Det skandinaviska bombardafisket efter havsöring tycks vara inspirerat av flugfiskare som hellre (om den bara medgav tillräckligt långa kast) skulle presentera sitt bete med en DT-lina än med hjälp av en plaskande plastdobb. Därför är själva bombardorna oftast transparenta och används tafsar på mellan en och två spölängder. Premissen är, rimligen, att havsöringen är en extremt skygg fisk som skräms av eller åtminstone skyggar för en bombarda. Men stämmer verkligen det?
Samma fisk hugger ju utan att tveka rätt stora kustwobblers målade i signalfärger och det finns många vittnesmål om att en öring huggit på själva bombardan, särskilt när den tagits hem så att den stripat i vattenytan. I andra länder förefaller man vara övertygade om att rovfiskar lockas av saker som syns och väsnas och använder sk popping corks eller rattle floats (skrammelflöten) ungefär som vi fiskar med bombarda. Fast utan våra absurt långa tafsar.
Jag har nu tillverkat ett eget skrammelflöte. Materialet till detta är ett 40 grams Fladen orange flöte av bombardatyp, fyra hårda plastpärlor, en bit 0,45 FC-lina och två lekanden. Resultatet syns på bilden ovan. Tanken är att ta hem tacklet i korta etapper med frekventa spinnsopp. När hemtagningen efter ett spinnstopp återupptas skramlar eller klickar plastpärlorna mot varandra. Det stora och grälla flötet bör synas på långt håll, göra plogvågor i ytan och, förhoppningsvis, locka jagande havsöringar till mitt bete. Min teori är att det är så glest mellan öringarna i de vatten där jag fiskar att det verkar vara en rimligare taktik att försöka locka till sig de få fiskar som finns än att ängsligt försöka smyga med sitt tackel.
Vi får se om det fungerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar