Naturtroget?

En vanlig uppfattning är att ett bete för att vara effektivt bör vara så naturtroget, dvs så likt den naturligt förekommande bytesfisken, som möjligt. Det ligger naturligtvis något i detta. Gädda äter mört och försöker gör så även om mörten är tacklad på en krok. En wobbler eller något annat drag som liknar en mört fungerar ofta.

Men hur pass naturtroget imiterar en stansad plåtbit eller ett stycke - hård eller mjuk - plast en levande fisk? Tillverkarna förför oss med beten som för oss är väldigt lika, till exempel, en mört och vi hugger glatt på dessa. Men hur uppfattar, till exempel, gäddan samma drag när vi vevar hem det genom vattnet?

Alla som fiskat ett tag har upplevt den frustrerande situationen att en rovfisk följer efter draget utan att hugga. Konstbetet har uppenbarligen lyckats påkalla fiskens uppmärksamhet men av någon anledning inte utlöst ett hugg. Säg nu att draget i exemplet är en oerhört, som vi uppfattar den, naturtrogen imitation av någon på platsen förekommande bytesfisk. Ändå ratas den av rovfisken. Så då byter vi drag. Knyter på en liten spinnare eller ett neonfärgat skeddrag och - PANG! - där satt den.

När jag fiskar abborre gör jag det ofta med en mjukplastjigg tacklad på en traditionell jiggskalle. Det finns numera små mjukisar som ser precis ut som små fiskglin, spiggar eller annan småfisk och visst får jag ibland napp på dessa. Men mina säkraste kort i jigglådan är ändå en gul curly tail (aka twister) eller en liten shadjigg i färgen motor oil. Röd/vita jiggkroppar brukar också kunna vara giftiga, precis som wobblers i samma orimliga (sett till vad som naturligt simmar i våra vatten) färgkombination är klassiska (och pålitliga) beten för såväl gädda som gös.

I min arsenal av havsöringbeten finns många mer eller mindre naturtrogna tobisimitationer och andra drag som, åtminstone för mina ögon, är förvillande lika spigg, småströmming och andra för öringen naturliga byten. Ändå är röda kustwobblers med svart rygg den färgkombination som genom åren gett mig mest fisk. Tvåa kommer färgkombinationen gul/orange.

När vi väljer beten i butiken ser vi dem på ett helt annat sätt än när de rör sig i vattnet. Hur fisken uppfattar dem har vi inte en susning om. Dessutom är vad vi ser begränsat till just synsinnet. Fiskar har syn men vi vet litet om hur de ser och vilken betydelse synsinnet har jämfört med övriga sinnen när fisken söker föda vet vi ännu mindre om.

Jag har alltid, sedan jag var liten grabb, tyckt om att titta på fiskar. Hur de rör sig i vattnet. precis som vi så är fiskarna rätt bekväma av sig och rör sig så litet som möjligt. Helst står de i skuggan och vilar Men när de rör sig, hur ser de då ut? Jag har hittills aldrig sett en fisk simma som ett skeddrag, en wobbler eller en spinnare. Och stjärten på en simmande fisk rör sig absolut inte som en paddle tail. Eller, för den delen, som en curly tail. Om i vilket tempo fiskar naturligt rör sig har jag redan skrivit.



Nyligen köpte jag ett jiggset innehållande bland annat tuschpennor för att dekorera betena. Färgen i dessa pennor innehåller doftämnen. Vitlök och anis. De enda fiskar jag kommit i kontakt med som doftat vitlök har kommit direkt från ugnen.

Min slutsats är att egentligen inga av de drag vi spinn- och haspelfiskare använder är särskilt naturtrogna imitationer av fiskens naturliga byten men att detta spelar mindre roll. När en fisk hugger på tex en wobbler som är en holografisk representation av tex en löja så är det dessutom omöjligt att veta om det är denna dragets likhet med en löja som utlöst hugget, särskilt som kompisen i båten samtidigt fick hugg på ett illorange mjukplastbete.