När onkel Dagobert någon gång i mitten av sjuttiotalet lärde mig att kasta med flugspö svor han (på sydtyska) ve och förbannelse över mig när jag snärtade av tafsen. Förbannelsen satt i såtillvida att jag nu när jag återupptog min bekantskap med flugfisket inte, förrän idag, snärtat av någon tafs.
Idag gjorde jag det två gånger. Båda gångerna blev offret en Lazer Shrimp. Första gången det hände såg jag, av en tillfällighet, när jag upptäckt att tafsen var tom och vadat in mot land, min fluga på bottnen i decimeterdjupt vatten och kunde således rädda den.
En timme senare, när ljuset snabbt höll på att falla, upptäckte jag igen at tafsen var tom. Nu började det bli väl mörkt att knyta på en ny fluga men, mer eller mindre på skoj, sa jag till Peter att: "Ingen får åka hem förrän vi har hittat min fluga!" "Här är den" svarade Peter, böjde sig ner och plockade upp min Lazer Shrimp som sköljts upp på stranden.
På söndag ska den få chansen igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar