Vi som handlar våra livsmedel på Lidl

I mitt förra inlägg nämnde jag bloggens statistikmodul. Den visar även vilka av bloggens inlägg som är mest lästa. Så när jag såg att det här inlägget från 2019 plötsligt, i början av juni, trendade så förstod jag att Lidl tagit hem en laddning fiskegrejor och, mycket riktigt, när jag i måndags tittade in i den lokala butiken så kunde jag, utöver den korv som var mitt egentliga ärende, plocka på mig några förpackningar billig men bra nylonlina på praktiska och små 300-metersspolar. Och jag såg även några snorbilliga Crivit haspelrullar, säkert lika bra som den jag skrev om för sex år sedan. 
 

Petri Heil! And Tight Lines!

Den plattform jag använder - blogspot.com - har en statistikfunktion som bland annat visar varifrån folk folk följer bloggen. Under lång tid har Singapore (!) legat högt på den listan vilket ju är glädjande men samtidigt litet lattjo. Den senaste veckan, dvs antalet sk sidvisningar under de senaste sju dagarna, har Österrike seglat upp i topp (ja, Sverige leder förstås...) och det är på något sätt mer rimligt då ju det fiske jag skriver om har mer gemensamt med det som bedrivs på den europeiska kontinenten än det som singaporianerna ägnar sig åt. 

 

Så här ser länderlistans tio-i-topp (antalet sidvisningar från bloggens start) ut:

Sverige                    275 tn

Singapore                37 tn

USA                        22,4 tn

Hongkong                8,72 tn

Finland                    6,66 tn

Nederländerna         6,42 tn

Tyskland                  6,29 tn

Österrike                  2,7 tn

Frankrike                  2,69 tn

 

Att Finland - ett grannland med vilket vi har en viss språkgemenskap - ligger högst av de europeiska länderna är inte förvånande men att bloggen - uppenbarligen - tilldrar sig intresse i det avlägsna Singapore skulle jag vilja få en förklaring på.

 

Inte bara Östersjön

Larmrapport: Världens fiskbestånd i kris

En ny global rapport som presenterades på FN:s havskonferens visar att överfisket i världshaven ökar. En tredjedel av fiskbestånden är nu ohållbara.

 

Shakespeare 2410DC

Daiwa 2500C

Såväl utanpåliggande spole som manuell bygelfällning och vändbar vev fanns långt tidigare men det var när Daiwa 1975 släppte sin 2500C som haspelrullar med rotorkåpa och utan möjlighet att fälla bygeln manuellt och att sätta veven på fel sida blev, om inte över en natt så inom loppet av några få år, obsoleta. ALLA tillverkare tvangs följa i Daiwas spår. På den här tiden var det metall som gällde. Visst, det fanns några få lågprisrullar, tex franska Galion, med stativ av plast men eftersom tillverkarna ännu inte kommit på att kalla plasten för grafit så var det, som sagt, metallstativ som gällde.

 Amerikanska Shakespeare var en ledande tillverkare och 1976 kom företaget med en riktigt vass konkurrent till Daiwas rullar, nämligen 2400-serien. I likhet med Daiwas rullar tillverkades även 2400-serien i Japan. 

 

I morse när jag städade litet hittade jag en bortglömd 2410DC, till synes i perfekt skick men i uppenbart behov av rengöring och uppsmörjning. 2410 är vad som på sjuttiotalet betraktades som medium- eller normalstorleken för haspelrullar. Fiske 2, om man så vill. Rullar som trivs med 0,30 mm nylonlina och som lämpar sig till det mesta svenska fisket.

 

Shakespearerullen (tillverkad av Ohmori) är synnerligen rejält gjord. Dessutom estetiskt tilltalande. Ett rejält tilltaget huvuddrev (som hade varit ännu bättre om det varit av brons men som ändå får godkänt) två kullager och en välgjord spole med en riktigt fin slirbroms. För dagens fiskare som är uppväxta med plastrullar känns Shakespeare 2410DC förmodligen för tung men så är det väl när man inte är van vid kvalitet och grejor gjorda för att hålla.

Den rullen får bli lösningen på det dilemma jag skrev om i går, om jag ska bry mig om att ta med några fiskegrejor till "Fiskeland" Gotland i sommar. jag tar med rullen som den är (och ett telespö) så har jag ett litet renoveringsprojekt för en regnig dag och när rullen är fit for fight så måste den ju testas... Ytmete efter id i en grund vik någon julinatt eller latmete efter skrubba från någon pir vore kanske inte helt fel?

Fiskeland Gotland

När jag var ung var fisket längs den gotländska kusten fantastiskt. Strömmingen var stor och talrik. Torsk kunde man i princip hämta snarare än fiska. Kiloabborrar gick i stim och gäddfisket var i rügenklass.

De senaste somrarna har jag metat upp (och släppt åter) några småabborrar i Närsån och i Herrviks hamn. Inför sommarens gotlandsvistelse överväger jag att lämna fiskegrejorna hemma. Jag kan ju precis lika gärna sitta och titta på det fortfarande vackra men mer eller mindre döda havet ändå. Som en badis, typ. Eller glassätare. Att som fiskare åka till Gotland under sommaren gör mig mest nedstämd. Lika ledsen blir jag när jag går in på hemsidan fiskelandgotland.se. Men det är ändå bra att någon orkar åtminstone försöka uppamma entusiasm för gotlandsfisket och det är förmodligen lättare när man inte var med när det begav sig.

 

 

 

Från fiskelandgotland.se: 

Övrigt kustfiske

Gädda & abborre

En gång i tiden hade Gotlands kustvatten ett starkt bestånd av gädda och även abborre. Det fanns också rejält storvuxen gädda, vilket gjorde att sportfiskare lockades till öns kustfiske. Tyvärr kollapsade bestånden någonstans på 1990-talet och de har ännu inte återhämtat sig.
Det finns många hypoteser och möjliga anledningar till nedgången av gädda: utdikning av våtmarker, försämrade lekmöjligheter, ett tidigare hårt uttag från fiske, försämrad födotillgång och storskaliga förändringar i Östersjön (bland annat minskade torsken drastiskt), dessutom ökning av predation från säl och skarv.
Sportfiskarna arbetar aktivt med att bland annat återskapa våtmarker och lekområden för gädda, abborre och andra fiskarter. Förhoppningen är att vi i framtiden ska få förbättrade bestånd av ekosystemets så viktiga rovfiskar.

(...)

Torsk

Torsken var den vanligaste och största rovfiskarten runt Gotland långt in på 1980-talet, men som i resten av Östersjön har ett alldeles för hårt fiske och vissa miljöfaktorer, gjort att torskens status är mycket dålig. Ett litet bestånd av torsk finns runt Gotland, men det går inte att jämföra med hur det såg ut under slutet av 1900-talet, då både yrkesfiske och fritidsfiske efter torsk var en viktig del av det gotländska samhället.

 

 
 

Jävligt enkelt

 

Det mesta här i världen är jävligt enkelt. Även relativt komplicerade saker som växthuseffekten och att vi går mot en katastrofal klimatförändring. Det har, för normalintelligenta och rimligt observanta människor, varit känt sedan sextiotalet. Ändå har samma människor valt att blunda för fakta och valt politiker som blundat för (eller helt enkelt är för dumma för att begripa) samma fakta att styra sina öden. Så det kommer att gå åt helvete. Det är jävligt enkelt. 

KlimatGreta är bra mycket klokare än våra riksdagsmän tillsammans. Det är därför vi kallar henne mongo och dissar henne. Det är lättare än att se sanningen i vitögat. Men hon lär inte, med den bästa vilja i världen, kunna stoppa vare sig vårt lämmeltåg mot en obeboelig planet eller ökenstammarnas eviga krigande i mellanöstern.

Och nej. Att ha en Tesla som förmånsbil kommer inte att hindra eller ens bromsa in den annalkande klimatkatastrofen. Det är... ganska enkelt att inse.

Das gibt´s nur einmal?

En enda gång, hittills, har jag stött på den här - föredömliga - produkten: Spinnare, med fabriksmonterad enkelkrok. Jag vill minnas att det var på dåvarande Berra´s på Valhallavägen för, säg, en tjugo år sedan. Jag vill vidare minnas att de såldes i fempack för hundringen jämnt.

Som synes är det Vibrax #6 med silversked och fluoröd kropp. Perfekt gäddbete! Eftersom jag då ytterst sällan fiskade efter gädda nöjde jag mig med en fempack, vilket jag nu ångrar...

Tycker man inte att spinnaren ser tillräckligt aptitretande ut som den är kan man trä en liten jiggkropp av twistertyp på kroken. 

VARNING!

Du har väl sett varningsetiketten som sitter på alla kolfiberspön? Den där det står att kolfiber leder elektricitet och att man inte bör hålla i ett sådant när det åskar? Spöt på bilden till vänster lär ha träffats av blixten...
 

Nu bör man väl överhuvudtaget inte vara ute och fiska i åskväder men om du nu är dum nog att göra det så håll inte i ett kolfiberspö när du gör det. Och du bör heller inte peta på högspänningsledningar med spöt...

Simply the best!

 

Vore Mepp´s Aglia dansk skulle den antagligen marknadsföras som "Probably the best spinner in the world". Och det är den. Förmodligen.

 

 

Mitt första egna fiskeset - ett ABU Junior - var, å ena sidan, mediokert men, å andra sidan, allt man behövde. Det bestod av den usla Abumatic 220 med påspolad nylonlina, ett femfots massivt glasfiberspö och en 12 grams ABU Droppen skedspinnare i guld. Det bästa var nog spinnaren och det var den som gjorde att även nybörjare fångade fisk med grejorna.

 

En av de bästa svenska spinnarna är Wipp.

 

 

 

Med tiden växte dragsamlingen och även spö och rulle byttes ut. men fortfarande så är en spinnare, gärna med guldfärgad sked, det jag skulle rekommendera. För med en sådan har man alltid goda chanser att få en fisk på kroken och det krävs inte mer (även om det är mycket nog) än att man vevar in sin spinnare i någorlunda närhet av en inte proppmätt fisk. Dessutom är spinnaren den typ av bete som definitivt jävar teorin att stora fiskar kräver stora beten. Otaliga mostergäddor har överraskat (chockat!) fiskare som varit ute efter abborre när de kastat ut sin Wipp, Reflex, Aglia eller vilken spinnare de nu råkat ha i änden av sin lina.

Från samma tillverkare som gör Wipp - Myran - kommer klassikern Myrspinnaren med sina utbytbara skedar.

Själv har jag såväl fångat stora gäddor, både vid riktat fiske och som bifångst när jag varit ute efter annat, som varit med när andra fått sådana på kroken vid vad som var tänkt som avspänt abborrfiske. Det krävs heller ingen skicklighet för att få fisk på en spinnare. Det räcker med att veva hem den i lagom takt. Eller snabbt. Eller långsamt. Bara skeden snurrar så attraherar spinnaren rovfisk. Förmodligen är det just det som gör att erfarna fiskare ofta väljer andra beten, men varför ska man göra det onödigt svårt för sig?

Skulle Aglia inte vara bäst så är det nog Celta som är det.

 

Så om du vill (eller måste, eftersom du varit oförsiktig nog att lova färsk fisk till middag) få fisk i sommar så tycker jag att du ska ge skedspinnaren en chans. 

Eller så är det Super Vibrax. Fast, allvarligt talat så är alla spinnarna på bilderna i det här inlägget såpass bra att jag inte kan välja mellan dem

 

Skedspinnare finns i olika typer av vilka de två viktigaste är den franska - i det här inlägget exemplifierad av aglia, Celta och Super Vibrax - med sin relativt breda, ovala, sked och en lätt kropp och den svenska med sin tyngre, traditionellt av svarvad mässing, och mer avlånga sked. ABU Reflex och Myrspinnaren är typiska exempel. En tredje typ är den sk pendelspinnaren med vikten i ett huvud monterat framför skeden.

 

Mepp´s Lusox i storlekarna 1, 2 och 3. Man kan blanda och ge, dvs använda lättare huvud till en större sked och vice versa.

 

  

ABU:s Mörrumspinnaren och Mepp´s Lusox är två klassiska pendelspinnare. Konstruktionen gör att skeden spinner inte bara när man vevar in betet utan även när det sjunker så hugg kan ofta komma i det skedet. Pendelspinnare är perfekta för bottennära sk trappstegsspinn men man måste, när betet sjunker, vara uppmärksam på linan  så att man inte missar hugg när man har slaklina och de kanske inte känns i spöt.

Är det gädda man är ute efter så är modeller med extremt långsmala, långsamt spinnande, blad ofta effektiva. På bilden ses den franska Olympique Racer som med sitt lövtunna blad och sin tunga kropp är som gjord för att tas hem relativt djupt och i måttlig fart, tex utmed en vass eller över en tång- eller gräsbotten där man kan förvänta sig att rovgiriga gäddor står och lurar. Mepp´s Aglia Long är an annan klassiker och för något år sedan köpte jag några D.A.M.-spinnare av denna typ.

 

Under många år gällde en (stor men uppenbart felvägd) mälargädda som svenskt rekord. Den gapade för sista gången över en liten Mepp´s Mino, en spinnare av agliatyp försed med en liten gummifisk. Ett populärt abborrbete.

 

Omnia tempus habent

Fiska kan man göra året om, men allt fiske har sin tid. Det finns en tid att fiska gädda men det finns också en tid då man inte bör fiska gädda. Eller flera tider. Av båda slagen.

En tid då man inte ska fiska gädda är omedelbart före och under leken. I lekvikar är det bara marodörer, skitstövlar och idioter som fiskar under våren. Nu, däremot, bör leken vara överstökad och gäddorna i färd med att äta upp sig. Så i anslutning till leklokalerna kan man ha ett bra fiske.

De senaste somrarna har varit varma och framförallt har vattentemperaturerna varit höga. Förmodligen har det med klimatförändringen att göra och är kanske "det nya normala". Gäddan gillar inte värme så om/när vattnet i sommar börjar bli småljummet är det återigen en tid då man bör fiska efter annat än gädda. De gäller särskilt om man tänker återutsätta sin fångst för en gädda som kämpat för sitt liv i varmt vatten löper stor risk att förlora det om den släpps åter.

Till hösten, när vattnet inte längre inbjuder till bad, är det åter en tid - den bästa! - för gäddfiske och den varar i princip fram till isläggningen. Jag har hört att det även går att fiska gädda från isen men varför skulle man utsätta sig för det? 
 

Där finns bara spigg...

Skarven gillar jag inte. I de vatten där jag fiskar har fisket blivit allt sämre sedan skarven etablerade sin närvaro. De senaste åren har jag uppgivet, närmast galghumoristiskt, intalat mig att finns det skarv i en vik så måste det ju i alla fall finnas någon fisk. Vad skulle skarven annars göra där. I flera av mina favoritvikar har skarven nu minskat...

Deep Sea Reporter har följt forskare som undersökt skarvars maginnehåll och mest funnit spigg. För mig är det inget mysterium Inte heller tyder det på att skarven skulle vara nyttig såtillvida att den helst äter spigg men lämnar öring, abborre och andra fiskar i fred. Spigg är inte bara det enda man hittar i skarvarnas magar. Det är snart det enda som simmar i vår ekologiskt kraschade östersjöskärgård. Annat var det före skarven.
 

Spoilervarning!

Kommer Golfströmmen att stanna upp? frågar sig Deep Sea Reporter. Jag kan avslöja att det kommer den att göra. Det är lika säkert som att vi alla kommer att dö och att vår sol kommer att brinna ut. Den relevanta frågan är inte OM utan NÄR? Man kan naturligtvis också fråga sig VARFÖR men den frågan är av mer akademiskt intresse.

Själv konfronterades jag med frågorna om Golfströmmens betydelse, risken för och konsekvenserna av dess kollaps i åttaårsåldern (vilken inföll i mitten av sextiotalet). Ni som upplever vår samtid som dyster och hotfull skulle ha varit med då... Tyst vår hade dragit igång debatten om miljögifter, neurosedynskandalen hade briserat, det var krig i såväl Vietnam som Mellanöstern, det kalla kriget var i full gång och det var flera gånger nära att jänkarna eller ryssen skulle trycka på knappen. Visserligen krigade inte Ryssland med Ukraina men det berodde på att Ukraina då var en sovjetrepublik och Sovjetunionens gräns gick längs andra sidan Östersjön. Öststater som inte lydde Moskva invaderades utan prut. Så just Golfströmmen hamnade rätt långt ner på listan över saker att oroa sig över.

Ska vi oroa oss nu? Det tycker jag inte. Att oroa sig är meningslöst slöseri med sinnesfrid och mental energi. Däremot bör vi leva och agera på ett sätt som minskar risken för förutsebara katastrofer, men även om vi kan göra så på individnivå så är mänskligheten oförmögen därtill. Jag skulle satsa på att den lyckats utplåna sig själv innan Golfströmmen stannar upp...