Om superlinor

Den första superlina jag kom i kontakt med var DuPont Prime Plus som kom någon gång i mitten av åttiotalet. Försäljningsargumentet var linans stumhet och det argumentet fick mig att investera i en bulkspole 20 lbs som jag tänkte i mitt gäddfiske. Emellertid var dimensionen ca 0,45 mm och linan allmänt stel och otrevlig att kasta med så jag återgick tämligen omgående till 0,35 mm nylon. Redan på den tiden fanns mycket bra och relativt stumma nylonlinor och jag upplevde aldrig några problem att vare sig känna om en fisk var på mitt drag eller att sätta mothugget (och nu hade jag ju moderna, lätta och styva, kolfiberspön).

De senaste tio eller så åren har jag använt/provat en mängd olika superlinor (den termen är bättre än flätlinor eftersom flera av dem, tex den populära Fireline, inte är flätade) men högst varierande resultat. Många av dessa linor upplevde jag som mer eller mindre odugliga att fiska med då mer tid fick ägnas åt att hantera trassel (sk vindknutar och annat elände) än åt fiske. Andra linor var mer eller mindre problemfria att hantera.

Det som främst fick mig att experimentera med flätlinor var att jag huvudsakligen fiskar från land och oftast, längs kusten, efter havsöring. Det var alltså främst några ytterligare meter i kastlängd som hägrade.

De första linor jag gillade var Mitchell Fusion dimensionen 0,18 mm som jag köpte några spolar av (men sedan aldrig hittat igen). Den angivna brottstyrkan var 6 kilo (men jag hade redan då lärt mig att när det handlar om sådana här linor så håller de flesta linor av jämförbara dimensioner ungefär lika mycket och exakt vad den här linan håller vet jag inte, men det är ungefär som vilken annan 0,18 mm flätlina som helst). Framgången med mitchellinan (och omöjligheten att hitta den igen) fick mig att prova Sufix Peformance Fuse och den fungerade också bra. Nästa lina blev Fireline Crystal och den gillade jag såpass att jag strax inhandlade bulkspolar i dimensionerna 0,12 och 0,15 mm.  

Sedan kom Nanofil och jag testade den i dimensionen 0,10 (0,111) mm. Testet utföll väl och bulkspolar av Nanofil i olika dimensioner (0,13 - 0,22 mm) inhandlades. Jag har naturligtvi även använt Fireline i olika dimensioner och det är en relativt problemfri lina men den är inte lika tyst (i spöringarna och mot lintrissan) som Crystal och (framförallt) Nanofil och när man står i timmar och vevar kan sådana missljud bli enormt irriterande.

Nu har flätlinor med åtta (mot tidigare normala 4) kardeler lanserats och de jag testat - Sufix 832 och Shimano Kairiki fungerar bra för normalt haspelfiske. Såvitt jag kan bedöma representerar de, jämförda med 4-kardelerslinorna, ett framsteg men jag kan tänka mig att de äldre linorna har sina användningsområden (tex för bottenmete).

Min favoritsuperlina är fortfarande Nanofil. Den kastar suveränt, är tyst och trasselfri). Tvåa är fortfarande Fireline Crystal som har motsvarande egenskaper men inte är fullt lika ljudlös). På tredjeplats kommer de ovan nämnda 8-kardelerslinorna. Samtliga nu nämnda linor är, enligt min uppfattning, mycket bra och valet mellan dem i mycket en smaksak och/eller en fråga om vilken eller vilka egenskaper man prioriterar högst.

Fortfarande använder jag ofta(st) monofil nylon (eller copolymer) och även många av dagens nylonlinor förtjänar, jämförda med de nyloninor jag växte upp med, epitetet superlinor men om detta har jag redan skrivit i flera inlägg.

edit. En ytterligare fördel med Nanofil och Fireline är att de fungerar även på rullar men mindre än perfekt inuppläggning (som äldre rullar).