Ikoniska haspelrullar 7: ABU Cardinal

Min pojkdröm förverkligad. En alldeles egen ABU Cardinal 66.

När jag som grabb, knappt ens tonåring, läste sönder varje ny, hett efterlängtad, årgång av Napp & Nytt så ar det särskilt Cardinal 66 jag suktade över. "Visa oss den gädda som klarar Cardinal 66!" den gäddan hade jag gärna sett men ännu hellre hade jag sett den plånbok som klarade rullen. Själv fiskade jag med pappas gamla Mitchell, senare med ett ABU Junior set (med ABU:s genom tiderna uslaste rulle; Abumatic 220) och, småningom, med en ABU333.

Det här var state-of-the-art i mitten av sextiotalet och det är fortfarande svårt att trumfa. Enkelt, robust och pålitligt. En urstark snäckväxel med ett huvuddrev i mässing och ett pinjongdrev i rostfritt stål på en kraftig spolaxel i samma material. Bakom dreven den epokgörande och myckt bra slirbromsen, framför dreven en pålitlig backspärr monterad så att drven avlastas när spärren är engagerad. Allt i ett elegant designat hus av aluminium och lätt åtkomligt (man behövde bara lossa en (1) skruv (vilket man kunde göra med en enkrona) för att lossa spolgaveln. (Bilden är av en Cardinal 33, dvs en mindre rulle än 66:an men konstruktionen är densamma).

Att jag några år senare, som fattig student, kunde förverkliga pojkdrömmen får jag tacka Daiwa för. Det var när Daiwa gjorde alla rullar som inte hade utanpåliggande spole hopplöst omoderna (=osäljbara) och förvandlade dem till hyllvärmare som jag kunde konvertera en betydande del av studielånet till två Cardinal 66 och en Cardinal 66X. Samtliga dessa rullar lever fortfarande, i högönsklig välmåga, och är väl smorda och försedda med fräscha linor, kort sagt utryckningsklara.

När jag köpte mina cardinalrullar (om jag minns rätt för bortåt en tredjedel av det ordinarie priset) hade ABU behållit namnet, snäckdrevet och den bakmonterade slirbromsen men nu hette deras toppmodeller på haspelsidan 52, 54, 55 och 57. Och de var, tyckte jag, jämförda med de ursprungliga cardinalerna, otroligt fula. Den svarta färgsättningen kunde jag väl svälja, men (det obefintliga) formspråket var ingenting som tilltalade mig och jag tycker fortfarande att de hör till de mest anskrämliga haspelrullar som någonsin tillverkats.

Två decenniers utveckling, men nog känns det mesta gammalt och tryggt. Notera att ryttaren på spolaxeln är av metall medan motsvarande detalj i den äldre rullen var av nylon. Även slirbromsen är uppgraderad. 

Men jag hade ju mina fina Cardinal 66:or och alltså¨inget överhängande behov av att skaffa någon ny rulle. Finessen med den högutväxlade X-versionen förstod jag aldrig riktigt då det, det är i alla fall min erfarenhet, är betydligt svårare att ta hem ett bete tillräckligt långsamt än tillräckligt fort. Även om ABU försökte inbilla sina svenska kunder att kustfisket efter havsöring krävde dessa fartresurser (vilket möjligen är fallet om man vill ta hem ett 28-grams Krill eller någon liknande kastpilk ytligt) så gissar jag att X-rullarna var tänkta för något annat fiske än vårt nordiska.

Mina Cardinal 66:or motsvarade alla mina förväntningar. De kastade bra och fungerade alltid okladerligt. Jag kan faktiskt inte erinra mig ett enda tekniskt problem (annat än att en vevknopp blev litet trött i lagringen så att jag tvangs byta ut veven) och jag har ännu inte mött den gädda som klarar Cardinal 66. Det lär jag heller aldrig göra. Inte någon torsk, havsöring eller annan fisk heller, för den delen.

Jag har svårt att tänka mig snyggare rullar. Det skulle i så fall vara Cardinal 66 mfl...

Mot slutet av åttiotalet hade jag uppgraderat min spöarsenal med nya, lätta, kolfiber och kompositspön och Cardinal 66:orna började, åtminstone för det lättare fisket, kännas litet otympliga. Det var nog det niofots ABU Boron Classic som blev mitt favoritspö till havsöringfisket som gjorde att jag började titta efter en mindre rulle. Då, mer eller mindre av en slump, fick jag när jag var in på Wennerströms (Dogger) för att köpa lina syn på några Cardinal C4 i de gamla cardinalfärgerna och med vevknopp i någon slags ädelträ. Modellen var då (liksom fallet var med C66:orna när jag köpte dem) utgången och den här modellen var dessutom litet udda så priset var mer än förmånligt. Jag fick med mig fyra stycken hem (och jag minns inte om det var alla de hade eller allt vad jag hade råd med). Nu hittar jag bara tre av dem och var fyran har gömt sig kan jag inte begripa. Hade jag glömt den på någon fisketur så borde ju även ett spö saknas...

Gänget samlat, C5, C4 och C3.

ABU var litet otydliga med namnen på de här rullarna. När de kom så hette de bara Cardinal 3, 4 och 5. Det skapade förvirring eftersom man tidigare,antagligen i ett fåfängt försök att hålla  kommersiellt liv i modellen, ändrade färgsättningen på den ursprungliga cardinalserien från grön/vitt till brun/svart och modellnamnen från Cardinal 33 etc till Cardinal 3 etc. Förmodligen ar det därför man ändrade beteckningarna till Cardinal C3 etc. Samtidigt sobrade man till utseendet och ersatte de blingiga dekalerna i guld, metalliskt grön och svart med svarta diton med texten i matt guld (vilket var en klar kosmetisk förbättring).

Jag är inte ensam om att tycka att de japantillverkade Cardinal 3, 4 och 5 (senare C3, C4 och C5) är bland de bästa haspelrullar som någonsin gjorts.

Cardinal C-rullarna är inte bara utseendemässigt lika urcardinalen utan delar snäckväxeln och slirbromsen med densamma. Invändigt är det egentligen enda som skiljer att man lagt till extra drev för att växla ned spolrörelsen vilket ger en tätare linspiral. Utvändigt är det veven, en bygel som kan fällas manuellt och den utanpåliggande spolen som skiljer. Kvalitetsmässigt är de jämbördiga. Att C-rullarna tillverkades i Japan innebär inte på något vis att de är sämre, japanerna hade ju vid det här laget redan etablerat sig som världsmästare på att tillverka haspelrullar.

Även C-modellerna fanns i X-versioner, dvs med hög utväxling.

Den tätare linuppläggningen i kombination med en lintrissa i keramiskt material gör att man, om man vill, kan använda moderna sk superlinor på C-rullarna.

Favoriter i repris

 

I mina ögon är den här rullen - Cardinal 66, som kom -65... - en av de absolut mest väldesignade haspelrullar som någonsin tillverkats (och det gäller naturligtvis även syskonen 33, 44 och 77). Den är även en av de bästa rullarna någonsin och avgjort den rulle som haft mest betydelse för mig och min sportfiskarkarriär. Och det kan jag tacka Daiwa för. 

Under det sena sextiotalet och sjuttiotalet läste jag, närmast religiöst, Napp och Nytt när den (vanligen runt början av maj) kunde hämtas i de butiker som sålde fiskegrejor. Det var på den tiden sportbutiker (som då ännu mest sålde just sportprylar och inte kläder), järnhandlar, varuhus och butiker som var specialiserade på fiske- och jaktutrustning, ofta i kombination med repvaror. I Napp och Nytt tittade jag på och läste om Cardinal 66. För mig var det DRÖMRULLEN! Perfekt för det gädd- och kustfiske jag oftast ägnade mig åt. Men... den kostade för mycket.

Så - 1975 - kom Daiwa 2500C! Några år senare var rullar som inte hade utanpåliggande spole i stort sett osäljbara och jag kunde, för en struntsumma, på Forum i Uppsala köpa två Cardinal 66 och en Cardinal 66X. Jag har varken förr eller senare känt mig så rik som jag gjorde då.

De tre rullarna lever fortfarande i högönsklig välmåga och har under de år som gått fått sällskap av ytterligare 66:or, 77:or och 33:or. Cardinal 33 kom som något av ett sladdbarn tio år efter Cardinal 66 och är numera något av en kultrulle. Hur många Cardinal 66 som fortfarande används vet ingen men de är, i likhet med det mesta ABU tillverkade på den tiden om inte outslitliga så oerhört stryktåliga. Dessutom har ju de allra flesta fiskerullar en tillvaro där de är ute och fiskar kanske ett dussin gånger per år och annars ligger och vilar...

 

I ärlighetens namn så ligger även mina urCadinaler numera mest i skåpet, utom 33:orna. Däremot använder jag fortfarande mina japantillverkade ardinal C3, C4 och C5. 

Mitt inlägg om Cardinal är bloggens hittills mest lästa. 

Ny lina

Cardinal 66 tillverkades såpass länge att den finns i ett antal varianter. Förutom rent kosmetiska skillnader som hur plattan som det står "Cardinal 66" på ser ut och var den är fäst så är det spolarna och veven som skiljer sig åt. Det här är den konfiguration jag gillar bäst, metallspole och vev med T-handtag.. I övrigt är det bara att titta (på tex den kraftigt dimensionerade spolaxeln i svenskt rostfritt stål)och njuta. Visst är det litet vemodigt att sådana här rullar inge tillverkas längre men å andra sidan så lär de som gjordes hålla länge än och den som tröttnat på modernt kinasmäck kan fortfarande komma över en eller några strycken svenskbyggda kvalitetshasplar. Billigt. Löjligt biulligt med hänsyn trill vad man faktiskt får för pengarna.

Nu har Cardinal 66:an fått ny lina inför säsongen. Spolen tar 200 meter 0,35 mm monofil nylon och det är vad jag spolat på (Sufix XL Strong). I vanlig ordning har jag skarvat på dryga två spölängder grövre lina (HiSeas Grand Slam 0,45 mm). Det började jag med på den tiden jag fiskade torsk på skrovliga bottnar från Norra vågbrytaren i Visby hamn. Där stod man oftast så till att man var tvungen att lyfta fisken i linan. Fortfarande gör jag så nästan oavsett lindimension. Vid tex havsöringsfisket kanske huvudlinan är 0,22 mm med 0,30 mm slaglina. Då kan jag ladda kasten maximalt även med ett tyngre drag och får bra kastlängder. 

Det var Daiwa som slog ihjäl urcardinalen. När silverserien med sin fräcka design och utanpåliggande spole slog igenom blev det plötsligt mer eller mindre omöjligt att sälja traditionellt designade rullar. Inom bara några år hade alla de ledande tillverkarna (och de övriga tillverkarna också) kopierat Daiwas koncept och kvarvarande rullar mer rotorkåpa realiserades. Men faktum är att den designen fungerar lika bra och i många fiskesituationer är det snarast en fördel att ha en kåpa som skyddar spolen (och linan). 

Nu, ungefär fyra decennier efter paradigmskiftet, kan jag konstatera att mina gamla cardinaler hållit bättre än jämnåriga eller yngre daiwamodeller (och då är ändå Daiwa, särskilt när det handlar om rullar från den tiden, definitivt ett kvalitetsmärke).

Med en Cardinal 66 och en Cardinal 33, helst med några extra spolar, och bra nylonlinor är man väl rustad för i stort sett allt man kan få på sin krok vid spinnfiske eller mete i svenska vatten.

Kultrullen nummer ett! Eller trettiotre...

Många av AB Urfabrikens i Svängsta rullar kan göra anspråk på epitetet kultrulle. Skulle någon kalla Ambassadeur 5000 för det så har jag inget att invända, inte heller skule jag protestera om någon kallade Ambassadeur 2500 för kultrulle. Abumatic är en kult för sig liksom de bland brittiska metare så populära 500-modellerna och nog förtjänar världsmästarrullen ABU 444/444A att kallas för kultrulle. För att inte tala om Record Sport 2100. Det var en tragedi när ABU förvandlades till ett varumärke för asienbyggda dussinrullar.

Men av alla kandidater är nog den verkliga kultrullen den lilla Cardinal 33, sladdbarnet i den ursprungliga cardinalfamiljen. Ingen av ABU:s haspelrullar - inte ens Suverän - är lika eftertraktad och att hitta en fungerande Cardinal 33 till en prislapp med färre än fyra siffror är i stort sett omöjligt. Jämfört med vad man får betala för nya kinarullar är det, sett till vad man får för sina pengar, billigt.

Cardinal 33-kulten är världsomspännande med starka fästen i USA och Japan men även i länder som Italien, Tyskland och Frankrike har den många entusiaster. Och det handlar inte bara om samlare utan framförallt om folk som fiskar med rullen och detta av den anledningen att den fortfarande är oöverträffad i sin storlek. Visst, D.A.M. Quick Microlite, Mitchell 308/408 och Daiwa SS Tournament 700 är alla rasande fina rullar men Cardinal 33 är i en klass för sig. Åtminstone som kultrulle betraktad.

Trots att ABU officiellt lagt ner tillverkningen görs det fortfarande nya rullar riktade mot japanmarknaden. Det finns även en tillverkning av sk eftermarknadsdelar som aluminíumspolar och annat. Så det finns alla förutsättningar att hålla liv i och fortsätta fiska med såväl de Cardinal 33 som tillverkades på sjuttiotalet som de av senare datum. Själv äger och fiskar jag med några rullar från ursprungsserien, dvs snart femtio år gamla men det är ingen ålder för en kvalitetsrulle. Slår man ut anskaffningskostnaden över tiden och räknar med vad man får betala per år så är sådana här rullar nästan gratis.

 

Old School vs Modern

Tungviktaren i ABU:s Cardinal-serie bär modellnamnet Cardinal 77. Enligt den "standard" som idag är, mer eller mindre, vedertagen rör det sig om en rulle i 6000-storlek. Enligt ABU var den avsedd för Fiske 3, dvs laxfiske i älv och tyngre kustfiske. Den väger 395 gram, stativ i metall, har (outslitliga) snäckdrev i rostfritt stål och mässing med den låga utväxlingen 1:3,3 vilket ger ett linintag om ca 58 cm per varv med veven. Spolen rymmer 200 meter 0,40 mm monofil nylonlina (eller 270 meter i dianetern 0,35 mm). För mig ser den fortfarande modern ut och fungerar förträffligt att fiska med. Ett rostfritt kullager och en stark backspärr som avlastar dreven.

En mer modern 6000-rulle (men nyss utgången ur sortimentet) är Kinetic Battler 6000-FD. FD står, antar jag, för Front Drag, dvs att slirbromsen (till skillnad från Cardinalens) sitter i spolen. Bromsen har lameller av kolfiber och oljeimpregnerad filt vilket ger en jämn och fin bromsverkan och den är specad till 15 kilo. Den här rullen känns förtroendeingivande tung med sina 570 (!) gram (och skulle jag gissa så är det kanske just vikten som gjort att den fått ge plats i modellprogrammet för den tycks i Kinetics sortiment ha ersatts av plast/grafitrullen Brutalis som är betydligt lättare men ändå tyngre än Cardinal 77). Förhoppningvis sitter alla grammen på rätt ställen och betyder den höga vikten att rullen är stark... Linkapaciteten är ungefär som Cardinalens, angiven till 180 meter 0,40 mm nylon, men den här rullen är avsedd för PE-lina (och spolen har någon slags gummiinlägg för att linan inte ska slira om man knyter den runt spolen utan nylonbackning). Cardinalens mjukt och jämnt verkande slirbroms är placerad inne i vevhuset och regleras med en (enligt ABU ergonomiskt placerad) ratt undertill på rullen. Utväxlingen på Kinetic Battler är 1:4,9 och rullen är bestyckad med fem "japanska" kullager (jag utgår från att lagret i ABU-rullen kommer från SKF...) i rostfritt stål samt ett sk IAR rullager.

Jag tror att båda rullarna får följa med till Norge. Cardinalen blir bra när jag vill fiska med nylonlina och Kineticen (om) när det är läge för PE-lina.

Jag kan inte riktigt släppa det här med vikten... Cardinal 77 är en mycket gedigen rulle och konstruerad på sextiotalet när man - tänk bara på hur tjock plåt det var i bilarna då! - inte var lika fixerade vid låg vikt som man är idag. Ändå blir motsvarade rullar idag tyngre även när de görs i lättare material och väldigt mycket tyngre när de görs i samma material. Kineticen är inte ensam, tex väger Penn Slammer 460 runt 550 gram. Inte för att vikten bekymrar mig men, som sagt, man undrar...

Klassiska UL-rullar

En Alcedo Micron skulle jag vilja ha, men det har jag inte så någon bild eller närmare presentation av denna italienska kultrulle kan jag inte bjuda på. Men det vore ändå fel att i ett inlägg med rubriken "Klassiska UL-rullar" förbigå den med tystnad.

Mitchell 408

Mitchell 308 Prince och den snarlika 408 hör till de bästa rullar som någonsin gjorts för det lättaste haspelfisket. Väger in precis under 200 gram och byggda med den kvalitet och precision i drev och övrig mekanik som gjorde deras större syskon Mitchell 300 till den genom tiderna mest sålda rullen. Skillnaden mellan 308 och 408 är utväxlingen. 408:an är high speed-modellen. Båda rullarna är relativt vanliga och kan köpas till humana priser.

D.A.M. Quick Microlite

Tyska D.A.M. lanserade i början av sextiotalet Quick Microlite, en oerhört fin liten rulle med snäckdrevsmekanism i brons och stål. Många tror att Microlite och Qiuck 110 är olika benämningar på samma rulle men så är inte fallet. 110:an är också en fin UL-rulle men något större och tyngre än Microlite. Förvirringen uppkom när 110:an kom 1967 eftersom den då kallades Quick 110 Microlite. När N-serien kom 1974 kallade man 110-modellen för just Quick Finessa 110N. Microlite är såpass ovanlig att det är svårt att säga något om prisbilden men fina exemplar brukar man få ge dryga tusenlappen för.

ABU Cardinal 33

Svenska AB Urfabriken (ABU) väntade ända till 1975 innan UL-versionen av Cardinal lanserades. Modellbeteckningen blev Cardinal 33. När tillverkningen lades ned tvangs man återlansera rullen någon gång på åttiotalet och numera tillverkas Cardinal 33:or fortfarande i Japan och USA. En synnerligen eftertraktad rulle och exemplar i gott skick betingar regelmässigt priser med fyra siffror.

Daiwa 1000D

Daiwa blev ett stort namn sedan man lanserat sin silverserie med utanpåliggande spolar och bland märkets modeller för UL förtjänar 1000D, den guldfärgade Mini-Mite och grisnosrullen SS Tournament 700 att framhållas.

Daiwa Mini-mite

Daiwa SS Tournament 700

Daiwa SS Tournament 700 är en rulle som utmärker sig för såväl fina kastegenskaper som en extremt mjuk och jämn slirbroms. Trots att den har flera decennier på nacken tillverkas den fortfarande och har en stor skara anhängare. Den har också bärgat flera världsrekord inom det salta fisket.

D.A.M. Quick 331S

1968 fick ABU:s nya (den kom 1965) flaggskepp Cardinal 66 ytterligare en tuff konkurrent. Tyska D.A.M. var ju redan tidigare med sina Quick Finessa marknadsledande (utanför Skandinavien) i segmentet haspelrullar med precisionsskurna snäckdrev och nu släppte man en vässad version av sin Quick 330 (som släppts året innan).

Vässningen bestod i en högre utväxling - High Speed - vilket betonades med en röd dekal med ett S, vilket ju kan stå för såväl "schnell" som "speed", på vevhuset. En intressant rulle för bla havsöringfiskare när den kom (och om man så vill så kan man ju spola på ny lina och ta med den på en tur nu, ett drygt halvsekel senare).

Exemplaret på bilderna är väl använt (och lika väl omhändertaget). Utsidan är skamfilad men det handlar bara om avskavd färg. I övrigt är (och fungerar) rullen perfekt.

ABU kom meden högutväxlad version av Cardinal 66 - Cardinal 66X - först i mitten av sjuttiotalet.

Ljuva sextiotal

Några av er minns kanske Brita Borgs hit? Men nu var det inte den jag främst hade i tankarna när jag satte rubriken (även om jag är tillräckligt gammal för att minnas min barndoms sextiotal med äkta nostalgi). Nej, det är som vanligt fiske och haspelrullar som är ämnet. I något tidigare inlägg har jag berört den inverkan en broschyr (cirka 1967) från Daiwa hade på min syn på rullar. Jag var uppväxt med en fin liten Mitchell 304 (pappas) och hade just blivit ägare till en Abumatic 220 (ABU, jag kommer aldrig att förlåta er!) inkapslad rulle men i broschyren - en tunn sak bestående mest av små färgbilder på Daiwas dåvarande, tämligen omfattande, rullprogram och kortfattad engelsk text - satte min fantasi i rörelse och jag förstod att det någonstans därute, i den stora världen, fanns nya och fantastiska rullar. Någon gång skulle jag, det föresatte jag mig, ha en sådan rulle. Helst en 8300 med snäckdrev och två kullager.

När jag småningom blev en självständig konsument och började köpa utrustning såg jag inga daiwarullar i butikerna förrän silverserien kom, men då gjorde jag istället det i mitt tycke smarta draget att köpa några Cardinal 66:or när dessa slumpades bort för att ge utrymme för 50-serien med utanpåliggande spole. Det är först på senare år jag kunnat förverkliga min föresats och nu äger jag några  av de Daiwa 60-talsrullar ur den gamla katalogen som jag då, för ett halvt sekel sedan, dreglade över.

Jag har (naturligtvis) fiskat med dem och kunnat konstatera att de förvisso är bra rullar, i vart fall mätt med sextiotalsmått, men att den ABU333 jag slet på under större delen av sjuttiotalet står sig väl i jämförelse med Daiwa 7300 och 7300HA. I premiumsegmentet, dvs rullarna med snäckdrev vete sjutton om jag inte skulle vilja ge Daiwa 8300 ett försteg framför ABU:s Cardinal 66. Men säker är jag inte. Hur som helst, att vara lika bra som Cardinal 66 är ett mycket högt betyg för en haspelrulle. Högsta möjliga, faktiskt.

Stativet till en Daiwa 7300. På rotorkåpan står att läsa "ENGINEERED&DEVELOPED BY DAIWA CORP. CALIF. U.S.A. MANUFACTURED IN JAPAN"

En intressant detalj med rullarna på bilden är att de samtliga är designade/konstruerade i Californien men tillverkade i Japan. 7300-rullarna, som har en synnerligen enkel och rå vinkelväxel, har ett intressant  stativ i vilket spolaxeln är synnerligen stabilt anbragt.

Daiwa 8300 ser invändigt ut ungefär som andra snäckdrevsfösedda rullar från samma tid. Jag får känslan av att Daiwa här ville visa konkurrenterna (och konsumenterna) vad de kunde, gjorde en väldigt bra rulle men sedan insåg att det inte gick att utveckla konceptet längre (dvs att produkten var perfekt) och satte sina ingenjörer att rita på något helt annorlunda, dvs silverserien som några år senare omdefinierade haspelrullen.

ABU 444A

"Haspelspinn" kom att bli en stor sak under femtiotalet och AB Urfabriken i Svängsta, som då var en framgångsrik tillverkare av multiplikatorrullar och annan sportfiskeutrustning mötte till att börja med marknadens efterfrågan på haspelrullar genom att under sitt varumärke Record sälja olika modeller tillverkade i Schweiz och Italien. Parallellt med detta arbetade man med att ta fram en egen haspelrulle och 1955 kunde man introducera ABU 444. 

Modellen blev mycket populär och genomgick under det första decenniet en rad, främst kosmetiska, förändringar. Den första versionen, lackerad med en blågrön hammarlack, följdes av bla en helsvart version. Efter ett decennium kom så Cardinal 66, följd av sina syskon 44, 77 och sladdbarnet 33) och samtidigt fick 444:an en rejäl ansiktslyftning och modellnamnet 444A.

Exteriört var den mest framträdande förändringen att ABU 444A fick samma färgschema - grönt vevhus och gräddvit spolkåpa - som cardinalserien. Från 444:an "ärvde" cardinalrullarna slirbromskonstruktionen med det ergonomiskt placerade reglaget och 444A fick nu samma bromsratt som Cardinal.

Mindre iögonenfallande var att ABU 444A, precis som Cardinal, fick en derinlagrad, roterande, linförare.

ABU 444A var - och är - en alldeles utmärkt rulle som sålde bra ända fram till det att Daiwa i mitten av sjuttiotalet genom sin silverserie revolutionerade synen på hur en haspelrulle skulle se ut och tillverkningen av ABU 444A gick i graven med decenniet.

Själv fiskar jag gärna med en ABU 444A som är den i mitt tycke kanske snyggaste haspelrulle ABU tillverkat. Den gör sig väldigt bra under korkgreppet på mitt favoritmetspö. Jag älskar ljuden från backspärren och slirbromsens knarr - ljud som förflyttar mig till en tid då mycket var bättre.

D.A.M. Quick 110N

ABU:s gamla UL-rulle Cardinal 33 är en kultrulle men D.A.M:s motsvarighet, Quick 110N, är inte sämre. Eller kanske ska man säga tvärtom, eftersom 110N kom året före Cardinal 33... Annars är de - precis som de större rullarna i samma serier - jämförbara med hög kvalitet på material och arbete, snäckdrev och backspärr som avlastar dreven. Förutom designen så är den stora skillnaden att den tyska rullen är frambromsad medan den svenska har bromsreglaget bak.

När en Cardinal 33 i hyfsat skick dyker upp här i Sverige brukar priset ligga runt tusenlappen eller högre men eftersom vi svenskar överskattar ABU och underskattar bland andra D.A.M. så kan man ofta få en fin 110N betydligt billigare. Och det är ett synnerligen gott köp.

Man kanske skulle downsizea?

 

Jag menar inte att fiska gädda med laxfiskeutrustning snarare än med tonfiskegrejor, nej, vad jag kom att fundera på var att minska antalet prylar (variabler) i utrustningen. Med en Cardinal 66 och en Cardinal 33 (med någon extra spole) täcker man in vad som, på rullfronten, krävs för i princip allt fiske jag ägnar mig åt. Lägger man till det några, en fem-sex stycken, spön så är man "hemma". Vad man (jag) sedan ska göra med (av) de hundratals rullar och spön som blir över är en annan femma.

Det är klar att åtminstone några dussin rullar ville jag väl, om inte annat så av nostalgiska skäl, spara. Till exempel salig fars Mitchell 304 som var den rulle jag lärde mig kasta med.

 

Och spön går ju av så det är lätt att motivera en dubblering av spögarderoben, men fortfarande skulle det finnas sjukt (?) mycket prylar som jag varken behöver eller kommer att ens hinna (OK, 66 år är kanske "ingen ålder" men jag varken kommer att leva eller kunna fiska hur länge som helst) använda.

 

Hittills har jag hanterat överskottet genom att ge bort grejor men mitt kontaktnät är inte tillräckligt stort för att den vägen få ned volymen grejor ill en vettig/hanterlig nivå. Att prångla ut prylar vid blocket eller tradera verkar för meckigt. Kanske skule jag ordna en auktion i sommar?

 Idéer/synpunkter emotses tacksamt.

 

Vad sedan gäller betena - dragen - så har jag väl nu säkert tusen gånger så många sådana som jag hade när jag, i början av tonåren, fiskade som mest. Och nej, jag varken fiskar tusen gånger så mycket eller får tusen gånger så mycket fisk. Faktiskt så fiskar jag avsevärt mera sällan och får inte bråkdelen så mycket fisk nu som jag fick då.

En nygammal combo

 

1975 släppte ABU vad som kom att bli en verklig kultrulle med, framförallt, anhängare på de stora asien- och USA-marknaderna. Faktum är att det fortfarande tillverkas Cardinal 33 i limiterade upplagor (men det är ingenting man får se i Napp och Nytt, som ju inte finns längre men ni fattar vad jag menar) och gedigna och dyra kvalitetsrullar av en flera decennier gammal modell är ingenting som moderna svenska sportfiskare vill ha (eller i vart fall inte vill betala för).

Desto bättre då att det finns fullt fungerande rullar kvar av såväl den ursprungliga serien som senare tillverkade att tillgå. Rullen på bilden har ett rullfotsnummer som börjar med 74 och tillhör alltså originalupplagan. 33:an marknadsfördes som en UL-rulle men i åtminstone mina ögon är den - med sin vikt på 220 gram och en linkapacitet på 200 meter 0.20 mm nylonlina - aningen för stöddig för att kallas för en sådan. Däremot är den en förbaskat trevlig rulle till det lättare fisket.

Inte heller ABU:s Devil 5´6´´ UL är, i mina ögon, ett riktigt UL-spö. Men ett bra spö är det, dessutom med sina rejäla korkgrepp och sin progressiva aktion tillräckligt Old School för att falla mig på läppen och det är en perfekt match till Cardinal 33 trots att det skiljer fyra decennier i ålder. Combon är perfekt till allt haspelfiske med betesvikter upp till de 10 gram som är angivet som spöts maxvikt (men med känsliga handleder och en smula omdöme kan man utan vidare lägga på några gram om situationen så skulle kräva). En perfekt utrustning, således, till fiske på arter som abborre, makrill och öring men även till spännande smygfiske efter normalstora gäddor.

Visst fungerar det lika bra med en modern haspelrulle på spöt men - och det är min poäng - inte bättre. Däremot skulle jag inte rekommendera en omvänd combo, dvs att skruva en ABU Zenon på ett ABU Suecia 300 Zoom (det i och för sig, för sin tid, förträffliga glasfiberspö som lanserades som ett lämpligt komplement till Cardinal 33).

UL enligt ABU

Vad som är UL (ultralätt) kan man som bekant diskutera. Klickar ni på tagen ul längst ned på denna sida så hittar ni, förutom mina tankar i ämnet, bla artiklar av Hans van der Pauw och Jan Olsson. Den utrustning jag fiskade med idag är i alla fall UL enligt ABU.

Cardinal 33, som kom 1975, är ABU:s första UL-rulle. Samtidigt släpptes UL-spöt Suecia 300 Zoom. Av betydligt senare datum är Devil UL, ett 5´6´´ långt spö med kompositklinga klassad för betesvikter upp till 10 gram, keramiska ringar och korkgrepp. Det spöt är, enligt min uppfattning såväl ett bättre spö än Suecia 300 Zoom som en bättre matchning till C33:an. Kort sagt är Cardinal 33 och Devil UL en perfekt kombination. Med monofil nylonlina 0,18-0,20 mm har man en utrustning som klarar det mesta man riskerar att få på kroken om man spinnfiskar i åar, insjöar eller vid kusten. Åtminstone ostkusten... Att sedan alla tre komponenterna i den utrustningen ligger snäppet över renodlad UL kan man ju bry sig om. Om man inte har något viktigare att noja över.

Man behöver heller inte oroa sig över att kombinationen bryter mot den gyllene regeln att man bör lägga mer pengar på spöt än på rullen. "Riktpriset" på en begagnad Cardinal 33 i gott bruksskick ligger på 1.200-1.500 kr (och det är väl använda pengar om man hittar en). NIB, mint, oanvänd i box med alla papper etc betingar den, eftersom det inte bara är ett samlarobjekt utan en riktig kultrulle, fantasipriser. Devilspöt kostar nytt 499 kr (katalogpris 2021, i årets Napp och Nytt finns det inte länge med). 

Best ever

Man är, det är oundvikligt, ett barn av sin tid. Om man är ett förtjusande sådant är mer osäkert, men det får andra avgöra. Vid min ålder inser man att det var bättre förr. Det är bara att gå till sig själv.

Uppväxt under rekordåren, då Sverige var världens rikaste land, så har man naturligtvis en något annorlunda syn på saken än vad de som växer upp idag har. Det är inte märkligare än att min uppväxt och mina därav följande värderingar är annorlunda än min föräldragenerations.

Alan Hawk och andra må höja Suverän till skyarna, men den svenska tillverkningen av haspelrullar peakade när Cardinal 66 kom till.

Att av egen erfarenhet veta att man kan leva och ett civiliserat samhälle kan fungera utan mobiltelefoni, internet, sociala media, skräp-TV, made in China och an massa annat som idag är självklarheter är en styrka.

Visserligen var jag bara ett barn, men jag fattade att Kubakrisen var allvar, jag minns Kennedymorden, Pragvåren, Watergate och en massa annat som vuxna människor idag inte har en susning om. Så visst fanns det mycket elände då även om vi inte hade någon klimatkris. Kvicksilver, PCB, orenade avloppsutsläpp och så fick vi ju kärnkraften efter den mest schitzofrena och riggade folkomröstning som någonsin anordnats (och som man sedan - surprise! - inte följt så vad vi fått är litet el och ett evigt, ännu olöst, avfallshanteringsproblem).

Men ändå var mycket bra. Glassen var godare och så även chokladen. Lösgodis såldes inte kilovis utan i små påsar (och det var på många sätt bättre). Bilarna var kanske inte bättre än dagens, men SAAB var bäst. Och världens bästa fiskegrejor tillverkades i Sverige!

"Visa oss den gädda som klarar Cardinal 66"

I mitten av sextiotalet stod Sverige, relativt och internationellt sett, på topp och då kom även den bästa rullen. Cardinal 66. Så ursvenskt bra som någonting någonsin kan vara. Ta bara designen (som är gjord av en känd dansk industridesigner vars namn jag förträngt...). Men vaffan, jag är nordist och skandinavist och Danmark var också bättre då.

Nyss skruvade jag 66:an på bilden på ett modernt, RST Pikeline, niofotsspö och den satt som om den var avsedd att sitta just där. Så det ska den få göra. Jag ska bara spola på lämplig lina. Monofil nylon, förstås.

Mitchell Punch 400

När Cardinal 66 - en tämligen rejäl pjäs som kan ta 200 meter 0,35 mm nylonlina och väger in runt fyra hekto - lanserades i mitten av sextiotalet framhölls bland annat rullens förnämliga kastegenskaper med tunna linor (dvs runt 0,20 mm). En sak som levererades med eller kunde köpas till rullen var utfyllnadstrummor till spolen (för att minska linkapaciteten). 66:an var den första (och alltså enda) modellen i rullserien som senare kom att kompletteras med modellerna 77 (för tyngre) och 44 (för lättare fiske). Även 44:an var en, med dagens mått, stor och tung rulle. Den sk ultralätta (fast även om den är en förbaskat fin liten rulle så är det ingen riktig UL-rulle) Cardinal 33 kom först ett decennium senare.

Varför börjar jag ett inlägg om en mitchellrulle med en utläggning om ABU:s cardinalserie? Jo, därför att den säger något om hur man såg på haspelrullar då. Det fanns förvisso små och lätta rullar men dessa var en nischföreteelse. Den vanlige sportfiskaren hade oftast, åtminstone till en början, en rulle av mellanstorlek som han använde till allt sitt fiske. Tillverkare som Mitchell levererade spolar med olika linkapacitet till sina rullar och med en Mitchell 300 kunde man, precis som med en Cardinal 66 (fast den franska rullen var förstås lättare och mer elegant) ägna sig åt allt från att kasta småspinnare efter öring och röding i något fjällvatten, spinna efter abborre och gädda eller fiska efter torsk från kusten.

Såväl ABU som Mitchell är nu mera minnen och namn (varumärken) än de redskapstillverkare de en gång var och det är decenier sedan man skruvade ihop kvalitetsrullar i Sverige och Frankrike. Mitchell Punch 400, som jag gissar är en nittiotalsmodell, är således inte tillverkad i Frankrike. Exakt var i världen den är gjord är ett mysterium för såväl rullen som dess förpackning är kliniskt rena från information om dess ursprung.

Dessbättre är den (trots att den alltså inte är en "riktig" fransk Mitchell) en bra rulle. Stativet i grafit/plast är rejält och sviktar inte. Den förefaller vara tillverkad med hög precision. Den bakmonterade slirbromsen fungerar mjukt och jämnt och den är, kort sagt, ett nöje att fiska med. För att återvända till anslaget för detta inlägg så leverera(de)s den med tre spolar med olika linkapacitet. Spolarna är en historia för sig och ännu ett exempel på goda idéer som släppts av tillverkarna. Mitchell kallade den för "Spool Concept" och finessen är att spolen är tvådelad. Den främre delen som rymmer linan är en synnerligen enkel plastspole (eller om det nu är grafit) som med bajonettfattning sätts fast i den del av spolen som sitter monterad på spolaxeln. Typisk fransk ingejörskonst.