 |
| Ål, Wilhelm von Wright |
Den europeiska ålen är ju akut hotad, särskilt här i landet, så det är ju mer än tveksamt om man ska fiska på den. Samtidigt så är det ju svårt, för att inte säga omöjligt, att helt utesluta ålnapp om man ägnar sig åt bottenmete. Bortsett från en augustinatt på sjuttiotalet (som jag jag inledde med att tappa ficklampan, som gick sönder, varefter jag inte såg vare sig att knyta eller agna) så har jag aldrig ens försökt att fånga en ål. Men bottenmetar gör jag så chansen finns.
Men kanske går man inte heller som spinnfiskare säker? Faktum är att min äldsta lillasyster som en sommarkväll följt med mig ut i båten för att fiska abborre var nära att få en ål. Hade hon bara fortsatt att veva istället för att kasta ifrån sig spöt och ropa "usch, en orm!" när vi fick syn på den långsmala skepnad som följde hennes spinnare så kunde det ha hänt.
Annars så sitter ju strandscenen ur Blecktrumman ohjälpligt inpräntad i synminnet... OM jag skulle göra ett riktat försök på ålen så kanske ett hästhuvud vore lämpligt som agn?
Jag metade ål i Värmland (tillåtet) en kväll för några somrar sedan. Hade på vad som kändes som en riktig best som utan problem såg till att kroken gav vika. Hade en Kamasan B900c-krok som var helt böjd. Uppenbarligen för klent gods. Vågar dra slutsatsen att det var en större ål eftersom jag har fått mindre ål på bottenmete efter braxen/sutare och de har varit enkla att veva in. Kroken var dessutom täckt av slem.
SvaraRadera