Om vadning och vadare, 4

Idag var jag ute på Väddö. Vinden var inte särskilt stark men det var rejäla dyningar och dito bränningar inne på grundvattnet. Det brukar bli så när vattenmassorna i det djupa Ålands hav väl kommit i rörelse. Hur som helst så bedömde jag det, efter några försök så om inte direkt livsfarligt så meningslöst att försöka fiska där. Min yngre och mer ivriga fiskekompis, Joel, hade nya vadare och hade redan varit ute några timmar när jag anslöt och han hade mycket riktigt varit nära att slås omkull när han varit aningen för djärv. Själv täljde jag mig en provisorisk vadarstav men inte ens med stöd av den kände jag mig säker när jag försökte ta mig såpass långt ut att det var rimligt att försöka kasta. En vadarstav är annars ett förträffligt hjälpmedel och borde, strängt taget, alltid ingå i utrustningen.

Förhoppningsvis har sjön lugnat sig tills i morgon. Vi omgrupperade till en lävik där det gick att vada utan att riskera att bli dränkt men där var vattnet som kålsoppa. Det är ett gott tecken. I morgon är det förhoppningsvis vadbart och lagom grumligt (men inte så att man får gräs på kroken i varje kast). I så fall är förhållandena närmast ideala (men det betyder ju inte att man garanterat får fisk).

Man kan, för övrigt, ställa sig frågan om det längre finns såpass mycket havsöring kvar i skärgården att det är meningsfullt att fiska efter den. Nyligen avgjordes Österåkers sportfiskeklubbs Seatrout Challenge. 100 fiskare (med båt!) lyckades tillsammans få upp tre (3) godkända fiskar.