Legender dör aldrig

På söndag är planen abborrfiske i kanalen. Under det moderna UL.spöt i kolfiber kommer antagligen en ABU Cardinal 33, fylld med 0,16 mm monofil nylonlina, att hänga. En rulle från 1975. Lika bra nu som den var då och bättre än det mesta som har tillverkats senare.

 

Fortfarande tillverkas, men inte av ABU (som ju inte lägre finns annat än som ett varumärke) denna fina rulle. Rullen i videosnutten är ju en Cardinal 33, låt vara moderniserad. Själv föredrar jag originalet som kanske inte är bättre men mycket snyggare.

 

 

Perfektion

 

 

Av de rullar som en gång i tiden tillverkades här i Sverige av vad som då fortfarande var ett svenskt företag - ABU eller Aktiebolaget Urfabriken - kom några att bli sk kultrullar med trogna följare världen över. En av dessa är Cardinal 33, sladdbarnet ibland urcardinalerna, som introducerades 1975.

Verktygen såldes av ABU när de lagt ned tillverkningen (och i ärlighetens namn så vet jag inte om de nu finns i USA eller i Japan) och nya upplagor av rullen släpps då och då. Originalet håller dock forfarande måtten

 

ABU finns inte längre

För några år sedan lades Napp och Nytt ned. Det var ett tidens tecken. AB Urfabrikens tillverkning av fiskegrejor har nu, definitivt, gått i graven. Den utveckling som pågått sedan Borgströms sålde bolaget har därmed lett till sin logiska slutpunkt och ABU är nu bara ett av alla meningslösa varumärken som internationella kapitalister försöker använda för att lura oss konsumenter. Själv har jag på senare år reagerat genom att köpa det mesta direkt från Kina och får då samma grejor utan att behöva betala extra för ett meningslöst namn.

För visst är det något visst med en rulle "made in Sweden"? Eller är det bara varunamnet som spelar roll? ABU-namnet på generiska grejor från Kina, grejor utan själ och som precis lika gärna kunnat bära vilket annat namn som helst, är inget jag går igång på.

Dessbättre fungerar de svenskbyggda ABU-rullarna fortfarande lika bra som när de var nya så för min del spelar det mindre roll att AB Urfabriken lagts ned. Jag har all utrustning jag någonsin kan komma att behöva. Och även om fabriken där de en gång tillverkades nu är ett museum så är mina Abumatic, Ambassadeur och Cardinal inga museiföremål.

Faktum är att den alldeles utmärkta, koreabyggda, Ambassadeur 5600EXT, känns mer autentisk än de prylar som nu säljs under ABU-namnet.

Favoriter i repris

 

I mina ögon är den här rullen - Cardinal 66, som kom -65... - en av de absolut mest väldesignade haspelrullar som någonsin tillverkats (och det gäller naturligtvis även syskonen 33, 44 och 77). Den är även en av de bästa rullarna någonsin och avgjort den rulle som haft mest betydelse för mig och min sportfiskarkarriär. Och det kan jag tacka Daiwa för. 

Under det sena sextiotalet och sjuttiotalet läste jag, närmast religiöst, Napp och Nytt när den (vanligen runt början av maj) kunde hämtas i de butiker som sålde fiskegrejor. Det var på den tiden sportbutiker (som då ännu mest sålde just sportprylar och inte kläder), järnhandlar, varuhus och butiker som var specialiserade på fiske- och jaktutrustning, ofta i kombination med repvaror. I Napp och Nytt tittade jag på och läste om Cardinal 66. För mig var det DRÖMRULLEN! Perfekt för det gädd- och kustfiske jag oftast ägnade mig åt. Men... den kostade för mycket.

Så - 1975 - kom Daiwa 2500C! Några år senare var rullar som inte hade utanpåliggande spole i stort sett osäljbara och jag kunde, för en struntsumma, på Forum i Uppsala köpa två Cardinal 66 och en Cardinal 66X. Jag har varken förr eller senare känt mig så rik som jag gjorde då.

De tre rullarna lever fortfarande i högönsklig välmåga och har under de år som gått fått sällskap av ytterligare 66:or, 77:or och 33:or. Cardinal 33 kom som något av ett sladdbarn tio år efter Cardinal 66 och är numera något av en kultrulle. Hur många Cardinal 66 som fortfarande används vet ingen men de är, i likhet med det mesta ABU tillverkade på den tiden om inte outslitliga så oerhört stryktåliga. Dessutom har ju de allra flesta fiskerullar en tillvaro där de är ute och fiskar kanske ett dussin gånger per år och annars ligger och vilar...

 

I ärlighetens namn så ligger även mina urCadinaler numera mest i skåpet, utom 33:orna. Däremot använder jag fortfarande mina japantillverkade ardinal C3, C4 och C5. 

Mitt inlägg om Cardinal är bloggens hittills mest lästa. 

Ännu mera kult

 

Att ABU:s första försök att bygga en UL-rulle - Cardinal 33 - resulterade i en kultrulle (även om den i mina ögon är något för tung för att klassas som UL...) har jag redan skrivit ett gäng gånger. Än mer kult är, åtreigen som jag ser det, UrCardinalem, dvs den mångsidigt användbara och suveränt saltvattensäkrade Cardinal 66.

Med en linkapacitet på 200 meter 0,35 mm nylonlina, sin urstarka konstruktion med det suveräna snäckdrevet och en mjuk och jämnt verkande slirbroms är den här sextio år gamla rullen fortfarande en trygg fiskekompis i så gott som alla vatten. Men för att fortsätta fungera måste den hållas ren och smörjas upp då och då. 

 

Kultrulle

ABU Cardinal är en av tidernas bästa haspelrullar och särskilt minstingen - Cardinal 33 - är föremål för en kultartad dyrkan, särskilt i Japan och USA. Själv tycker jag att en välskött 33:a i originalskick duger gott men för den som gärna lägger ned fantasibelopp på  diverse förbättringar finns, vilket den här videon visar, det en el del att välja på.

Kustspinn 2 - spön

Den kanske viktigaste delen av utrustningen vid kustspinn är spöt. Det är spöt som till stor del avgör hur långt man kan få ut sitt bete och därmed vilken yta/vattenvolym man kan fiska av. Spöt har också en avgörande betydelse för ens chanser att bärga en eventuell drömfångst. På spöt sitter en rulle som kan vara antingen av haspel- eller multiplikatortyp. Om rullar kommer jag att skriva senare men jag gör det, när jag nu skriver om spön, enkelt för mig och gör ingen skillnad på om det handlar om haspel- eller spinnfiske.

 *     *     *

Förr, när livet var enklare, var spöna byggda på klingor av, i bästa fall, rörbyggd glasfiber. Jag bortser från att det i en ännu mer avlägsen forntid endast fanns spön av trä eller bambu att tillgå eftersom det då, såvitt känt, inte bedrevs något kustspinn. Åtminstone inte här i Sverige. Det, materialets begränsningar, innebar att nio fot (270 cm) var en ur viktsynpunkt lämplig/optimal längd för tvåhandsspön. För att de inte skulle bli alltför svajiga fick man lov att göra dem så att de kunde kasta viker upp emot 60 gram. Därmed var formeln för vad som på sextio/sjuttiotalet kallades för ett kustfiskespö klar. Det var nio fot långt och kunde hjälpligt kasta beten upp till 60 grams vikt.

 

Mitt första kustfiskespö var ett Daiwa Store Baelt, nio fot långt av rörbyggs glasfiber (även delningen av glasfiber) och klassat för beten vägandes upp till 60 gram. Det inhandlades 1974 (?) på Sportdepoten i Falun. En tre-fyra år senare köpte jag ett till kustspö, denna gång av fabrikatet D.A.M. Även det spöt var nio fot, av rörbyggd glasfiber (med sk spigotdelning) och klassat för vikter upp till 60 gram. Inköpsstället var Liljefors Sport i Uppsala.

Under båda spöna hängde en öppen haspelrulle (ABU Cardinal 66 med 0,35 nylonlina). Den utrustningen innebar att, om man ville kunna kasta rimligt långt, beten runt 28 grams vikt blev något av, som man säger på nutida svenska, default. Betet kunde sedan vara en kustvobblare (typ Jensen Flamingo), ett skeddrag (typ Toby) ett blank/torskdrag (typ Elbe eller Gnosjö) eller en kastpilk (typ Stingsilda). Mer komplicerad än så var varken tillvaron eller kustspinnet.

Inspirerad av artiklar i FiskeJournalen om det danska kustfisket köpte jag, i slutet av sjuttiotalet, ett niofots glasfiberspö klassat för betesvikter -30 gram och byggde även ett spö byggt på en flugspöklinga. inget av dessa var någon höjdare...

 

Så kom då kolfibern. Och bättre bindmaterial, för en spöklinga består ju inte bara av fibrer. Nu började det hända saker! Det första riktigt läckra kustfiskespö jag köpte (från Husbergs i Uppsala) var ett niofots ABU Boron Classic -20 gram. (för att få den lätta och smäckra klingan tillräckligt rapp och spänstig hade man lagt in några längsgående borfibrer), Ett suveränt spö som jag fortfarande gärna använder.

Idag har materialutvecklingen gått så långt att vi har tillgång till tvåhandsspön i olika längder som kastar upp till 12 eller 120 gram med adekvat aktion. Kort sagt så har vi betydligt mer att välja på än vad jag hade när jag köpte mitt Daiwa Store Baelt. Ett annat sätt att uttrycka samma sak är, att tillvaron blivit avsevärt mycket mer komplicerad. På gott och ont...

Det "goda" med hur det var förr var att man inte behövde fundera så mycket (eller köpa på sig så mycket) utan ett niofotsspö med lämplig rulle (vissa körde med Ambassadeur...) var vad som fanns att tillgå, dvs vad man behövde. Istället för att noja över utrustningen kunde man koncentrera sig på själva fisket. Istället för att spendera sina pengar på spön kunde man köpa drag, spendera dem på annat (eller - det här var förr i tiden - spara dem).

Med dagens material är betydligt längre spön än den klassiska niofotaren möjliga att bygga utan att de blir vare sig för tunga eller för svajiga. I vissa situationer - till exempel vid bombardafiske -  kan ett spö runt tolv fot vara att föredra. I andra lägen - till exempel vid fiske med kastpilk från en pir där maximalt långa kast inte behövs - kan en sjufotare vara ett smidigare alternativ. Detta sagt är nio fot fortfarande ganska rätt i de flesta fall och ger en bra kompromiss mellan kastlängd och hanterbarhet. Så som utgångspunkt för den som står i begrepp att skaffa sin första kustfiskeutrustning är en niofotare fortfarande en gångbar rekommendation. Däremot behöver en såpass lång spöklinga inte längre vara klassad för vikter upp till 60 gram för att upplevas som rapp och spänstig. Mina lättaste niofotare är avsedda för vikter upp till 12 gram men känns inte överdrivet mjuka. På de spöna är även relativt små fiskar som makrill och näbbgädda roliga att drilla men de klarar även havsöring när förhållandena är sådana att man vill fresta den med små drag. Däremot blir sådana spön för veka när det handlar om att bända upp annat än ren småfisk som bestämt sig för att stanna intill bottnen.Mina kralligaste niofotare kastar beten upp till 140 gram. Det finns spön som kastar tyngre drag än så, men dels är en gammal man och dels tycker jag att fiske bör vara avkoppling snarare än tungt kroppsarbete, så de påkarna är ingenting för mig. Avgörande för spövalet är vilka beten man vill fiska med och, i viss mån, hur pass stora fiskar man kan tänkas på på kroken.

Längs våra svenska kuster finns det ju numera mest småfisk och en torsk på fem kilo är närmast att betrakta som en sensation. Makrill och näbbgädda kräver inga kraftiga spön och det gör, ärligt talat, inte de havsöringar man kan få kontakt med heller. Så mitt råd är att utgå från de beten man vill använda och hur långt man måste kunna kasta dessa och sedan välja ett tillräckligt långt spö vars optimala kastvikt stämmer med dessa. En förenklad men hyfsat pålitlig tumregel ) givet att spöt är korrekt klassat av tillverkaren...) är att det kastar optimalt med vikter runt 75% av maxvikten. Är det 28 grams drag (en vanlig vikt på drag för kustspinn) man mest kommer att använda så bör ett spö klassat för beten upp till 40 grams vikt vara idealiskt. Kommer man mest att använda 18-grammare bör spöt vara märkt -25 gram osv. En annan, ungefär lika tillförlitlig tumregel säger att den ideala kastvikten bör ligga vid 2/3 av det för spöt angivna viktintervallet, dvs om spöt år klassar 20-50 gram så ligger sweetspoten runt 40 gram. Men det handlar, som sagt, om tumregler och inte några absoluta "sanningar". Dessutom är vad ett spö klarar och hur det kastar beroende av hur kastaren hanterar det så det enda säkra sättet att få veta vilka vikter ett spö är användbart för och vid vilken vikt det kastar optimalt är att själv fiska med det.

När det sedan kommer till spöts aktion (böjprofil) är det mycket en smakfråga. Jag vet att många gillar och rekommenderar överdrivet "snabba" spön till det mesta och visst har sådana, med mer eller mindre utpräglad toppaktion sina fördelar och användningsområden (till exempel vid vissa typer av fiske med kastpilk där man, ungefär som vid jerkfiske, vill med distinkta spörörelser manipulera pilkens gång) men själv föredrar jag, generellt, klingor med progressiv, parabolisk, aktion. Ju djupare (mer parabolisk) aktion ett spö har desto mer effektivt är det när man måste trötta ut snarare än med rå kraft hala in en stor fisk. Det är därför flugfiskarna kan landa stora fiskar på tunn tafs och med rullar utan slirbroms.

Nio fot må vara utgångspunkten men för specifika behov kan andra längder vara motiverade. bombardafisket har redan nämnts men även om man ofta fiskar längs långgrunda stränder där maximal kastlängd är viktigare än bekvämlighet (ett långt spö är jobbigare att hantera under långa fiskepass) kan det vara motiverat att gå upp några fot i längd. Fiskar man från en pir eller något liknande där långa kast inte behövs kan man klara sig med ett kortare spö och man kan, faktiskt, kasta förvånansvärt långt med ett välbyggt sjufotsspö. Eller ännu kortare.

 

Ett problem med långa spön är transportlängden. Skulle man råka bo på en strand och fiska bara där kunde ju en odelad tolvfotare fungera men i den verkliga världen där man med bil eller annat transportmedel ska ta sig och sin utrustning från bostaden till fiskeplatsen krävs smidigare lösningar och med spön över åtta fot kan även ett tvådelat vara otympligt. Dessbättre är tredelade spön numera rätt vanligt förekommande och det finns även ett utbud av sk rese- eller plockepinn-spön. Även teleskopiska spön finns men här är utbudet begränsat och importörerna här i landet har nischat in telespön i lågprissegmentet vilket ofta återspeglas i kvaliteten.

Även om spöskarvarna är ett mindre problem idag än vad de var på den tid då det var metallholkar som gällde så innebär, oundvikligen, en aldrig så bra skarv en försvagning så de bör i möjligaste mån undvikas. Så länge man säkert kan transportera tvådelade spön är det, som jag ser det, utgångspunkten. Enligt min erfarenhet landar man då i att när längden överstiger tio fot blir tredelade spön att föredra. Sedan blir naturligtvis kalkylen en annan om man tex ska flyga någonstans och vill packa sin utrustning. i en resväska (och, alltså, enligt enkel geometri, den maximalt möjliga transportlängden blir vad som går in på diagonalen i den väskan). Mitt kortaste (transportlängsmässigt) för praktiskt kustfiske användbara spö är en sexfotare, klassad -60 gram, som hopskjuten mäter endast 29 cm. Kanske inte mitt förstahandsval som allroundspö, men nog skulle jag stå ut med att tillbringa några dagar på en pir på Teneriffa eller en klippa norr om Lissabon eller vid någon annan kust med det spöt och en lämplig rulle.

Jag, när det begav sig, på en strand i Cascais, Portugal, med ett transportvänligt tolvfots telespö.

 

 

Pancing

På indonesiska (om det nu heter så) betyder ordet pancing fiskespö eller fiske. Det är också namnet på en blogg som drivs av en seriös rullsamlare (som även har en youtubekanal). Den bloggen (och kanalen) följer jag. Det tycker jag att du också ska göra.

Det finns många saker att tycka om när det handlar om fiske. Gällde de bara att fånga fisk så hade jag lagt ner för flera decennier sedan (för efter millennieskiftet har fisket i Östersjöns kustvatten inte varit mycket bevänt med) men nu gillar jag att vara på stranden (utan att behöva bada eller äta glass) och då känns det rätt att ha ett spö i näven även om det just inte fyller någon funktion som fiskeredskap. Jag menar, att kasta är ju också roligt. Själv tycker jag att ett vackert kast är minst lika tillfredsställande som ett bra golfslag.

Men för att återknyta till pancing så måste man ju bara gilla en man som gör ett youtubeinlägg om hur vackert slirbromsen på en Cardinal 66 knarrar. Annars så har man missat något mycket väsentligt. Att jag inte begriper ett ord av vad han säger (utom ABU Cardinal) spelar ingen roll. Jag förstår honom perfekt!

Vad hände med LRF?

Nej, det är inte Lantbrukarnas Riksförbund jag funderar över utan fenomenet Light Rock Fishing. LRF var ju om inte populärt så i vart fall hajpat för ett antal år sedan. Med ett uselt till mediokert fiske längs våra kuster med allt färre och mindre predatorer och invasiva arter som den lilla svartmunnade smörbulten tycktes det ligga rätt i tiden. Även om fångsterna inte blev imponerande vad storleken på de fiskar man drog upp så erbjöd ju LRF åtminstone en realistisk chans till litet sprattel i linänden. Men numera är det ganska tyst och varken de fysiska butikerna eller nätditona direkt översvämmas av LRF-utrustning. Och själv har jag hittills inte, under mina fisken längs våra kuster, sett en enda utövare av metoden. 

 

Litet märkligt är det att LRF inte slog igenom, för det är ju ett realistiskt sätt att förhålla sig till den verklighet vi lever i. Men precis som Fiskeland Gotland tycks vi ha svårt att släppa taget om det som flytt och fortsätter att fiska på ett sätt och med grejor som var relevanta för flera decennier sedan. Då kunde jag när jag for till Gotland över sommaren motivera att packa med Fiske 3-utrustningen (ett niofotsspö för vikter -60 gram och en Cardinal 66 fylld med 0,35 mm nylon) för det blev ju alltid litet torskfiske, kanske vid Digerhuvud, och gäddfiske med de största Killerwobblarna (som vägde 50 gram, det var stort på den tiden...). Idag är chansen till/risken för att jag sommartid lyckas kroka någonting jag inte kan betvinga med LRF-grejor inte ens beaktansvärd. Nu är det förvisso inte lika många som ids fiska som det var förr (när det var mycket var annorlunda och mycket var bättre) men jag kommer garanterat att se fler göra det med Fiske 3- än med LRF-utrustning. 

 

Det fanns en mycket välskriven och trevlig blogg - Light Rock Fishing, Fast på svenska - men den har inte uppdaterats sedan i december 2021 och får väl, även om den fortfarande ligger uppe, betraktas som nedlagd. Vilket är synd. Men läs den gärna och, om du inte redan gjort det, testa själv. Sedan behöver man ju inte kalla det man håller på med för vare sig LRF, UL eller BFC, men det blir hur som helst litet roligare att fiska om man gör det med så lätta don som möjligt. 

Någon gång mot slutet av åttiotalet (?) slog jag på stort och köpte ett niofots ABU Boron Classic, ett lätt men spänstigt spö avsett för kustfiske med beten upp till 20 grams vikt. Det ersatte det gamla, faktiskt rätt svajiga, glasfiberspö som dittills varit det lättaste tvåhandsspöt i min arsenal. Numera har jag lika långa spön klassade -12 gram. Att fiska från kusten med sådana spön hade jag nog uppfattat som närmast absurt på den tiden man hade en realistisk chans att få kontakt med en tiokilosgädda eller en urstark femkilostorsk. Idag är det annorlunda. Så kanske är det, trots allt, läge för en ny förkortning. Eller akronym, för vi talar ju modern sportfiskesvenska. Vad sägs om LCF - Light Coast Fishing? Eller MCF - Modern Coast Fishing?
 

Man kanske skulle downsizea?

 

Jag menar inte att fiska gädda med laxfiskeutrustning snarare än med tonfiskegrejor, nej, vad jag kom att fundera på var att minska antalet prylar (variabler) i utrustningen. Med en Cardinal 66 och en Cardinal 33 (med någon extra spole) täcker man in vad som, på rullfronten, krävs för i princip allt fiske jag ägnar mig åt. Lägger man till det några, en fem-sex stycken, spön så är man "hemma". Vad man (jag) sedan ska göra med (av) de hundratals rullar och spön som blir över är en annan femma.

Det är klar att åtminstone några dussin rullar ville jag väl, om inte annat så av nostalgiska skäl, spara. Till exempel salig fars Mitchell 304 som var den rulle jag lärde mig kasta med.

 

Och spön går ju av så det är lätt att motivera en dubblering av spögarderoben, men fortfarande skulle det finnas sjukt (?) mycket prylar som jag varken behöver eller kommer att ens hinna (OK, 66 år är kanske "ingen ålder" men jag varken kommer att leva eller kunna fiska hur länge som helst) använda.

 

Hittills har jag hanterat överskottet genom att ge bort grejor men mitt kontaktnät är inte tillräckligt stort för att den vägen få ned volymen grejor ill en vettig/hanterlig nivå. Att prångla ut prylar vid blocket eller tradera verkar för meckigt. Kanske skule jag ordna en auktion i sommar?

 Idéer/synpunkter emotses tacksamt.

 

Vad sedan gäller betena - dragen - så har jag väl nu säkert tusen gånger så många sådana som jag hade när jag, i början av tonåren, fiskade som mest. Och nej, jag varken fiskar tusen gånger så mycket eller får tusen gånger så mycket fisk. Faktiskt så fiskar jag avsevärt mera sällan och får inte bråkdelen så mycket fisk nu som jag fick då.

ABU Atlantic 413 Zoom

I mitt förra inlägg lyfte jag ett som många tycker vara ett gammalt men som för mig är ganska nytt spö. Idag handlar det om ett spö jag missade när jag i början av sjuttiotalet skaffade mig en utrustning för kustfiske efter havsöring (och torsk, för då fanns det mycket fisk av många arter längs Östersjöns stränder). På den tiden köpte man nämligen fiskegrejor genom att gå in i de butiker på orten där man bodde och se vad som fanns. Det Daiwa Store Belt jag hittade på Sport Depoten i Falun var ett bra spö men en klass för grovt för havsöring. När jag mot slutet av samma decennium flyttat till Uppsala lyckades jag återigen missa och fick istället ett sladdrigt niofots Fiske 2-spö som jag glömt namnet på.

På den tiden, sjuttiotalet, var det påklistrade etiketter som gällde så idag kan man inte läsa sig till vad det här är för spö eller hur det är klassat. Att det ät ett ABU Garantispö syns fortfarande men jag gissar att den garantin gått ut. Spöt är emellertid lika bra som för femtio år sedan. Om man bara kunde säga detsamma om sig själv...

ABU Atlantic 413 Zoom, som kom -71, hade annars varit just vad jag då behövde. Det stämde inte riktigt in i ABU:s klassystem eftersom det klarade betesvikter en bra bit över 30-gramsgränsen (3/4-1 1/4 oz) men just det var vad som då, under glasfibereran, behövdes för en lång klinga med spänstig aktion.

Helt OK rullfäste och korken är bra den med.

Dessutom hade ABU på det här spöt offrat sitt hemska. skjutbara, Allround rullfäste till förmån för ett traditionellt, fast, rullfäste med dubbla låsringar. Greppen var av kork, klingan i "naturlig" glasfiberfärg, dvs någonstans mellan honungsgul och ljusbrun, spöringarna var ABU:s Streamline med en generöst tilltagen nedre ring.

Så här snygga var lindningarna på sjuttiotalet.

De rullar ABU rekommenderade till spöt var multirullarna Ambassadeur 5000 och 6000 samt haspelrullarna Cardinal 66, 77 och ABU 444A. Själv skulle jag välja en Cardinal 66 eller en ABU 444A. Kanske gör jag det i helgen? I så fall blir det nog en 444:a som legat på soffbordet i några veckor (det är jag som, inte, städar, men jag håller mina rullar i gott skick).

Med dagens spön kan Atlantic 413 Zoom inte konkurrera men det är naturligtvis lika bra idag som det var på sjuttiotalet och precis som det fungerade att kasta och fånga fisk med det då så går det att använda idag. På den tiden fångades  det (jag vet, för jag var med) mycket fisk och fina fiskar. Att man får mindre fisk idag beror inte på utrustningen utan på våra makthavares förskingring av våra fiskevatten.

Berkley SSGS Titanium

I min spögarderob dominerar haspelspön lämpade för kustspinn efter havsöring. Det är en naturlig följd av att det är och under ett halvsekel varit mitt favoritfiske. Många av spöna har därför rätt många år på nacken. Några av de äldsta spöna har fått gå i pension (och för en tio år sedan gjorde jag mig - faktiskt! - av med flera av dem). Andra används regelbundet och står sig väl i konkurrensen med nyare modeller.

Ett, eller snarare två, spö som nog aldrig kommer att tas ur aktiv tjänst är Berkley SSGS Titanium. Jag äger dels en tiofotare klassad för vikter 8-32 gram och en åttafotare för beten 4-24 gram. Dessa två spön täcker in det mesta man behöver för just havsöringfisket.

Klingorna är tvådelade och av IM6 kolfiber. Spöringarna är smäckra och istället för keramiska inlägg är de helt i metall. Dock är det för mig oklart om denna metall är stål eller titan (och jag har sett båda uppgifterna i annonser) men de fungerar hur som helst mycket bra. Inte heller grepp (kork) eller rullfäste lämnar något i övrigt att önska. Till och med de gröna tygfodralen är utmärkta.

Det viktigaste är emellertid spönas kast- och drillningsegenskaper vilka båda är i toppklass och perfekt anpassade för just havsöringspinn. Aktionen är djup, inte överdrivet snabb och klingorna har en rejäl ryggrad när de sätts under belastning. Tiofotaren fungerar utmärkt även till bombardafiske. Exakt när SSGS introducerades minns jag inte men när serien togs ur produktion för en femton (?) år sedan återintroducerades den efter något år. Numera får man emellertid skatta sig lycklig om man kommer över ett begagnat spö. Enligt min uppfattning är det här bland de bästa spön man kan tänka sig för kustfiske efter havsöring.

Under söndagens fiske satt en ABU Cardinal C3 (med 0,24 mm Black Blade monofil nylonlina) under spöt. Det berodde mest på att den rullen låg i ryggan sedan ett abborrfiske. Det fungerade bra men jag skulle ha föredragit C4:an för balansens skull. C3:an sitter annars som en fläskläpp på åttafotsspöt. Naturligtvis kan man använda modernare rullar men det känns skönt och tryggt att veva de snäckdrevsförsedda Cardinal C-rullarna och monofil nylon är vad jag oftast använder till havsöringfisket.

 

Bompassäsongen inledd

Nu har - äntligen! - i alla fall lufttemperaturen sjunkit till en höstliknande nivå. Hur det är med vattentemperaturen är mer tveksamt och längst in i viken var det ett gäng som badade medan jag inledde höstens havsöringfiske. Eller bompassäsongen.

Dagen till ära vädrade jag ett RST M5 SLE Spinn och en ABU Cardinal C4X. Fina kast blev det men inte mer än så. Det kändes ändå gott att få ägna sig åt favoritfisket och det var en vacker skymning.

Old School vs Modern

Tungviktaren i ABU:s Cardinal-serie bär modellnamnet Cardinal 77. Enligt den "standard" som idag är, mer eller mindre, vedertagen rör det sig om en rulle i 6000-storlek. Enligt ABU var den avsedd för Fiske 3, dvs laxfiske i älv och tyngre kustfiske. Den väger 395 gram, stativ i metall, har (outslitliga) snäckdrev i rostfritt stål och mässing med den låga utväxlingen 1:3,3 vilket ger ett linintag om ca 58 cm per varv med veven. Spolen rymmer 200 meter 0,40 mm monofil nylonlina (eller 270 meter i dianetern 0,35 mm). För mig ser den fortfarande modern ut och fungerar förträffligt att fiska med. Ett rostfritt kullager och en stark backspärr som avlastar dreven.

En mer modern 6000-rulle (men nyss utgången ur sortimentet) är Kinetic Battler 6000-FD. FD står, antar jag, för Front Drag, dvs att slirbromsen (till skillnad från Cardinalens) sitter i spolen. Bromsen har lameller av kolfiber och oljeimpregnerad filt vilket ger en jämn och fin bromsverkan och den är specad till 15 kilo. Den här rullen känns förtroendeingivande tung med sina 570 (!) gram (och skulle jag gissa så är det kanske just vikten som gjort att den fått ge plats i modellprogrammet för den tycks i Kinetics sortiment ha ersatts av plast/grafitrullen Brutalis som är betydligt lättare men ändå tyngre än Cardinal 77). Förhoppningvis sitter alla grammen på rätt ställen och betyder den höga vikten att rullen är stark... Linkapaciteten är ungefär som Cardinalens, angiven till 180 meter 0,40 mm nylon, men den här rullen är avsedd för PE-lina (och spolen har någon slags gummiinlägg för att linan inte ska slira om man knyter den runt spolen utan nylonbackning). Cardinalens mjukt och jämnt verkande slirbroms är placerad inne i vevhuset och regleras med en (enligt ABU ergonomiskt placerad) ratt undertill på rullen. Utväxlingen på Kinetic Battler är 1:4,9 och rullen är bestyckad med fem "japanska" kullager (jag utgår från att lagret i ABU-rullen kommer från SKF...) i rostfritt stål samt ett sk IAR rullager.

Jag tror att båda rullarna får följa med till Norge. Cardinalen blir bra när jag vill fiska med nylonlina och Kineticen (om) när det är läge för PE-lina.

Jag kan inte riktigt släppa det här med vikten... Cardinal 77 är en mycket gedigen rulle och konstruerad på sextiotalet när man - tänk bara på hur tjock plåt det var i bilarna då! - inte var lika fixerade vid låg vikt som man är idag. Ändå blir motsvarade rullar idag tyngre även när de görs i lättare material och väldigt mycket tyngre när de görs i samma material. Kineticen är inte ensam, tex väger Penn Slammer 460 runt 550 gram. Inte för att vikten bekymrar mig men, som sagt, man undrar...

En glassätares bekännelse - Minisemesterrapport 4

Fiskar har sina trivseltemperaturer och det har jag med. Vid trettio plus går gränsen för vad jag pallar och där någonstans tappar jag intresset för det mesta. Till och med fiske. Det verkar jag inte vara ensam om, för i Södra hamnen satt bara en tapper gubbe och metade där det i går var om inte trängsel så näst intill. För idag är det trettio plus. Trettiotvå hörde jag någon säga. För övrigt verkar det vara tomt på makrill. I vart fall har inte jag sett någon. En gubbe jag snackade med igår sade att det varit riktigt dåligt i en tre-fyra år nu och att orsaken är bristen på sill. I så fall någon slags poetisk rättvisa eftersom det är västkusttrålarna som, påhejade av korrupta och/eller inkompetenta politiker tillåtits kvadda Östersjöns bestånd. Men det är ju ingen tröst, inte ens för ett tigerhjärta. I morgon är emellertid en annan dag och då gör jag ett sista försök (om jag och tältet överlever nattens utlovade regn-och åskväder).

Södra hamnen i går.

Så idag gav jag, efter några kast, upp fisket och blev glassätare. Något annat är det alldeles för varmt att få ned. Nu är jag åter på campingen. I det tomma och hyfsat svala köket, där jag lagt pilsner och groggvirke på kylning. När kvällssvalkan (förhoppningsvis) infinner sig ska jag steka några fina köttbitar i min jägarpanna till sen middag.

Den uppmärksamme ser genast att det är en Cardinal 77 som hänger under spöt.

Cardinalfel

Ordet kardinalfel används för att beteckna ett grundfel, något riktigt galet. Ordet Cardinal betecknade en gång i tiden världens då bästa haspelrullar. Därför tycker jag att det är rimligt och litet vitsigt att använda ordet cardinalfel som beteckning på ett av de allra värsta fel man kan begå med en haspelrulle, ett fel som snabbt kan ödelägga ens lina.

Det fel jag talar om är att veva när fisken drar ut lina eller när vevandet leder till att slirbromsen engageras. Ett av skälen till att slirbromsen är försedd med sk knarr är att man ska få en akustisk varning när spolen slirar och därigenom kunna undvik detta cardinalfel. Men ibland tar upphetsningen överhanden, som för denne franske fiskare... Eländet börjar 10:20 in i videon.

En fråga av vikt

Videon ovan tål att ses. Själv får jag mjölksyrakänning och snudd på kramp bara av tanken på att vara den som håller i spöt och det är absolut ingenting jag skulle klara av. Bara rullen, en stor Saltiga, väger 850 gram. 

Varför en så tung rulle? 

Kinetic Battler FD 6000

Själv har jag ingen Daiwa Saltiga och inte heller kastar jag efter tonfisk men jag har två haspelrullar i 6000-storlek, båda med kapacitet för 180 meter 0,40 mm nylon eller runt 200 meter 30 lbs PE-lina. Den ena är en NGT Profiler 60 QD med stativ, gavelsidor och rotor i grafitarmerad ABS och den andra en Kinetic Battler FD 6000 med motsvarande delar i aluminium. NGT-rullen väger 367 gram och Kineticen 570 gram. En avsevärd skillnad. Så även här kan frågan ställas:

Varför en så tung rulle?

NGT Profiler är en välbyggd rulle. inget snack om den saken, men jämför man den med Kinetic Battler så är skillnaden inte bara två hekto utan det är som att jämföra en SUV med en pansarbil. Om, eller när, man sedan behöver denna skillnad i stabilitet är en annan sak men skulle jag till exempel få på en lax eller hälleflundra i 15-kilosklassen skulle jag definitivt känna mig tryggare med den tyngre rullen på mitt spö. 

NGT Profiler 60 QD

För att återkoppla till videon med den långrusande tonfisken så är det väl ingen som skulle vilja försöka att bärga en sådan fisk med en aldrig så grafitarmerad plastrulle? Metallrullens större stabiliteten är en uppenbar och i och för sig tillräcklig anledning att välja en sådan men det finns åtminstone ett skäl till. Det som tonfisken kämpar mot är inte främst spöts svikt eller fiskarens muskler utan den friktion i den i spolen monterade slirbromsen som gör det tungt att dra ut lina. Friktion alstrar värme och mycket friktion alstrar mycket värme. Jag skulle tro att spolen på den där Saltigan var brännhet någon minut efter det att fisken var krokad. Aluminium leder värme mycket effektiv medan plast knappt leder värme alls. Primärt är det förstås spolen som avleder värmen men i extrema fall kommer värme att via spolaxeln ledas vidare och är då resten av rullen gjord av aluminium så fungerar den som en kylfläns men är den av plast har man ingen glädje av den för att hjälpa till med värmeavledningen. Om man sedan någon gång skulle hamna i en situation där det spelar någon roll? Man får väl drömma?

Att det i och för sig går att tillverka starka, stabila och stora rullar i metall som inte väger överdrivet mycket visade Mitchell redan i mitten av förra seklet men de tyska D.A.M. Quick 500 mfl var gedigna pjäser och sedan kom Daiwa med GS-9 och sina största rullar i Silver-serien som vägde in runt åtta hekto.

ABU Cardinal 66

Den rulle jag, genom åren, fiskat mest med är förmodligen ABU Cardinal 66. Den är minst lika stabilt byggd som Kinetic 6000-rullen men en eller två storlekar mindre och väger 385 gram vilket idag betraktas som oerhört tungt. En typisk modern rulle med motsvarande användningsområde, tex Revo3 C 4000MSH, väger 230 gram. Antagligen handlar det om tillvänjning men jag känner mig inte riktigt bekväm med lättviktsrullarna. Att känna åtminstone en viss tyngd i rullen signalerar trygghet. Och så är det ju det där med värmeavledningen. Om det skulle hetta till...

Classic Vintage Fishing Tackle

Classic Vintage Fishing Tackle, dvs fina gamla fiskegrejor, låter ju som en alldeles utmärkt trevlig hemsida. Den som välkomnar oss dit heter Les Shaw som verkar vara en hyvens kille. Sportfiskare, uppenbarligen, och med en uppskattning av och intresse för just litet äldre spön, rullar och annan utrustning.

Eftersom han säljer prylarna får man svart på vitt exakt hur mycket han uppskattar dem. En ganska repig ABU 507, till exempel, uppskattar Les till 75 pund eller 1.008 kr 90 öre efter dagens växelkurs. Det, plus frakt, är hur som helst vad de kostar den som vill bli ny ägare till rullen. För en Ambassadeur 2500C i gott bruksskick vill Les ha 225 pund, alltså 3.026 kr 70 öre. En Cardinal 77 i, så gott som, nyskick går loss på 95 pund/1.277 kr 94 öre.

För oss som inte tycker att pengar är allt här i världen är det, oavsett om vi är spekulanter eller inte, gratis att besöka hemsidan och titta på de fina gamla grejorna. Av särskilt intresse är avdelningen för spolar och reservdelar.
 

Record

 

När AB Urfabriken gick över från att tillverka taxametrar till att göra spinnrullar (som, av tradition och för att undvika förväxling med det engelska spinning reel som ju betyder haspelrulle, är den svenska benmämningen på vad som annars kallas för multiplikatorrullar) var det under namnet Record. De tidiga Record-rullarna var sk levelwinds.

ABU:s sätt att namnge sina rullar har alltid varit förvirrande, för att inte säga förvirrat och ett slags rekord (!) i det avseendet var när man (Pure Fishing) ville använda både namnet Ambassadeur och namnet Record för att sälja sina rullar. 

Det hela löstes, enkelt och praktiskt om än inte elegant, genom att man på icke vev-gaveln använde den släta, konvexa varianten med namnet Ambassadeurs inpräglat medan man etsade in Record-loggan (den med fiskstjärten) på vevgaveln och döpte rullen till Ambassadeur Record och rullen på bilderna bär dessutom modellbeteckningen No. 60 (eller RCN 60, men det står inte på rullen). Förvirrande, som sagt...)

Tja, vad ska man säga? Med varumärken man äger gör man förstås som man vill och som man har förstånd till (vilket bland annat yttrat sig i förskingringen av det en gång så starka namnet Cardinal). Men det känns ju för all del skönt att räknenissarna och penningkramarna gör sina bortsättningar...

En fin rulle är det emellertid, ihopskruvad i Svängsta som den är. Jag kan intyga att den kastar bra och den som vill grotta ner sig i vad andra tycker kan studera det här testet. Det är närmare 20 år sedan modellen kom och tydligen var den alldeles för bra för att få vara kvar i sortimentet. Har du en eller skulle du springa på en i gott skick är du att gratulera.

32 års utveckling

 

1988, om inte mitt minne sviker, släppte ABU Garcia en brutalt fulsnygg, japanbyggd, liten frambromsad UL-rulle med modellbeteckningen Cardinal Drag Master UL. Namnet Drag Master syftar på den silkesmjuka slirbromsen med oljad japansk filt som den viktigaste beståndsdelen. Kan man bara svälja utseendet (som jag själv kommit att gilla) och den egenheten (gemensam med Mitchells klassiker 300) att bygeln roterar "åt fel håll" så är inte mycket mer att säga än att det här är en alldeles förträfflig liten rulle till det allra lättaste haspelfisket, dvs haspelfiske så som det ursprungligen var tänkt att vara.

För några få år sedan - 2020 - köpte jag en modern rulle i motsvarande storlek och viktklass som Drag Mastern, nämligen Fladen Fishing Maxximus Furvux-8 UL. Dryga tre decennier skiljer rullarna åt så jag var nyfiken på vad som kan ha hänt under den tiden En trettio år gammal hammare är fortfarande fullt modern medan en lika gammal dator är skrot. Eller ett museiföremål. Min slutsats är att när det handlar om haspelrullar så är de mer lika hammare än datorer. Redan 1988 var haspelrullen en sk mogen produkt vilken endast kan förbättras marginellt, om ens det.

Vad gäller de här två rullarna är de enda notabla skillnaderna att den nyare rullen har IAR-lager istället för traditionell backspärr (och om det är en förbättring kan man, faktiskt, diskutera) och att lintrissan på Furvuxen är anpassad för PE-lina (braid, flätlina, kallat vad ni vill...). Detta senare är naturligtvis bra om man använder sådan lina men själv föredrar jag nylonlina (som, enligt min uppfattning, är den enda rätta till UL-fiske). Så även om Furvuxen är en trevlig rulle så står sig den tre decennier äldre Drag Mastern fortfarande mycket väl.