Nedanstående är ett inlägg jag, för några år sedan postade på diskussionsforumet fiskesnack.com. Jag tar det nu som utgångspunkt för hur sportfisket efter gädda förändrats de senaste decennierna.
* * *
S - en cool gubbe
Det fanns inga bloggare när jag var grabb. Inga team heller. Eller ens någon särskilt aggressiv marknadsföring av fiskegrejor utan det var i stort sett ”De tyngsta och längsta med grejor från Svängsta” det handlade om. Inga fiskeprogram på TV. Inga fisketidningar heller. Jag tror inte ens att Svenskt Fiske börjat komma ut (men där kan jag ha fel). På biblioteket kunde man läsa böcker av auktoriteter som Curt Lindhé (tex ”Hur man lurar gäddan” som utkom 1941). Så fanns förstås Napp&Nytt och de som inte själva var med på den tiden kan nog inte ens föreställa sig vilken genomslagskraft den publikationen då hade.
Dessbättre fanns det mer erfarna fiskare man kunde lära sig en del av. Men det var inte alltid helt okomplicerat. Särskilt inte om man själv var en grabb som knappt ens hunnit bli tonåring och hjälten var en tuff och fåordig gubbe (dvs en man som förmodligen var yngre än vad jag själv nu är). Vi kan kalla honom S. Egentligen vet jag väldigt litet om S annat än att om somrarna hölls i en liten fiskebod i samma gamla fiskeläge där min (eller pappas då) båt låg. Själv hade S en liten plasteka med låga fribord. Jag minns inte om han ens hade någon snurra på den men han rodde mest och sällan långt.
Hursomhelst så var det på bottnen av den båten jag första gången såg en riktigt grov gädda. En tiokilare. Den låg där i skuggan bredvis S:s gamla sexfotsspö, den röda Ambassadeuren med 0,45-lina, en tafs gjord av massiv koppartråd och ett gammalt Special skeddrag. Själv hade S knallat upp till boden för att ta sig en kopp kaffe. Han var, för övrigt, inte en sådan som gjorde något väsen av sig och sina fångster. De talade för sig själva och alla som fiskade talade om S.
Special var (för er som inte vet det) ett drag i tunn plåt som var format som en fisk. Det gick högt i vattnet och var (är, förresten) perfekt för fiske över grunda bottnar. Och det var över sådana bottnar S bedrev sitt fiske. Ofta inne bland stenarna och alltid tidigt på morgonen. Det var bara då, sa han, som de stora fiskarna jagade på grundvattnet. Förmodligen hade han rätt, för han fångade fler och större gäddor än någon annan i viken.
Själv fick jag bara bottennapp när jag försökte på de ställen där S tog sina krokodiler. Trots att jag inhandlat ett eget Special. Fast jag var förstås inte lika morgonpigg. Mera av en kvällsfiskare redan då. Med tiden hittade jag mina egna ställen i viken. Ställen som passade mig och mitt fiske bättre. Ställen där de stora gäddorna som jagade där S fiskade när han var där jagade när jag orkat upp. Kanske blev jag en lika skicklig gäddfiskare som S var även om våra metoder var olika. Jag vill gärna inbilla mig att vi hyste en ömsesidig respekt. I vart fall när jag blivit torr bakom öronen. Min respekt för honom var enorm. Jag snackade aldrig fiske med honom. De första åren glodde jag bara storögt på hans gäddor, kollade noga hur hans utrustning såg ut och försökte diskret tjuvlyssna när han snackade med någon av de andra gubbarna över en cigg, en pilsner eller en mugg kaffe och han tilltalade inte mig. Tolererade mig gjorde han och det var stort nog. När jag vuxit till mig, som person och fiskare, brukade vi nicka åt varandra. Då var det lika ofta jag som han som kom in med något stort och egentligen ingen annan av de som fiskade i viken som ens kom i närheten.
S var alltså min idol. Fast när jag ser tillbaka så lärde jag mig egentligen inget konkret av honom. Inget annat än att det fanns grov gädda i viken och att det gick att fånga dem. Det var antagligen av helt avgörande betydelse för att mitt fiskeintresse hölls vid liv de första åren då det bara, för min del, handlade om ströfångster och småfisk. Och så lärde jag mig att det där med att man fångar en eller annan stor gädda inte är något märkvärdigt och absolut ingenting att hojta och tjoa om. Vill man låta någon veta det så kan man ju liksom av en händelse låta fisken ligga kvar en stund i båten medan man går och tar sig en fika...
* * *
Nu var S inte den ende skicklige gäddfiskaren i min barn- och ungdoms vik. Däremot var han litet speciell genom att vara den ende som fiskade med multiplikatorrulle. Alla andra, utom jag som hade en öppen haspelrulle, hade en Abumatic fastskruvad (eller fäst via "Speedlock") på sina enhands spinnspön med pistolgrepp och nedsänkt rullfäste. Den svensktillverkade inkapslade haspelrullens dominans på den dåtida svenska sportfiskescenen var så total att man med rätta kan tala om hegemoni. Alla, utan undantag, kompisar jag hade som ägde en fiskeutrustning hade en Abumatic. I så gott som varenda svensk sjöbod och sommarstuga hängde ett eller flera glasfiberspön med en sådan rulle. Abumaticfenomenets betydelse för framväxten av det svenska sportfisket kan knappast överdrivas och borde bli föremål för en akademisk avhandling. Det kommer under alla förhållanden att bli behandlat i kommande inlägg här på bloggen, men nu åter till gäddfisket, sådant det var på sjuttiotalet.
Den helt förhärskande utrustningen var alltså enhands spinnspön i längder mellan fem och sju fot. På rullarna satt oftast den lina som följt med när rullen köptes vilket alltså var Abulon i dimensionen 0,30 mm (eller möjligen 0,05 mm grövre eller tunnare). Spöna var vanligen "Fiske 2" och klarade alltså av kastvikter upp till ca 30 gram. Betena var oftast skeddrag såsom Atom, Utö, Kaleva, Mörtblänk, Flamingo mfl. Såg man en wobbler så var det oftast en 18 grams ABU HiLo. Mycket större beten än så var det i stort sett ingen som använde. Faktum är att de decimeterlånga skeddrag S använde för att fånga sina krokodiler betraktades som väl stora. En annan mycket framgångsrik gäddfiskare i viken, H, använde nästan utslutande Jämtlandsdraget, 16 gram, i färgen BSF. Själv fiskade jag mest med Utö som vägde 23 gram i färgerna S/G och YP. (När ABU tog med Utö i sitt dragsortiment använde de tjockare gods och vikten ökade till 25 gram. De dragen fick aldrig riktigt samma gång och fångstegenskaper som "riktiga" Utö.)
Märkvärdigare än så var det inte att fiska gädda när jag var tonåring och det var ingen, såvitt jag kan erinra mig, som funderade över att fisket skulle kräva eller gå bättre med grövre utrustning eller större beten. Och gäddor fångade vi. Många och några riktigt stora
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar