Mört à la carte

Enklast (och nästan godast) är att steka mörten i smör direkt på stranden och äta den varm och med fingrarna men vill man briljera och kanske överraska (intet ont anande) middagsgäster (eller rent av sig själv?) så följer här några förslag:

• Rostad färskpotatis med rökt mörtmousse
• Gravad mört med Nobis dressing
• Tre fina mörtrecept
  
• Mörttartar med gurka
• Ugnsstekt mört

Mört, Wilhelm von Wright

Eftersom flertalet av recepten kommer från Finland känns det passande att låta Wilhelm von Wright illustrera inlägget.

edit.

Även det franska köket uppskattar mörten. Här ett recept på friterad mört eller sarv.

Friture de Gardons

Fjälla och ta ur fisken, Skölj den och torka av den varsamt för att få bort blod och fjäll och låt sedan vila på absorberande hushållspapper. Vänd de rensade fiskarna i farin. Fritera i olja (180 grader) i ca fem minuter. Ta upp fiskarna, doppa dem i frityrsmet och fritera (190 grader) tills de har fin färg.

Lär dig rensa och filéa mört

Lär dig rensa och filéa mört lyder en uppmaning från vårt östra broderland. Följ den! Och lär dig sedan även att tillaga och äta den. När du lärt dig det kan du sprida kunskapen till andra.

Fågel eller fisk?

Efter en vecka med solsken och försommartemperaturer såg jag verkligen fram emot att få sitta och meta men när jag väl satt där vid kanalen var det betydligt kärvare. Vinden gjorde att de få plusgraderna kändes ännu färre, solen lyste med sin frånvaro och som för att understryka att det ännu är långt kvar till Kristi himmelsfärds dag flöt stora isflak förbi framför mig där jag satt och småfrös. Ingen fisk visade det minsta intresse för mitt bottenmete, vare sig när jag agnade med bröd eller med mask. Det hade varit mer givande att vara fågelskådare för då hade jag kunnat notera havsörn, ormvråk, häger, trana och ejder (förutom gräsand, kråka och alla de övriga fåglar som mer eller mindre bor vid kanalen). Men idag var jag fiskare och kikaren låg kvar i bilen. Men titta kan man ju alltid göra.

Arter jag ännu inte fångat - Asp

Asp, Wilhelm von Wright

Latin är ibland enkelt. Asp, till exempel, heter på latin aspius aspius. Av det lär man sig, om inte annat, att svenska är åtskilligt mycket enklare än latin. Men det visste vi ju redan.

Upp till femton kilo ska de största exemplaren av denna vår största vilda karpfisk kunna väga och de exemplaren är naturligtvis rena rovfiskar. Så även om man inte fiskar riktat efter asp (vilket man bör undvika) så är det omöjligt att helt gardera sig mot att få en sådan på kroken om man fiskar efter andra rovfiskar (predatorer, av latinets predatores som betyder rovdjur, för er som har svårt för svenska) som abborre, gös eller gädda i vatten där det även simmar asp. Som Mälaren, Vänern och Hjälmaren med tillrinnande vattendrag. Det gör jag i och för sig mer sällan, men det lär hända att aspar ger sig ut även i Östersjön och då skulle ju olyckan kunna vara framme.

Det närmaste jag kommit är de gånger jag fått en stöddig - mellan ett och två kilo - kustid på kroken och de fiskarna kan kämpa. Det tar emot en smula att skriva det men faktum är att de gör så minst lika bra som fiskar med fettfena. Så nog vore det en häftig upplevelse att känna en stor asp böja spöt.

En i sammanhanget kul grej är att jag i min garderob har ett Shimano Yasei haspelspö avsett just för aspfiske, i vart fall står det så på spöt men å andra sidan så skrivs det ju så mycket dumheter...

Larmar och gör sig till

Det skandinaviska bombardafisket efter havsöring tycks vara inspirerat av flugfiskare som hellre (om den bara medgav tillräckligt långa kast) skulle presentera sitt bete med en DT-lina än med hjälp av en plaskande plastdobb. Därför är själva bombardorna oftast transparenta och används tafsar på mellan en och två spölängder. Premissen är, rimligen, att havsöringen är en extremt skygg  fisk som skräms av eller åtminstone skyggar för en bombarda. Men stämmer verkligen det?

Samma fisk hugger ju utan att tveka rätt stora kustwobblers målade i signalfärger och det finns många vittnesmål om att en öring huggit på själva bombardan, särskilt när den tagits hem så att den stripat i vattenytan. I andra länder förefaller man vara övertygade om att rovfiskar lockas av saker som syns och väsnas och använder sk popping corks eller rattle floats (skrammelflöten) ungefär som vi fiskar med bombarda. Fast utan våra absurt långa tafsar.

Jag har nu tillverkat ett eget skrammelflöte. Materialet till detta är ett 40 grams Fladen orange flöte av bombardatyp, fyra hårda plastpärlor, en bit 0,45 FC-lina och två lekanden. Resultatet syns på bilden ovan. Tanken är att ta hem tacklet i korta etapper med frekventa spinnsopp. När hemtagningen efter ett spinnstopp återupptas skramlar eller klickar plastpärlorna mot varandra. Det stora och grälla flötet bör synas på långt håll, göra plogvågor i ytan och, förhoppningsvis, locka jagande havsöringar till mitt bete. Min teori är att det är så glest mellan öringarna i de vatten där jag fiskar att det verkar vara en rimligare taktik att försöka locka till sig de få fiskar som finns än att ängsligt försöka smyga med sitt tackel.

Vi får se om det fungerar.

 

Arter jag ännu inte fångat - Sutare

Sutare

Sutaren är en annorlunda och, åtminstone i mitt tycke, vacker fisk. Ett litet muskelknippe som bör göra den till en suverän sportfisk. Det enda problemet är att sutaren, även om den ibland lär äta småfisk och fiskyngel, inte är någon rovfisk. Men det är ju, å andra sidan, ett problem bara för den majoritet av de svenska sportfiskarna som uteslutande fiskar med konstbeten, företrädesvis sådana avsedda för bass. Fast eftersom de antagligen inte fiskar efter sutare så är det knappast ens ett problem för dem. 

Men visst är det märkligt hur förbisedda våra inhemska vit/karpfiskar är, både som mat- och sportfiskar? Det måste bli ändring på det och själv ska jag försöka att dra mitt strå till den stacken genom att fånga och tillaga några sutare. Helst redan i sommar. Eller i vår.

Ögon

Ett av mina intressen, vid sidan av fisket, är schack och nyligen köpte jag ett nytt schackspel. Med det följde, av för mig oklar anledning, tre påsar med ögon. Kanske är tanken att man inte ska drabbas av den förgörande åkomman schackblindhet? I så fall tvivlar jag på att de hjälper. Jag misstänker att tanken är att man ska kunna (van-)pryda sina pjäser med ögonen men det tänker inte jag göra.

Nej, mina ögon kommer, med hjälp av litet superlim, att hamna på olika drag. För att ett öga utgör ett närmast osvikligt huggmärke för de flesta rovfiskar tror jag benhårt på och flera ögon på samma drag borde kunna simulera ett fiskstim. Värt att testa nu när jag har oförhappandes har blivit med ett gäng ögon.

Så här ser det gamla trötta specialskeddraget som jag nyligen pimpade med flectotejp ut med några ögon applicerade. Skulle tro att gäddkäftarna slår igen som råttfällor om det skulle komma inom räckhåll...

Sexhundrasjuttio meter?!

Linkapacitet är bra. Det känns, även om det aldrig behövs, tryggt att ha 200 meter lina på rullen. Det är, om inte annat, vad man är uppväxt med. Mina Cardinal 66 tog (tar) 200 meter 0,35 nylon och de utfyllnadspolar som följde med var för 200 meter av, respektive, 0,30 och 0,25 mm. Sådant sitter i och jag kan inte låta bli att känna skepsis inför dagens rullar som har så löjligt låg linkapacitet att man av den anledningen nästan tvingas att välja PE-lina. Men den här rullen - Daiwa Windcast BR 5500LD A - gör mig fundersam av närmast motsatt anledning. Den rymmer nämligen 670 meter 0,30 mm nylonlina.

LD i modelbeteckningen gissar jag står för Long Distance men även med ett trettonfots spö får väl 100 meter betraktas som ett långt kast? Vad ska man då få på kroken som drar ut ytterligare en dryg halvkilometer lina? Men varför bry sin hjärna med sådana frågor? De som konstruerat rullen vet säkert vad de gör.

Den här typen av rullar är inte konstruerade för spinnfiske utan för statiskt bottenmete i sött eller salt vatten, dvs för karp-, gädd eller malmete respektive vad som litet slarvigt brukar kallas surfcasting. Är man ute efter en sådan rulle är Daiwa Windcaster ett gott val.

Rullen bygger på samma gedigna mekanik som den betydligt dyrare "klassikern" Infinity-X BR (som har samma linkapacitet men väger mer och ger ett "stöddigare" intryck än Windcast. BR står för Bait Runner och den funktionen. liksom allt annat på rullen, fungerar oklanderligt.

Och OM någon, med en sådan här rulle, har råkat ut för att förlora en fisk på grund av att linkapaciteten var för dålig så är det en fiskehistoria jag gärna vill höra...

 

Arter jag ännu inte fångat - Lax

Lax, Wilhelm von Wright

Det är bara att erkänna: Jag har aldrig lyckats fånga en lax. Men det beror inte på att jag inte försökt. När jag fiskade i Lejonströmmen i Skellefteå på åttiotalet trodde jag under någon minut att jag hade krokat en storlax men det visade sig vara en rostig Crescent damcykel (som dock drog iväg med imponerande kraft i strömmen). Inte ens när det inre av Norrtäljeviken för en trettio år sedan formligen kokade av fisk som återvänt två år efter det att en tankbil med smolt släppts ut i hamnen fick jag någon på kroken. Däremot kolliderade flera stycken med min kanot... I fjol testade jag och Håkan att meta lax från land i Vättern. Och så har jag förstås stått i Älvkarleby ett antal gånger och sett hur stora laxar retfullt hoppat eller välvt i ytan bara några meter ifrån mig utan att någon intresserat sig för min fluga. I år hoppas jag få ge mig laxflugfisket i våld. Om det sedan blir i något annat vatten än Älvkarleby återstår att se (och skulle jag lyckas få en salmo salar i håven så spelar fångstplatsen mindre roll).

Vårsol över Ven

Äntligen vår! Om det är meteorologisk sådan vet jag inte och bryr jag mig heller inte om, men solen lyser (snart halva dygnet!) och värmer så nu vore det väl själva f*n om det inte är dags för havsöringen att piggna till och hugga på mina beten. Visserligen har jag drabbats av flugfiskebacillen men i helgen kommer jag att i vart fall ge mina nya kastpilkar en sportslig chans. Inropade på tradera och av okänt ursprung är de en slags lyxvariant av Ven och i helt rätt färg. Ska bli intressant.

J.W. Young & Sons 1530

Här är en traditionell flugrulle - tillverkad i England - för det tyngre enhandsfisket efter havsöring och det som på engelska kallas grilse (dvs lax som återvänder till sin födelseälv efter bara en vinter ute i havet). Givetvis kan den användas till annat flugfiske med linor runt klass 9. Med en WF9 rymmer den drygt 150 meter 30 lbs backing. Traditionell? Förutom att den är gjord i England så saknar den skivbroms utan bromseffekten, sådan den är, kommer från den reglerbara, fjäderbelastade, knarren. Skulle den inte räcka till kan man öka bromsverkan med handen mot spolkanten. Rullen är heller inte av sk large arbor-design. Men läcker är den och pryder sin plats under spöt (på bilden ett Thomas & Thomas 9´#9 ) gör den.

Arter jag ännu inte fångat - Ål

Ål, Wilhelm von Wright

Den europeiska ålen är ju akut hotad, särskilt här i landet, så det är ju mer än tveksamt om man ska fiska på den. Samtidigt så är det ju svårt, för att inte säga omöjligt, att helt utesluta ålnapp om man ägnar sig åt bottenmete. Bortsett från en augustinatt på sjuttiotalet (som jag jag inledde med att  tappa ficklampan, som gick sönder, varefter jag inte såg vare sig att knyta eller agna) så har jag aldrig ens försökt att fånga en ål. Men bottenmetar gör jag så chansen finns.

Men kanske går man inte heller som spinnfiskare säker? Faktum är att min äldsta lillasyster som en sommarkväll följt med mig ut i båten för att fiska abborre var nära att få en ål. Hade hon bara fortsatt att veva istället för att kasta ifrån sig spöt och ropa "usch, en orm!" när vi fick syn på den långsmala skepnad som följde hennes spinnare så kunde det ha hänt.

Mitt intresse för ålen ökade avsevärt när jag läste Patrik Svenssons underbara bok Ålevangeliet. Gör det du också, om du inte redan gjort det och vare sig du nu är intresserad av ål eller inte.

Annars så sitter ju strandscenen ur Blecktrumman ohjälpligt inpräntad i synminnet... OM jag skulle göra ett riktat försök på ålen så kanske ett hästhuvud vore lämpligt som agn?

Flectotejp?

Om ett drag ska vara så blankt som möjligt eller hellre oxiderat och matt kan man diskutera. Svaret är att det är olika. Eller att båda varianterna fungerar. Problemet är att de sällan gör det vid samma tillfälle och, som nästan alltid när det handlar om sportfiske, gäller det att knäcka koden eller åtminstone att ha tur nog att välja rätt. Ett bekvämt sätt att ge gamla trötta drag litet extra lyster (om man inte ids putsa upp dem) är att förse dem med flectotejp (holografisk tejp, prismatejp osv, kärt barn har många namn). Flectotejp ger samtidigt daget en färgaccent och det finns de som tror stenhårt på att det kan vara skillnaden mellan ett bompass och ett storfiske.

Buldo plombé

Det flöte som egentligen heter Buldo plombé är, åtminstone i icke fransktalande länder, mera känt som Cigarren. Buldo plombé betyder blyad Buldo. Till skillnad från ursprungsbuldon och den utvecklade variant jag presenterade i gårdagens inlägg varken kan eller ska plombémodellen fyllas med vatten. Den är försedd med en inbyggd blyvikt. Precis som bubbelflötena kan Buldo plombé användas såväl som flöte - fast eller glidande monterat - eller som kastdobb/bombarda.

Bilden ovan visar det enklaste sättet att rigga Cigarren som bombarda. Man knyter helt enkelt fast huvudlinan i den röda (lätta) änden av flötet och tafsen i den förtyngda änden. Vill man kan man använda beteslås med lekande istället för att knyta linan direkt i flötet.

Som bete kan man använda valfritt mjukbete (det traditionella är en Ragot Raglou), en streamer eller naturligt agn.