kid tillverkas sedan ungefär trettio år sedan av Suick Lure Company, men det är inte Frank Suick som är upphovsmannen. Suick köpte rättigheterna från Cisco Kid Tackle (Wallsten Tackle) sedan det företaget upphört med sin verksamhet. Vem som designat wobblern och när den kom till har jag inte lyckats utröna men den var etablerad (i alla fall på USA-marknaden) som ett säkert kort för storfisk redan i början av sjuttiotalet.
Det som fungerade 1972 fungerar precis lika bra idag, femtio år senare och har man inga gamla wobblers kvar så finns det nytillverkade Swim Whizz och Cisco Kid att köpa. Värre är det med Leif Engströms bok...
Läste just att vi kan komma att få en riktig vinter. I vart fall en hyfsat kall sådan. Hur det blir med det där vita eländet är ju en annan femma. Risken är emellertid uppenbar att det inte blir så mycket fiske i öppet vatten som de senaste åren bjudit på (och nu talar jag om kusten i mina trakter) så det gäller att trotsa gråvädret och se till att komma ut de dagar man har möjlighet innan man blir infrusen/insnöad.
Men kanske blir det pimpelis? (Och nu snackar jag om insjöarna.) Vintern som var vågade jag mig inte ut (och det var ju också ovanligt många gubbar som strök med så det kändes helt rätt att fega) men blir det rejält kallt så att isen fryser till ordentligt och sedan måttligt med snö så får jag väl plocka fram skryllan och borren. OM fiskeabstinensen blir för svår...
Tillverkarna av fiskeredskap är pigga på att förbättra (eller åtminstone försöka övertyga oss som köper deras produkter att de förbättrat) i stort sett allt som kan användas för fiske. Ingen detalj är för enkel eller fungerar redan tillräckligt bra för att inte kunna "utvecklas" och varje är tycks, om man ska tro marknadsföringen, enorma framsteg göras som gör de grejor vi redan köpt och betalat mer eller mindre obsoleta.
Det runda jigghuvudet är en suverän liten pryl som fungerar alldeles utmärkt till allt jiggfiske. Här skulle jag kunna sluta och ingen behöver egentligen läsa längre, men eftersom det ju faktiskt finns ett (närmast oändligt) antal andra varianter av jigghuvuden än det runda så är det väl lika så gott att jag behandlar även (åtminstone några av) dessa huvuden.
Det klassiska sättet att fiska med en jigg är att låta den sjunka till bottnen och sedan låta den hoppa eller studsa fram över densamma. Från början var jiggen ett redskap för vertikalfiske men samma princip används även när man kastar sin jigg. Ett annat sätt är att ta hem sitt bete mer horisontellt, dvs att veva in det som ett vanligt drag. Det kan man göra med exakt samma kombination av jigghuvud och mjukisbete man kastet innan lät studsa fram över bottnen och man kan själv välja om det ska få simma djupt eller ytligt men plötsligt så fiskar man med ett swimbait, eller simbete som jag föredrar att säga.
Det fungerar alldeles utmärkt att montera tex en shad (ett fiskliknande mjukisbete) på ett runt jigghuvud och fiska det som simbete men det finns jigghuvuden som är särskilt framtagna för att användas till detta. De kan se litet olika ut men har det gemensamt att de ser ut att vara tänkta att lättare glida genom vattnet. Själv har jag aldrig upplevt vattenmotståndet som begränsande när jag fiskat med runda jigghuvuden men förstår intuitivt att det kan vara skillnad. Om den skillnaden har någon praktisk betydelse? Tja, där är jag tveksam för att inte säga skeptisk.
Det översta betet på bilden - Storm Ultra Eel - säljs endast komplett, dvs huvud och mjukisbete färdigmonterade och här handlar det om en helhet, ungefär som om man köper en wobbler och jag ska inte säga annat än att betet har en fin gång. Sedan kan man ju, om man vill, testa att montera den extra mjukiskropp som följer med på ett runt jigghuvud i lämplig vikt och se om inte det fungerar lika bra...
När jag är ute och fiskar vill jag ofta ha med mig så litet grejor som möjligt. Idealet är att inte behöva någon ryggsäck eller väska och naturligtvis vill jag inte ha jack- och byxfickor fullproppade.
Mer än så här i betesväg behöver man sällan bära med sig om man vet var och vad man ska fiska. |
Till mycket av mitt fiske använder jag mjukbeten och de har bland andra de fördelarna att de är mjuka och att de inte skramlar. Vissa beten levereras i kraftiga, förslutbara, plastpåsar. Påsarna är så kraftiga att man utan vidare kan lägga beten tacklade på vanliga jigghuvuden i dem och sedan ha dem i fickan utan problem. Lika liten plats tar en påse lakritsbåtar som också är bra att ha med sig.
Även de skeddrag och kustwobblers jag använder vid mitt kustspinn efter havsöring kan, förutsatt att man bytt ut eventuella trekrokar mot enkelditon - förvaras i samma sorts påse.
Min fiskebroder Håkan och jag brukar, när det sk livet inte lägger hinder i vägen, göra några kampanjer per år. Han bor i Vadstena vid Vätterns östra strand och vi ligger nu i startgroparna för ett allvarligt försök att dra upp en (eller gärna flera) lax från klipporna vid Omberg.
Min primära utrustning kommer att utgöras av ett handbyggt 9'6'' RST-spö med M5 sle-klinga klassat för betesvikter 20-50 gram kombinerat med en LuXor Mer-Saumon Leger fylld med Sufix XL Strong 0,30 mm och idag var jag ute på mer närbelägna klippor för att testa denna kombination.
Ni som känner till RST vet att M5 sle-klingorna har en progressiv helaktion som är, det är i alla fall min bestämda uppfattning, gör det befogat att använda det missbrukade ordet, magisk. Så nära ett självkastande spö man kan komma. De flesta moderna grafitspön, åtminstone de som står att finna på den svenska marknaden, tävlar om att vara lättast och snabbast och ett spö klassat för betesvikter upp till 50 gram brukar vara alldeles för styvt för så lätta beten som 20 gram men så inte det här. Gissningsvis skulle de flesta unga fiskare som fick förmånen att kasta med ett sådant här spö snabbt döma ut det som "svampigt" men det skulle i så fall säga mer om dem än om spöt. Samma fiskare skulle antagligen aldrig heller drömma om att frivilligt fiska med annat än en stum PE-lina. Det är skönt att vi är och tycker olika och att inte alla av oss ligger i mittfilen.
Skiter i Östersjön, det är vad våra makthavare gör. Det visste vi ju redan, men att det här är tillåtet... Fy fan! Men det är ju, å andra sidan, helt typiskt för hur ansträngningarna för att "rädda" Östersjön ser ut i praktisk tillämpning. Jag citerar Kristoffer Ahonen Appelquist: "Idioter! Ja på havet är det ännu fritt fram att svina sig på ett sätt som inte skulle tolereras på land."
Jag kan ge mig den på att flertalet av de där jävla kryssningsbåtarna och svensk-finska fyllepråmarna som helt i onödan trafikerar Östersjön har den här typen av "avgasrening".
Daiwa 2600X Black Diamond |
Daiwas Silver-serie var när den kom i mitten av sjuttiotalet de mest åtråvärda haspelrullar som fanns. Själv motstod jag då (vilket med en fattig students ekonomi var lätt) alla impulser att köpa en 1500C eller en 2500C för att istället lägga mina pengar på några ABU Cardinal 66 när dessa reades ut. Det var en god investering, men daiwarullarna fortsatte att fascinera mig och i början av åttiotalet slog jag till på två stycken Black Diamond 1300X till mitt lätta fiske. De rullarna fungerar fortfarande perfekt och är en fröjd att fiska med.
Black Diamond är generation tre av Daiwas haspelrullar med utanpåliggande spole och avsevärt förfinade jämförda med de ganska råa rullar som kom först. De fanns även i silver och hette då "bara" 1300X osv. Fortfarande bara ett kullager men huvuddrevet är lagrat i teflonbussningar. Bygelfällningsmekanismen och framförallt slirbromsen är bättre än hos föregångarna 2500C och 2600C När jag inför en förestående tur ned till Vättern för att göra ännu ett försök att fånga en lax frän klipporna satt och pysslade med en 2600X gick jag ut på nätet och fann få detta, en tysk fiskebroders utkast till kompendium om Daiwas silverserie. Den som inte kan läsa tyska får använda google translate.
De följande stegen i dessa rullars utveckling är Gold- och Black Gold-serierna men då har vi definitivt lämnat Silver-serien.
ABU Killer 50 g BGL. |
När det svenska gäddfisket, åtminstone det riktade fisket efter stora gäddor, tog fart på sjuttiotalet var det wobblers som gällde. Stora wobblers, vilket på den tiden betydde 15 centimeter eller längre. Wobblers som Cisco Kid, Swim Whizz och Bomber. ABU tvangs (med frångående av sitt Fiske 1-4-koncept där gäddan sorterats in under Fiske 2 med beten upp till 30 grams vikt) tillverka (eller snarare importera, för som jag förstått det så är det amerikanska Rebel som stod för produktionen) en större version av sin wobbler Killer. Eller snarare två versioner, båda 17,5 cm långa men en flytande (40 g) och en sjunkande (50 g). Den sjunkande modellen var även försedd med en rasselkula.
Betet var (är) riktigt giftigt, särskilt i färgen BGL (silver med blå rygg) för skärgårdarnas strömmingsgäddor. Kanske skulle man damma av ett gammalt Atlantic (eller kanske ett Sportex) och en Cardinal 66 och ge sig ut och fiska höstgädda "old school"?
Mina "överlevare" från när det begav sig. |
Några varianter av runda jigghuvuden. Längst ned till höger ett sk link head (cheburashka). |
Jigghuvud (jiggskallar, jiggkrokar, jig heads etc) finns i alla möjliga former. Den vanligaste (och mest användbara) är det runda huvudet med linöglan placerad mitt ovanpå huvudet. Med den typen av jigghuvud klarar man i stort sett alla typer av jiggfiske från rent vertikalfiske till fiske med simbeten (swimbaits).
Det är viktigt att välja ett jigghuvud i rätt storlek till sitt mjukbete. Storleken mäts i två olika storheter, nämligen huvudets vikt och krokstorleken. Vad som är "rätt" är, som alltid, beroende av omständigheterna.
Cheburashka med enkelkrok |
För dig och mig är fisket en lek men för fisken är leken en fråga om liv och död. För vår lek är vi beroende av att deras lek lyckas. Därför blev jag, när jag på min väg hem från kontoret i går gick över Stora bron såg och hörde en stor fisk välva i ytan, varm om hjärtat. Det har sett litet dåligt ut med vattenståndet i ån och även rätt igenväxt men tydligen är de här nu. Igen.
Havsöringens reproduktion är inte beroende bara av hur förhållandena är under leken. Det är naturligtvis en god början att lekmogen fisk stiger och att det då går att leka i ån men sedan är det mycket som kan hända innan smolten slutligen kan simma ut i Östersjön för att mest troligt bli föda åt säl och skarv.
Varje blank, vild, havsöring man lyckas få på kroken är en enorm högoddsare, för att inte säga snudd på ett mirakel. Men som fiskare slutar man aldrig att hoppas, inte ens när man fiskar i Östersjön.
Jag funderar över det där leendet. Kanske var han bara glad och vänlig men med tanke på hur målmedvetet och effektivt hans far först fångade en hink med löjor till agn för att sedan meta upp en grann abborre (säkert följd av flera men då var jag redan på väg hemåt) så kanske det var ett roat och medlidsamt leende?
Visst är den fin, spinnaren, och säkert fångar den fisk. Precis som alla konstbeten. Men innerst inne vet jag ju, lika bra som grabben och hans pappa, att mete är mycket mer effektivt. Fast så minns jag mitt försök i somras att meta upp en sutare som visserligen gav både braxen och abborre men hur den enda sutare som kom upp hade nappat på Joels jigg...
Man blir nog aldrig klok på det här. Det är väl därför man håller på.
Lämpliga jigghuvud till de mjukisar jag skrev om senast kan man naturligtvis köpa på samma ställe, i vilken sportfiskebutik som helst eller på... Dollarstore. Eller på Ö&B. För så är det att man i dessa lågprisbutiker alltid kan hitta grejor från Fladen Fishing medan de är mer sporadiskt (om alls) förekommande i reguljära sportfiskebutiker.
Varför det förhåller sig så vet jag inte. Kanske handlar det om en marknadsstrategi från Fladens sida eller så är det den övriga sportfiskebranschen som ser märket över axeln. Hur som helst så ar Fladen en lågprisstämpel vilket väl är både bra och dåligt.
Lågt pris är i sig ingen nackdel, åtminstone inte för konsumenten, och de flesta grejor av Fladens sortiment som jag kommit i kontakt med har varit helt OK. Andra har varit riktigt bra. Så finns det en del bottennapp men de kan man ju, som van fiskare, se till att undvika.
Riktigt bra är deras jigghuvuden, tillverkade i okänt blyfritt material och målade i olika färger. Krokarna är riktigt bra och huvudena finns i vikter från 10 till 80 gram (fast på Dollarstore och Ö&B har jag inte sett tyngre är 20 gram). Varje vikt kan väljas i olika krokstorlekar.Vill man inte handla sin fiskeutrustning på Dollarstore eller Ö&B kan man naturligtvis besöka någon av Fladens egna butiker - Fladen Store - på västkusten eller handla via fladenfishing.se. Fast då blir det genast mindre lågpris.
Behöver man 10 grams jigghuvuden och vill man göra ett litet klipp så köper man på Dollarstore den förpackning som ses på bilden till höger. För den får man betala 40 kr. Man kan även beställa den från Fladen. För fullt rimliga 89 kr.
Franska Delalande gör fina mjukisar och här i Sverige kan man hitta dessa bla hos likaledes franska Decathlon. |
Likaväl som man kan, vilket sportfiskare tycks vara benägna att göra, välja engelska snarare än svenska ord så kan man väl vara litet mer sofistikerad och tala franska, hein?
Är det rovfisk - gädda, gös och/eller abborre - man vill fånga tar man förslagsvis en box märkr Carnassiers. |
Boxarna är fullproppade med beten men jiggskallar/krokar får man köpa separat. |
För det mesta ser jag inga andra fiskare när jag är ute men idag valde jag att fiska i Väddö kanal där den rinner genom Älmsta. Där hade jag sällskap av ett drygt halvdussin andra fiskare. Jag morsade på en när han gick förbi men kunde konstatera att svenska inte var hans språk. Även de övriga föreföll vara invandrare, gissningsvis från Balkan.
Jag var ensam om att fiska med jigg. Mina fiskebröder bottenmetade. En pappa med två söner kom med hinkar och kastnät och började sitt fiskafänge med att med nätet fånga några dussin löjor och när metet väl började så hade han inom några minuter dragit upp en abborre på dryga halvkilot.
En annan gentleman metade med handlina men jag kunde inte se om han fick något. Samtliga - åtminstone de som efter vad jag kunde se fick något - tog hand om sin fångst. Här var det Catch and Cook och inte Catch and Release som gällde.
Ofta när jag fiskar i Älmsta ser jag (infödda) svenska sportfiskare men då oftast glidande förbi i välutrustade båtar. Några sådana såg jag inte idag men jag mötte några trailerekipage med stora aluminiumbåtar både på dit- och hemvägen. För dessa fiskare är kanalen en transportsträcka snarare än ett fiskevatten.
Jag tror att jag ska köpa mig ett kastnät...
1968 fick ABU:s nya (den kom 1965) flaggskepp Cardinal 66 ytterligare en tuff konkurrent. Tyska D.A.M. var ju redan tidigare med sina Quick Finessa marknadsledande (utanför Skandinavien) i segmentet haspelrullar med precisionsskurna snäckdrev och nu släppte man en vässad version av sin Quick 330 (som släppts året innan).
Vässningen bestod i en högre utväxling - High Speed - vilket betonades med en röd dekal med ett S, vilket ju kan stå för såväl "schnell" som "speed", på vevhuset. En intressant rulle för bla havsöringfiskare när den kom (och om man så vill så kan man ju spola på ny lina och ta med den på en tur nu, ett drygt halvsekel senare).
Exemplaret på bilderna är väl använt (och lika väl omhändertaget). Utsidan är skamfilad men det handlar bara om avskavd färg. I övrigt är (och fungerar) rullen perfekt.
ABU kom meden högutväxlad version av Cardinal 66 - Cardinal 66X - först i mitten av sjuttiotalet.