Medveten utrotning

Även idag blir våra makthavares förskingring av de svenska fiskevattnen föremålet för min uppmärksamhet. Det är ett svineri som pågått länge och väl inte lär sluta förrän den sista spillran av livskraftiga bestånd har utplundrats. Vestigia terrent. Och jag tror dessvärre inte att de lärt sig bättre. I vart fall är det just ingenting som tyder på det.

Här salig Jan Olssons betraktelse över hur det gick till när blekan utrotades.

Klassiska UL-rullar

En Alcedo Micron skulle jag vilja ha, men det har jag inte så någon bild eller närmare presentation av denna italienska kultrulle kan jag inte bjuda på. Men det vore ändå fel att i ett inlägg med rubriken "Klassiska UL-rullar" förbigå den med tystnad.

Mitchell 408

Mitchell 308 Prince och den snarlika 408 hör till de bästa rullar som någonsin gjorts för det lättaste haspelfisket. Väger in precis under 200 gram och byggda med den kvalitet och precision i drev och övrig mekanik som gjorde deras större syskon Mitchell 300 till den genom tiderna mest sålda rullen. Skillnaden mellan 308 och 408 är utväxlingen. 408:an är high speed-modellen. Båda rullarna är relativt vanliga och kan köpas till humana priser.

D.A.M. Quick Microlite

Tyska D.A.M. lanserade i början av sextiotalet Quick Microlite, en oerhört fin liten rulle med snäckdrevsmekanism i brons och stål. Många tror att Microlite och Qiuck 110 är olika benämningar på samma rulle men så är inte fallet. 110:an är också en fin UL-rulle men något större och tyngre än Microlite. Förvirringen uppkom när 110:an kom 1967 eftersom den då kallades Quick 110 Microlite. När N-serien kom 1974 kallade man 110-modellen för just Quick Finessa 110N. Microlite är såpass ovanlig att det är svårt att säga något om prisbilden men fina exemplar brukar man få ge dryga tusenlappen för.

ABU Cardinal 33

Svenska AB Urfabriken (ABU) väntade ända till 1975 innan UL-versionen av Cardinal lanserades. Modellbeteckningen blev Cardinal 33. När tillverkningen lades ned tvangs man återlansera rullen någon gång på åttiotalet och numera tillverkas Cardinal 33:or fortfarande i Japan och USA. En synnerligen eftertraktad rulle och exemplar i gott skick betingar regelmässigt priser med fyra siffror.

Daiwa 1000D

Daiwa blev ett stort namn sedan man lanserat sin silverserie med utanpåliggande spolar och bland märkets modeller för UL förtjänar 1000D, den guldfärgade Mini-Mite och grisnosrullen SS Tournament 700 att framhållas.

Daiwa Mini-mite

Daiwa SS Tournament 700

Daiwa SS Tournament 700 är en rulle som utmärker sig för såväl fina kastegenskaper som en extremt mjuk och jämn slirbroms. Trots att den har flera decennier på nacken tillverkas den fortfarande och har en stor skara anhängare. Den har också bärgat flera världsrekord inom det salta fisket.

Super?

Jag hör till den lilla (?) skara sportfiskare som inte är frälst på de sk superlinorna (flätlinor, braid, PE, stumlinor eller vad man nu ska kalla dem). Idag (för vilken gång i ordningen har jag sedan länge tappat räkningen på) fick jag återigen vatten på min kvarn. En dryg timmes kastande efter havsöring slutade abrupt med ett präktigt skatbo. Mitt fina genomlöpsdrag for halvvägs till Åland men spöt klarade sig dessbättre. Jag hade igen lust att försöka reda ut härvan på plats så jag vevade försiktigt in linan, konstaterade att det regn som hängt i luften tröttnat på att hänga och packade ihop min utrustning för hemfärd.

Visst, PE-linorna har sina fördelar men även sina definitiva nackdelar. Den frekvens med vilken man råkar ut för missöden liknande det jag råkade ut för idag hör till ett av dem. Dessutom finns det idag monofila linor som är oerhört mycket bättre än de jag växte upp med. Och som så gott som aldrig ställer till med trassel. Dessa linor förtjänar epitetet super minst lika mycket som trassellinorna.

Nu ska jag ta en öl och en macka och sedan ska jag se vad som är att göra åt haveriet. Blir det nödvändigt att ta fram kniven lutar det åt att jag river av eländet och spolar på en fräsch monofil nylonlina.

Ledsamt

Det börjar kännas vemodigt, för att inte säga ledsamt, att idka kustfiske i vår kraschade Östersjö. Lyckas man utrota även strömmingen så är det nog slut, åtminstone såvida man inte nöjer sig med LRF efter simpor, smörbultar och tånglakar och att meta mört och braxen i innerskärgårdens dyvikar.

Idag kastade jag ut mitt maskagnade paternostertackel från Kapellskärs ångbåtsbrygga. Rent hypotetiskt metade jag sik, dvs om hypotesen är att det fortfarande finns några sikar kvar i den delen av skärgården. Dessvärre är det inte mycket som tyder på att så är fallet.

Stora finlandsfärjor som i profitintresse och för att folk ska få dricka och köpa billig (nåja) sprit är det fortfarande gott om. Förmodligen är de fler än sikarna och tonnagemässigt är det inget snack om den saken. Det finns uppenbarligen många intressen som är högre prioriterade än den marina miljön och faunan.

Tyst hav?

Nyligen konstaterade jag att det till följd av storskaligt fiske havererande strömmingsbeståndet i Östersjön inte bara var en förutsebar katastrof utan en som våra politiker med öppna ögon administrerat. Den som bryr sig kan ju läsa den här artikeln ur Svensk natur från 2018, dvs ganska mitt i den femårsperiod under vilken det svenska uttaget av strömming, enligt Stockholms universitet, ökat med 70 %och detta trots en förmodligen under samma period minskande konsumtion av strömming som matfisk.

"Fångsten går i huvudsak inte direkt till svenska matbord utan till den så kallade skrapindustrin, där den blir djurfoder och olja. Pälsdjursuppfödare är en målgrupp. Marknadspriset brukar ligga runt 2 kr/kg vilket gör att de ovannämnda 33 fartygen kan ta hem fisk värd uppåt 170 miljoner kronor."

Det hela är ett idiotiskt sätt att utan hänsyn till miljö- eller hållbarhet hålla en flotta av industritrålare under armarna istället för att låta dem som investerat i dem ta ansvaret för sin felsatsning eller på annat sätt subventionera en avveckling av schabraken. Praktisk politik när den är som sämst. Eller när den är som vanligt. Jag har svårt att se skillnaden...

Telemetspöt Rediviva

Till min fjortonårsdag var mitt önskemål ett femmeters teleskopiskt metspö, med rullfäste och spöringar, och ett sådant fick jag. Ett lagom långt telespö är ett fantastiskt användbart fiskeredskap som inte borde saknas i någon sportfiskares arsenal. Vad som är lagom längd beror litet på, men någonstans mellan treochenhalv och femochenhalv meter skulle jag vilja ange som ett riktmärke. Förvisso går det i många situationer alldeles utmärkt att meta med ett kortare spö, men då kan man ju lika gärna använda sitt (eller något av sina) vanliga haspelspön och över sex meter i längd tenderar att bli väl otympligt (även om det finns situationer som närmast kräver ett såpass långt eller ännu längre spö).

Många, för att inte säga de flesta "seriösa" svenska sportfiskare fnyser åt den här spötypen (liksom åt teleskopiska spön överhuvudtaget) men jag gillar den. Jag har i min spögarderob såväl två- och tredelade metspön med holkdelning som teleskopiska spön och om sanningen ska fram så använder jag oftast telespöna och det skäms jag inte för. Tvärtom så tycker jag att tiden är mer än mogen att rehabilitera detta underskattade och förtalade redskap

Telemetspöts vanrykte har flera orsaker. En är att svenska tillverkare (på den tiden sådana fanns) och importörer nischat in denna spötyp (liksom övriga teleskopiska spön) som lågprisprodukter vilket innebär att de kommit att förknippas med låg prestanda och kvalitet. Man behöver dock bara ge sig över till kontinenten (virtuellt) för att finna ett betydligt större utbud, omfattande även mer påkostade varianter, av telemetspön.

En annan sak som bidrog till telemetspöts dåliga anseende här i landet är att flugfiskarna på sjuttiotalet närmast rasade mot företeelser som fiske med telemetspö och plastkula, telemetspö med slangsänke och tubfluga eller (det allra värsta) mask (!) i vatten där det simmade salmonider. Det här var på den tiden då golfklubbarnas medlemsmatriklar fortfarande angav medlemmarnas titlar. Hur som helst så lät det i vissa kretsar (den som inte tror mig får väl rota fram fisketidskrifter från tiden) som om det borde vara skottpengar på dem som fiskade med telemetspö och i de butiker som sålde fiskegrejor stod de litet i skamvrån. Ungefär där angeldonen, gäddsaxarna och knallkorkarna sedan, innan de helt försvann, hamnade. Kort sagt så var ett telemetspö inte något man som sportfiskare gärna skyltade med.

Förutom de i det föregående stycket nämnda metoderna är ett telemetspö naturligtvis användbart till mete - såväl flöt- som bottenmete - och fiske med bombarda. Till fiske efter strömming/sill och makrill med häcklor använder många ett telemetspö eftersom längden underlättar när det långa tacklet ska hanteras. Kniper det så kan man naturligtvis kasta ut ett drag eller en spinnare men till det är ett vanligt haspelspö smidigare.

Varför behöver man då ett så långt spö? Man kastar ju tillräckligt långt med ett sjufots haspelspö och med ett sådant kan man såväl bottenmeta som meta med glidflöte. Det är inte främst för att kasta långt man är betjänt av ett längre spö utan för att kunna hantera långa tackel och för att kunna kontrollera linan vid fiske på distans. Med ett spö på fem meter kan man hantera ett tackel med fast flöte för mete på djup på fyra meter eller mer och med ett långt spö tar man lätt och snabbt hem eventuell slacklina och kan kroka en fisk som nappar när ett flöte några tiotal meter bort plötsligt dyker. Vid fiske från land är någon eller några extra meter spölängd ofta ovärderliga och möjliggör fiske från platser där man med ett kortare spö bara kan titta på vegetation eller andra hinder, rycka på axlarna och leta reda på ett mer tillgängligt ställe. 

Vill man på ett enkelt sätt (resandet är ju i dessa covidtider problematiskt så det är inte helt lätt att ta sig till en spansk, portugisisk eller fransk fiskebutik) få tag i ett vettigt telemetspö så har franska Decathlon ett bra utbud som är tillgängligt via deras hemsida. Ett annat tips är spanska waveinn.com. 

Ett av mina favoritspön är Decathlons Caperlan Riverway V500 som finns i
längderna 450 resp 550 cm. Jag gillar särskilt greppet i gummikork och att rullfästet är av typen flyttbara ringar. Snyggt är det också men framförallt är det ett trevligt spö att fiska med. Till bottenmetet använder jag gärna samma märkes SenseaTip 5 i 350 cm längd. Det spöt har en utbytbar topp och som tillbehör kan man köpa ett set med två toppar i olika styvhet avsedda för olika vikter

Till telemetspöt hör en rulle, lämpligen en öppen haspelrulle. Vid mete används rullen annorlunda än vid spinnfiske med konstbeten och annorlunda krav ställs. Litet elakt kan man säga att rullen vid mete mest är ett glorifierat linmagasin. Viktigast är, särskilt vid mete med tunna linor, att rullen har en jämn och bra slirbroms. Utbytbara spolar är, som alltid, ett plus. Däremot vevar man mindre när man metar än när man fiskar med drag så kraven på drev och lagring är inte lika stora på en metrulle. Bakbroms är praktiskt men inte nödvändigt. Själv använder jag ofta äldre rullar och några rekommendationer är Mitchell 300/330/410, ABU 444A, ABU 503/505/506 och Mitchell Punch.

Helt jävla otroligt!

 

Chockad men in te ett dugg förvånad blir jag när jag idag  till mitt morgonte läser följande notis:

Storskaligt  strömmingsfiske  oroar

Det storskaliga svenska strömmingsfisket i Östersjön har ökat med 70 procent de senaste fem åren, visar statistik från Stockholms universitet.

Det är en oroande utveckling, säger Henrik Svedäng, marinekolog vid Stockholms universitet, till P4 Gävleborg. Om inga åtgärder vidtas finns enligt honom risk för att utvecklingen leder till att strömmingsbeståndet försvinner.

– Vi har sett det här hos torsk. När de är försvunna tar det lång tid innan de återkommer. Det kan få katastrofala följder, säger Henrik Svedäng till kanalen. (TT)

Varför inte förvånad? Jo, därför att det är så här våra valda makthavare - på såväl nationell som internationell nivå - alltid hanterat och förmodligen alltid kommer att hantera väl kända långsiktiga problem som inte yttrar sig genom att saker exploderar på gatorna i huvudstaden eller andra mer spektakulära sätt. Att fiskbestånden i Östersjön kraschat eller är på väg att krascha till, blanda annat, följd av överfiske har varit känt i decennier och så låter man det riktade industrifisket mot en av de viktigaste arterna öka med 70 % på fem år. Lika typiskt som vansinnigt. Och så beskärmar man sig över politikerförakt...

Något som inte ökat de senaste åren är konsumtionen av strömming. Här i landet. Som mat. Strömmingen är ju en fet östersjöfisk och alltså impregnerad med dioxin. Sådant ska man helst inte få i sig. Därför mals gissningsvis strömmingen till fiskmjöl som används till foder i bla fiskodlingar. Sedan kan man ju fundera över om det är fiskodlandet eller dioxinhalten i den odlade fisken som ökat parallellt med strömmingsfisket. Å andra sidan kanske man gör kattmat av den. 

Östersjön är körd och skulle de som makten haver lyckas göra något för att rädda klimatet skulle jag bli förvånad. På sikt spelar det ingen roll men det är ändå en smula ledsamt.

Solen skiner!

Vårtrött?

Seger! Åtminstone känns det så, ljusets seger över mörkret, denna vårdagjämning 2021. Förresten känns det så varje (v)år och i morgon ÄR dagen längre än natten! Nu gäller det bara att hitta den där sprittande känslan i kroppen som just denna lördag lyser med sin frånvaro. Och i morgon ska det blåsa halv storm så kanske blir det inget fiske för min del denna helg? Just nu lyssnar jag på jazz och väntar på... någonting. Eller att jag ska komma mig för att göra någonting. Man kanske skulle masa sig ut i köket och bre en macka? Det är fortfarande gott om tid. Solen går inte ned förrän kl 17.59...

Mer om min tjeckoslovakiska avfasningsspindel

I mitt förra inlägg konstaterade jag att mina språkkunskaper är, åtminstone vad tjeckiskan anbelangar, synnerligen bristfälliga. Dessbättre finns det nu hjälpmedel vi kan använda i vår oförtröttliga kunskapsjakt. Språkbarriärer hör det förflutna till. Så med hjälp av googles översättningsfunktion tog jag mig an en ungersk hemsida som tycktes innehålla information om Tokoz TAP haspelrullar. Och det är sant som det står i Skriften: Sök och du skall finna!

Detta är vad jag fann:

Mycket speciell avfasningsspindel. Trumman roterar med en annan hastighet än koppen, så den staplar sladden lika bra som om trumman skulle gå upp och ner som med traditionella rullar.
Metallhölje, metallkopp, metall vev, plasttrumma. Exakt justerbar broms.
Tillverkas i 3 storlekar: TAP 432, TAP 441, TAP 451

Made in Czechoslovakia

Tokoz TAP 441

När jag var grabb och fram till 1993 fanns det en stat som hette Tjeckoslovakien. Om det landet visste man inte mycket, dels därför att det låg på andra sidan om den så kallade järnridån och dels därför att dess invånare talade ett obegripligt tungomål. Spela ishockey kunde man och i varje svensk sport- eller järnhandel kunde man köpa enkla, grönlackerade, rullar avsedda för fiske. Mete eller, möjligen, flugfiske. På statstelevisionen (vår svenska) visades tjeckiska dockfilmer.

Nu är järnridån sedan trettio år borta och själv kör jag en Skoda, men om Tjeckien och Slovakien vet jag fortfarande rätt litet. Nyligen blev jag även ägare till en tjeckoslovakisk haspelrulle, en Tokoz TAP 441. Om den vet jag ännu rätt litet, men eftersom det står made in Czechoslovakia på kartongen så bör den vara åtminstone trettio år gammal. Fast ny. NIB.

Till att börja med så har den en fin snäckväxel och det är någonting jag gillar. För det andra så har den en rad originella tekniska lösningar, ungefär som ABU:s Suverän, fast annorlunda.

Spolen sitter i vinkel mot spolaxeln. När man första gången ser det så tror man att axeln är bockad, men så är inte fallet. När man vevar upptäcker man att spolen saknar den fram- och återrörelse (oscillering) spolen på en haspelrulle vanligen har. Däremot roterar den sakta, vilket spolen på en haspelrulle normalt inte gör. Konstruktören av rullen har på detta, alternativa, sätt löst problemet med att få en jämn linuppläggning. Om det är genialt vet jag inte men det är definitivt annorlunda. Dessvärre lider rullen av en miss i designen, nämligen att bygeln har en tendens att kollidera med spöhandens knogar. Det är varken särskilt annorlunda eller genialt utan enbart störande. Den här rullen får därför, som de tidigare nämnda grönlackerade rullarna från samma tillverkare, bli en metrulle. 

edit   Linuppläggningen fungerar, i vart fall för monofil nylonlina och efter de krav man ställde på den tid från vilken rullen härrör. Extrem kryssuppläggning vilket helt eliminerar risken för att linan ska skära ner i underliggande linlager.

It´s a mystery

Livet är fullt av mysterier. Och väl är det, för det bidrar till att göra det intressant och hur hemskt vore det inte om livet var ointressant? Hemskt tråkigt.

Det mysterium jag just nu grubblar över är måhända inte existensiellt och heller ingen stor sak, men ändå. Den förträfflige Alan Hawk publicerar på sin hemsida oerhört initierade och välskrivna recensioner av haspelrullar (företrädesvis av tyngre modell avsedda för det salta fisket) och de flesta (alla) av dessa har jag läst med stor behållning och detta trots att det fiske jag ägnar mig åt inte kräver sådana rullar. Mysteriet rör rullen D.A.M. Quick FD, närmare bestämt den påkostade nya version av de klassiska Quick med snäckväxel som en gång i tiden tillverkades i dåvarande Västberlin och ännu närmare bestämt mr Hawks recension av sagda rulle.

Mitt intresse betingas av att jag själv äger rullen (i storlekarna 100 resp 200) och mysteriet består i att hemsidan nu i flera år haft en länk till recensionen men länken varit, är och förblir (?) död. Så jag undrar. Finns recensionen? 

Billigt men kanske bra

Kayoba är Julas varumärke för friluftsprylar, däribland fiskeutrustning. Definitivt lågpris, men det är ju inte alltid fel. Det här draget ser trevligt ut så jag tog två. Originalkroken går direkt till metallåtervinningen men sedan ser det helt OK ut. Kompakt men ganska brett så det bör kasta bra men ändå kunna tas hem i vettigt tempo utan bottennapp. Jag gillar färgen och storleken. Det bör kunna locka hugg från i stort sett vilken rovfisk som helst.

Columbian No 66

Columbian No 66 är en no-nonsense haspelrulle från, gissningsvis, femtio- eller sextiotalet och säkert från Japan. Det senare anges både på kartongen och rullfoten. I övrigt är den information jag fått fram om rullen sparsam, faktiskt inte mycket mer än vad som står på den etikett som klistrats på den pappbox rullen levererades i. Av den sprängskiss som ligger i kartongen kan utläsas att utväxlingen är 1:3 och att spolen rymmer 340 yards 6 lbs (vilket brukar betyda 0,25 mm) lina.

Enkel men rejäl är väl en rimlig summering. Helt i metall (utom vevknoppen).

Fiskekompisar

Aldrig ska man aldrig säga, men jag tror aldrig att jag kommer att börja binda flugor. Visst, det är säkert en givande hobby, men själv tycker jag att det är tillräckligt pyssligt att knyta linor och tafsar. Särskilt som jag fortfarande tror att jag ser bra och aldrig (!) har med mig läsglasen när jag är ute och fiskar.

Dessbättre har jag fiskekompisar som knyter. Flugor, alltså. Så i morse när jag på väg ut till Väddö passerade brevlådan låg där en ask nyknutna (tack Joel!) och det första Peter gjorde när jag träffade honom vid Sandviken var att hala fram en ask för att visa sina senaste altster och presentera mig två av dem (tack, Peter!).

Kompisar är gott att ha och är man flugfiskare med alltmer sviktande närseende så är det tacknämligt att de är entusiastiska flugbindare. För det där med att binda flugor verkar vara lika beroendeframkallande som själva fisket och jag har redan listat ut att de som ägnar sig åt detta producerar oerhört  många fler flugor än vad de själva hinner använda (och jag - man är väl kompis - hjälper dem mer än gärna med att hantera överskottet...).

LuXor Mer - Saumon

Finare - mekaniskt eller estetiskt - än så här är det svårt att göra en haspelrulle! Pezon & Michels LuXor Mer-Saumon Leger av 1955 års modell (dvs modellen kom då men den individuella rullen kan vara tillverkad senare).

Mer betyder hav och saumon är franska för lax. Modellbeteckningen anger alltså det tilltänkta användningsområdet för rullen, med tillägget leger som betyder lätt. En rulle för lättare kust- och/eller laxfiske, således. Och det kommer min att användas till även om den är så fin att bara titta på att jag skulle kunna ha den uteslutande som prydnad. Men den får hellre pryda sin plats på något av mina kustspön än att ligga och samla damm på en hylla. Det är mycket roligare så.

Den snart sjuttio år gamla rullen är i suveränt skick. Förmodligen är den sparsamt använd och extremt väl omhändertagen. För det senare talar att den känns välsmord och förmodligen bara behöver ny lina för att åter tas i bruk (men jag ska naturligtvis öppna den och kolla hur det är ställt inuti och yttre rörliga delar får sig förstås en droppe olja).

Att jag går igång på gamla franska haspelrullar känner den som följer bloggen redan till. När det gäller den här modellen får den extra plus för formspråket (jag tycker att cirkelrunt är den åtminstone estetiskt optimala formen för en haspelrulles vevhus) och färgen. En Mitchell 306 är objektivt sett en minst lika bra rulle med motsvarande kapacitet och för samma användningsområde som LuXor Saumon-Mer Leger och en av mina favoritrullar, men skulle jag tvingas att (hemska tanke!) välja en ev dem så skulle det bli den vackert akvamarinfärgade luxorrullen.

Gamla favoriter 21: Heintz Blinker

 

Samma fisk - Esox lucius - som vår svenska gädda simmar även i tyska vatten och är där, precis som här, ett eftertraktat byte för Petri bröder (som sportfiskare kallar sig på tyska och vill du hälsa på en tysk sportfiskare så är den korrekta frasen "Petri heil!"). Ett beprövat tyskt gäddrag är Heintz Blinker (men jag har sett likadana drag som det stått Balzer på). Hur länge draget tillverkats vet jag inte säkert men det ansågs som en klassiker redan för ett halvsekel sedan när jag fick  mitt första. Mina senaste köpte jag i går på Dogger och de ser ni på bilden ovan. Heintz tillverkas inte längre i Tyskland men inte längre bort än i Polen. Jag gissar  att detsamma gäller för övriga D.A.M. skeddrag.

Heintz påminner om Special och finska Professor, dvs är utstansat som en stiliserad fiskprofil. Dragen på bilderna är i tjock plåt, 11 centimeter långa och väger 45 gram.

edit 210312.  Nu vet jag, tack vare den lika uppmärksamme som initierade Hans van der Pauw, tämligen exakt när Heintz började tillverkas och för första gången draget provfiskades har jag till och med ett alldeles exakt datum: Den 1 oktober 1906. Tack Hans!

Om detta och annat rörande skeddrag kan ni läsa i den här artikeln av Hans. Gör det!

Ett halvsekels utveckling 2

I ett tidigare inlägg länkade jag till en youtubevideo i vilken den gamla Abumatic 170 jämförs med den nutida inkarnationen av samma rulle. Här är en mer ingående jämförelse gjord av Coenraad van den Heever publicerad på realsreels.com. Man skulle naturligtvis kunna invända att jämförelsen inte är riktigt rättvis eftersom det ju är två olika rullar som jämförs, även om de är snarlika till utseendet och säljs under så gott som identiska modellbeteckningar. Samtidigt är det, av just det skälet, både rimligt och rättvist att göra jämförelsen.           

Ännu vet ingen hur gammal en Abumatic kan bli

– Nej, men när den börjar låta ska man stoppa den i vattnet en stund. Det har jag lärt mig." Alla sätt utom de tråkiga lär ju ska vara bra, men börjar en rulle föra oväsen så är nog isärtagning, rengöring och applicering av lämpliga smörjmedel (fett och olja) lämpligare än blötläggning. Citatet är ur en intervju med Nils-Rune Edström, stolt ägare till en Abumatic 150 som vid intervjutillfället använts i 52 år. Att just den rullen fortfarande fungerar säger mer om konstruktionens förträfflighet än om det förträffliga i Nils-Runes metod att serva den.

De flesta av de abumaticrullar som under sextio- och sjuttiotalen översvämmade landet och av vilka antagligen de flesta ännu finns kvar i garage, sommarstugor och sjöbodar eller liggande i vinds- och källarförråd har nog inte ens fått det minimum av underhåll som Nils-Rune gett sin. Så länge de använts regelbundet (dvs någon gång per sommar) har fabrikssmorningen rörts om så att den inte stelnat, men i många av dem har fettet stelnat så att dreven är ihoplimmade. Och konserverade. Ägnar man en sådan rulle litet omsorg så är den snart som ny igen.

Måluppfyllelse

Mål ska man tydligen ha för det man ägnar sig åt. Riktigt varför, när det handlar om sådant man gör uteslutande för sitt eget höga nöjes skull, begriper jag inte. För mitt fiske har jag bara ett mål. Att komma ut. Det gjorde jag idag. Kallt var det och ingen fisk fick jag, men jag nådde mitt mål.

Yokozuna X-Sand

I mitt gädd- och abborrfiske använder jag oftast mjukisbeten men när det handlar om havsöring är det av någon anledning nästan alltid ett skeddrag (genomlöpare) eller en kustwobbler jag förlitar mig på. Nu har jag dock hittat ett intressant alternativ.

Yokozuna X-Sand är en 15 centimeter lång tobisimitation i vikten 25 gram. Betet är färdigriggat och vikten ingjuten i plasten. Jag drog på munnen åt förpackningens baksida som var översållad med varningstexter på olika språk som förklarar att det är ett fiskeredskap och ingen leksak och att kroken är extremt vass. Nu sitter jag med ett plåster på höger långfinger och skriver detta.

edit 210306.  Nu är betet testat och även om det inte blev någon fisk så verkar det hålla måttet. Bra kastlängder och fin gång. 

Ett halvsekels utveckling

Är dagens rullar bättre än de som fanns att tillgå när jag var grabb? De borde vara det, eller? Samtidigt är det svårt att göra rättvisa jämförelser. Personligen anser jag att en Ambassadeur 5000 från början av sjuttiotalet är minst lika bra som vilken som helst av dagens multirullar (och bättre än de flesta). På haspelsidan är det blandad konfekt men funktionsmässigt står sig en Mitchell 300 eller en Cardinal 66 fortfarande väl (och spöar kvalitetsmässigt det det allra mesta, för att inte säga allt i dagens utbud). Här har du en annan fiskares synpunkter på hur ABU förvaltat en av sina stora succéer - Abumatic 170.

Abumaticrally 1

Den första maj är det dags för dig att leta fram din gamla Abumatic! Eller din nya. Eller din Moon, Daiwa, Johnson, South Bend eller vad din inkapslade haspelrulle nu heter. Har du litet framförhållning så är rullen redan framletad, funktionstestad och vid behov servad och fylld med lina när klockan slår 24:00 valborgsmässoafton så att du kan utnyttja hela det kalenderdygn som heter den första maj 2021 till att fiska. Med din Abumatic (eller vad du nu har för rulle).

Fortsättning följer...

Atlantis årsmodell -54

En skönhet!

E

Man (i alla fall jag) blir glad när man ser sådant här.

En rejäl spole.

Jag älskar pilen! För oss som inte alltid har backspärren påslagen är det
ju annars lätt att i upphetsningen när det nappat råka veva åt fel håll.

Rejäla haspelrullar med snäckdrev är något jag gillar. Här är en som får mitt fiskarhjärta att klappa, en Atlantis kusthaspel från mitten av femtiotalet, tillverkad av tyska Platil. I behov av service och lina men annars klar att tas med till kusten. Titta och njut!

Var är fiskets etik?

...och det är inte (bara) jag som säger det, nej det är sportfiskeprofilen Gunnar Westrin som, enligt Fiskejournalen, ryter till. Vad som fick Westrin att gå igång kan du själv läsa i hans artikel. Det handlar om skitaktighet (Westrins uttryck som i sammanhanget är välfunnet) i olika avseenden.

De flesta (?) av oss vet hur vi ska bete oss men som i så många sammanhang räcker det med några enstaka ruttna äpplen för att skämma hela lådan. Vi riktiga sportfiskare dras i allmänheten ögon över samma kam som de som inte sköter sig.

Förr såg Sportfiskarna det som angeläget att såväl upprätthålla en viss etisk nivå på det vi kallar sportfiske som att framhålla de minimiregler för uppförande sportfiskare bör iaktta. Några enkla budord, inte på stentavlor men väl tryckta under en vacker öring målad av Rolf Smedman. Så för ett antal år sedan tyckte man på förbundet att dessa regler blivit ett alltför besvärligt bagage och de gömdes undan. Om något formellt beslut togs vet jag inte men hade reglerna antagits genom ett sådant så bör det ha krävts.

Reglerna var (är) enligt min blygsamma uppfattning bra och en enkel insats förbundet skulle kunna göra för Sportfisket vore att åter anta dem och posta dem på sin hemsida. Hade de följts så skulle Westrin inte behövt ryta till.