Aldrig ska man aldrig säga, men jag tror aldrig att jag kommer att börja binda flugor. Visst, det är säkert en givande hobby, men själv tycker jag att det är tillräckligt pyssligt att knyta linor och tafsar. Särskilt som jag fortfarande tror att jag ser bra och aldrig (!) har med mig läsglasen när jag är ute och fiskar.
Dessbättre har jag fiskekompisar som knyter. Flugor, alltså. Så i morse när jag på väg ut till Väddö passerade brevlådan låg där en ask nyknutna (tack Joel!) och det första Peter gjorde när jag träffade honom vid Sandviken var att hala fram en ask för att visa sina senaste altster och presentera mig två av dem (tack, Peter!).
Kompisar är gott att ha och är man flugfiskare med alltmer sviktande närseende så är det tacknämligt att de är entusiastiska flugbindare. För det där med att binda flugor verkar vara lika beroendeframkallande som själva fisket och jag har redan listat ut att de som ägnar sig åt detta producerar oerhört många fler flugor än vad de själva hinner använda (och jag - man är väl kompis - hjälper dem mer än gärna med att hantera överskottet...).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar