Att fiska i ett vatten under flera år är ett beprövat sätt att skaffa sig en kunskapsbank ur vilken man sedan kan göra uttag men det är inte alltid möjligt. Att spela på bortaplan innebär alltid en nackdel. Anlitande av en infödd eller i vart fall med de lokala förhållandena väl förtrogen guide är en genväg och där har vi ju vännen Anders att falla tillbaka på. Men att få fisk bara för att man följer någon annans anvisningar känns litet som fusk (och i golf och schack och säkert många andra sammanhang är det just det, ja inte att få fisk men ni begriper hur jag menar?).
Vissa baserar sitt fiske helt på elektroniska hjälpmedel som ekolod. Det gör inte jag eftersom jag betraktar det som ännu mera fusk än vad det är att få goda råd. Sådant må yrkesfiskarna använda men i min bok har det inte med sportfiske att göra. Hellre bompass än ekolod.
Själv är jag en anhängare av kartor och sjökort och hade inte varit hemma länge innan jag beställde ett stort (och dyrt!) kort över Hardangerfjorden. För snart 40 år sedan. när jag var ny i Norrtälje, köpte jag dubbla uppsättningar sjökort över vattnen norr och söder om staden. Det ena paret lät jag rama in och de hänger på mitt kontor. Det andra klippte jag i för fältmässigt bruk lagoma bitar vilka jag sedan plastade in. Förmodligen en av de vettigaste investeringar jag gjort i fiskeutrustning.
Exakt hur jag ska göra med mitt norska sjökort har jag ännu inte bestämt. På väggen hamnar det dock inte och grundtipset är nog att jag "portionsförpackar" det i plast. Säkert är att jag under de kommande månaderna kommer att studera och memorera vattnen intill Rosendal. Kanske kan jag hitta något ställe som inte Anders känner till?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar